Fröken Oktober. Kan man kalla sig playmate trots att det är i bloggisvärlden? Eller kanske på grund av just det….Hrm…I don´t know. Men aldrig hade jag väl i min vildaste fantasti kunnat se mig själv som fröken Oktober – nä, inte en endaste månandsfröken för att vara helt ärlig. Men det har varit härligt. Utan bunnyöron och söt gump. Utan någon Hef eller ens en Mansion. Utan sol och glans och flärd – bara en helt vanlig Happyvardag! Fröken Oktober gör idag sin sista dag….

Det var otroligt smickrande att bli utvald av mama. Jag tackar och bugar, bockar och niger och säger tusen tack för att ni gav mig denna chans. Jag säger förstås också  tusen tack till alla mina trogna läsare som i ur och skur, moll och dur följer mig, kommenterar och orkar dela min livsvärld. Fragglarna, Mitt liv i USA Marie, GlobertrotterRosita, Feministmorsan, Anniesmamma, Ewa, Curlingmamman, Browneyedgirl, BabyLeia, Mirakelmamman, Migränmorsan, Giraffemma, Mamma mitt i korsningen, Fina Frun, Life by F, Fru A, Barn-livets efterrätt, Lyckliga Vi, Kaosmamman och Mammaliv…..Säkert flera och förlåt, förlåt, förlåt… om jag glömt någon. Men det är ni som står för så mycket kärlek i cyberspace. Vi har aldrig träffats, ändå känns det som vi varit vänner för alltid. You make my day…helt enkelt.

Tusen tack även till alla er nytillkomna läsare – hoppas ni har lust att stanna kvar hos mig, trots att jag snart lämnar vänsterkanten. Jag hoppas att jag även in fortsättningen kan locka människor med kloka och insiktsfulla inlägg. För här måste man orka läsa – that´s for sure. Vill man ha en snabbglutt, en massa bilder eller lockas av en spännande rubrik – nja, då är det inte till mig man kommer. Inte mer än en gång i alla fall. Men jag älskar att blogga, att skriva, att tro att jag har möjlighet att påverka andra till ett harmoniskt vardagsliv. Skolcool kommer förstås att fortsätta på tisdagarna och As if på torsdagarna i mån av inspiration. I övrigt blir det som vanligt en salig röra om allt och inget här i  Happyvardag.

Så har måndagen den 31/10 passerat halvtid och vi har idag haft studiedag på skolan. Fokus skulle egentligen ha varit IT, sociala medier och digitala verktyg men då vi har märkt av en stämningsförändring bland eleverna valde jag helt frankt att att byta fokus. Trygghet, arbetsro och harmoni är a och o – ingenting är värt någonting om inte detta präglar skolvardagen. Och just nu har vi alldeles för många elever som helt plötsligt har glömt bort hur man bemöter andra människor med respekt och ömsesidig välvilja. Så våra två dagar handlar enkom om attityder, språk, bemötande och klimat. Vi mobiliserar mod, kraft och vilja nu. Vi mobiliserar för att återskapa vår fina skolatmosfär. Vi mobiliserar för att orka vara betydelsebärare av allt det vårt demokratiska samhälle står för och som vi måste gestalta i ord och handling. Dagligen! Stundligen! Och jag hoppas innerligt att våra föräldrar skall haka på detta. För ensam (som skola) är inte stark. Vi kan göra mycket, men inte ta över en fostrande föräldraroll. Vi kan tillsammans vara bästaste samarbetspartners.

TB har höstlovat sig idag, Gabriel varit på förskolan och maken sett till att vi fått underbart god korv stroganoff. Nu ska vi njuta det sista av oktober i tv-soffan – den danska serien 21.00 är grymt bra, men otäck. Tack än en gång för en månad utöver det vanliga. På återhörande imorgon då vi skolcoolar oss….Kram Mia

…låter sådär lite lyxigt flådigt i mina öron. Nästan lite småborgeligt. Och jag ser framför mig lite mysbelysning, lite mis en place, lite finklädsel och det där extra. Är det då alltid så här i Happyvardag? Håller vi hov och bjudningar titt som tätt? Är det extraordinärt och flådigt? Kan man inte bara träffas lite leasure sådär? Bara ta det för vad det är och låta det bli vad det blir? Det där när träffas är viktigare än alla detaljer?

Nä, inte känner jag igen det där med lyx, överflöd och hov som common sense och visst kan leasure tillställningar vara så mycket bättre. Men visst måste jag också tillstå att jag gillar just grejen med bjudningar. Från ett ganska aktivt socialt liv innan vi fick Gabriel via nästan total stiljte under hans första år i livet till nu….Nu skulle jag vilja säga att vi har haft förmånen att starta om på nytt och de människor som vi träffar är liksom guldkant. Det är inte bjuda hem för att man måste återgälda och liksom bara få det överstökat. Vår bjudningar är noga planerade i tid och rum. Vi älskar att fundera kring upplägg och att planera mat och dryck – jag och le chef…en ganska oslagbar kombo skulle jag blygsamt vilja säga. Vi vill att våra gäster ska känna sig utvalda och att de ska bjudas på en smakrik upplevelse. Helhet och detaljer – hand i hand…

Att skapa ett tema för bjudningsupplägg, rekommenderar jag skarpt. När vi igårkväll bjöd hem Cicci och Johan stod en liten världsresa på programmet, mest matmässigt men ändå….

Vi började med en bubblande fransman och lite snacks, för att se bänka oss till en Italiensk upplevelse. Det blev Antipasti med en utsökt Picaie – Spianata, Crudo, inläggningar, getost och Brie piri piri. Lantbröd, en god olivolja och lite crostinis.

Lagom till varmrätten tog vi oss an Thailand och en het kycklinggryta med massor av vitlök, färsk ingefära, chili, red curry och cocosmjölk. En iskall Heiniken till (finns inget öl i världens som konkurrerar ut vår Holländska favvo) eller fortsatt mjukt rött Picaie. Desserten bestod av en hederlig svensk Kaffe Carlsson och en amerikansk chokladbrownie med varma hallon och Baileyglass. Om vi var mätta? Jag svarar bara för mig själv, men jag fick lägga mig raktlång på golvet och sträcka ut tarmarna en stund. Ett säkert tecken på att jag intagit på tok för mycket föda. En mycket trevlig och mysig kväll med massor av prat och härliga skratt. Precis vad vi behövde!

På tisdag ska vi gå på lokal med bästisMaria och hennes man, min bror och några till. Det blir en tur till Antons bar och matsal och härbjuds det minsann musselfrossa. Spännnade! Det ska bli underbart lyxigt att sätta sig till dukat bord och inte rodda med barn och ungdomar.

Sedan tar vi sikte på nästa bjudning – faktiskt redan nästa helg. Det är dags för spelkväll med roligaste familjen ever, nämligen Olofssons. Pappa Pontus och maken är golfpolare sen tidigare och deras son Nemo och Gabriel är födda samma dag. Det innebär osökt en massa kompisbus – så härligt att ibland umgås med vänner med barn i samma åldrar. Matplaneringen är redan i full gång och nu ska vi införskaffa något roligt nytt spel i veckan, tror jag. Tips någon?

Hur gick det med vintertidsomställningen i era familjer? Här sov pojkarna till 8.30 Gabriel 9.30 TB och 10.00 maken – allt i nya vintertiden. Milou stiger alltid upp då siste man lämnar sängen. Men den här rektorskan slog idag någonslags rekord. Jag vaknade 04.50 – pigg och galant. Mycket mörka morgontimmar ägnades åt skoljobb och jag fick massvis gjort. Joy to the sunday! Lite disk, en myspromenad med Milou och en långfrukost senare innebar rena sömnpillret. Klockan 12 somnade jag sött och vaknade en timme senare. Inte alls dumt! I eftermiddag gjorde vi ett försök till utevistelse, men lika högt och härligt väder som det var igår lika råkallt och disigt var det idag. Så nu har vi landat inomhus igen. Stryktvätten kallar på mig och sedan har TB inomhusträning och möte i fotbollen. Maken ska till jobbet och förbereda för imorgon och själv ska jag vakta brasan har jag bestämt. Undra just vid vilken tid familjen ska lägga sig ikväll? Alltid lika snurrigt att ställa om sig, även om det är sååååå mycket enklare med en 5 åring.

God söndag på er! Kram Mia

Katter tillhör verkligen INTE mina favoritdjur. Inte så att jag är en djurhatare, men jag är skeptisk till många djur….Ja, faktiskt de flesta utom hundar. Och katter har ju framställts som lite opålitliga i filmer (läs skräckfilmer). Vem minns inte Djurkyrkogården eller vad den nu hette. Hu….Catfight har jag heller aldrig hamnat i. Puh, får man väl säga! Men å andra sidan finns det väl ingen tjej i världen som skulle se mig som en konkurrent på det planet så. Knappast något jag sörjer.

Så det var med blandade känslor jag tog mig an två små katter. Så ofantligt söta och så otroligt mycket rektorskan! Jag föll helt enkelt till föga. De fick flytta hem till mig. Eftersom de var lite stora fick jag anpassa lite, men med hjälpmedel, sax och lite svångrem så är de i det närmaste perfekta. Så nu är det inte bara hundpromenader längre. Nu pratar vi catwalk. På riktigt! Moderiktigt. Det här är nog ändå så nära de stora scenernas catwalk denna rektorskan kan komma, men håll med om att det är snyggt….

Tack finaste systerdottern Matilda. Att ärva en 14 åring och få lägga i sula, dra åt spännet och ändå få glapp – det är bra för fåfänga det….Skorna är av märket T.U.K och köpta i affären Chock (Göteborg). Tror att de har nätshopping också. Vad är det förresten med det ordet? Jag får en olustkänsla bara jag uttalar det…nätshopping. Känner mig lite halvskum/kriminell/dirty sådär…..Hrm…knasboll!

Det är lördag och vi skriver den 29 oktober. I Happyvardag har vi det vackraste höstvädret man kan tänka sig – sol, knallblå himmel och vindstilla. Morgonen började tidigt, så mycket har hunnits med i mycket lugn takt. Städa, tvätta och förbereda för finaste gästerna till kvällen – Västerviks stoltheter CicciCilla och Johan. Vi ska äta världsmat med start i Italien, via Thailand till det stora landet i väst. Dryckesmässigt håller vi oss i Europa (Holländsk öl och Italienskt vin. Finns inget som kan konkurrera ut det). Imorgon får ni förhoppningsvis pics och lite matinspiration här. Efter lunch for Gabriel och jag till stranden med fikakorg och leksaker. Underbart ljuvligt och precis lagom dos med frisk luft till oss.

Nu sitter vi i soffan allihop och kollar Arsenal vs Chelsea. 3-2 än så länge i en mycket rolig match. Lördagar har jag alltid förknippat med Tipsextra och fotboll och det är en härlig tradition att sprida vidare. Fast nu kan man ju se högklassig fotboll nästan vilken dag som i veckan, om man ser till att ha både Viasat och Canal Digital. Och det är det ju någon i happyvardag som har sett till. Men jag klagar inte….Duschen hägrar, brasan skall tändas och sista handen läggas vid maten (makens uppdrag). Sen ska vi ha en pratglad kväll. Hoppas ni alla njuter lördag ordentligt! Kram Mia

…är kanske inte det skönaste, bokstavligt alltså. Bildligt talat ställer det faktiskt till med en del också, så inte heller det är att föredra. Hur många gånger slänger man sig inte med uttrycket kring barn att de har myror i brallan? Alla de där barnen som har lite svårt att sitta still – det som märks sådär extra tydligt i förskolans samling. Eller i skolans sitta på stolen. Eller hemma då man bara vill ha dem stilla och koncentrerade. Det finns en inbyggd negativism i uttrycket myror i brallan och jag får ofta känslan av att man tror att barnen liksom j-las med en. Att de på flit vrider och vänder och kråmar sig. Att de liksom struntar i att försöka vara stilla. Och visst, det finns säkert en och annan som gör ett medvetet val, men de allra flesta stackare rår absolut inte på det.

När ett barn föds har de en hel del reflexer som skall jobbas bort genom deras utveckling. Dessa reflexer ryms i skolans värld inom det vi kallar motorisk utveckling – ett mycket spännande ämne. Reflexerna tränas bort genom att ligga på mage, åla, rulla, krypa och sitta. Mycket handlar alltså om nackmuskulaturen som skall stärkas och utvecklas. Detta sker oftast helt naturligt och är inget som man medvetet skall träna. Gunga är t ex jättebra för barn för att stimulera och utveckla. Själva har vi nästan alltid haft gunga både inom och utomhus. Hrm….ska nog ta motorik som ett ämne i Skolcool snart märker jag…

Nåväl….det är inte ovanligt att barn som är lite motorisk orolig och som har det problematiskt med att sitta stilla, också har en reflex kvar. Denna heter Spinal Galant och sitter mellan rygg och rumpa, enkelt beskrivet. Detta syndrom kallas ofta just ”Ants in the pants”. Jag har mött en engelsk forskare, Dr Peter Blythe, som hade denna kvar ända upp i vuxen ålder. När han skulle börja spela golf körde det ihop sig duktigt. Varje gång han skulle svinga löstes nämligen denna ut. Enkelt beskrivet gör denna reflex att beröring i ryggslutet skapar ett rörelsebehov i underkroppen. Byxor som sitter åt, ett skärp som skaver eller ryggstödet på stolen som kommer mot gör att den utlöses. Och vips har vi de där oroliga små barnen som inte kan sitta stilla.

Om du vill kolla just denna reflex på ditt barn så är det ganska enkelt – även för en lekman – att skapa sig en uppfattning om detta. Be ditt barn att ställa sig på alla fyra. Säg att ni ska leka att ni är på picknick och att barnet är campingbordet. Du ska vara den som dukar bordet. Dra upp tröjan på barnet och använd typ en penna. Låtsas ställa 4 kuvert med bestick, tallrik och glas. Sen vips låtsas du stöta till bordet och allt välter. Då drar du ganska snabbt med pennan längs med ryggslutet (horisontellt). Alla barn är ganska kittliga och bara för att de kråmar sig, innebär det inte att reflexen är kvar. MEN…om ditt barn liksom viftar till med rumpan då du drar….då, då kan den sitta kvar. Gör gärna om testet igen efter en stund. Påtala att du vill att barnet ska försöka stå förstenad. Man kan nämligen inte styra över reflexen. Skulle den vara kvar…misströsta inte. Lek den här leken ofta. Använd en fjäder och träna ditt barn att du drar längs med ryggslutet – förslagsvis en stund varje dag. Reflexer måste alltså tränas bort…Detta brukar vi kolla på våra 6-åringar i skolan, men vi har också upptäckt det på betydligt äldre elever som börjat hos oss senare.

Och du, har du ett barn som mer än brukligt kissar ner sig på natten. Då ska du definitivt kolla denna reflex….det sägs att det kan bero på just Spinal Galant. Men frågar du detta på bvc, är det inte alls säkert att de håller med. Vi har dock haft elever där det stämde och sedan gick över.

Fredagen har nu hunnit bli sen eftermiddag här i Happyvardag. UNDERBART! Jag mår betydligt bättre idag – tänk vad lite (chockdos, men ändå…) medicin kan göra för en. En kortdag på jobbet och en storhandling, sen landade vi på hemmaplan. Allt inpackat i kyl, frys och skåp – me like! Alla pular med sitt och själv sitter jag vid datorn (min avkoppling). Le chef bjöd oss idag i skolan på fläsknoisette (TB som stekt till 300 personer), skysås, fräsch sallad och potatisgratäng. Mums! Så här blir det frittefest ikväll – poppers, mozarellasticks, räkor och lökringar. Lite varma nachos, baguette, pillede reijer och chiliaioli. Det låter inte helt fel det heller. En slappehelg står på programmet och det är precis vad jag behöver.

Happy Friday darlings….Kram Mia

Idag blir det en variant av As if….men ändå lite av just som om….  Låt oss leka lite! Förra årets tisdagslek kring hemlisar blir årets torsdagslek och med annat fokus – nämligen ”As if….Som om…” Låt torsdagskvällen gå i låtsaslekens tecken och häng på i kommentarsfältet. Låt oss drömma oss bort! Låt oss fantisera! Och visst passar det en torsdag bäst. Jag älskar torsdagar! Jag älskar känslan av att ha bara en jobbedag kvar innan ledighet! Jag älskar känslan av att hela långa helgen ligger där inom räckhåll! Så here it comes….

Jag jobbar mina timmar och får mycket gjort. Lämnar jobbet, hämtar liten Gabriel och hittar hemåt. Väl hemma stökas saker undan och precis som vanligt fixar jag lite här och var – liksom håller en konstant ordning på något sätt. Kläder byts och jag tar en härligt höstig promenad med Milou. Väl inne finns det massor av ork till lek och bus, matlagning och annat hushållstrix. Mat och dryck smakar mumma och jag kämpar emot instinkten att vilja ta kvällsfika, glass, dricka och gotte. När Gabriel somnat sitter jag kvar i soffan och njuter. Somnar sedan sött och vaknar utvilad.  Jag orkar kommunicera vänner och familj per telefon och jag gör gärna upp planer för framtida dagar. Tanken är glad, sinnet ungt och andningen klar. Inte ont. Inte trött. Inte orolig.

 In my dreams! Jag är inte frisk! Gårdagens långa arbetsdag var nog inte boven i dramat, tack och lov. Jag var utslagen igår och hade ont. Somnade och sov som en stock, men vaknade med begynnande hosta, ont i kroppen, tungandad och tjock i halsen. Finaste Syster Yster ringde doktorn och doktorn svara….Inga små apor i sängen få vara…Nej, förstås inte… Han menade att detta inte alls är ovanligt och beordrade ännu en dos på 6 dagar. Så here we go igen. Förmodligen hade jag lite effekt kvar av tisdagens sista dos cortison, för efter förmiddagens dos lindrade det sig något lagom till lunch. Hem for jag och här blir varken promenad, fix och trix eller annat nyttigt. Här blir det läsfåtöljen och kanske tom en tupplur i sängen. Bättre lycka denna gång säger jag till mig själv…skönt att helgen är nära.

Jag lovade ju dock en bild på mina nya klädgodingar, så här kommer de…

En svart ganska snäv sammetsklänning med genomskinlig draperad ärm. Kan passa utmärkt till nästan vilken typ av fest som.

En vit tunika som inte är i A-modell. Perfekt fall, lagom rak och ljuvligt mjuk inuti. Skönt att slippa se ut som ett vandrande fyramanstält för en gångs skull…

Hoppas ni alla får en skön torsdagskväll. Jag tittar in till er alla goa bloggisar under kvällen. På återhörande imorgon. Då ska jag berätta om myror i brallan   och vad man kan göra åt det… Kram Mia

…alldeles för lång jobbedag. Sista medicindagen och två eftermiddagsmöten som ej var flyttbara. En nätt liten arbetsdag till 16.30. En helt vanlig uppgift för många, men det tog på rektorskans krafter vill jag lova. Därför blir det nu soffan, myskostymen och absolut inga åtaganden. Åter imorgon istället…

Kram Mia

Duktiga flickor och halvengagerade pojkar. Prestationer och resultat. Vad man minns man av sin skoltid egentligen och hur användbart kan detta vara utanför den sfär det lärdes in i? Uppdrivna krav och jakten på de högsta betygen. Stress och press och en hel massa frågeställningar kring vad skolan egentligen skall skicka med sina elever. Elever som håller på att duka under eller elever som njuter (nåväl, nästan..) av sin skoltid? Elever som lär inför nästan möjlighet att redovisa sin kunskap eller elever som lär för livet? Ja, idag sticker jag ut hakan här i Skolcool. Idag utmanar jag genusförespråkare, det vet jag, men sanningen är att enligt min erfarenhet finns mycket klara flick-och pojktendenser när det gäller kunskap och lärande. Ytterst stereotypa könsmönster förvisso, men ändå. Måste det vara så då? Vad kan vi alla skolaktörer göra åt det? Skolcool är alltså mitt sätt att röja hur vi som inre aktörer i skolans värld ser på olika variabler och företeelser inom vårt verksamhetsområde. Jag hoppas att jag skall kunna ge er lite ”inside-information”, så att ni lättare kan förstå vår värld. Självklart är ni som alltid varmt välkomna med synpunkter och frågor i kommentarsfältet.

Den skola vi har idag, enligt Lgr 11 och det nya betygsystemet, och faktiskt även det som Lpo 94 med sitt betygssystem stod för handlar ytterst lite om kvantitet. Ytterst lite om att lära för specifika provtillfällen. Och bara till en begränsad del om ämnesfakta. Istället pratar vi om fakta som kompletteras med grundläggande färdigheter som sedan används som byggstenar för analys och förståelse (högre kvaliteter). Här ser man varje stund tillsammans som ett redovisningstillfälle, där muntligt är lika viktigt som skriftligt. Där individuell kunskap och kollektiv dito värdesätts högt. Där vägen fram bedöms likväl som målet. Som ni säkert förstår måste man förhålla sig till hela sitt kunskapsinhämtande och sitt lärande med detta i fokus.

Till skillnad mot förr och Lgr 80 med ett relativt betygssystem ( ni vet 1-5 och där kunskapen jämfördes inom klassen och betyg fördelades utifrån hur bra övriga var). På den tiden gick det alldeles utmärkt att memorera fakta inför prov, rapa upp det under provtillfället, kvittera ut ett betyg och sedan glömma. Det blev alltså mer ett kvitto på hur mycket ork du hade att råplugga ämnen. Analys och förståelse hyllades inte på något sätt, däremot om du hade memorerat vad som stod gömt i en bildtext. Den här tiden gynnade definitivt oss duktiga flickor (för det var just flest duktiga flickor…). Vi kunde läsa till ögonen blödde. Flitigast vann på något sätt. Om man hade turen att inte gå i en så duktig klass, vill säga.

Jag skiljer alltså på att vara booksmart och att vara schoolsmart. Men smart det är bra att vara. Smart i bemärkelsen taktisk, menar jag nu och det kan alla vara. I dagens system finns det förstås många duktiga flickor kvar och kanske är det just därför så många just flickor i övre tonåren mår allt sämre psykiskt, som söker allt mer hjälp via Råd och Stöd samt BUP. Flickor som inte tycker att de är tillräckligt duktiga och som inte enligt dem själva duger något till. Flickor med svajande självförtroende,som inte längre kan kompensera sig själva med ett hejdlöst pluggande, alla rätt på provet och högsta betyg. I dagens system räcker det inte att vara booksmart. Det räcker inte att veta på vilken sida svaret stod eller exakt skriva av hur saken antyds i texten. Det räcker knappt till godkänt, så varför ödsla tid på det sättet att plugga.

Schoolsmart mina vänner…Schoolsmart is da shit helt enkelt. Många är de pojkar som genom åren varit just schoolsmarta – som inte har gjort mer än de måste, inte lagt ner mer tid än nödvändigt och som förut med nöd och näppe klarat sig undan med en trea. De som upplevt skolan som något mer leasure och som haft föräldrar som nästan fått en infarkt i jakten på att få igång dem. De är nya systemets klara vinnare. Schoolsmart står för att lära sig saker, inte memorera. Att förstå och kunna dra slutsatser. Att våga göra personliga ställningstagande och argumentera för sin ståndpunkt. Att våga se saker i andra sammahang och göra jämförelser av olika slag. Det där kräver ett helt annan typ av inställning till kunskap och lärande. Och bara för att pojkar i allmänhet är mer schoolsmarta, innebär det väl absolut inte att vi ska se våra duktiga flickor som förlorare?

Nä, vi ska ju se det som en utmaning att ge våra duktiga flickor en betydligt mer angenäm resa genom sitt skoläventyr. Vi måste hjälpa dem genom att inte uppmuntra ett kvantitativt sätt att ta sig an skolarbete. Vi måste redan från det att de är små uppmuntra dem till förståelse istället för memorering. Till att inte göra mer, bättre eller snabbare – utan med andra kvaliteter. Vi måste uppmuntra dem till att diskutera, ställa frågor till sig själv (en slags hypoteser) och fundera kring möjliga svar. Låt dem anta saker. Låt dem pröva sina tankar. Låt dem undersöka saker. Svaret i sig kanske inte alls är det viktigaste, utan att kunna förklara hur man kom fram till ett svar. Uppmuntra våra flickor till att tycka och tänka – att göra personliga ställninsgtaganden. Att argumentera för sin åsikt och förvänta sig respekt. Det är att ta död på traditionella och stereotypa könsmönster enligt mig.

 Och ja självklart, precis i genusperspektivets anda…Visst finns det pojkar med ”duktig-flicka-syndrom” och flickor som redan från start är schoolsmarta. Samma sak gäller förstås uteslutande för dem…Låt oss bara försöka göra varje barns skolgång till ett äventyr fyllt av möjligheter till livskunskaper…

Åh, idag mina vänner känner jag mig nästan som gamla vanliga rektorskan igen. Det är knappt att man vågar säga det men i alla fall…En bra halvdag på jobbet, med en hel del uträttat och så en mysig lunch med kusin Vitamin. Stannade på Willys och handlade glass i mängder och lite annat mys. Nu hägrar läsfåtöljen och den brasa maken precis tänt åt oss. TB har fastnat i Star Wars och Gabriel bygger på sina legobyggen. Maken ligger i sängen och läser. Imorgon ska jag jobba heldag, då några måste-möten ska fixas på eftermiddagen. Gabriel ska ha nallefest på förskolan, annars hade jag tänkt mig en go sovmorgon. Nåväl…jag lägger mig kanske i massefåtöljen på jobbet om jag behöver. Imorgon ska jag raljera lite kring Gabriels språk och förresten…jag kanske kan få med bilderna på två klädgodingar som fick följa med mig hem idag…

Kram Mia

21 år tillsammans och 11 år som gifta idag. Bröllopsdag firas med andra ord i Happyvardag. Det känns som en evighet, men ändå som igår. Vi har gjort en lång resa tillsammans och visst har det funnits både toppar och dalar och en hel del gupp på vägen. Vi har vuxit samman till en enhet,med ständig vetskap om att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Olikheter som drogs till varandra – openminded nog att vilja bli en bättre del av tvåsamheten. Kärlek när den är som bäst – ombrysam, respektfull och full av livsglädje. En enhet där vi hyllar gemenskapen lika mycket som var och ens eget space. Ömsesidighet, överseende och så ömhet på det….

Så här såg vi ut den 24/10-00 när vi blev en familj på riktigt som TB sa då (4,5 år gammal). Gifte oss gjorde vi på Clearwater Beach i Florida – vårt paradis –  och allt var precis så vi ville ha det. Ingen svensexa, ingen möhippa. Ingen stor tillställning med tal och spex. Inget överdåd, bara vi. Så gifta är vi alltså i dubbel bemärkelse kan man säga – dels enligt Floridiansk lag och sen prövat och godkänt enligt svensk lag och standard. Mer om vår bröllopsdag då det begav sig kan ni läsa om i ”10 årig bröllopsdag” här på bloggen.

Firar vi bröllopsdagar då? Guess what….inte speciellt. Vi brukar lyxa till det med mysmat som hummer och champagne, men det är liksom inte riktigt någon idé med frun i denna fysiska status. Jag har jobbat förmiddagen idag och helt slut blev jag, Hem och vilade, för att sedan ta itu med lite hemmaekonomiarbete. Ikväll blir det lite köpemat och den alkoholhaltiga drycken blir minimal. Men nästa vecka….nästa vecka har vi bjudit hem fina vänner på lördagen och vi har också ett restaurangbesök inplanerat. Då hoppas jag att jag är pigg och fräsch och matsugen.

Så här ser vi ut idag maken och jag, men det vet ni ju….Dock gör han ingen ansats att lyfta upp sin fru. Om detta beror på en gammal sliten rygg eller att frugan lagt på sig ett och annat kilo det förtäljer inte historien. Puss och Kram till er alla……………..Nu ska jag pussa på snyggaste maken ever…

….då kan man tror att det ska handla om något sexigt, vuxet och halvtabu att blogga om. Men så är då rakt icke fallet. Det är helt barnvänligt och utan några som helst anspelningar. Byxor och kallingar som åker av är den bistra sanningen och resultatet av en långdragen elak bacillusk hos liten Gabriel. Han hostar fortfarande och har blivit så blek och tanig. Kläderna får han hålla i och dra upp – energinivån är inte alls där den brukar. Gabriel som har ett helt annat behov av matintag än sin bror och som med glädje livsnjuter på det ena och det andra. Och nu….vi trugar och ber – frågar vad han skulle kunna tänkas vara sugen på. Glad och obekymrad är han dock ändå, förutom på sina kläder då som faller av, som han uttrycker det.

Härliga fantastiska söndag här i Happyvardag. Vi hade en slapp och skön lördag med mycket brasmys, bokläsning och god middag – fick tom i mig lite av ett glas vin. Somnade som en stock innan midnatt (kors i taket) och vaknade bara av att maken gav mig medicin mitt i natten. Söndagen tog sin start straxt efter 8 och då frosten fortfarande regerade över vår trädgård. En liten städning och sedan en mycket långsam men skön skogspromenad med Milou. Hösten både luktar härligt och är så vacker att se på då solen skiner, himlen är mörkblå och havet nästan är bleke. Lägg därtill en skog i alla gula och röda nyanser. Brunch med croq Monsuier och sedan en stund i läsfåtöljen. Inte ska man klaga inte…

Lite mycket tyg i brallorna, eller vad säger ni? Eftermiddagen tillbringade vi på stranden. Det lät något det va? Men faktum var att det var supermysigt….Grävmaskinparken med hemifrån och så fikakorgen förstås. Vi satt där på bryggan med solen i nobban och njöt efter en lång grävuppgift. Och så hoppade vi försiktigt på stenar och pluppade stora bamsestenar och tittade på säsongens sista vattenscooterentusiast. Vilken ynnerst att kunna få en sådan här dag den 23 oktober…..

Idag är familjen Happyvardag väldigt osynkade i sina mattider, men efter strandbesöket blev det MC D – en sen lunch för TB och ett förstärkt mellis för Gabriel. Och han åt…trots att han fikade på stranden och åt en korv med bröd. Och åt en halv kexchoklad när vi handlade. Vad gör man inte för att få till det med intag. Ikväll blir det senare middag då TB har inomhusträning mellan 17.45 och 19.45. Nåväl, tacos och chicken sizzlar passar nästan vilken tid på dygnet och vilken dag som helst så….Maken har chaufföruppdraget idag och själv ska jag nu bara hålla till i tv-soffa och läsfåtölj. Så skönt med lite frisk luft och tom jag fick ett litet matsug. Det är verkligen knepigt att komma igen efter sjukdom. Andningen är ännu ett snäpp bättre och hostan betydligt mindre – tycker nog inte heller att jag är fullt så trött som igår. Nu följer ju en jobbevecka innan vi ska ha höstlov med studiedagar och lov. Och jag kommer att ta det lugnt…men vara på plats, det har jag som mål att jag ska vara.

Hoppas ni har haft en ljuvlig helg goa bloggisar. Välkomna tillbaka imorgon för då firas det här….Kram Mia

That´s for sure. Och jag hoppas att jag allt som oftast påvisar en tacksamhet mot mina medmänniskor, men också mot det liv jag blivit givet. Jag tror det! Jag tror jag är ganska duktig på det till och med. Men det där med tacksamhet och att den sjuke endast har en önskan blir så fruktansvärt påtagligt ibland och då känns det som om man tar det vanliga rätt så för givet. Man vill kanske ha förändring eller åtminstone att något ska hända. Men sällan kalkylerar man med att det som ska hända ska vara av mindre positiv art, trots att det oftast har en tendens att bli just så. Nä, man borde alltid vara tacksam för när allt är ”bara precis som vanligt”. Det är nog den bästa dagen livet kan ge.

Idag känner jag att jag vill manifestrera min tacksamhet, så som flera andra bloggisar gjort den senaste tiden. För idag känner jag mig extra tacksam för:

1. Vaknade efter en god nattsömn (mellan 01.30 och 8.00) och kände att mina symptom lättat lite sen igår. Betapred is da shit…Nu är jag mest hes, blek, trött, darrig  och lite pipig i andningen. På rätt väg, med andra ord…

2. Världens finaste söner och make som ser till att jag kan ta det easy utan att ha dåligt samvete. Som värmer vetekudde, lägger filten över mig och som frågar om jag vill ha något speciellt. Som kommer och pussar en på pannan, kramas eller bara stryker ens kind. Åh, vad jag älskar er!

3. BästisMaria, vår skolsköterska Nettan och lärare Mats som igår hjälpte mig att lösa en ganska infekterad situation som uppstått mellan några elever och där deras föräldrar också klivit in. Givetvis då jag för ovanlighetens skull inte befinner mig på mitt arbete. Så fantastiskt skönt att ha kollegor och medarbetare som bara kavlar upp och levererar. Nu har vi koll på läget!

4. Alla fantastiskt ombrysamma människor, här på bloggen likväl som IRL och på fejjan. Tack för alla glada tillrop och krya-på-dig hälsningar. Man behöver det sannerligen som mest då man kanske förtjänar det som minst. Det värmer gott att veta att det finns så många som bryr sig.

5. Och kära GB glass. Tack för att ni tagit fram den godaste pinnglassen jag ätit på evigheter Magnum Strawberry& White. Mitt livselexir när det är knepigt att äta och svälja. Klart uppiggande karaktär! Och jag struntar i att glass inte är det bästa för min mage. Den är ändå helt urballad efter all medicin och alla äckelbacillusker som smugit sig ner.

Lördagen har nu hunnit bli efter lunch och jag har hunnit med en vilopaus i sängen. Jag kände mig så pigg när jag vakande och inledde detta inlägg, men snabbt ändras förutsättningarna. Lite plock med tvätt, en mycket kort tur med Milou (ca 550 m) och frukost. Sen hängde ögonen, som Gabriel så snällt uttryckte det. Det går långsamt framåt….Långsamt är lite påfrestande måste jag erkänna. Men doktorn var noga med att påpeka att cortison (Betapred) lurar kroppen – lurar kroppen att tro att den är frisk. Det viktiga blir alltså att hantera sig själv som sjuk, när kroppen då och då signalerar något annat. Sant! Han sa också att många av dem som äter denna medicin håller alltför högt tempo och kör på. Men jag är en lydig kvinna. Jag lyder alltid var en doktor säger, annars kan man ju strunta i att söka läkarhjälp anser jag.

Så nu blir det en stund i sängen med ett gäng tidningar och kanske till och med en liten tupplur känner jag. Till kvällen blir det Chicken bacon sandwich och en premiärbrasa här hemma. Kanske smuttar jag lite på ett glas vin också. Och så en ny bok, glojärnen på näsan och så fina mysfåtöljen framför brasan. Ja, jag kommer att stå ut…helt klart. Trots att det går långsamt.

På återhörande finingar. Kram Mia