….samt tiden – vi är väl inte direkt on speaking terms just nu känns det som. Samarbete….man måste ju samarbeta lite och jag tycker att jag alltid försöker att bjuda till men jag känner att jag får så lite igen just nu. Inte för att det alltiud måste vara ett givande och tagande – men det blir så mycker trevligare då, håll med!

I söndags var det åter dags för en av årets två mardrömsinställningar för barnfamiljer – nämligen omställandet från vintertid till sommartid. Och tänk vad en ynka lite timme kan föra med sig. Så mycket strul och jox. Så många rutiner som bara poff….far iväg i tomma intet. Så förvirrande. Nu tyckte jag väl ändå att unge herr Gabriel klarde detta hyfsat. Visst blir det gärna senare på kvällen innan han somnar, men han skrotar ju ändå mest omrking och leker samt kollar tv. Värre är det ju att konsekvensen av att somna senare automatiskt ger en tröttare kille på morgonen. Så nu är det lååång väckning som gäller.

Kampen om klockan och tiden, ja det är något helt annat. Utav någon konstig anledning bygger jag upp tillvaron kring en massa bra ”to-do-listor”. Både i hemmet och på jobbet. De flesta finns nedtecknade,även om det förekommer vissa i huvudet också. Den dolda agendan, kanske. Först har lille Gabriel tampats med två rejäla Vab perioder denna månad och dra på trissor….men min lilla förkänning av halsont i helgen visade sig utvecklas till en hel influensa. Sedan i tisdags lunch har jag legat mer eller mindre däckad (så däckad en mamma får lov att vara) i grymt smärta i först hals, sedan hals och nacke för att nu har övertagit i stort sett hela kroppen. Det gör plågsamt ont att luta sig mot kuddarna, för att inte tala om täckerna som jag sveper mig i. De värker mot lår, smalben, armar och magen. Ja, ja…jag vet att jag är klen, men ändå…Lägg därtill uppåt 39 graders feber så har vi fått ihop en riktigt härlig influensa. I gårkväll ramlade så maken ihop också i liknande symptom…..Jippie!

Så här ligger vi nu….har massor av saker att fixa inför vår långsemester, men tar oss knappt upp i stående läge. Jag tror aldrig jag har petat i mig så mycket medicin så jag kan lova att min redan innan krassliga mage har sett sina bättre dagar. Och på tal om mat……bra fasta det här. Iförrgår fick jag i mig lite påskmust och en minimal rostad macka. Igår endast en choklamilkshake från MC D. Dagen idag har enbart bjudit på iskallt vatten och några isbitar.

Och visst var det tur att det slog till en bit innan semestern. Bara vi blir friska till onsdag nästa vecka. Och bara inte vi smittat ner barnen. Och bara vi hittar tillbaka till någon typ av ursprungsform för att kunna packa och resa. Maken säger att jag nojjar mig i onödan, men jag kan inte låta bli att känna mig lite skrajsen. Så i detta läget struntar jag i alla ”to-do-listor”. Det kvittar lika vad jag än får jobba ikapp både hemma och på jobbet efter semestern – bara vi kommer iväg…..

Nedräkningen har sannerligen börjat och inte alls på det sätt jag hade föreställt mig innan….Kram på er alla från en som tycker lite synd om sig själv just nu…

….hur hör det ihop egentligen? Och lite pryd som jag är så gillar jag knappt ens att skriva ordet bajskorv….fånigt, va?

Men faktum är att dagen idag har varit en spännande sak för rektorskans söner. Något mindre spännande för rektorskan som ligger däckad med halsont och feber, men det är ju en helt annan historia. För TB gällde idag teaterutflykt med buss till Kalmar – en kulturtripp (att läsa kul tur  går också fint). Kan tänka mig att diskussionerna gick varma på bussen där 50 elever från år 8 och 9 hade bänkat sig. Matsäck med och ett avslut av dagen redan kl. 13 – inget vanligt plugg. Ja, det var då ingen som klagade iallafall. Jag frågade TB vad han tyckte om teatern. ”Nja, lite märklig skulle jag vilja säga. Fattade inte på långa vägar allt, Men kul iallfall”, sa han vår goding.

Även för Gabriel vankades det bussutflykt in till staden=mycket spännande. Säkert minst lika spännande som teatern i sig. Att teatern sedan hette Bajskorven, gjorde ju inte saken sämre. Alla ungarna var precis prilliga då jag kom för att hämta hem Gabriel, ropade citat från teatern och allra mest förstås…..bajskorven. Har inte brytt mig om att räkna alla gånger detta kommit på tal i eftermiddag, men borde kanske börja nu. Vad vill du ha att dricka? Bajskorv. Vad ska vi läsa för bok? Bajskorv. Vill du åka med och lämna TB? Bajskorv. Vem var det som ringde? Bajskorv……..Say no more……

Men kul har de som sagt var haft och det får aldrig misskrediteras. Själv är jag inte riktigt på humör – det är grymt jobbigt att ha ont i halsen, feber så att håret reser sig och en nacke som smärtar så fort jag ska vrida huvudet. Åh, vad sällan man uppskattar att man är frisk och mår bra……kan inte låta bli att tänka det varenda gång jag blir sjuk. Jag har ju massvis att göra, både hemma och på jobbet inför förestående resa, men se det bryr sig influensan inte det minsta om. Grrrr…

Så jag återvänder till bädden. Tar en dos hostmedicin, några febernedsättande tabletter och en halspastill som mor skulle sagt. Rättar till kudden och sover kanske en stund till. TB ska på fotbollsträning och Gabriel vill till leksakshuset. Jag säger grattis till maken som straxt äntrar hemmet….från och med då är det han som är in charge.. På återhörande go vänner….Kram Mia

Förra veckans tisdagshemlighet försvann i ett enda stort solljus och en vårkänsla. Jag kan väl nöja mig med att konstatera att det var högst tillfälligt. Här är det fortsatt frost om nätterna, grått, mulet och väldigt blåsigt. Iskyla tror jag man kan kalla det. Så denna tisdag går ni inte miste om ännu en hållhake på denna rektorskan. Och har ni lust att leka Quid pro qou…..ja, då är det bara att dela med sig av en egen hemlis i kommentarsfältet. Tack för att ni tittar in….

Bio! Jag smakar på ordet. Gurglar runt det lite i munnen och det börjar skapas bilder i mitt huvud.Visst är det lite romantik över bio? Visst är det en speciell känsla av förväntan vid bokning av biljetter, köpa popcorn och bänka sig. Inte kunna göra något annat – bara koncentrera sig på filmen. Jag har väl aldrig varit den mest frekvente biobesökaren, men ändå tillräckligt ofta för att anse det som ett forum jag behärskar. Ända till jag träffade maken då….

Vi har försökt vid lite olika tillfällen att gå på bio och utav någon märklig anledning har det varit maken som valt film. Att vi inte har direkt samma smak gällandes filmer, det där står ställt utom allt tvivel. Jag tror att den första vi hamnade på var ”Pulp Fiction” och ja….jag blev bara förbannad. Vad är det för typ av film? Fattar överhuvudtaget ingenting och dessutom fick jag tokspelet på alla droger (i filmen alltså). Det där lät jag nog lite för många bli medvetna om och maken skämdes som en hund.

Nästa försök tror jag var ”Vendetta”, vilken jag tror att jag gillade rätt bra förutom när tösen i filmen (definitivt i skolålder) ska låtsas ljuda sitt namn som båten döpts till. Som inbiten 1-7 fröken tyckte jag visst att alla borde veta att så går det minsann inte till i läsinlärningens förlovade värld. Åh, stora sucken från maken.

Jagad med Harrison Ford blev en märklig tillställning. Jag har en liten egenhet av att lätt må illa i alla möjliga olika situationer. Ibland i situationer som du absolut inte tror är möjliga att just må illa i. När snyggingen i filmen blir oskyldigt beskylld för mordet på sin fru och ingen (verkligen ingen) tror på honom – äh, då tyckte jag at det var så orättvist att jag var tvungen att krångla mig ut, springa till toaletten för att bli liggande där och kräkas. Men hallå…..hur moget är det?

Tre dagar före TB såg dagens ljus skulle vi gå på en Bond-film. Ljudnivån var så hög, så jag hade lätt kunnat basunera ut alla mina åsikter utan att någon hade hört ett skvatt. Lille TB reagerade på ljudnivån och levde verkligen rövare i magen. Jag tror att jag hann med åtminstone 5 toalettbesök och i slutet fick jag stå upp ute vid kanten då hela magen krampade.

Nä, inte kan man säga att jag är så lyckosam med andra ord. Vi gjorde ett försök att gå på en av Stieg Larsson filmerna men då fungerade inte ljudet i nya salongen, så vi fick gå därifrån med pengarna tillbaka. Sen köpte vi DVD:n istället. När så tjejerna på jobbet skulle gå på bio i förra veckan fick jag tyvärr avstå då vi inte fick ihop logistiken på hemmaplan. Vad synd, sa sötaste Nettan och Maria, men maken hävdade envist att de skulle vara överlyckliga. ”Det är nämligen värsta mardrömmen att gå på bio med Mia”. Så sa han….och någonstans inom mig vet jag väl att det är ju rätt drygt med människor som stökar på bio.

Go ahead….tell me some secrets snyggingar…..Kram Mia

Är detta en additionsuppställning som fungerar? En matematisk uträkning som är användbar? En möjlig väg att ta här i livet? Ett ok sätt att ta sig an sin vardag? För om det är så, undrar jag varför så många mammor inte lever så. Då undrar jag varför många män fortsätter ungefär som vanligt då de fått barn, medan många kvinnors värld krymper. Vem har sagt att det måste vara så?Vem har lagt detta ok på våra axlar?  Eller kanske snarare…..varför inbillar vi oss bara att det är vardagen?

Jag är en av alla de som lämnar sin vanliga identitet i samma stund som första barnet poppar ut (ja, eller poppar och poppar men…). Jag är en av dem som bara tar för givet att det förväntas av mig att det är jag som ska ha det yttersta ansvaret och veta samt kunna allt kring barnen. Självklart är jag en av alla dem som så käck säger att jag gillar att vara hemma och ta hand om allt – jag är inte i behov av yttre stimuli nu. Definitivt är jag en av alla dem som inte har något annat liv än hemma och på jobbet. Jag är en av dem som i stort sett alltid tillbringar all tid med mina barn och alltid gör mina egna saker då tillfälle ges (och det vet ni ju alla hur frekvent detta händer…) Inte för att någon har talat om för mig att det ska vara så. Inte alls för att maken kräver det eller ens tycker att det borde vara så. Det där är liksom bara en självvald sanning för mig. Något så naturligt att jag tror att dessa tankar föddes samtidigt som TB såg dagens ljus.

Ändå har jag nog i smyg sneglat på alla de familjen där mammorna tenderar att ha lite egentid och det fungerar. Eventuellt har jag också varit lite avis på detta – i mitt undermedvetna då, men i alla fall. Kanske är det rastlöshet (över att aldrig ha tid för mig själv) som ibland slagit sina klor i mig? Kanske är det längtan efter den jag var förr som gör att jag ibland inte är så harmonisk som jag skulle önska? Kanske är det irritation över att maken tydligen insett detta och inte jag.

Så hittade jag in i mamabloggens ljuvliga familj och hittade varma, härliga kvinnor och mammor som förebilder. Jag tillät mig själv att bli påverkad. Jag började vända på alla ”stenar” i min tillvaro. Jag började bejaka längtan efter att vara ”bara” Mia ibland (inte alltid mamma Mia). Började se möjligheter och vågade mig på att vidga mina vyer. Och så ta mig tusan så kom samma känslor som alltid flygandes över mig. Belamrar mig med dåligt samvete. Får mig att ifrågasätta varför jag vill göra något utanför hemmets väggar. Tynger mig. Gör mig nedstämd. Kanske också lite lättretlig. Och så vips börjar jag begränsa min tillvaro igen.

På något vis blev detta som en slags ond cirkel. Så fånigt egentligen. Men jag kunde helt enkelt inte förstå….Ända tills i förra veckan. Då gick det upp ett mycket stort Liljeholmens för mig. Som vanligt bänkade jag mig framför Biggest Looser och det var eftersnack efter finalen. Kristie som kom trea berättade om hur lätt det hade varit för henne att bli kraftig och inte kunna ta tag i det med fem barn på hemmaplan. Hon berättade om hur fruktansvärt självisk hon hade känt sig nästan hela vistelsen på campen och hur hon kämpade gentemot sitt dåliga samvete – tills hon kom hem och insåg att om mamma tar hand om sig och mår bra. Då mår hela familjen bra!

Pling plong. Varde ljus och hallelulja…..Plötsligt förstod jag mig själv precis. Jag känner mig självisk när jag ska göra egna saker – om det så bara är att åka och handla själv, gå på ett obligatoriskt kvällsmöte eller ta hand om min kropp. Självisk! Jag smakar på ordet. Usch och fy, avsmak och skuld – det är precis så jag känner. Att vara självisk är att vara en mindre bra människa, enligt alla mina principer om livet. Inte konstigt att mitt undermedvetna har fört en hysterisk kamp och kanske till och med ett krig för att få mig att lyfta detta till ytan och faktiskt ta tag i det. Uppenbart har det inte hjälpt att alla andra tycker att jag är värd egentid – att jag är värd att må bra. Uppenbart har jag inte ansett mig själv värd det. Hur mycket maken än tjatat om att jag ska göra saker.

Men det tycker jag nu….Jag tycker nog minsann att det finns olika grader av själviskhet och att det är min skyldighet att se till att ta hand om mig själv också. Om jag mår bra, gör ju andra det också. För visst får man väl rucka på gamla invanda mönster och bryta mot fåniga principer man själv satt upp? Utan att vara en dålig människa. Jag svara själv……ett rungande JA!!!!!

Ett stort tack till er alla och en var som läser och kommenterar hos mig – hos er jag själv läser så gott som dagligen och kommenterar. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd. Jag har fått perspektiv! Jag får inspiration. Jag utvecklas. Och jag är otroligt lycklig i min happyvardag. Det finns hopp för mig också! Kram och god måndag!

”New improved me”….Sista söndagen i mars passar fint som en slags delutvärdering i livet som ”new improved me” – det där som jag lovade inte bara vid nyår, utan faktiskt redan vid min hysterisk dipp i tandvärksträsket i höstas. Löften om att dra ner på tempo, göra lite egosaker och ha lite överseende med mig själv. Låter störtenkelt, eller hur?

Men att göra nytt är inte alltid så enkelt har jag fått erfara. Temposänkningen gick alldeles utmärkt till att börja med, men jag har en klar tendens att successivt höja detta. Ganska rejäla höjningar pratar vi om. Men så kommer jag på mig själv, korrigerar och hittar lunken. Jag får nog acceptera att jag gärna gör saker väldigt snabbt och att det är normalt för mig. Inte minst då det blir arbetshopar av olika slag. Men skam den som ger sig….nuförtiden upptäcker jag ju åtminstone det själv. Klart framsteg!

Egosaker är egentligen fel ord – det har en negativ klang för mig och det räcker för att jag ska strunta i det. Men att någon gång göra något eget har jag definitivt blivit bättre på. Jag har flera mammor här på mama som mina förebilder som ger mig både tips och mod. Jag går ju på spinning en gång i veckan och jag har hunnit med både lunchdate och fikastund med tjejkompisar. En härlig tjejfest med gamla fotbollslaget och en med mitt härliga jobbgäng  och det ger mersmak. Jag vill inte ha massa saker planerade, men jag börjar njuta av att göra något då och då.

Överseende med mig själv – här måste jag nog säga att jag lyckas bäst. Jag har släppt alla tankar på att vara bäst när det gäller i alla kategorier och jag kan till och med bara luta mig tillbaka ibland nuförtiden. Det är jag grymt nöjd med. Jag upptäckte att träning är en mycket stark stressfaktor hos mig och därför slutade jag tänka träning what so ever…..Jag promenerar så gott som dagligen med Milou och när tillfälle ges tar jag en power walk på bandet. Det har inte hänt ofta, men nuförtiden vägrar jag att ge mig själv dåligt samvete för det. Min tid kommer – möjligheten till egentid ökar med Gabriels ålder, det vet jag ju av erfarenhet. Hoppas bara att jag kommer att njuta lika mycket av träningsmöjligheten då, som jag tror att jag ska göra.

Så summa summarum……jag tycker att det går fint för mig. Jag tycker att jag till viss del är ”new improved me”, men det är ännu långt kvar tills detta är automatiserat. Kan inte ge några tips om dieter, viktminskning eller träning – men så var det ju inte heller varken mål eller nyårslöften. Jag vill ju bara leva ett gott liv!

Trevlig söndagkväll till er alla godingar. Här har dagen innehållit fotbollsmatch för TB (storstryk mot Kalmar FF), lunch, SO och svenskplugg med TB samt städning och soffmys. Nu väntas ett möte i fotbollsklubben och sedan säger jag natti natti. På återseende imorgon. Kram Mia

Allt på samma dag. Sol, blå himmel och vårkänslor. Glädje, omtanke och välgörenhet. Allt samlat på en och samma dag. Visst känns det fint?

Idag är det Grand Opening på golfklubben. Man skulle nästan inte kunnat välja en bättre dag. Det andas, om inte ännu vår men…,förhoppning om vår i luften. Shopen basunerar ut erbjudande svåra att motstå och restaurangen, ”Schööna krogen”, stoltserar med nya ägare och en fräschör vi sällan skådat. Martin är känd som en mycket duktig kock och krögare, varför det ska bli ett sant nöje att intaga morgondagens söndagslunch där. Har ni vägarna förbi Blekinge får ni absolut inte missa Trummenäs Golfklubb, Schööna Krogen och shopen med ”Trydan” i spetsen. Själv spelar jag ju inte golf, men maken gör det för hela släkten om man säger så….Dock måste jag tillstå att miljön runt klubben verkligen är vacker (hav och havsbad precis nedanför) och stämningen skön. Och nu är ju maken lycklig som ett litet barn. Vinterns rastlöshet är som bortblåst och jag har knappt sett röken av honom idag. Ja, just det….nu börjar denna delen av året…..Och den är efterlängtad, inte bara av maken.

”Spin of hope” går idag av stapeln runt om i vårt vackra land. Självklart har Svettpärlan ställt upp på att hålla en cykel igång under 12 timmar och där pengar skänks till barncancerfonden. Nice! Och så himla typiskt att jag själv har halsont och feber. Därmed fick jag lämna WO och snällaste Camilla tog min plats. Och därmed gick jag också miste om en gratisträning. Shit också!!!! Men inte vågade jag chansa – med en förestående resa vill man ju inte dra på sig mer strunt än nödvändigt. Dessutom är både lille Gabriel och jag sjödåliga i magen så…..Lugnast för alla var det nog att vi befann oss på hemmaplan. I karantän!

Och så kvällens ”Earth Hour” planerar vi för, förstås. Med en miljömedveten TB i familjen går sådant aldrig obemärkt förbi. Här blir det till att tända brasan och ljus (inte min starkaste sida men jobbar på det), göra hemgjord pizza och intaga denna framför brasan lagom till 20.30.  Att TB ägnat dagen åt att jobba med sin SO-uppgift – att planera för en egen kommun passar så bra in i detta sammanhang. Gu, vad spännande att sitta med och lyssna i hans resonemang. Otroligt bra tankar kring hur svårt det är att skapa något som passar för de många människorna. Men miljötänket finns där som en mycket tydlig röd tråd. Känns som en mycket stor lättnad, då varken maken eller jag är några duktiga förebilder i detta avseende. Det är verkligen TB som lär oss, förmanar och kritiserar. Inte så bra på att ge positiv feedback dock….det behöver nämligen jag för att fungera.

Hoppas ni alla har en fin lördag, wherever you are…..Kram Mia

Ja, det har väl inte undgått någon att familjen Happyvardag, dvs Le Chef och rektorskan (idag alias lillkocken) är särskilt förtjusta i Italienare. Eller usch, det där lät nästan lite kinky – jag hoppas verkligen inte att maken har en crush på Italienare. Jag menar förstås att vi är särskilt förtjusta i Italienskt rödvin och idag tipsar vi om våra favoriter.

Sammanfattningsvis kan vi väl säg att vi helst vill ha lite mustiga varianter och vi dricker det allra helst till mat. Ingen utav oss häller upp en glas och bara sippar på – för oss krävs det en god förrättsbuffé, en härlig pizza eller en god kyckling- alternativt kötträtt. Själv dricker jag gärna ett glas rött även till grillad färsk tonfisk, marulk eller torskrygg – dock aldrig till lax eller skaldjur. Det Italienska rödvinets rolls roy är förstås Amaroneviner, något som säkerligen inte har undgått någon. Och visst, de är underbara. Vår självklara favorit är Amarone Tommasi, för ca 350 kronor/flaska, och den tillhör därmed den dyra prisklassen. Mycket prisvärd dock!

Amarone är vinet som bara blir mer och mer populärt. Detta röda, mustiga, unika vin kommer från distriktet Valpolicella i norra Italien. Det är ett doft- och smakrikt vin som det idag finns åtskilliga stilar av. Amarone är ett ungt vin men metoden för att göra vinet är mycket gammal. Redan för ca 2000 år sedan började romarna göra vin på torkade druvor. Istället för att plocka in druvorna i september/ oktober och börja den sk vinifieringen så lät romarna vindruvorna hänga kvar på vinrankorna ute på fälten i några månader. Druvorna tappade då runt 50% av sin vikt och innehöll ca 50% högre sockerhalt. Musten var väldigt koncentrerad och både doft och smak blev fylligare än viner gjorda på druvor skördade och pressade under hösten. Den dominerande druvan heter Corvina. Den står normalt för 40-70% av vinet. Kompletterande druvor är oftast Rondinella och lite Molinara. Numera används i stor utsträckning också klonen Corvinone, som ger en mustigare smak, samt druvan Oseleta som ger en fin struktur och balanserad kraft.  Metoden att göra vin på helt torkade druvor kallas Appassimento.

Druvskalen ifrån druvorna som används för att göra Amarone, som blir kvar efter jäsning kan användas för att starta en andra fermentation /jäsning av vanligt Valpolicellavin. Man får då ett Ripassovin. Detta är en billigare variant men nog så smakrik och underbar. Exempel på goda viner från en andra jäsning tycker vi är:

Beställningsvara som kostar 134 kronor och är väl värd varenda kronor. Ett vin i mellanprisklass men med hög kvalitet helt enkelt.

Campolieti är också ett härligt vin och det som vi oftast serverar. Underbart mustigt för bara 89 kronor/flaska. Mums!

Till sist måste jag slå ett slag för ett gott rött vin, dock ej Italienskt. Detta vin blev årets vin 2009 tror jag- Underbart gott iallafall för ett pris på ca 80 kronor/flaska. Det portugisiska Meia Pipa….helt klart prisvärt det också.

Ja, det var allt från sjukstugan i den blekingska happyvardagen. Sjukstuga igen…så trist. Gabriel var rätt slak vid hämtning igår och framåt kvällen hade han nästan 40 graders feber, ont i hals, huvud och panna. Igen! Innan natten hunnit bli morgon hade febern och det halsonda slagit rot i mig också så här ligger vi utsträckta i soffan idag. TB har gjort sin sista PRAO-dag och han åker direkt till kvällens träning. Imorgon är det pluggtajm för honom och på söndag väntar match mot Kalmar FF. Kul! Kvällens middag engagerar jag mig föga i, utan låter maken rodda köket på eget bevåg. 12 dagar till avfärd – måtte vi vara friska i vår familj då.

Trevlig fredag och helg till er alla….Kram Mia

Vad märkligt av mig att tänka på regnbåge då äntligen vår, värme och sol har kommit på besök. Men visst är det något alldeles extra vackert och nästan magiskt med en regnbåge. Den liksom fångar in en…sagolikt….känslosamt…mysigt….

Lille Gabriel har gått från en ganska beige typ till att bli en riktig färgälskare. Nu menar jag alltså då det gäller rita och måla. När det gäller kläder har han mycket länge haft något som man skulle kunna kalla färgfest….urgh….passar inte denna färglösa mamman alls. Men för att han inte ska ta upp detta i terapisoffan i vuxen ålder, brukar jag tillåta honom eget val och egen påklädning då vi har hemmadagar. Det gillar han skarpt! Imorse fick vi gå en liten rond då han valt röda byxor, turkos t-shirt och vit munkjacka – blev på tok för mycket för denna mamman. Jag har en klar uppfattning om att man måste matcha in färger med något annat plagg och att endast två kan ”sticka ut”. Typiskt mig och alla mina idéer – det där kunde ha varit uppslaget för gårdagens Quid pro quo. Det inlägget utgick dock till förmån för en stund i solen på altanen. Hoppas man är förlåten – nästa vecka kommer en ny hemlis. I promise….

Lille Gabriel har dock länge önskat sig en regnbågsmössa och vad skulle passa honom bättre. Han, vår egen lille regnbåge, med största hjärtat ever och så mycket omtanke om allt och alla – särskilt om de som är olika eller svaga eller utsatta. Så snällaste farmor har stickat en vacker vårluva och han är bara så nöjd…

Visst är han väl bara för söt? Trevlig lillördag godingar! Kram Mia

Åh hjälp mig någon som vet….Det var så länge sedan TB var i denna ålder och jag kan inte direkt minnas om han genomgick denna fas men…Just nu famlar vi i blindo med vår lille charmknutte i familjen. Vår Gabriel som snart ska fylla 5 och som har blivit så stor och redig och…Och fylld av mammalängtan hela tiden 24 7.

Det har kommit smygande. Lite då och då tendenser som vi har märkt. Svårare och svårare att släppa mammi och ett ständigt kontrollerande att mammi är kvar genom att ropa efter henne i tid och otid. Efter att ha varit sjuk en vecka brakade det loss ordentligt och nu gråter han och gnider sig i ögonen till och med då jag ska gå ut med hunden. Till saken hör att denna mammin nästan aldrig lämnar bort sin lille goding mer än till dagis då måndag till fredag. Jag har nästan aldrig några kvällsaktiviteter inplanerade och Gabriel får följa med på allt som går.

När det var dags för kalaset igår så började han redan innan med att fråga om jag skulle stanna. Nej, svarade jag men jag är i närheten på möte. Väl framme klädde han av sig och jag gick med in – han håller mig stenhårt i handen. När jag sen ska gå hämtar han sina egna skor och ytterkläder. Men då fick denna mammin nog. Jag bad kalasbarnets mamma Anna att ta med Gabriel och vinka i fönstret och ignorera att han grät. Självklart fick de mitt nummer om han skulle visa sig vara otröstlig. Han gned sig i ögonen, kramade sin älskade ”jajja” och tårarna rann nerför kinderna. Men jag åkte…..hjärtklappning men jag vill ju inte att detta ska bli en bugg eller begränsning för honom. Gabriel klarade kalaset galant och hade blivit glad en sådär 2 minuter efter det att jag åkt.

Vid lämning på dagis idag började samma visa. När kommer du? Jag kommer att sakna dig? Och så tårar, jajja och gnid i ögonen. Och så vips….1 minut senare hade han varit igång med sång och dans. Vad tusan är det som händer? Jag vill ju inte att det ska bli en slags självuppfyllande profetia att han måste vara ledsen då jag går, men inte vill jag bagatellisera hans värld heller. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta – avfärda, dutta eller bagatellisera? Det är frågan?

Fröknarna på dagis påtalar att han är lite känslig och tar illa vid sig nuförtiden. De menar också att han gärna tar parti för den svagare länken i en konflikt och försöker vara medlare eller ja, snarare tillrättavisare kanske…..Häromdagen sa han till sin bästisMickaela……”Så kan du ju inte säga till Natali förstår du väl. Hon blir ju sårad och då gör det ont här….och så pekade han på mage och hjärta. Alltid så omtänksam. Och alltid så osäker utan mammi vid sin sida just nu.

Ja, kära lille Gabriel – för mig är detta svårt att hantera. Tips på hur jag ska göra och tänka emottages tacksamt……Big hug to you all from Mia