Vem tror du att du är egentligen?

Identifikation! I betydelsen en komplex, omedveten och psykologisk process där personen försöker vara någon annan – allt inom sfären för beteendevetenskapen – känns lite extra aktuellt att ta upp i detta nu. Inte för att jag precis kopplar ihop min situation med att försöka vara någon annan person, men för att rubriken blir så extremt relevant mitt i hela den stenmur jag gett mig kast att vända ut och in på nu. Detta tåls att ägna lite tid åt…..

005

För jag tror att det är så här. Ganska tidigt i våra liv skapas vår inre bild utav vem vi vill vara. Denna bild kan säkert komma att ändras genom årens skiftningar och livets olika faser, men likväl tror jag vi bär den nära vårt hjärta, vår själ. Inte sällan tror jag också att vi egentligen inte alls är direkt medvetna om vilken bild det är vi bär på. Ibland under resans gång matchar den inre bilden verkligheten på ett fint sätt, vilket säkert sällan ger upphov till speciellt mycket vånda, tankemöda, komplex eller dramatik men…..MEN ibland ska det visa sig att den inre bilden (oavsett om det handlar om utseende, egenheter, personlighet eller yttre ramar) och verkligheten korrelerar på ett mindre tillfredsställande sätt och jag tror det är precis där och då problemskapande beteenden kan se dagens ljus, växa och frodas. Jag tror att när den inre bilden hamnar på skam sätts hela känslospektrat i gungning och de flesta utav oss är benägna att ta till vilka försvarsmekanismer som helst för att skapa ordning i bildkaoset.

cropped-0041.jpgJag har låtit tankar flyga kors och tvärs dessa dagar och jag har vävt samman alla mina lösflygande omyeliniserade tankespröt med omgivningens små anekdoter, uppmuntrande tillrop, brutala sanningar och annat härligt. Till viktiga insikter. Det står nu ställt utom allt rimligt tvivel att alla de gånger någon ifrågasatt mitt tempo, min effektivitet, mängden saker jag hinner, all ork jag verkar ha and so on har aldrig på djupet gett mig en insikt om att jag behöver stanna upp och fundera. Tvärtom. Jag gissar att mitt skruvade ego istället har blivit påfyllt och jag har känt mig ännu duktigare än innan. Aldrig någonsin har jag på riktigt övervägt att växla ner, ta det lugnt eller ändra mitt beteende. Nädå, det är precis den identifikationen som fått mig att fortsätta på inslagen linje (fast att jag säkert bedyrat att jag ska ändra mig). Och därför mina vänner, bara just därför är jag där jag är just nu…..

013

Sen ska syndaren vakna! Jag fattar nu. Och jag har bestämt mig. På riktigt vill jag aldrig någonsin mer hamna i det fysiska mående jag just levt i de senaste veckorna. Sjukt läskigt kan jag meddela – jag har verkligen varit skiträdd. Eller, jag är nog skiträdd om jag ska vara ärlig. Jag inser att det kommer att ta tid att förändra mig själv, mitt beteende, mina handlingsmönster och min tillvaro men jag ger mig själv ingen flyktväg. Det är dags nu. Det ska bli spännande att följa min inre bildförvandling och framförallt att se hur den ska matcha eller korrelera med verkligheten.

Några av min insikter som ska hjälpa mig på vägen är:

1. Sluta ta ut så mycket i förväg. Och då menar jag inte att ta ut positiva saker i förväg, för det ska man gärna göra. Jag menar oroa mig för allt och alla hela tiden och jämt.

2. Inse att du (Mia) inte är svaret på hela världens böner. Även om det naturligtvis är en underbar tanke att människor tänker på just mig när de behöver hjälp med något, så är det ändå orimligt att inbilla mig att den lyhördhet jag ligger inne med och som gör att jag kastar mig iväg i tid och otid för att hjälpa är sund.

3. Byt ut ”borde” mot ”vill” kopplat till livets olika situationer. Stäng av förnuftet och tankar på vad jag borde göra/svara/vara och koppla på känslan vad vill jag göra/svara/vara. Det är ok att någon gång utgå från sin själv när man tar beslut av olika omfång och djup.

4. Lägg av idéen om att vara 5 kurvor före (som i realiteten alltid innebär att jag är 777 kurvor och lika många raksträckor före). Att ständigt preppa ger dålig flexibilitet och gör det extremt svårt att leva i nuet. Att ständigt passa på är inte längre min utgångspunkt!

5. Förstå (Mia) att du inte kan vilja åt andra. Låt var och en stå för sina beslut och val och sluta genast upp och kompensera för det där. Det är inte mitt ansvar.

6.Idén om att ”Structure gives freedom” kan jag nog aldrig ge upp, men den struktur jag genomdrivit fram till nu lär räcka 100 år framåt i tiden. Det är dags att inrikta mig på att följa flödet istället…..

080

Där är han min livlina. Maken som har en betydligt mer sund inställning till liv och leverne och som definitivt borde få en guldstjärna för att han står ut med mig. Och visst ser jag lite avslappnad och skön ut sådär på Waxholmsbåten….Det är den personen jag avser att bli även i mitt vardagsjag. Skam den som ger sig….

Kram från Rektorskan

 

Nä, jag är inte utbränd…..

….inte ens lite vidbränd faktiskt. Det vore en stor skymf mot människor som verkligen blir så utmattade att man knappt tar sig upp och ut. Helt ärligt kan jag inte ens föreställa mig den känslan. Det känns därför viktigt att få förtydliga vad det egentligen handlar om hos Rektorskan. Ty när man pratar om utbrändhet och utmattningssymptom så härhör i alla fall jag det till förlamande trötthet, känslan av att vilja isolera sig, oförmågan att ta itu med saker, paniken över allt som förväntas av en and so on……

014Det som fattas Rektorskan just nu i detta läget i livet är balans. Ty kroppen och planeringsgeneralen på hjärnkontoret är nämligen inte on speaking terms just nu. På den teoretiska nivån finns en väääldigt lång mental to-do-lista, en uppsjö av projekt och idéer samt en aldrig sinande ström av intryck som Rektorskan så himmelens gärna vill förvalta på bästa sätt. Jag tycker att det finns så herrans mycket skoj att deltaga i och vara en del av och eftersom jag har varit bortskämd med att bara kunna växla upp och fortsätta köra, har jag helt uppenbart inga strategier när kroppen börjar protestera. För det är precis så det är. Min kropp vill inte tillnärmelsevis lika mycket som planeringsgeneralen, vilket i sig kan tyckas jäkligt frustrerande. Och tror ni att jag har varit så där härligt lyhörd och inlyssnande och omtänksam mot mig själv? Nä, precis…..

025Jag kan titulera mig i det närmaste världsmästare på att ge andra människor såååå många goda råd och när det kommer till mig själv så blir jag som förbytt. Efter några dagars reflektion och mina nära och käras brutala sanningar så har jag kommit till viss insikt:

1. Rektorskan är extremt sensitiv för signaler av alla de slag och scannar ideligen av omgivningen på jakt efter situationer och personer som jag tror behöver min hjälp.

2. Så vida omgivningen inte tydligt uttalar att de har ansvaret/uppdraget så tolkar Rektorskan in att hon är in charge. Det innebär kavla upp, strukturera och planera och sedan köra med full gas.

3. Eftersom jag älskar att göra så många olika saker, blir tid, ork och avvägande av totalt underordnad karaktär. Jag kör till jag stupar i säng och efter lite vila är jag på igen.

4. Rektorskans tempolopp är grunden till kroppens protester. Jag verkligen måste bestämma mig för ett annat sätt att ta mig an tillvaron. NU!

010Nä, jag är inte utbränd, vidbränd eller utmattad. Sanningen är att jag blev skiträdd när kroppens protester blev så tydliga att jag på riktigt började må dåligt. På så många olika sätt. Jag har hunnit tänka massor dessa dagar. Fantastiska meddelande på social medier, via sms eller voicen alternativt IRL har fått smyga sig in och väntar som bäst på att hitta rätt i alla mina funderingar.Det är underbart med så mycket kärlek och omtanke från omgivningen, även om jag inte riktigt prioriterar att höra av mig tillbaka nu i ett nafs. Jag känner att jag måste ta det i min takt. Jag måste få suga in och vända och vrida på massa saker i min tankeverksamhet. Det finns en mängd egenheter och idéer som jag måste ta itu med, somligt att förlika mig med och annat att kompensera för. Jag har en hel del stenar att vända på och kanske några darlings to kill. Det är ok……jag känner att jag har påbörjat den där resan mot den jag hade önskat att jag redan var men som ännu ändå finns inom räckhåll. Det skulle vara enkelt att förbanna sig själv, men jag väljer överseende istället. Ingenting av det jag har tillåtit mig att bli har varit av illvilja, tvärtom. Jag tror ju alltid att det är den yttersta formen av omtanke om allt och alla.

035Jag väljer att ta med mig några viktiga ord från betydelsefulla andra denna julifredag.

1. ”Låt resan ta sin tid. Och kom ihåg att den inte kräver 100% framgång, vilket förmodligen är omöjligt. 51% räcker.” Tack Ika, du är så klok….

2. ”Det är inget fel att älska att göra saker och visa din härliga entusiasm. Jag vill att du ska vara sån. Men du måste kunna balansera det med vila och återhämtning också”. Tack snälla Petra, känns skönt att inte behöva tänka att jag är fel och måste bli någon helt annan för att funka.

3. ”Det som kännetecknar dig allra mest är ditt scouttänk. Du är liksom alltid redo. Långt före alla andra. På millisekunder har du scannat in situationen och planerat för vad som ska göras. Och så verkställer du. Oavsett om det är ditt uppdrag eller ej.” Spot on BestieMaria, du är så viktig för mig. Det är verkligen precis så jag gör. Ständigt på helspänn, ständigt in charge. Det där är verkligen något jag måste ta itu med på dirren….att liksom hejda sig människa!

041Så nu vet ni. Ni behöver inte tänka att jag är en trashank på gränsen till att knappt klara av att stå upp. Jag tror att jag blev rädd i precis rättan tid. Och när jag har bestämt mig för att förändra något….då brukar jag vara ostoppbar.

På återhörande honeys….Kram Rektorskan

 

Hur lindrar man känsloskav?

Det blev en väldigt leasure onsdag här på Näset. Finaste KusinVitamin Lotta kom på besök och vi tog cyklarna ner till bryggan för snicksnack om livets alla mysterium, sollap och svalkande dopp i Östersjöns klara vatten. Väldigt värdefullt! När kvällens mat passerat mun och svalg tassade jag ut till altanloungen med ett glas vitt och min härliga bok. Texten som mötte mig i aktuellt kapitel försatte mig utan pardon till en av de värsta känslostormar på länge. Så totalt oförberedd att tillståndet chock poppar upp i mitt huvud.

057Huvudpersonen förlorade sin mamma i plötslig sjukdom och även om min egen lilla mams inte togs ifrån mig plötsligt, så blir igenkänningsfaktorn hög. Hela känslospektrat aktiverades innan jag visste ordet av och plötsligt fann jag mig helt övermannad. Hela kroppen hamnade i i spännbågeformation, halsen snörptes samman (värre än jag känt de senaste veckorna), andningen hamnade i hyperventileringsläge och känslan av att det brann i mina ögon var så påtaglig att jag ideligen försökte gnugga bort det där. Jag brast ut i en avgrundsgråt utan dess like. Hur länge vet jag inte. Tankar, minnen, sorg och saknad blandades till en enda oformlig sörja som passerade revy i min hjärna. När maken fann mig där låg jag ihoptrasslad bland kuddar och filtar, totalt oförmögen att resa mig själv. Han omslöt mig med hela sin famn, strök min kind och talade lugnt och sakligt om allt det som hänt och som jag inte alls tagit itu med enligt hans uppfattning, utan bara bitit ihop och kört på för att vara duktig.

029Han har rätt som vanligt. Jag har inte tillåtit mig att bryta ihop, att på riktigt vara ledsen. När känslorna har övermannat mig har jag gråtit en kort skvätt, sett till att alla andra i familjen är ok och sedan bitit av mitt i gråten. Livet har varit tufft. Livet har snuvat oss på betydelsefulla människor – både jag och maken har förlorat våra biologiska fäder (jag när jag var 14 mån, maken då han var 18 år), vår bästisKalle dog i en bussolycka 2001, min älskade bror Lasse i en fallolycka 2014 och så lilla mams som dog i sep 2017. Däremellan två ganska sena missfall dessutom. Igår grät jag så att det skvalade för allt det där. När gråten äntligen ebbade ut tog jag en lång het dusch, kröp i nattline och somnade som en stock.

040Jag inser kanske först nu att skavande saknad som ska samsas med glädje, stolthet och kärleken till livet inte hanteras bäst genom att ignoreras. Att inse att våra svårigheter och/eller mörka tankar inte försvinner bara för att vi ignorerar dem, utan tvärt om….det är bättre att våga lyfta upp dem till ytan. På så vis tar de mindre plats och blir mindre dominanta om de bara får existera precis som de är. Varken mer eller mindre.

142Jag har betat igenom en mängd tankekluringar bara på dessa dagar och hela vägen igenom ska jag. Somliga saker har jag redan kunnat bestämma mig kring, annat lär jag behöva återvända till några gånger till innan jag landar.

Dagen idag har spenderats med fina vänner på Barnens Gård. Sol, prat och massor av fnitter.Löst ett och ett annat världsproblem, käkat by the pool och badat flera gånger. Inte planerat, inte organiserat, inte strukturerat…..bara varit här och nu. Det ska jag träna på väldigt många fler dagar. Jag lovar…..

Kram från Rektorskan

Att behaga mig själv

Resan fortsätter. Har man bestämt sig så har man, även om det är svårt att veta vart man börjar när man är mitt i. Livet alltså. Mitt i livet. Man kikar över ena axeln, sedan över den andra. Vänder sig lite förstrött om och så sätter man en fot framför den andra, ökar takten och pinnar på. Eller…..

096

Det finns människor som förundras över Rektorskans tempo. Och som med all rätt tror att det är grunden till lite svaj i hennes fysiska status. FysTommy är säker och hur gärna jag än vill säga emot, så kan jag inte det. Han har rätt. Alla dar i veckan. Mitt tempo är på många sätt utomjordiskt och jag låter sällan någon märka av att jag är trött, sliten eller ur form. Nädå, jag ler och nickar, säger ja tack och amen, erbjuder min hand, min famn, mitt öra, min hjälp. FÖR JAG MÅR BRA AV DET. FÖR ATT JAG ÄR FOSTRAD TILL ATT HJÄLPA ANDRA. FÖR ATT DET ÄR DEN YTTERSTA FORMEN AV OMTÄNKSAMHET FRÅN MIN SIDA.

001

Det är en allmänt vedertagen feltolkning, att vi med denna typ av personlighet (jag vägrar tro att jag är ensam nämligen) gör allt vi gör för att vara andra till lags. Att vi skulle vara fokuserade på vad andra människor tycker, tänker, känner och tror. Det skulle inte kunna vara mer fel. Och helt ärligt, det hade varit så förbannat enkelt om det hade varit sådär. Helt ärligt, ni har inte fattat ett skit. Jag städar inte för att eventuellt någon skulle kunna tänkas dyka upp och se att jag inte har det städat. Jag skiter högaktningsfullt i vad andra anser om min renlighetsnivå. Helt ärligt gör jag verkligen ingenting för vad någon annan ska tycka, tänka och tro. ALLT HANDLAR OM ATT BEHAGA MIG SJÄLV!

052

Jag är egoist. Javisst! Jag utgår från mig själv, mina önskemål och behov. Jag skiter i hur det ser ut hemma hos er andra. Jag bryr mig inte ett skvatt om på vilken nivå ni lägger er kopplat till träning, hushållsrenlighet, socialisation, arbetsmoral och annat. Ingenting i mitt liv handlar om att behaga andra. Eller få beröm. Det är förstås underbart att andra tycker att jag är betydelsefull, men det där är aldrig av avgörande betydelse inför den yttersta av jurymedlemmar dvs mig själv. Där jag lägger ribban för vad som är acceptabelt, där bedömer jag mig själv. Och utifrån det där sätter jag sedan mål för min min färd genom min livsvärld.

015

Och det är precis där det blir så sjukt svårt. Att sänka kraven på sig själv. Jag skulle lika gärna kunna fundera på att plocka ner månen.Det hjälper inte att ni säger att jag inte behöver göra mig till, att jag inte behöver vara på topp jämt. Är det utifrån den måttstocken jag dömer mig själv så är det. Att göra avkall på den man vill vara är inte enkelt. Kanske knappt önskvärt? Allt jag vet är att jag vill behaga mig själv…..Döm mig inte för hårt!

Kram från Rektorskan

Att göra resan

Jag har bestämt mig. Pau Riktikt bestämt mig. Men jag fick ta mig en rejäl funderare sedan gårdagens besök hos Tommy. Det var aldrig självklart, tyvärr. Utifrån kan det säkert tyckas enkelt att välja bort ett skruttigt mående mot välmående och att den där resan mellan dessa två punkter liksom bara borde bli en transportsträcka. Inifrån känns det långtifrån så, det måste tillstås. Att på riktigt ta itu med sina egenheter kräver mod, kraft och vilja och att på riktigt vilja göra en förändring är så stort att man inte bara kan svara ja i en handvändning. Men jag har tänkt. Avigt och rätt. Inte bara lett och sagt ja tack och amen….. Det är dags nu. Och jag har bestämt mig för att blogga mig igenom resan som en slags dokumentation kring allt som hamnar i min väg. Jag tror jag kan ha nytta av att backa tillbaka bandet så småningom nämligen…..

062

Domen hos min fysioterapeut igår var brutal. Jag som var beredd att lova att göra vad han än bad mig om för att må bättre (och trodde i min enfald att det där var att börja styrketräna en skruttig bröstrygg, magmuskulatur och hållning), blev helt ställd när han lät meddela att han inte kunde hjälpa mig. Ja alltså, på sikt. Att lossa kotor som tjorvat fast och öppna upp andningspassage och spjäll gjorde han naturligtvis men det andra….orsaken till allt det här. Där var han benhård. Jag tänker inte ge dig någonting att göra, ty då bara addar du det till redan fullspäckat schema och kör på ännu snabbare. Du verkligen måste sänka tempot och börja skala bort saker från dina mentala och konkreta tod-do-listor. Jepp, tjoff…det var det han sa. Och han hade lika gärna kunnat be mig plocka ner månen. Suck…..

094

Så enfaldigt naiv jag var. Idag känner jag mig nästan patetisk. Men jag tog alla de där orden med mig, for tillbaka till Teknikträningsdagen i fotboll som jag höll i och lutade mig tillbaka en stund efter lunchen i skuggan under den stora eken. Mellan lite småtrix med onda fötter, hemlängtan, skavsår och en bråkande ljumske, en stämpling och lite blodvite så hann det mesta sjunka in.

154

Nu så här måndag kväll har resan börjat. Initialt tänkte jag mig en navigationskarta i mindmapformat men hann stoppa mig själv innan penna och papper var framme. Inte köra på enligt gammal sed tack. Jag ska göra resan och jag ska vara närvarande med alla sinnen hela vägen, liksom flexibelt lyssna in vilket steg som känns rätt i vilket ögonblick. Lyssna inåt, försöka att på riktigt förstå. Göra en förändring som kan hålla över tid. Tommy har identifierat alla mina symptom, förklarat dem för mig och jag känner mig lugn med det. Idag har jag övat mig på att andas. Det var egentligen inget jag först trodde skulle ta min tid i anspråk men när jag låg i sängen och morgonmediterade insåg jag (det Tommy identifierat) att diafragman tagit skada av att jag inte djupandas. Jag hyperventilerar (fast kanske inte som en blåsbälg, men ändå). Och det verkar inte bättre än att jag gjort det länge nu. Dagens uppdrag har alltså varit att medvetandegöra mig själv i varje sekvens kring hur jag andas. Grymt frustrerande att man är 50minus och inte kan andas på rätt sätt. Förutom det har jag också sett till att göra precis allt långsamt idag. Det är om möjligt än mer frustrerande för hon som annars kör tempolopp 24/7/365. Men som sagt….skam den som ger sig…..

182

Tusen Tack alla ni som skickat fina ord, meddelande, sms eller voicemeddelanden. Tusen tack för alla tips och idéer. Jag har inte svarat nästan någon, men jag har läst och lyssnat och sparat allt i mitt hjärta. När tiden är rätt hör jag av mig eller använder tips jag fått. Men att sålla och sänka tempot och träna mig på att inte alls vara duktig är numera mitt största uppdrag i sommar. Imorgon tar jag nya små myrsteg…..

Sov gott honeys. Kram från Rektorskan

Att vara här igen

Jisses, vilken lång konstpaus det blev. Och jag kan minsann inte skylla på att något specifikt hände faktiskt…..mer än att livet kom emellan. Livet som tenderar att vara ganska hektiskt bitvis (eventuellt något av ett understatement). Livet som snurrar på i allt högre tempo. Livet som är förunderligt härligt och snårigt mystiskt i en enda salig röra.

199

Sin vana trogen dundrade Rektorskan på utan vare sig broms eller handbroms och föll snart in i den ”post-påsk-damp” som numera är mer en regel än ett undantag. Förra årets magsjuka i 23 dagar blev i år en sällsynt märklig krampkänni ng i bröstryggen, vilken sedan skulle visa sig sprida sig såväl uppåt som nedåt i systemet och innan jag visste ordet av blev det tvärstopp. Man kan verkligen undra när hon ska lära sig. Eller som maken uttryckte det: Det är som om själva f-n flyger i dig i takt med att ljuset återvänder. Han har en poäng i det kan jag meddela……

027

Mellan midsommar och påsk håller jag ett högt men ändå ganska rimligt tempo. När mörkret sakta faller under hösten tillåter jag mig att slå ner på tempo, bara vara allt oftare och jag kan till och med komma på mig själv med att gilla det. När väntan och längtan efter våren och ljuset nästan har tagit knäcken på en och det äntligen börjar ordna till sig lagom runt påsk….ja det är då det händer. Det är då Rektorskan får ett sällan skådat tempo i kroppen, växlar upp, hinner mer och bara frossar i allt skojigt det finns att göra. Det finns liksom ingenting som kan stoppa mig i det läget, inga varningens ord som verkligen går in. Och vips protesterar kroppen på ett eller annat sätt.

040

Och nu sitter jag här. Igen. I eftertänksamhetens kranka blekhet…….Gårdagens uppföljande besök hos min älskade Fysioterapeut Tommy har ännu en gång skakat om. Och jag inser att denna sommar måste handla om att skapa hållbara system och rutiner för mitt livstempo. En uppgift som förpliktigar och som just nu känns nästan övermäktig….Men jag har lovat Tommy. Och jag har lovat maken. Men inte minst har jag lovat mig själv att det är dags nu. Dags att göra en ny resa in till mitt inre, vältra mig i mina egenheter, göra upp med lite hang ups och darlings och ledstänger och annat junk. Häng med om du har lust…..

Kram från Rektorskan

Hänryckas och hänföras

Den är här nu. Hänryckningens tid alltså…..Det är Pingst, Pingstafton för att vara exakt och förutom ett utomjordigt fantastiskt väder så hade faktiskt den här högiden kunnat gå obemärkt förbi. Enbart med anledning av att man inte längre är ledig annandag pingst. Tycker faktiskt att såväl annandag pingst som nationaldagen hade kunnat få vara röda…..

013

Mellan Hägg och Syren på något sätt. Där i det svarta (naturligtvis. Man är ju inte Gnagare för inte liksom) huset bor vi. Efter en väääldigt hektisk sista tid och ett mående på Rektorskan som lämnar lite för mycket att önska, inleddes pingsthelgen med Fredagsfotbollsmatch på härliga Bredasjön, grillad vurre i paus och en iskall öl och delad pizza från lokala pizzahaket Melkers på tok försent himma. Somnade som en stock i soffan, i Gabbes säng vid nattning och sedan även i min egen binge. Hihihi!

034Vaknade sedan utvilad klockan 07 denna pingstafton. Det var verkligen länge sedan jag sov längre än 05. Såååå skönt. Låg kvar och morgonmediterade innan jag drog på mig lite myskläder och tog Milou på en morgonpromenad.

036Milou tar täten. Här har han redan ”gjort” 2 bryggor och är inne på sin tredje. Vi satte oss för lite meditation by the Sea här, innan han tog resterande 7 bryggor.

041Sol, hav, brygga, fågelsång och doften av tång. Det är så rofyllt vackert att jag såväl hänförs som hänrycks och blir religiös på ett bräde. Fattar ni vilken ”blessing” att bo mitt i allt det här? Och ändå tillåter jag mig då och då att istället stressa omkring som en toka…..Obegripligt!

040Svårt att toppa denna start på dagen. Väl hemma blev det frulle innan Gabbe hade fotbollsmatch. I strålande solsken intog vi läktaren medan grabbarna bytte om och värmde upp. Underbart skönt tillsammanshäng med goa föräldrar.

043BK-lunch, kompletteringsshopping och så hem. Gabbe drog till golfbanan med en älskad storebror och hans polare, maken landade visst också där på banan och själv….själv landade jag på altanen. Iförd Tankini. Jepp, Tant är gammal och klär inte alls i bikini längre! En überskön lördagseftermiddag med solstol, solglajjor, iskall dryck och en god bok. Jag är väldigt nöjd med mig själv…..

Nu har vi precis suttit i kvällsolen med varsitt glas iskallt, läst och småpratat. Gabbe  har kört lite blandad kompott av studsmatta, trädgårdsfotboll och trädgårdsgolf och vi har preppat såväl grill som käk. TB befinner sig i byn med några av världens skönaste människor (även om några saknas) och väntas inte hem. Det doftar sjukt gott av grillad karré och kycklingfilé samt ugnsrostade nyttisar. På bordet tronar just nu en uppsjö av kalla såser, söt melon och jordgubbssallad, röror, ostar, kex och annat gott. En väldigt fin lördag helt enkelt….

Kram Rektorskan

 

En stående beställning

Så var det det där med den berömda ketchupeffekten….Först ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting och …poff, prutt, prutt…..allt. Från en tärande längtan och väntan i färglöshetens gråbruna skala till hela den skira pastelliga paletten. Det är minsann samma visa år efter år. Rektorskan misströstar, väntar och längtar. Kikar på bilder från föregående år och är helt bergsäker på att det där, det där vackra aldrig någonsin mer kommer att bli en verklighet. Moget va?

015Från det där vita helvetet, via värsta höstrusket i april med virvlande torra löv, brun gegga och grå himmel till…..

004….det där. På bara några veckor. Inte konstigt att man blir alldeles konfys som mor Anita alltid sa. Tanken slår mig ibland att det är allt oftare som jag tenderar uppleva världen som min mor gjorde. Undra om det där är ett ålderstecken? Eller möjligtvis ett tecken på något annat……

029Nåväl, jag lade igår (Kristi Flygare) in en stående beställning av det väder som vi förärades med: Strålande sol, klarblå himmel, över 20 grader, ljummen och smekande vind, skir och prunkande grönska samt en varm kväll. Jag satte som deadline minst till och med den 25 september. Att sedan senkvällen bjöd på åskoväder, värsta blixtkavalkaden och hällregn gör egentligen ingenting alls. Jag kan tänka mig det också. Vid den tidpunkten på dygnet alltså. Allt för att hålla färger och annat vid gott liv.

060Här i Happyvardag, himma i den Blekingska Skärgården bjuds det på långhelgsledigt. Igen! Så otroligt skönt. Tillvaron snurrar på och vi har endast 22 skoldagar kvar av läsåret 17/18. To do listan är diger…..men med detta väder lär det inte bli jobbigt alls att beta av den. Bästa sommaren i mannaminne…..det är jag som står för den beställningen folket!

Kram från Rektorskan

Att droppa ner i vår vardag vecka 18

Livet är till bredden fylld av diverse uppdrag just nu, lite sådär önskvärt och nödvändigt i en salig blandning. Och ändå, ändå känner jag mig inte stressad. Helt ärligt har jag inte heller påbörjat den där uppväxlingen i tempo heller, vilket bör ses som mycket förvånande. Lugnt och metodiskt fortsätter jag lunken på något sätt, avsätter tid men stressar inte. Det vilar någon typ av lugn över fullspäcken om man säger så. Hajjar ni vad jag snackar om, eller är jag hur luddig som helst?

032Där mitt i backen bor vi. I ett svart hus naturligtvis. Helgen med bonusdagar ägnades åt att vårfixa trädgården – lite hjälp fick vi via Solhaga Trädgårdsservice och resten fixade vi själva. Underbart skönt! Garaget är också tömt på trädgårdsmöbler och lite junk att kört till tipp och återvinning. Ett underbart sätt att hantera tillsammanstid är att njuta finväder och jobba i trädgården…..

077

Gabbe fyllde 12 år i onsdags och blev förstås firad som det anstår en älskad onge. Födelsedagsfrulle med glass och paket, grattishälsningar och så en kväll på favvorestaurangen här himma i stan. Släktkalas blir det till helgen.

055Sista delen av årstidsbytet har genomförts. Några små älsklingar har hälsats välkomna fram i ljuset igen, några har förpassats till försäljning. Men nu, nu är vi verkligen redo att ta emot försommarvärme, sol och härligt leverne…..

086Medan Gabbe tränade passade hans ömma moder på att motionera benen. Det blev modiga 8.2km och alldeles förstås en bestigning av Rödeby Slalombacke. Uppe på toppen fick jag utföra lite lightstretchinng kan meddelas. Underbart skönt att tömma ett överfullt hjärnkontor, känna solen i nobban och bara låta tankarna fladdra omkring.

052

Nu roar jag mig lite med snapchatfilter samtidigt som vi slötittar på fotboll. Malmö vs Djyrgården – man hade ju hoppats på oavgjort men, att Olsson blev utvisad var ju inte skräll precis. Det är han eller Rosenberg. Suck….Straxt dags för Europaleague och Arsenal. Go Gunners……

Imorgon håller vi fredag. Kort jobbedag som ska toppas med deltagandet i presskonferens för Rektorskan och sedan hem och preppa för Gabbes släktkalas. Resten av helgen är väldigt skönt oplanerad. Me like…..

Ta hand om folket….Kram Rektorskan

Lite överdoserad, rödfnasig och genomblåst sådär

Vilken helg vi haft! Nyckfulla april bjöd plötsligen på vårsol modell stark, grönskande omgivningar och en hel mängd fotboll för oss.

019TB kom på snabbvisist i fredags för däckbyte och bilbesiktning och sedan drog han ”hem” igen. Det där med att hem är något annat än hemma hos oss är en källa till stor frustration hos hans lillebror. Och även fast att jag är sjukt stolt över den person han har blivit (TB alltså) och att han trivs, klarar sig och allt sådant så….visst….jag saknar honom som en tok.Slapp fredagskväll övergick i väldigt tidig lördagsmorgon och bil packades med brassestolar, filtar, fotbollsgrejor, kylväska och annat livsnödvändigt. Kl 07.55 hämtade vi upp bäste Göran och hans Elias i Rotendorf, för vidare färd mot Emmaboda.

021Cupdag i Smålandsskogen (fast mitt i byn), sol, grill och kämpande ongar tillsammans med skönt föräldragäng. Ja, sämre kan man minsann ha det. På hemväg stannade vi för käk tillsammans med TränarAnders och hans Melker. Såååå mysigt. Hemma bjöds det sedan på catch up, tvätt och nya förberedelser inför söndagens cupäventyr, innan vi njöt av goa räkmackor och ett glas vin. Mums!

027Upp i ottan även söndag och det blev en nätt liten tur på 10 mil till Listerlandet. Sjukt vackert! Jag bara älskar området kring Hällevik, Norgesund och medan grabbarna bytte om och värmde upp tog vi oss en sväng maken och jag. Det var ju liksom premiär för honom just i dessa hoodsen.

029Tyvärr var det liksom lite Pre Season lite all over the place liksom. Strandcafé och restauranger höll stängt och jag som siktat in mig på en räkmacka alt varmrökt lax. Nåväl, man fick stå ut med kokt Bullens korv alt grillad burgare men själv valde jag mina kylväskemackor och Festis. Ganska lyxigt ändå…..

035Ännu en heldag med Blekinges Blåvitt, P06. Fotboll från 9-16.15. Massor av sol (det hjälpte inte med SPF 50 och flera insmörjningar), en hel del vind och så mycket frisk luft att jag tror bestämt att jag fått en överdos. Mysigt tillsammansskap med föräldrar och kids i vackraste omgivningarna ger mersmak inför en lååång fotbollssäsong. I´m so ready liksom……

037

Hem kom vi lagom till att bänka oss framför TV-matchen AIK vs Göteborg. Att inkassera 3 p efter några fler skador, två klassmål och en hel del skön stämning förgyllde dagen lite extra. Det måste tillstås. Nu har vi packat upp och fått i oss lite käk. Ögonlocken på oss alla tre är mer än lovligt tung och det känns som en ynnest att få krypa ner i sin säng. Imorgon sparkar vi igång sista jobbeveckan i april. Wiehooo!

Kram Rektorskan