Tro  det eller ej, men trygghetsnarkomanen aka rektorskan har denna helg förflyttat sig ur sin comfortzon, dvs från den blekingska skärgården och till närmare bestämt Kvastastaden i Småland. Det är inte ofta hon drar på utflykt utan sin familj, men redan i somras bestämde vi, finkusinen och snygga guddottern, oss för en tjejhelg  hemma i den sistnämndas studentlya i Kalmar. I fredags packade vi väskan och körde E22:an den väg vi båda kan nästintill utantill.

Hon och jag, kusinen och rektorskan, som utan klädkodsdiskussioner dök upp med identisk outfit för kvällen på stan. Dock inledde vi med ett IKEA-besök och det blev längre än förra veckans. Rektorskan slog till och med till med inköp av årets adventsljusstake. Ja, alltså julsakerna var inte framplockade men finkusinen födde en idé och vips såg jag årets mest otippade adventsljusstake framför mig. Hihihihi, rektorskan goes inredningsnörd liksom….

En snabbvisit på Citygross för fredagsmyshandling och sedan hem till studentlyan. Här dukade vi upp ett härligt bord av godsaker och iskall ekorosé hälldes upp i gaigantiska kupglas. Mums…..

Framåt kvällen svidade vi om, fixade till tryne och barr och drog in till Larmtorget och Krögers där. Vi beställde en massa goda förrätter, iskallt Chardonnay och bara mös in oss där  på uteserveringen. Härlig sensommarkväll, efter det att dagsvinden mojnat, och så lite värmelampor på det. Nice!

Lite nostalgikänslan allt måste jag erkänna. Jag älskar verkligen Kalmar och hemmakänslan infinner sig alltid så snabbt jag kliver ur bilen här. Massor av prat och skratt och sådär lagom leasure kväll för tjejgänget.

Vi trippade hem i fredagsnatten, hällde upp ett glas vin och en skål godis och kikade på sommarens semesterbilder på tv:n. När klockan hade passerat midnatt bäddade vi ner oss tanter i bäddsoffan och så slocknade vi. Rektorskan vaknade givetvis tidigt, sin vana trogen, närmare bestämt 04.03. Klar pensionärsvarning, jag veeeeeet……

Straxt efter sju hoppade vi i träningskläder, snörade på oss gympadojjor och tog en tur längs memory lane. Slottet, Kalmarsundsparken, Långviken, Stensö, Södercentrum och så hem…..

Hem och käkade frulle, bäddade, städade och packade, dusch och finlir och sedan gick vi in till stan. Lite mysshopping i lite udda affärer och sedan drog vi hemåt. Plikten som Soccermum kallade för somliga…..

Älskar min nya bodycreme, Laughing Buddha, från Rituals och så även mina nya Sweet Sunrise doftpinnar från dito. Rena himmelriket för hon med den känsliga näsan.

Tusen tack finaste Lotta och Moa för en underbar inledning på helgen i staden som definitivt är mitt andra hem. Resten av dagen har ägnats åt mys, fotboll och lite hemmaplock med nyförvärven som kom med hem. Nu ska vi straxt fira AIK´s seger och skåla för en lyckad diskussion igår i lite goa bubblor. Jag avslutar med sötaste bilden från Kalmarsundsparken. Happy Lördag folket…..

Kram Mia

När jag steppade ut från gårkvällens föräldramöte möttes jag av tunga, kalla droppar regn från himlen. Jag småsprang till bilen (så fort det är möjligt i klackaskor) och försattes i riktigt höstmode under bilresan hem. Träden vajjade olycksbådande, ruskade till och liksom frustade på något sätt. Himlen var blygrå från horisont till horisont och man kunde förnimma doften av höst. Trippade á la Morticia Adams gången in till mitt älskade hus och hoppade genast ur blöta kläder  och skor. Lillronden hemma för att mysa till det med punktbelysning, tända ljus och plocka fram kvällsfika under ackompanjemang av regnets trippelitropp mot altandörrens ruta. Mysigt! Jepp! Sommarälskaren i mig transformeras så sakteliga till höstälskaren och jag tycker att det känns riktigt ok….Jag verkligen uppskattar hösten efter en härlig sommar och med dryga 3 veckor i Floridas sol och värme och sedan en ljuvlig augusti på hemmaplan så känns det som vi har haft just en härlig sommar.

Regnet vaggade oss till  sömns igår och ja, så även brummandet från vår AC. Den kör vi fortfarande på kvällar och nätter….Vaknade till en regnvåt altan och en lite kylslagen luft, klädde oss därefter och drog till skola/jobb. Framåt förmiddagsrasten blev det sjukt varmt kan jag meddela –  långärmad tröja, brallor och scarfs är jag inte van vid precis. Särskilt inte när solen skiner och det blir 20 grader varmt. Hallå hej felval! På vägen hem möttes vi av en tillvaro härligt lik en sommardag. Gröna gräsmattan, klarblå himlen och solens strålar. Nästan vindstilla och en massa humlesurr. Rektorskan kastade kläderna, hoppade i bikinin, preppade fika för Gabbe och kompisKalle och flöt ut i solstolen. Milda makter vad ljuvligt! Låg där både länge och väl och dåsade bort i såväl kropp som själ. Plötsligt var sommarälskaren aktiverad igen kan jag lova…..

Den här kombon skulle jag kunna tänka mig en månad eller två framöver. Soliga varma sommardagar och lite mörkare, regniga kvällar/nätter. En sådan höst hade varit sjukt härlig att leva i…..

Nu har Kalle farit hemma, TB är på juniorlagsträning i golf, maken spelar golf och vi andra två laddar för en shoppingtur till Maxi. Tvättmaskinen snurrar, stryktvätten är färdig och inhängd. Kvällens middag ligger på vänt och jag känner mig taggad att fixa helghandlingen en torsdagskväll. Ombyte förnöjer som sagt….

Kram Mia

Falsterbo, Hellerup, Ystad, Klagshamn, Ålabodarna, Lomma, Beddingestrand, Helsingborg, Malmö, Barsebäck……name it. Om ni undrar så är detta bara några av de platser maken de senaste åren skulle kunna tänka sig att bosätta sig i. Han söker och han finner. Det ena placet bättre än det andra. Och ni undrar kanske om vi har flyttplaner? Svaret på den frågan måste bli: det undrar jag med. Men drömma det kan man ju alltid. Och kolla på häftiga, härliga boende….det kan man ju också göra utan att förbinda sig till något. Jag har länge funderat på hur jag ska hantera makens hemfallande åt hemnetknarkande och tror mig ha kommit på det via ”Onsdagsglutten”. Jag bearbetar några av alla de objekt jag blir presenterad för under veckan och så processar jag det här på bloggen helt enkelt. Premiärobjektet är sannerligen spektaklulärt, håll till godo!

Från svarta husets lantliga skärgårdsläge till storstadens sus och dus är det ganska långt. Jag ska väl inte påstå att jag när några bo-i-storstaden-tankar egentligen, men dagens hus blev jag kär i. Så mycket karaktär! Så charmigt! Och jag kan riktigt se mig där i miljön. Dock inte i den befintliga. Liiite för crowded yta om jag säger så, men potentialen är underbar…..Bilderna är hämtade från fotograf Erik Olsson.

Townhouse är min absoluta favvis alla kategorier. Det är lite Notting Hill över detta, eller hur?

Snedtak, balkar, tegelvägg – 3 rätt av 3 möjliga. Love it! Tänker att jag ligger där och hör regnet strila på takfönstret, hör vinden ta i längs knuten och bara njuter av att sno täcket runt min kropp och gosa ner huvudet i bolstriga kuddar.

Ser ni altandörren ut till den lilla gården? Oh lala….frihetskänslan i en liten oas. Ser mig själv där (dock andra möbler på gårdsplanen)med en god bok, ett glas vin och solen på väg ner en ljum sommarkväll. Eller på trappan med min morgonjouice och en blek sol i nobban. Kanske en snålblåsig hösteftermiddag då jag behöver lite luft och sveper kofta och sjal hårdare runt mig.

Och så en orangerie på gården. Förstår ni vilka helkvällar man skulle kunna spendera där inne. I goda vänners lag, med prat och skratt, massa ljus mot ett mörker utanför. Sa jag att  jag är kär……

Där om knuten till Lilla Torg, där skulle ni gärna få hitta mig hädanefter……Om ni undrar så har jag redan mentalt möblerat huset med mina möbler och lite nyinköp. Jag har visst också börjat ett nytt jobb därnere som jag cyklar till och på fredagen smiter vi bort till bästa Johan P och hämtar lite fredagsmys.

Som ni märker råder det inget fel på fantasin hos rektorskan. ….Onsdagen kom med en huvudvärk from hell och den har hållit mig i sitt grepp hela dagen. Inte ok! Nu är jag hemma på mellanlandning innan det vankas fotbollsträning för Gabbe och föräldramöte för rektorskan. Det sista för denna omgång och jag är supertaggad på att få prata om kunskapssyn, bedömning, samexistens och föräldraapproach med ”mina” föräldrar i åk 7-9. Med tanke på skallebanket lär det väl dock inte bli en skön middag med lite lillördagsbubbel efteråt för att fira att alla f-möten är väl genomförda. Får nog köra på isvatten och alvedon gissar jag……

Kram Mia

När semestern är slut då är det minsann många som ska börja det nya livet. Det hälsosamma livet. Ungefär lika många som har precis samma inställning när det nya året gör entré där i januari. Visst är det väl festligt! Vi överöses via medias olika kanaler om dieter och kurer, träningstips och pepp, recept och goda exempel. Jag vet inte om det bara är jag som på senare år har fått allt svårare att värja mig från detta mediala brus, som på ett subtilt sätt kommunicerar ut sitt budskap om att man inte duger som man är och lever här och nu. Inte sällan tackar jag min lyckliga stjärna att jag är till åren kommen, har en stabil tillvaro och goda relationer samt har utvecklat förmågan att förhålla mig balanserat till det mesta här i livet. Det har tagit sina år och sin resa, men here I am…..

Hälsosamhet för rektorskan är balans och att må bra. Tiden är förbi då jag önskade mig en speciell size på kroppen, uttalade resultat (läs tid och sträcka) med min träning samt en vältränad kropp. Årsring har addats till årsring och jag börjar bli allt bättre på att bejaka min kropps begränsningar, samtidigt som jag känner att jag blir allt snällare mot mig själv. Mitt mål är att i alla situationer fundera  kring vad jag mår bäst av att göra precis här och nu och sedan följa den där känslan. Min agenda/mina måsten/mina önskvärda saker är allt som oftast större än tiden som finns till förfogande, varför jag alltid snabbt måste kalkylera med mig själv vad som är nödvändigt och vad som är önskvärt. För att sedan inom det önskvärda ständigt kompromissa och prioritera. Förut stressade det där nästan livet ur mig, men inte nu längre. Jag har lärt mig att våga lita på att min känsla leder mig rätt helt enkelt!

Just därför lever jag allt mer som nu-människa. Det där med att älta saker har aldrig varit rektorskans melodi, men däremot innehar jag säkerligen något slags rekord i att vilja planera och eliminera slumpar. Numera är planeringarna inte alls lika detaljerade och jag märker hur detta öppnar upp för mer spontanitet, go with the flow och att faktiskt våga lita på att min egen känsla bär mig rätt. Jag tror banne mig att jag börjar bli riktigt normal faktiskt…..chockerande nog!

Denna tisdag har bjudit på ett hårt gympass för maken och mig och idag….idag lyckades jag nästan få till ”stora nosgnuggen” så som den skall utföras. Kanske var det för att fysTommys fru tränade jämte oss hela vägen…..Nu vankas det snart lite middag här på hemmaplan. Idag blir det cajunkotletter med potatisklyftor alt coleslaw till några och cajunlax med en krispig sallad till någon. Gabbe har varit på en lång mysig friluftsdag idag och TB är på golfbanan med kompisAnton. Ikväll ska vi heja fram Malmö FF mot PSG. Malmö är ju inte ”vårt” lag men man måste ju heja fram dem som representerar Sverige. Att glädjas med andra lag och deras supportrar borde fler människor pröva. Det känns gott i hjärtat!

Kram Mia

Skolan som livsvärld, ja den är ju liksom självklar här i Happyvardag so to speak. Just för tillfället är vi alla 4 en del av Svettpärlan. Igen! Vi försöker att prata minimalt med jobb och skola här på hemmaplan, men en viss debrief måste ju ändå vara ok. Just nu kan man säga att skolstartssmekmånaden är ett minne blott och vi är igång med allt i en enda salig skön röra av vår skolvardag. Maken och köket har fullt upp med alla utskick till alla friluftsdagar etc, TB jobbar som hjälpjag till några grabbar samt vikar på fritids och rektorskan är lite överallt och ingenstans, inbegripen i det mesta och hos de flesta. För Gabbes del har åk 3 påbörjats och tempot skruvats upp ett snäpp, skolarbetet likaså.

Lov är väldigt bra för vår yngste son. Särskilt bra är det för att han i lugn och ro verkar sortera kunskaper och färdigheter på rätt plats och vips tar han ny kliv i sin utveckling. Det var en stor kille som började skolan i år (inte bara till längden pga tillväxt. Hej ny garderob!) och extra kul är det när hans lärarna också uppmärksammar detta. Som ni vet har Gabbe haft det lite trixigt med sin läsning. Han var sen med talet, ganska ointresserad av skolan till en början och dessutom lite allmänt språkförsenad. Att han blev en sen läsare var liksom inget som fick oss att höja på ögonbrynen precis. Men vi är rätt coola maken och jag (åtminstone i detta avseende). Vi vägrar kategoriskt att ha skola på hemmaplan och vi lever efter devisen att ”När ett barn är redo, då funkar det”. Den devisen mina vänner har aldrig gjort mig besviken och jag skulle verkligen önska att lite fler människor valde att tro på den, ha lite is i magen och sluta stressa sina barn och/eller elever. Det är inget världskrig att inte vara komplett som 6-åring, inte som 10-åring, 15-åring eller vuxen heller för den delen. Rent generellt tycker jag att människor sätter alldeles för hög tilltro till att bara man kan det som tros vara ”rätt” i just en situation/ålder/fas etc så är det klart liksom. Som om man på det sättet är vaccinerad mot motgångar, prövningar och svårigheter. Helt ärligt, mer än en gång har jag lett lite inombords då de som har haft en ganska lätt resa genom skoläventyr eller idrotten plötsligen stöter på patrull. En del är verkligen lack på strategier och handlingsberedskap då kan jag meddela. Ingen går fredad, vi får alla vår beskärda del. Och att ödmjukt möta alla dem som kämpar tappert är ett fint sätt att leva livet……

Gabbe kom igång med sin läsning riktigt fint under senvåren och sommarens läsprojekt (läsbingo) var verkligen en hit. Han flyttade sina gränser och vågade sig på en kapitelbok. Om han var stolt då han läst ut den helt själv? You bet! I åk 3 har våra specialpedagoger Anette och Camilla dragit igång ett Til-projekt (tidig intensiv läsning) och Gabbe fick förmånen att vara en del av detta, trots att han kanske tagit sig förbi sin svåraste passage. Til innebär att du får 30 minuters egentid med specialpedagogen/dag i skolan för läsning och laboration av ord och text. Hemma har du läsläxa (en bok om dagen) som komplement till detta. Och ja, det är intensivt. Att varje dag kämpa med det som är extra svårt kanske inte alltid är helt självklart ej heller alltid speciellt roligt. Vi vet ju att det är såååå mycket roligare att tärna på det man redan är bra på. Men jisses vilken effekt det här får. Gabbe läser nu i en flygande fläng och hans läsförståelse verkar riktigt bra. Han är galet stolt över sina läsframgångar och ödmjukt inställd till hur viktigt det är att träna sig till färdigheter. Framgång kommer ibland via talang, men inte sällan via hårt grått arbete. Till idag hade Gabbe en bok om pinsamheter och vi skrattade så att vi låg dubbelvikta här på söndagskvällen. Tydligen fick fröken Camilla smaka på samma sak idag i skolan. Hihihi!

Och idag var det minsann dags för simtest också. Som ni säkert vet finns ju simning som mål i kursplanen för idrott och hälsa. Inte hur snabbt du simmar en sträcka på en viss tid (det där är en kvantitativ kunskapssyn och den hör inte hemma i nutid. Fast somliga verkar tror det!) utan med vilka färdigheter du simmar en viss sträcka (kvalitativ kunskapssyn). Gabbe stoltserade med 25 m perfekta arm- och bentag – precis som målet säger. Efter uträttat värv fick de fri lek och han vågade sig på såväl volt och dyk från ettan på hopptornet (svikten) samt hopp och kanonkula (aj!) från trean. Det var en evinnerlig tur att mami inte var på plats, för hon hade pekat finger och sagt nej. Garanterat! Så är det när man är en traumatiserad Fröken Livrädd……då lurar det minsann faror lite överallt.

Bjuder på delar av fotbollsgänget som igår bitvis spelade propagandafotboll under cupen och lyckades vinna alla sin matcher. Fast vi räknar ju varken mål eller vinster, det är ju Spel Utan Hets. Eller hur?

Idag blev det nästan en skolcoolis med lite inslag av egenskryt om Gabbe. Men vis av erfarenhet då jag berättar om våra prövningar, motgångar och svårigheter så öppnar det upp för många att våga bejaka sin egen sitaution. Det säger ingenting om vem du är om du är någon som har lätt för sig i skolan, öser in mål i fotbollen eller presterar på topp. Ingen är någonsin mer värd än någon annan. Vem du är är alltid överordnat vad du presterar.

Kram och Happy Måndag!

Det är lätt att bli carried away när man är på shoppingtur. Det ena kan liksom ge det andra och man kan känna sig sådär härligt frisinnad och full av hopp inför nyinköp. Inte sällan känns sånt där trivialt som ekonomi, behov eller plats sådär väldigt avlägset, nästan som i ett parallellt universum. Man kanske till och med slutar upp med det där vridandet och vändandet på saker och bara blir lite gott wild&crazy och börjar stoppa ner saker till höger och vänster. Shoppingsällskapet brukar bonda till en egen liten subgrupp, där man bara genom små vinkar som en blinkning, en nick eller ett kort ja, ger varandra mandat att fortsätta på inslagen linje. Känner ni igen det? Eller också blir shoppingturen något helt annat!

Denna lördag i september exempelvis. Maken föreslog en dagsutflykt till Kalmar och Gabbe och jag var inte sena att haka på. Vi for till Ikea först, vilket i sig är förvånande eftersom vi nästintill aldrig ens brukar gå in på Ikea. Tanken var att checka en byrå som bör få flytta hem till oss. Maken tog sikte  på ”spara och förvara” och innan jag visste ordet av var vi där. Bestämde oss för  att en sådan ska vi ha och sedan hade vi nog lite olika agendor är jag rädd. Min var att flanera, vrida och vända samt köpa lite allt möjligt smått och gott, medans makens fokus förmodligen var mästerskap i att ta sig snabbast till utgången. Plötsligen fann jag oss passera entrén/utgången med endast en mjukglass köpt till Gabbe. Till det facila priset av 5kr. Kan vara mitt allra billigaste Ikeabesök ever faktiskt! Om någon känner att ni skulle behöva denna typ av assistans för att slippa dyra räkningar från nämnd affär är det bara att höra av sig – Maken och Gabbe är garanterat hyrbara för detta ändamål.

Vi hann med Media Markt, dock var det inte direkt samma tempolopp i denna affär, och sedan for vi in till staden. Självklart hann vi med ett besök hos Tokige Ture och ut kom vi med en pappåse godis. Vi avslutade med en underbar pizza på Italia och ett besök på Ö&B. Ni vet, jag letade ju efter den sista pusselbiten till nästa sommars sittgrupp – en vit stol (jag har ju bord och två svarta stoolar samt en vit). Och jag lyckades få med mig ett av de sista exemplaren ut ur affären. Nöjd rektorska! Whoop whoop……

På vägen hem stannade vi till hos finaste svärisarna för att hämta upp Milou och ramlade in i värsta bullbaket. Doften som spred sig redan då vi öppnade dörren var ljuvlig. Och alla bullarna var till oss. Har jag sagt att jag har världens allra bästaste svärmor????

Hem och rensa ur ett förrådsrum här hemma och sedan bänkade vi oss för AIKmatch på Viaplay. Vinst med 2-4 och lyckan var fulländad. Vi sjöng oss igenom matchen med klacken och längtan till den kommande Stockholmshelgen är enorm. Nu är kvällsrundan gjord med Milou och vi har krupit upp i soffan med popcorn, småplock och lite Pink Bubbly. Jag utgår från att TB har det toppenbra i Skåneland och att han njuter av lite egentid. Har nämligen inte hört mer än att han var framme igår sisådär 19.13.

Vilken härlig lördag! Hoppas ni har haft detsamma!

Kram Mia

Idag tar jag mig en tur till minnenas kvarter, en nostalgitripp utöver det vanliga skulle det visa sig. Något otippat kanske, men vid närmare eftertanke är det egentligen helt förväntat. Åtminstone så här med facit i hand. Som ni säkert vet lever vi i en ganska märklig åldersblandning här i släkten Happyvardag och det där har sina fördelar men också sina klara nackdelar kan jag meddela. Min äldsta storebror Mats är 16 år äldre än mig, Lasse (som tyvärr inte finns i vår jordsfär längre) 13 år äldre och min syster 8 år äldre än mig – snacka om att vara sladdis. I know…..Det skiljer 11 år mellan min brorsdotter och mig, 10 1/2 år mellan TB och Gabbe och 3 år mellan Gabbe och min brorsdotters son. et är ett härligt zigzagmönster av åldrar och släkt och relationer.

Jag kan knappt inte minnas tiden då vi syskon bodde tillsammans hemma på heltid, men jag har fragment av tiden då mina bröder bodde i Kalmar och pluggade, likväl som känslan då min syster flyttade till sin pojkvän. Oh holy crap……Den tiden har förpassats till ställen inom mig där det uppenbart vilar i historien, tills idag. Idag fick jag en flashback som träffades mig rakt i Solar Plexus. Jag chippade efter andan och jag kämpade febrilt med de där tårarna som trängde upp i mina ögon och gjorde hela världen dimmig för en stund. Plötsligt var jag sådär 5-6 år gammal, kramade mina syskon hejdå och stod där i fönstret eller på balkongen och vinkade hejdå. Hela jag kan förnimma hur sorgen över att de lämnade mig fattade tag om hela mitt jag, hur jag grät tunga tysta tårar och hur lilla mor Anita höll mig i sin famn, pussade mig på pannan och sa att : snart, snart kommer de hem igen. Jag minns hur jag längtade, väntade, räknade ner dagarna.

Idag var det han till höger som packade väskan för en helg i Malmö med kompisAdam. De två, boende hos bästa familjen Håkansson och så en mässa – underbart naturligt, helt självklart och så normalt. Och ändå….ändå denna märkliga känsla av att inte vara fulltaliga som familj. Liten Gabbe (som numera snart har vuxit ikapp sin mami) lekte i trädgården medan TB pacakde det sista, lastade in i bilen och gjorde sig redo för avfärd. Kritiska momentet uppstod förstås där. Där då TB gosade med lillebror innan avfärd, pussade sin ömma moder hej då  och sedan backade ut bilen, krypkörde iväg och samtidigt vinkade åt oss. Plötsligt blev situationen sådär vansinnigt bekant. Det var jag som slöt Gabbe i min famn, klappade tröstande hans kind och pussade honom på pannan. Samtidigt som jag mumlade mantrat: Snart är det söndag och han är hemma igen……Creepy! Som en dejavu!  Med känslor lite all over the place so to speak……

Ni vet den där temposänkningen rektorskan snackade om igår……Den blev visst aldrig av! Dagen idag startade i hundranittio med vattenavstängning pga inkoppling av fjärrvärme, en strejkande diskmaskin, ett missförstånd med inkallad vikarie och så fallande internetuppkoppling. To-do-listan som då igår verkade hanterbar blev som värsta Mount Everest i takt med att jobbetimmarna fullkomligen flög fram. När klockan var 14.40 bestämde jag mig för att hålla helg. Mjölkinköp på hemvägen (har jag nämnt att jag behöver mjölkkor eller ett eget mejeri typ), packa upp väskor, dammsuga golv och plocka iordning. Vara TB behjälplig inför avfärd, trösta liten lillebror (och helt ärligt mig själv också) och så plocka björnbär i trädgården åt mor Anita. Egenltigen avskyr jag allt som heter svamp/och bärplockning men när jag vet hur mycket mor älskar björnbär så var valet enkelt. Hem till mor och far med de nytvättade lakanen, lite handlat och så nämnda björnbär. Så oväntade vi var, men så efterlängtade. Nästan två timmars mys med prat och fika för Gabbe och mig hos dem fyllde på ordentligt. Det var lyckliga föräldrar vi lämnade och jag kunde inte låta bli att fundera över om de när känslor när vi åker hem, som jag gör då TB åker iväg.

Nu har vi landat på hemmaplan, käkat het wök och druckit iskall dryck, pratat en massa och nu flyttat över till soffhänget. En hel helg ligger här framför oss och vi ska göra vårt bästa för att fylla den med skojiga saker i väntan på att TB kommer hem på söndag.

Kram Mia

Man kan drista sig till att säga att denna terminsstart mycket väl kan gå till historien som en av de mest intensiva ever. Och då tänker jag förstås inte bara på den jobbmässiga biten, även om den är en högst bidragande del. Nä, jag tänker också på rektorskans föresats att ta lite mer av semesterjaget med sig in i jobbvardagen och det där….det har varit härligt, men också väldigt hrm påfrestande. Att fortsätta sommarlivet, ni vet det där något rutinlösa. Det där härligt leasure med inställningar som ”que sera sera”, ”com si com sa” eller ”go with the flow”. Sommarlivet med sena kvällar, något kravlösa mornar och matintag som bygger på någon slags mat- och sovklocka. Det där som kategoriserades som att leva mer efter önskemål och behov, än efter tider och måsten. Sommarlivet som kännetecknas av oceaner av tid och ett tempo därefter. Det där, det där har visat sig bli en salig röra, mysig men lite väl intensiv bitvis.

Just nu lever vi mer tempofyllt än någonsin och vi häschar oss genom en tillvaro fylld av en salig blandning skola, jobb, golf, fotboll, läxor, cykelturer, kompisbesök, brygghäng, hushållsarbete, mathantering, socialisering, trädgårdsfix, cuper, tävlingar, vedstapling, kalas, fester, tv-program, bokläsning…..ja, name it. Den här mellantiden har verkligen övermannat oss och det är inte utan att jag börjar längta efter (gud förbjude)  mörker, regn, hemmakvällar, aktivitetsuppehåll, sovmornar och inomhusmys.

Minns ni min bokhög inför sommarens lata dagar?

Man vet att man är trött och har något för mycket på agendan då :

1. endast 2 av 5 efterlängtade böcker har blivit lästa på hela sommaren.

2. grannen meddelar att brevlådan håller på att svämma över, trots att man inte har varit bortrest sedan den 24 juli och man då man vittjar den hittar man 3 dagars post och morgontidningar

3. man somnar sittandes i soffan medan tv:n går för fullt, alla lampor är tända och klockan knappt har passerat 21

4. man drömmer de mest skruvade drömmar (inatt vaknade jag 4 gånger av att jag sa följande mening högt och tydligt: Det var tur att vi fick med oss hästen i alla fall).

5. man är beredd att ta till lipen då det tillkommer något mer på to-do-listan.

6. man pratar med sig själv för att inte glömma bort saker

Puh ja, denna vecka har varit ett enda långt race men idag….idag är första dagen som jag kopplar av hemma. Gabbes kalas är avklarad och många andra måsten likaså. Jag har helghandlat redan idag och morgondagens to-do-lista ser ut att vara hanterbar. Maken och jag har lovat varandra att skruva ner tempot från och med idag. Det är dags att så sakteliga röra sig mot höstmode och vet ni vad……jag tror minsann jag är redo. Högst chockerande, jag vet, men icke desto mindre. Ikväll sveper jag filten om mig, kokar mig en stor balja varm saft och softar i soffan (dock med lite skrivjobb men ändå). Imorgon håller vi helg….

Kram Mia

Att stå på vänt (i betydelsen på tillväxt eller nåt, vad vet jag) verkar vara svensk landslagsfotbolls verksamhetsfilosofi under ledning av Sidenscarfsen. Detta talar sitt tydliga språk eftersom denne man om och om igen tar ut en nästintill identisk trupp inför landslagsuppdrag, men framförallt matchar han i stort sett samma startelva match efter match  ( i mån av möjlighet). Och inte för att jag är ute efter att åldersdiskriminera någon, nädå sådant sysslar minsann inte rektorskan med, men helt ärligt har jag svårt att förstå logiken i att matcha spelare som eventuellt skulle kunna prestera något för att de förmodligen har gjort det vid något mer eller mindre (förmodligen det förstnämnda) avlägset tillfälle. Spelare som garanterat är närmare bäst-före-datum (somliga har passerat det där med råge om ni frågar mig) än starten på sin karriär. Spelare som sägs bidra med sin rutin, men som verkar trötta och blasé. Jag har svårt att förstå hur man kan motstå glöden, kärleken till fotbollen och att få representera sitt land, ja hela känslan av mod, kraft och vilja som våra yngre förmågor utstrålar. Hur kan man inte matcha dem som VILL prestera? Att Sidenscarfsen och rektorskan har vitt skilda uppfattningar om fotboll, ledarskap och vägen till framgång,  det råder det inga som helst tvivel om.

Det har knappast levererats någon sambafotboll den gångna veckan. Inte på svensk landslagsnivå i alla fall. Jag saknar känslan från i somras. Känslan från ett gäng fotbollshungriga U21:or som tog oss alla med storm. Så mycket mod, så mycket kraft, så mycket vilja. Lagmoral, gemenskap, känslor, inget förgivettagande. Spelare som klev fram och visade vägen. Inga fixstjärnor. Viet. Maskineriet. Mycket jävlar annamma. GLÄDJEN. En förbundskapten som hördes, som drev på, som tydligt och brutalt stod upp för sin spelidé. Jag har svårt att tro att alla de där, allt det där har försvunnit från jorden syta. Jag vägrar tro att det där är lyckliga omständigheter och tillfälligheter, något av rare moment. Jag kommer aldrig att nöja mig med något annat. Fantastiska förebilder som nu uppenbart står på vänt. För herregud, de är ju bara typ 21. De har ju inte tillräckligt med rutin. Kanske blir de ledsna om de inte klarar av pressen och lyckas. Nä, det är bättre att vi kör på våra gamla säkra (?) kort. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Bättre att vi låter dem se och lära hemma från tv-soffan. Då kommer de med all säkerhet att vara sååååå mycket bättre rustade att ta över när de närmar sig 30-års strecket, eller hur?

Ja, jag raljerar. Jag vet att jag varken är expertkommentator eller förbundskapten (jag är ju rektorska), somliga tycker förmodligen dessutom att jag är fullständigt ute och cyklar i mitt resonemang. Men jag vidhåller. Med en åsnas envishet. Det råder ett gigantiskt systemfel i svensk landslagsfotboll. Det är en näst intill absurd tanke att man förlöser potentialen hos yngre spelare genom att låta dem stå på vänt. Jag blir ytterst beklämd av de signaler en förbundsledning skickar genom hela fotbollsSverige genom sin fotbollsidé, sin ledarskapsfilosofi och sin laguttagning – signaler om att det är bättre att satsa friskt på de som eventuellt skulle kunna prestera något för att de eventuellt har gjort det någon gång i mer eller mindre avlägsen dåtid, istället för att satsa på dem som VILL prestera något här och nu. Jag ser hur fotbollstränare ner i systemet anammar detta sätt att bänka de yngre och hur deras övertro till rutinen styr vilka som matchas som startelva. Hur yngre spelare behandlas som slit och slängvara och hur många blivande fotbollstalanger istället blir ”tappade sugar” eftersom deras fotbollsvardag på vänt  tenderar att mer handla om bärandet av koner och bollnät, fylla på vattenflaskor och köra gigantiska uppvärmningar i hopp om några minuters inhopp någon enstaka gång, med syfte att freda tränarens (dåliga) samvete. Jag förstår ärligt talat inte hur Sidenscarfsen är funtad när en glödhet Quaison och en Guidetti som öser in mål inte ens är uttagna i truppen. Jag ser inte logiken i att Lewicki inte tillhör startelvan eller för den delen att en halvårsskadad Jonas Olsson, nästan helt utan matchträning,  gör det. Det övergår mitt förstånd (och det vill ju inte säga lite som ni förstår) att svensk landslagsfotboll nöjer sig med slätstrukenhet och en slags jämntjock sörja av tristess. Känslan av tvångskommendering dröjer sig kvar och lägger sig som ett dis över mig efter spelar- och ledarintervjuer. Var i herrans namn är glöden? Var är viljan att visa omvärlden vilka härliga fotbollsspelare vi har här i Sverige? Och hur kan kärleken till fotbollen plötsligen ha ersatts av en kollektiv uppgivenhet där det pratas om förlustförhoppningar för att något ska hända på rätt nivå? Jag skäms!

Det faller egentligen ingen skugga på dem som spelar. De är ju uttagna och gör förhoppningsvis sitt yttersta för att prestera på topp. Det faller egentligen inte ens någon skugga på Sidenscarfsen, för han är ju vald att leda detta landslag till seger och helt uppenbart får han göra det helt enligt egen filosofi. Systemfelet tar sin början allra högst upp i en fotbollshierarki och har sedan fritt tillträde att fortplanta sig genom systemet och sedan inspirera hela vår fotbollsnation. Om vi är tidsenliga? Not a chance. Halva Europa går till slutspelet i Frankrike nästa sommar och det är nästintill en bedrift att missa det där. Och skulle vi mot all förmodan klara oss dit kan vi ge oss sjutton på att alla de som har en tillsvidareprenumeration på sina landslagsplatser sitter säkert i båten. Den fanns en tid då Sidenscarfsen proklamerade att det skulle bli något nytt. Att det skulle vågas och viljas och att Sverige skulle ha bollen och utveckla sitt passningsspel och….Att samme Sidenscarfs skulle säga upp några tillsvidareprenumerationer är lika osannolikt som att vi vinner EM med spelande (sittande) lag.

Att jag är lack? You bet! Amen och god natt önskar Rektorskan

Livet med barn kräver sina skills. Somliga skills faller sig sådär härligt naturliga och somliga utvecklas väl mer under resans gång so to speak. Och somliga, somliga lyser ta mig tusan me dsin frånvaro ännu så här efter 19 1/2 år. Är det då man ska ge upp hoppet eller?

Jag har alltid önskat mig att vara en sådan där härligt engagerad kalasfixarmamma som kommer på det ena temat på kalas efter det andra. Som bakar och fixar, pyntar och trixar och som gillar det där så mycket med hela sin själ och hela  sitt hjärta. Jag är verkligen allt annat än det där. Historiskt sett har jag inte rosat marknaden som någon kalasmorsa och därför föll det sig naturligt att skjuta på årets kalas (jepp, liten Gabbe fyller den 2 maj men det kom en student med förtur) så länge som möjligt. Idag fanns det dock ingen återvändo…

Det blev ett golfkalas! Och det blev så lyckat. Ola som instruktör och maken samt TB som sidekicks. 16 grabbar plus Gabbe, massor av olika golfövningar och så förstås korv med bröd, dricka samt godispåsar. Timmarna for iväg i ett rasande tempo och ingen var sugen på att sluta. Rektorskan hölls ig vid matutfordringen samt presentöppningen och det skulle visa sig vara hennes mest framgångsrika kalasuppdrag ever.

När alla vännerna gått hem…..Det blev en fantastisk fin sensommarkväll på vårt älskade Trummenäs GK och vi satt kvar en stund efter avslutat kalas. Nu har vi landat på hemmaplan, plockat upp och iordning, hoppat i myskostym och krupit upp i soffhörnet. Dags att se på fotboll och jag har inga stora förhoppningar på svenskseger. Det systemfel som råder i svensk landslagsfotboll krävber ett eget inlägg mycket snart. Grrrrr….

Natti natti folket…..Kram Mia