”Dom bor inte här längre….”

Mitt i all julefrid och glädje. När gemenskapen kanske når sin absoluta toppnotering. Mitt i allt som ska vara ljust och vackert, blir kontrasterna som mest märkbara. Fråga oss i Happyvardag – det är precis mitt i denna balansgång vi lever just nu. Och fast att man vet att man inte är ensam, känns det ändå både sorgesamt och lite tungt. För när man omger sig med sina nära och kära och man borde bara vara så enormt glad och tacksam. Det är där och då saknaden efter dem som inte finns med slår till med full kraft. Är det vettigt? När man borde leva i nuet och ta vara på den tid som ges. När allt vackert är inom räckhåll, dras man in i någon slags historisk eufori. Att styra känslor är en svår konst att bemästra….Det är en läxa jag sannerligen har fått lära mig.

Jag såg en stjärna falla…och jag tro jag önskade, att du var nära. Tänk om man hade vetat…Vetat att all den kärlek, glädje och närhet som fanns då vi sist sågs – att allt det där var en slags välsignelse som  måste räcka en hel livstid. Jag förstår när jag läser på fejjan att jag långt ifrån är ensam om att sakna någon som inte längre finns hos oss. Kanske borde man prata om det mer, men man tror ju alltid att andra förväntar sig att man har lagt det bakom sig. Och vad skulle jag säga egentligen? Att jag ibland känner att jag skulle kunna byta varje morgondag mot en enda av de dar då vi sjöng och skrattade som barn. Att saknade inte alls känns som en vän, snarare som en dryg SibaFabian. Att jag längtar efter det ”gamla vanliga” – kanske inte just det liv vi hade då, men det liv som jag trodde vi skulle ha nu. Jag träffar Kalles pojkar på skolan. Varje dag! Jag ser dem växa och bli mer och mer lika sin far. Jag fylls av så mycket vemod, så mycket längtan. Ville att det skulle vara våra två familjer för alltid. Jag känner mig berövad på en av mina allra bästa vänner. Och jag vet, att allt jag ännu saknar varje dag jag vaknar – är den tid vi aldrig ska ses. För Kalle bor ju liksom inte här längre…

Vår finaste TB saknar också sin bästekompis Oliver. Inte så att han är död, men han har sedan många år tillbaka bott utomlands med sin familj – först i Bangladesh, sedan i Budapest och nu i Danmark. Oliver är hemma på loven och vi har haft turen att få rå om honom många av dessa jullovsdagar. Imorgon reser han ”hem” till Danmark igen och det är nog med blandade känslor. Man märker hur nära sammansvetsade grabbarna är och hur väl de behöver varandra. Det värmer ens hjärta…

Makens bästis har nu lagom till jul lämnat Blekinge han också. Och det är tungt! Världens bästa Mangan! Min kompis, eller ja vi hängde i samma gäng och maken kände Mangans storebror. Sen träffades maken och jag och Mangan och maken började spela golf ihop. Sedan dess har deras vänskap blivit allt mer intensiv. Det sägs att det är vi tjejer som pratar timtals i telefon om ditten och datten och ska göra saker ihop. Maken och Mangan pratar med varandra flera gånger varje dag, tränar och spelar golf i hop. Åker på tävlingar och årliga resor. Det är med sorg i sinnet vi nu konstaterar att inte heller han bor här längre. Och som på beställning knarkar nu maken hemnet igen – hus i Skåneland står uppenbart högst upp på önskelistan.

Och som grädde på moset så åker väl bästisMaria med familj idag mot sydligare breddgrader. Förvisso bara en vecka, men ändå. Så lite synd är det om oss idag. Vi har haft Oliver här som nattgäst och heladagengästidag och det har varit så mysigt. Jag själv har lekt hemamekonom och fixat allt med räkningar och sortering av papper. En kort tur till Citygross och sedan promenad med le dog. Ikväll har vi tröstat oss med hemgjord pizza på vår pizzasten och snart slår vi nog till med en riktig glassorgie. Imorgon är det tisdag och då kommer min StockholmskompisPetra med dotter Emelie. De är så efterlängtade!

På återhörande…Kram Mia

8 thoughts on “”Dom bor inte här längre….”

  1. Jag förstår vad du menar Mia, och det är tungt. En banal jämförelse – och du vet att jag har andra icke banala jämförelser i detta ämne – är att jag tycker det är så tråkigt att äldsta dotterns fyra bästa vänner (!) har flyttat från vår förort. En till annat land och övriga tre förvisso bara till annan Stockholmsort, men du vet hur det är i vardagen – ”man umgås ju aldrig då”. Inte till helgs heller om man inte har särskild kontakt med barnets föräldrar …

    Jag märker att det här har påverkat dottern negativt (dessutom slutade tre av dotterns favoritpedagoger på dagis i nära anslutning), hon har svårare att knyta an till vänner än den andra dottern som bara ”har mist” en kompis … Sista kompisen som flyttade (i september) försöker vi dock bibehålla kontakt med (liksom vi har med ännu en som har flyttat) trots att vi aldrig har umgåtts med hennes föräldrar. Nämen oj nu blev jag visst lite ”sentimental” och nedstämd. Inte SÅ illa som det kan låta. Men ändå inte en bagatell …

    Stor och varm kram, jag förstår dig

  2. God fortsättning du fina rektorska!

    Vilken härlig jul ni verkar ha haft. Så roligt att barnen blev så paffa och så mysigt med nära och kära samlade.

    Förstår att det måste kännas tungt att vännerna flyttat/flyttar. Tomhet och saknad är svårt att bära med sig.

    Skickar en kram

  3. Jo, på julen tänker man ju extra mycket på de som inte finns med oss längre.

    Några fattas….

    De som flyttar har man i alla fall möjlighet att träffa ibland förhoppningsvis om än inte så ofta.

    Jag har med min farfar, mammas moster, min mormor och barnens farmor i och med att vi plockar fram julsaker vi fått ärva av dem – och aldrig är det väl mer jul än när jag spelar svärmors julskiva med Lasse Berghagen!
    Jag hade aldrig köpt den själv men nu symboliserar den mina få jular jag hann med hos svärmor.

    Såå mycket värre när yngre människor dör förstås som jag förstår att det är. Inget som går att förklara. Helt obegripligt. Och vilket slöseri!

    Varma kramar till dig!

  4. Storhelger är för mig allt som oftast förknippade med saknad, tankar och känslor.
    Ska dock erkänna att Nyår är den dag som jag upplever som lite jobbig…
    Sentimental är vad jag är den dagen.

    Pizza… yammi kände jag där, så sugen på något gottis.

    Kram kram

  5. Tack sötaste finaste tjejer….

    Det känns fint att förenas i liknande tankar och känslor, tycker ni inte det….

    Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *