Som ett brev på posten

Det fanns en tid för länge sedan då jag kunde längta efter att kolla posten. Jag gissar att det eventuellt var då jag fortfarande bodde hemma och sällan riskerade att dyka på några fönsterkuvert adresserade just till mig, men ändå. Jag kan minnas känslan av att hålla i ett brev, klura på innehållet och så sprätta upp. Under många skolår hade jag brevvänner lite varstans i Sverige och världen – förvånande nog har jag alltid älskat att skriva. Hihihihi….

012

Idag vittjade jag brevlådan. Inte ett sånt här vackert kort, men väl ett brev med ett efterlängtat beslut. Jag hann inte öppna posten förrän långt efter middagen var intagen och mörkret sänkt sig över oss här i Happyvardag. Ett oväntat brev, ett högst förvånansvärt snabbt beslut men Holy Christ så befriande skönt. Så till den grad att rektorskan efter genomläsning tog till lipen. Ja, ni läste rätt. Stora tunga tårar rullar numera på min kind så snart jag ger mig själv ett andrum. Pressen de sista dryga 14 månaderna har transformerat mig från ett kontrollfreak till att ständigt vara i traumaberedskap. Hela min känslopalett sitter liksom utanpå. Jag är så trött, min kropp gör ont och saknaden skaver i mig. Jag är inte van vid att något går min väg längre, motgångarna har varit många och jag är liksom hela tiden förberedd på kamp, strid, argumentation. Någonstans i min naivitet hade jag nämligen förväntat mig att tillvaron skulle vara snäll mot den som har drabbats av det ofattbara. Numera vet jag bättre. Den insikten har gjort ont många gånger om vill jag lova.

Just nu är jag egentligen bara så glad och tacksam att vi kan få ta några kliv i rätt riktning trots att jag lipar och självömkar mig. Jag ska svepa filten om mig och sätta mig på trappen en stund, kika på stjärnorna, gråta färdigt och prata några ord med dig Lasse. Du fattas mig varje steg på vägen…..

Kram Mia

5 thoughts on “Som ett brev på posten

  1. Så skönt med bra besked! Jag hade ofantligt många brevvänner, posten var det viktigaste i livet i ungdomen! Har alltid älskat att skriva! Ha en fin helg!

    • Åååh Mia, du skriver så fint så nu ligger jag här med lipen. Du är verkligen en riktig kämpe och värd all medgång man kan få. Förstår att saknaden är ofantligt stor. Stor kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *