Ni har väl inte missat den härliga bloggen Ekenäsliv, där Anna ger en massa härliga tips om inredning, mat och dryck och förstås vackraste Ekenäs? Jag älskar att hänga där. Och när jag så såg ett hus till salu där så  tänkte jag – perfekt för min onsdagsglutt ju. Tänk att få bo där…..Tänk att få ha möjlighet att boosta sig med EkenäsAnna ibland…..Tänk att kunna få inspo IRL så att säga….Så här ser hon ut och ni  hittar henne på ekenasliv.se

Huset ligger dessutom på en gata som absolut matchar familjen Happyvardag på absolut bästa sätt. Eller vad sägs om Barkvägen? Det måste ju vara ett tecken…..

Trots att jag idag bor i ett svart hus, så skulle absolut ett vitt kunna funka det med. Någon annan färg är big nono! Ni som känner rektorskan fattar redan vid denna bild vad som gjort henne förälskad. Jepp, en veranda med känsla av den amerikanska södern naturligtvis. Jag ser mig själv där, fast jag hade bytt ut hängstolen mot en gungande träbänk förstås och så en bolstrig soffa i andra änden.

Den öppna planlösningen i umgängesdelen är så mycket vi, även om jag måste tillstå att huset är något för övermöblerat för mitt tycke och smak kanske. Tapeten som jag skymtar borta vid matplatsen tror jag passar oss perfekt, men innedörrarna i trä är jag tveksam till. Jag föredrar så lite träfärgat som möjligt…..

Köket är helt rätt….to die for är spisen…..Gardiner och mattor går generellt fetbort. Jag är mycket kräsen då det kommer till textilier av olika slag nämligen. Men man kan ju gissa att säljarna tar sådant med sig helt enkelt. Idén om att ha umgängesdel i mitten och sovrum utspridda runt om bara älskar jag. Och så ett grovkök på det…..

Lillördag här i Happyvardag och vädret har varit vansinnigt höstvackert idag. Soligt och ganska ljumt, me like! Jobbedagen har bjudit på underbara stunder hos åk 9 och deras tema händelsemaskiner. Att se deras djupa engagemang gruppvis är mycket spännande! Dessutom har jag idag också agerat sambedömar kring elevalster i filmformat – också superskoj. Vissa dagar är ännu roligare än andra i min jobbevärld, en ynnerst som är få förunnat jag inser det.

Dagen startade tidigt (ja, jag är uppe med tuppen och ja, det är pensionärsvarning på det). Mörkret omslöt den blekingska skärgården men ljuset i horisonten var bara underbart att skåda. Tyvärr gör det ju sig inte lika magiskt på bild som i verkligheten.

Packning påbörjad för makens förestående resa och jag har lite tvätt/stryk/trix att dona med ikväll. Förhoppningsvis hinner jag med en stund i tv-soffan as well, med tända ljus, en kopp varm saft och lite torrekakor. Ikväll tänker jag fortsätta min livsstilsnjutning.’

Kram Mia

Var och en är ansvarig för sin egen lycka i första hand, så är det. Det är inte framgångsrikt att lunka omkring i tillvaron och förlita sig på att andra ska få en att må bra, vara glad eller lycklig. Ingen annan kan finna lyckan åt dig, så är det bara! Var och en är sin egen lyckas smed, brukar mor Anita gladerligt predika och det där innebär per automatik att man måste blicka inåt, steppa upp och se till att ta ansvar för sitt liv och leverne. Det är annars lätt att hemfalla åt gnöl och gnäll, ynk ynk och förbannandet över livets alla jävligheter. Fast helt ärligt folket, livet är bra fint ändå allt som oftast. Det är sällan det är så nattsvart att det inte finns det minstaste lilla att glädja sig åt. Eller hur? I varje liten sekvens av det som kallas livet brukar det finns ljusstrimmor, glädjeämnen och minnen att hänga upp sitt humör på. Tankens kraft är enorm, jag har sagt det förr och säger det igen. Vi blir det vi tänker. Visst måste man få ner i skiten och grotta sig ibland, innan man tar ut ny kompassriktning och traskar vidare. Att fylla livet med så många saker man kan som får en att må bra, vara lycklig, känna värme och glädje – det är vår förbaskade skyldighet! Alldeles särskilt är det en skyldighet mot alla våra nära och kära som lider av sjukdomar eller som behövt gå för att ej komma åter. Vi är här och vi är nu…..låt oss njuta mer av livet!

Idag vaknade jag till en efterlängtad dag. In till jobbet några timmar och sedan iväg längs E22:a, in längs en höstig allé och så vidare mot Sheerwoodskogen kändes det som.

Från en höstig väg till en något mindre väg, dock lika höstig. Naturen är galet vacken så här års, till och med  i ihållande duggregn.

Förbi urtidsdjuren som tittar nyfiket då man far förbi och så in till sköna Helena på Carlsson´s Klipperi och Lantliv.

Här mitt i skogen håller min frissa till. Ljuvligt vackert ställe, där varje kund verkligen får möjligheten att känna sig unik, sedd och ombrydd. Vackra saker till försäljning, underbar hembakad fika (idag en banan/choklad/valnötskaka med jordgubbssaft till. Tja, vuxna kan säkert få kaffe istället för saft….) och så hårbottenmassage, klipp och sling, prat och skratt och energiska Helena. Idag var det sannerligen feelgood för hela slanten för rektorskan minsann. Kom dit som ett stressat skållat troll med no glans what so ever i mina alldeles för långa hårtestar och vandrade ut som på moln, så här…..

Och oblyg som rektorskan är så medger hon lätt att hon är supernöjd.Har nog faktiskt aldrig varit så nöjd innan heller. Ska bara försöka få till det med något som kan likna den snitsen imorgon också. Hehehehe…..

På hemvägen stannade jag på (jepp allt i Jämjö är på, bara så att ni vet) Jämjöhallen för lite lightshopping hem till oss, samt lite mysshopping till mina fina paranteser. De hade inte en aning om att jag skulle dyka upp så när jag klev in med en kassa innehållandes nybakat Hallands Lantbröd (ljuvligt om ni inte har smakat det där), flera olika sorters pålägg, lite nygrillade kamben, en 2kg helgskinka (bara att griljera) och så en smörgåstårta så blev de förstås jättelyckliga. Älskar att överraska dem och bara se tacksamheten i deras ögon då jag klart deklarerar att jag absolut inte på något vis är intresserad av att ta betalt för det jag har med mig, utan att det är underbart att få ge tillbaka för allt fantastiskt jag fått genom min barndom och uppväxt. Inte på något sätt allmosor, utan med min varmaste kärlek till mina stora förebilder här i livet nämligen mor  och far. Vi fikade och pratade en stund, plockade in sakerna och kikade på lite prylar sen styrde jag kosan hemåt

Dags att preppa för lite cajunkotletter till middagen idag, lättgrillad torskrygg till några av oss andra. Make och stor son spelar golf, Gabbe kör teknikträning i trädgården. Alldeles självklart iförd sin älskade AIK-dress. Idag tränar han återigen långa inkast med hjälp av sin M-station (kan vara vårt bästa inköp ever) samt förstå finter med snabba avslut. Själv sitter jag i Lassesoffan. Fortsätter mitt feelgood med tända ljus, en sprakande brasa och ett glas grapejuice. Ohämmad njutning! När den är som bäst. Jag tar definitivt ansvar för min egen lycka, mitt eget välmående.

Puss på er……

Alltså, det där som skulle bli en familjesöndag i trädgården med fix och don slutade med kroppsarbete de luxe och en träningsvärk utan dess like. Vid förra årets takbyte blev det en hel del takpannor över och dessa ansåg maken borde få flytta in i garaget. I det teoretiska stadiet kändes detta som en hyfsat enkel match och eftersom rektorskan var dne enda möjliga bäraren i familjen så satte hon igång med grym frenesi. Från ena gaveln, runt hela huset och så in i garaget för att där staplas enligt konstens alla regler. Puh! Bara lastpallarna att lägga dem på var tunga och takpannorna….hallå hej! I det teoretiska stadiet tänkte jag att det där fixar jag på en kvart eller så. Wish!

Grannen kom och upplyste mig om att varje takpanna väger 4kg. Låt mig nöja mig med att säga att det kändes. Sådär 4h efter uträttat värv (340kg takpannor flyttade av moi och bara 320 kvar) värkte mina armar, min bröstmuskulatur och mina lår (lät dem liksom vila däremot då jag bar) så till den grad att jag bara ville gråta. Det blev en natt att minnas. Jag nöjer mig med att säga det. Och upplysningsvis har jag inte alls slutfört arbetet med nästkommande 320 kg idag (som jag först i teorin kalkylerade med). Jag måste återhämta mig lite först……

Att blogga var stört omöjligt igår, idag går det hyfsat. Har ont och är väldigt stiff men vill inte gråta hela tiden. Man får vara glad för det lilla.

Måndagsjobb, trötta ögon och stoooora gäspet redan efter lunch (as usual numera). Eftermiddagsmöte, kompishäng för Gabbe och golf för de stora pojkarna. Nu har vi haft kylskåpsrens och brasmys för att straxt flytta över till  tv:n för att se två  viktiga matcher i årets Allsvenska. Inga klappramsor för mig dock…..

Kram Mia

Chockerande nog har jag befunnit mig på stan (fast vi säger byn här himma) två lördagar på raken. Innan dess var det väl åtminstone 4 månader sedan sist, så man kan nog säga att min utvecklingskurva hade potential. Hihihihi! Förra lördagen var det kalas, denna KarlskronaLoppet med deltagande av Gabbe.

En tredje plats i sin klass trots…..

….en vurpa de  luxe. Man kan dock inte säga att den kom med anledning av trängsel i alla fall. Nåväl, han var snabbt på fötterna igen och linkade sig runt varv nummer 2. Nöjd med att han inte släppte någon förbi sig detta till trots. Helt ärligt är han i detta avseende inte alls tjurig (det kan han vara i en hel del andra sammanhang men men….). Det är inte så att han förväntar sig stordåd (som vinst) av sig själv, han bara gör det och är rätt chill med resultatet. Skön inställning!

Gabbes klass vann 3:e pris om 1000kr. Så härligt! 15 av 26 elever i klassen var med och sprang – en underbar uppslutning tycker jag.

Vi avslutade stunden med stan med att köpa med en kasse lördagsmys hem. Hemmakväll har underbart godis och är de enda som saluför underbaringarna som sticker upp ur påsen, nämligen Jalapeno Poppers. Välkryddade fyllda ”ostbågar”. Mumma!

Nu har kompisMelvin kommit hit till oss på playdate och make samt TB är med kompisLasse och Eneben på golfbaneäventyr. Själv ska jag passa på (mitt favvouttryck, som jag förvisso har lovat att tukta) att fylla upp vedkorgarna, preppa kvällens Oysterwok, duka bord och stryka kläder. Lediga höstlördagarna är som balsam för tröttmössan aka rektorskan.

Kram Mia

Det finns inget enklare (och förmodligen heller inte billigare) sätt att få fejset nypeelat och klart inför helgen. Regn, blåst, en styck promenadsugen vovve och så rundan längs havet på Trumme. Voíla! Klart!

Lite mer höstlikt Trumme än på bilden mötte oss idag. Jag kan helt villigt erkänna att en dag som denna inte direkt inbjuder till den där sprudlande utomhuskänslan, men icke desto mindre var det underbart skönt. Efteråt!  Nu när jag sitter här uppkrupen i Lassesoffan, brasan sprakar och mörkret är på frammarsch här på Näset känns mina hettande nypeelade kinder riktigt mysiga. Vinden viner runt knuten och i takpannorna, regnet piskar mot fönstret och höstkänslan är mer än påtaglig. Då passar en styck TB på att träna golf och en styck Gabbe på att hoppa studsmatta samt köra M-Stationträning i trädgården (iförd shorts och tischa). Jag förstår precis varför vi aldrig har behövt ha begränsningar kopplat till TV, datorer och spelkonsoller. Våra killar är rätt självreglerande helt enkelt……

Ikväll preppar vi lite snacks och tar ett glas vin, i väntan på att våra högrevsburgare/ Tuna Sandwiches ska bli klara. Till dessa blir det pommes och ailoi, en het pico de Gallo och så lite kex och röror. Underbart nice med fredag, den hade inte kunnat komma mer lägligt!

Happy helg folket! Kram Mia

Jag läste en fantastisk artikel om dagens självhjälpstrend, skriven av den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann i DN. Han menar att den alltmer tilltagande vilsenhet som kännetecknar människor av idag har skapat en egen industri av självhjälpsförfattare, livsstilscoacher och annat quick fix. Brinkmann vänder sig mot modeuttrycket ”att hitta sig själv”  och att söka svaren inom sig för att bättre matcha en allt mer föränderlig omvärld. Han menar att det är betydligt viktigare att man lyssnar och ser till sina medmänniskor, ty det är faktiskt i relationen till andra som vi blir till. När tillvaron snurrar allt snabbare och livet pockar på förändringar av olika slag är det så enkelt att söka extern hjälp, istället för att helt enkelt bara lära sig att allt kan inte påverkas, att somliga saker bara måste få komma och gå under sitt tidevarv. Brinkemann menar att:

”- Jag har märkt att det är befriande för många att förstå att allt inte ”beror på mig” eller på att ”det är något fel på mig”. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen.”

Befriande skönt att läsa, tycker rektorskan. Livet är inget race att köra, ingen tävling att vinna, ingen allmän måttstock över bra och dåligt. Inte sällan kommuniceras de enkla vägarna till att må sååååå mycket bättre, att bli sååååå mycket mer framgångsrik (eller snygg, populär, cool, rik, smal….tja, du kan lägga in precis vilket värdeord som helst här). Som om hela livet kan reduceras till en kamp om passa in i alla ramar. Eller förresten, inte bara passa in utan också gärna vara enastående inom alla dessa ramar. Lite all over the place liksom.Att då stå ut med sig själv, sina styrkor, egenheter och tillkortakommanden, alldelels särskilt i relation till andra, blir ofta en alltför knepig ekvation. Och lösningen vet vi ju……

BästisMaria delade en annan bra artikel med liknande fokus. Caroline Wickmark skriver i HD om att vi måste sluta skärpa oss. Att vi ska ge sjutton i att bleka tänder, träna livet ur oss och göra saker för att vi tror att det är andras förväntningar på oss. Hon avslutar det hela med:

”Jag vill så gärna säga dig en sak. Bli snällare. Mot andra, men framförallt mot dig själv. Grisarna i säckarna som du köper för att bli lycklig kommer bara att gräva dig djupare ner i olyckan. Släpp taget om piskan på din rygg.”

Rektorskan säger amen på det där. Förstås! Det är skönt att vara 40+ istället för 20+ i många avseende. Alldeles särskilt skönt är det för att man kan sluta kalkylera med prestigeförlusten. Livet blir verkligen bara så mycket bättre med åren, så mycket mer schosfritt, så mycket mer genuint och trevligt. Jag vet inte om det är för att jag har fått uppleva så mycket, genomlidit fruktansvärda förluster, insett livets rikedom, blivit innerligt älskad eller förstått värdet av bryta ihop och komma igen, sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen framåt, le och nicka samt inse att ingenting sällan är som det först verkar att vara……jag vet inte om det är därför jag så lugnt kan konstatera att livet blir vad du gör det till. Att ingen kan skapa lyckan åt dig. Att tankens kraft är enorm och att ju förr du kan inse att tilldelad tid är tillräcklig tid och att tilldelade resurser är tillräckliga resurser desto lättare har du att gilla läget.  Att det är först då du accepterar din situation, förlikar dig med den, som du faktiskt kan göra det bästa möjliga av den. Att livet är på tok för kort för att tro att man ska leva upp till andras förväntningar. Eller att stressa omkring och synas överallt (IRL, på sociala medier, hos rätt personer).

Livet är här. Livet är nu. Och allt vi gör just nu är minnen som aldrig suddas ut. Lär dig stå ut med dig själv. Inse dina begränsningar, dina egenheter och dina tillkortakommanden och ha mer tålamod med dig själv! Våga gilla dina styrkor, be inte om ursäkt för dem utan bär dem istället med stolthet. Inse skillnaden mellan önskvärt och nödvändigt och lär dig balansera mellan dessa ting. Gör saker som fyller på, som berikar, som glädjer. Ta sikte på målet ”att må bra”! Våga strunta i konventionen, förväntningar, utseende, kilo, hektor, prylar, titlar, inkomst, att vistas på rätt platser i rätt sällskap, att visa upp en snygg fasad, att…..Sluta jaga livet! .Lev istället! Sluta stressa omkring! Njut av varje sekund istället! Sluta tro att yttre betingelser eller extern expertis skulle göra dig mer rätt, mer framgångsrik, lyckligare! Inse att det finns ingen quick fix! Inse att det finns inga lyckorecept! Inse att det bara handlar om dig, din resa in i dig själv och så tillbaka ut igen! Det är så vi finner ro. Det är så vi finner harmoni. Det är så vi förlikar oss med oss själva och lär oss att stå ut. Först då blir du hel! Först då kan du leva och älska fullt ut! Först då kan du skapa det liv som verkligen får dig att må bra. Hjälp till självhjälp! På riktigt!

Amen och god natt önskar rektorskan

Ack Skåneland du sköna…….

Kom funkis och minimalismen! Kom puts och trädetaljer! Kom ljuva modernismen! Kom hjärtans fröjd! Och längtan…..

Det är så här makens våta husdröm ser ut. Jag kan inte räkna dem alla gånger han hojtar från sitt datorkrypin att han har hittat det där optimala boendet. Som vi bara ska flytta rakt in i. Och inte alltför sällan har de vissa av ovansagda variabler som MGN (minsta gemensamma nämnare. Ni minns väl er matematik, va?).

Nåväl, frugan hans är inte svårflörtad hon inte. Nädå! Men hon har en något vidare repetoar av boendealternativ som skulle kunna komma att bli aktuella vid en eventuell flytt. Jag kan verkligen älska shabby chica gårdsalternativa, likväl som sekelskiftesvåningar som små fiskarstugor. Jag har sagt det någon gång innan, men det skadar inte en gång till. Man borde skapa en bostadspool inom vilken man kunde byta runt med jämna mellanrum. När man tröttnat på stilen och läget alltså. Visst vore det något…..

Älskar uteplatsen och känslan av skog, trots att vi befinner oss på Falsterbo.

För att inte tala om hallen och dess trappa upp. Älskar det mörkare träslaget som kontrast mot allt det kliniskt vita. Och ja, jag hade förmodligen städat halvt ihjäl mig ja….

Älskar att morgonmeditera liggandes i sängen. Och att då befinna sig en bit upp och bara se rakt ut mot skyn är så häftigt. Jag älskar att fantisera om tid och väder utan att se markperspektivet. Knasig? Javisst!

Usikten från kökets matlagningsplats är magnifik. Och jag tror bestämt att jag hade älskat känslan av att vara inne ute, eller ute inne……Men det bästa av allt förstås till sist….

Lillördag här i Happyvardag idag och vi har just nu full fart mot helgen. Inte för att vi har något speciellt bestämt eller kanske precis just med anledning av det. Inget bestämt eller planerat. Kära nån vad jag älskar det….

Ikväll serveras det bakpotatisbuffé här hos oss och den är redan preppad. Milou ska få sin kvällsrunda, jag har lite skrivjobb kvar att fixa till jobbet samt ett par jobbsamtal också. Sedan hoppas jag hinna läsa gårdagens dagstidning (kanske även dagens om jag har tur…..)

Kram Mia

A million times or more I thought about you
The years, the tears, the laughter, things we used to do
Are memories that warm me like a sunny day
You touched my life in such a special way

Tänk vad underbart härligt det är att få träffa någon som man inte har sett på länge. Väldigt länge! Det är något alldeles extra med människor som man har spenderat mycket tid med, under lång tid och för länge sedan. Så många crazy situationer, händelser och stunder tillsammans under vår gymnasietid. Och nu, så där några år senare så återupplevde vi det där tillsammans. Det och allt som hänt sedan vi tog studenten 1988. Prat och skratt och en massa svajjande i tid. Så påfylld jag känner mig nu…..

Jag tänker ofta på vilken faslig tur jag har som har så många härliga människor i mitt liv. Nya och gamla relationer, människor i många olika åldrar och på en mängd olika ställen här på vår jord. Och bara det faktum att de står ut med mig och vill umgås….bara en sån sak, va!

Innan detta mysiga kompishäng så blev det en riktigt bra jobbedag också. På eftetrmiddagen for vi med finaste Milou till världens bästa veterinär Karin. Det var dags för vaccination och så kontroll av två bucklor (tror ni de skrattade åt mig då. Hittade liksom inte ordet knöl i hjärnordlistan då….)på kroppen. Han var inet direkt glad vår käre vovve. Han börjar redan utanför med att gnällgny och sedan kör han hela programmet där inne. Ylar, skäller, hostar, morrar, häschar….ja name it. Knölarna visade sig vara ofarliga tack och lov, den ena utsugen och den andre bara analyserad. Nöjd Milou for hemåt med rådet att försöka sig på att gå ner ett halvt kilo till. Jaja, längre promenade och flera för mami också med andra ord. Helt klart en win-win situation!

Nu håller vi kväll efter att ha kört lite avancerat kylskåpsrens. Kramen från oss

Men hur är man funtad egentligen?  Fullständigt traumafixerad och ständigt beredd på tråkigheter. Vilket evinnerligt märkligt sätt att ta sig an livet, va? Och även om rektorskan rent förnuftsmässigt inser att det där måste döljas väl (och det gör jag nog ganska ofta också) så lyser det igenom då och då. Om man är född som Fröken Livrädd och det dessutom  har hänt lite för mycket tråkigheter i ens liv, så är det sannerligen inte bara att rycka på axlarna och visslande dansa omkring i tillvaron. Så ni kan ju gissa hur det har varit här på sistone. Mammografi och väntan på besked. När jag så förra veckan hade ett missat samtal från ”Inget Uppringningsid” så gick hela mitt innandöme i spinn. Idag såg jag kuvertet med Unilabs logga där i brevlådan och drabbades av stora tveket. Med darrande fingrar öppnade jag till sist och drog sedan en suck av lättnad. Puh!

För att sedan sprätta upp nästa kuvert och finna en kallelse till cellprovstagning. Oh, here we go again……..

Imorgon ska vi dessutom ta med oss vår bästekompis Milou till veterinären för vaccination och koll av kropp. Håller tummar och tår för att det blir bra besked för oss båda den kommande tiden nu.

Veckans mest sömniga dag är snart till ända. Jag är så ofantligt trött på måndagar att det nästan är skrattretande. Somnar sent, vaknar mitt i natten och så börjar jag gäspa ungefär i samma stund som jag äntrar skolan. Nåväl, jag fick snällt jobba till 16 och sedan hem för snabbt klädombyte för liten Gabbe, som skulle på golfträning kl 17. Milou och jag promenerade en 60minutare längs havet och kan nu titulera oss helt urblåsta. Kvällsmat intagen, fotbollsmatch på tv är pågående och alla mina måsten för kvällen ligger så snällt   och väntar på mig. Got to go……

Kram Mia

Tänk att få vakna, tidigt en lördagsmorgon och smyga ut på morgonprommis medan dimman ännu ligger tät över Näset. Så häftigt att se den lyfta bit för bit …..

Det var svalt, mina vänner. Som genom ett trollslag  försvann brittsommarkänslan och det är nu officiellt höst här på Näset. Långärmad tröja, jacka, strumpor och mössa på är ett mycket officiellt tecken för rektorskan kan jag meddela. Det är bara inte klokt vad fort det går (så synd att transformeringen från vinter till vår, eller vår till sommar inte går lika fort)!

Men jag älskar verkligen hösten, så den är på något sätt förlåten. Jag älskar den krispiga, något höga och klara luften. Jag älskar färgexplosionen i tillvaron. Och jag älskar hur vackert ljus avtecknar sig mot mörkare bakgrund. Alldeles särskitl älskar jag hur tillvaron, genom samma trollslag som nämnts tidigare, ändrar sig från full speed till sparlåga. Förvisso skulle man kunna bli stressad av att ha färre timmars dagsljus till sitt förfogande, men den skruvade rektorskan fungerar ju på ett helt annat sätt än så. Plötsligen slutar hon att ”passa på en massa” och intar helt frankt soffläge mycket tidigare. Det som förr njöts i solstolen under dagens soltimmar (och som gav ganska hektiska kvällar), njuts nu i soffa, framför  brasan, med en bok i sängen. Myskostym på, raggisar likaså och så brasvärme.

Jag verkligen älskar hur mysigt det blir här hemma. Hur punktbelysning kommer till sin rätt och hur ljuslyktor sprider ett värmande sken över tillvaron. Allt blir softare på något sätt, som om man hade satt hela tillvaron på dimmerfunktion eller så….

Lördagens promenad runt Trumme tog sina modiga 75 minutrar och sedan satt frullen som en smäck kan jag lova. TB for till golfbanan, maken och jag tog Gabbe med oss till stadens sus och dus. Det stod innebandykalas på programmet för honom och hans gamla paranteser passade på att ranta på byn samt käka lite lunch. Mysigt! Att avsluta kalaset med omklädningsrumshäng med kompisars föräldrar, en massa prat och skratt blev ännu en sådan där härlig påfyllnadsvariabel. Vilken jag har en känsla av kan komma väl till pass nu, ty i tvättstugan ropar nämligen denna på mig….

Man vet, for sure, att man har prioriterat annat när strykkorgen svämmar över på alla ledder. Holy Moly……Dags att ta fram piskan och tämja den, sen kan vi fira lördag med krispigt stekta Wienerschnitzlar, skysås och potatis samt förstås lite varma grönsaker. Tror dessutom att det får bli en vältempad Italienare till. Imorgon tar vi sikte på sovmorgon. Igen! (Det går sådär för oss, klar pensionärsvarning. Vakna 06.10 en lördag är inte ok liksom….)

Kram Mia