Livets virvlar

Dagarna virvlar in i varandra och vips har vi då redan helg igen. Det är bara inte klokt vad snabbt det går ibland. Och när det går tillräckligt snabbt, eller kanske för snabbt egentligen, då hamnar hela tillvaron i gung. Känner ni igen känslan från när man cyklar för snabbt utför och det inte längre går att  ha fötterna på tramporna, om du inte ställer dig på bromsen då alltså? Eller om du springer i en brant nerförsbacke och det känns som om du ska snubbla på dina fötter? Just så har det känts här i Happyvardag den sista tiden, mer än en gång kan jag meddela.

067Lilla papsen har varit riktigt risig i flera veckorna nu. Efter en helg hos oss och en vecka hos en annan dotter I Oppmanna, blev det ambulansfärd till sjukhuset i Kristianstad och sedan vidare transport hem till infektionskliniken i Kallekrona. Här ligger han nu med lunginflammation, feber, yrsel, andningsbekymmer samt lite dåliga värden all over the place. Lätt stressande kan jag meddela. Hua, men idag ser det ut som om antibiotikan äntligen ha tagit sin verkan. Vi håller tummarna.

062På jobbet fortsätter influensan att spela oss ett spratt. Många elever sjuka, en del personal likaså och så lite långtidssjukskrivningar på det innebär att rektorskan numera är vikarie i b-språksengelska på deltid. Däremellan försigår ett gigantiskt men sjukt inspirerande kvalitetsutvecklingsarbete kopplat till såväl nationella riktlinjer som kring våra fokusområden: Sunda Lärmiljöer och Stärkt digital kompetens. Intensiva arbetsdagar, massor av möten och en hel del arbete som måste skötas hemifrån.

065Och sen den här tröstlösheten med det opåverkningsbara, men ändå så förbannat eneverade…..vädret. Förra helgen/ i början på veckan bjöds det på tö, regn och till och med lite sol vilket innebar snöfria vägar och en allt bättre farbarhet. Helt ärligt, vi började nära tankar på våren…..Gah, note to self. Do not mention spring at all! Man ska inte jinxa vädret sådär. Torsdag kväll och natt bjöd på iskyla, snöfall och 10 sekm vind från nordan. Och yup….det fortsatte såväl under fredagen som idag lördag. Suck…..

057

Men som vi alla vet, allt blir också vad vi gör det till så……När maken for till Spanien på golfvacay med kompisarna Jena och Lasse, då passar vi på att skaffa oss påfyllnad på annat sätt Gabbe och jag. Fredagen spenderades med morfar på sjukhuset och lördagen bjöd på utflykt till TB i Kalmar.

074

Hämta upp TB och så först en sväng till Ikea, sedan till Eko och därefter hem till TB på Adelgatan. Lång shoppingstros, massor av prat och skratt och tillsammanstid. Framåt eftermiddagen drog vi i kylan över stan till Da Ernesto, kröp in i värmen och beställde gott käk. Vitlöksbröd med tryffelaioli först och sedan varsin finpizza. Allt med Mr Ernesto själv ståendes vid vårt bord för prat och skratt.

075Underbaringar! Bara sådär. Gabbe kämpar med sin saknad och längtan efter sin älskade storebror och han älskar att åka till honom i Kalmar. Vi hann med en liten shoppingtur på Giraffen innan vi for med Totte till hans place igen. Efter lite mys for vi hem mot den blekingska skärgården genom ett snölandskap utan dess like och möttes av finaste svärmor som tänt brasor till oss. Hon är verkligen världsbäst…..

077

Att sedan bli hembjuden till Allra Käresta Syster för badtunnebad (och yep, Gabbe rullade sig i snön medan hans ömma mami gjorde en ytterst graciös kullerbytta), nackmassage, grillade burgare med en grym Patata Raganate (hur i herrans namn jag plötsligt var hungrig igen är helt obegripligt i sig) samt lite skön ansiktsbehandling och ögonbrynsnoppning av mosters docka. Hur skönt? Soooo blessed!

Nu har vi landat hemma sedan länge. Brasan sprakar fortfarande hemtrevligt och jag känner hur livets virvlar har lugnat sig något. Åtminstone känner jag mig lite påfylld av samvaro, tillsammanstid och lite shopping. Hihihihihi…..Så himla världsligt, men man ska aldrig underskatta det där alltså. Nu ska vi snart koja oss och hoppas att den där förbaskade nordanvinden viker hädan och ta snöhelvetet med sig på färden under natten.

Kram från Rektorskan

 

Har inte gett upp…..

…..bloggeriet, men gosh nu snurrar det snabbt här i Happyvardag. En fortsatt sjukperiod med influensan, några långtidssjukskrivningar och en ansenlig mängd projekt på jobbet tillsammans med en riktigt sjuk liten paps och en fotbollssäsong som nu är i full gång för Gabbe…..Yes, varken rastlös eller tyngd av overksamhet är Rektorskan, om man säger så. Vi skriver redan lillördag och idag fnyker snön här igen. Gårdagens vårkänslor känns återigen väldigt avlägsna. Suck……

006För Rektorskan består nu tillvaron av att undervisa på deltid samt att vara mattant över lunchen för våra små juveler, vilket i sin tur innebär att somligt skolarbete helt sonika måste göras på hemmaplan på kvällar och helger. Denna lillördag är inget undantag. Med brasan sprakandes och vinterstudion på skall jag nu skriva agenda för nästa p-möte, dokumentera lite samtal genomförda under dagen, förbereda ett nytt dokument och renskriva ett annat. Däremellan ska förlusta mig lite med tvätten och middagspreppen. Idag vankas det wökade nyttisar med grillade kycklingklubbor. Sen somnar jag nog ovaggad gissar jag….

På återhörande folket. Kram Rektorskan

Omvårdnadsprogrammet

Det är helg, så vansinnigt skönt. Första veckan efter flunsan för Gabbe och mig och vi har knäat sådär lite lagom varje dag, men…vi tog oss över svackorna och i mål. Attraversiamo! Vi tar oss över. Attraversiamo, ni som vet vet liksom.

016Snön har fortsatt förära oss med sin nedkomst och hela världen är verkligen vit här på Näset. Jag kan nästan inte minnas att vi haft så här mycket snö på väääldigt många år. Och hade det varit den 23 december så hade jag jublat. Som det är nu fortsätter jag mumla mitt mantra: Om det bara blir en fin sommar så är precis allt förlåtet.

001Straxt efter hemgång fredag eftermiddag fick vi hämta upp min lille paps på hemmaplan och förflytta honom bort till oss på Näset. Är man väldigt snart 90 år så är flunsa med hög feber liksom inte att leka med, om jag säger så. Så denna helg fick helt enkelt bli att aktivera hela omvårdnadsprogrammet. Paps har flyttat in i gästrummet och vi servar honom med filt, värmd vetekudde, mat och dryck, medicin, skaka kudde, flytta upp i soffan, flytta tillbaka till sängen, samtalspartner, läsa högt ur tidningen and so on….

002Och Milou, han är världens bästa omvårdnadsvovve – lämnar inte morfars sida. Våra älskade gamlingar helt enkelt. Så mellan alla mina omvårdande uppdrag denna lördag har jag också hunnit med en rejäl vinterpromenad samt dokumentskrivande till jobbet. Båda sakerna väldigt välbehövliga, ur lite olika perspektiv. Ingen deadline på att skriva dokument direkt (bortsett från vara klart 22 augusti då. Men så har jag ju en ansenlig mängd att beta av till dess också), men icke desto mindre härligt att beta av. From nästa vecka måste jag träda in som vikarie på deltid en månad eller så och då blir det till att i ännu större utsträckning jobba kvällar och helger på hemmaplan med det som lämpar sig för det. Promenaden var så extremt skön, nästan två veckor sedan sist nämligen. Nu längtar jag grymt mycket efter att komma igång kontinuerligt igen. Kanske gör snön det möjligt att starta upp lite försiktigt och hållbart helt enkelt.

2016-07-25 15.29.00-2För övrigt måste tillstås att jag längtar sjukt mycket efter det här. Lite styvt 3 månader, sen firar vi sommarlov. No plans needed för en sommar på Näset och jag kan inte annat än att tillåta mig frossa i gamla sommarbilder. Gladpirret aktiveras på dirren.

Nu dags att kika till liten paps igen, sätta på eftermiddagskaffe och värma lite bullar. Ny medicinering och sedan middagstrix innan vi unnar oss att hålla lördagskväll. Hoppas ni alla har en finfin helg.

Puss o Kram från Rektorskan

Fööösssta tossdaaan i maaaass

Special Day today! Det är inte bara första torsdagen i mars utan det är också den första mars, vilket är en underbar kombo. Som den halvsmålänning jag är firar vi förstås denna viktiga nationaldag, om än dock inte med sedvanlig Maaasssipantåååta. Nope, tårta är ingen favvo hos någon av oss, även om jag verkligen älskar marsipan. Så jag köpte mig en påse Anton Bergs goda praliner idag, fixade hemgjord kebabtallrik till La Famiglia och unnade mig ett par nya godingar. Är bara liiite avis på min älsklingsTB som firar i älskade kvastastaden.

023Den första dagen i mars kan mycket väl bjuda på såväl fågelkvitter som sol och lite begynnande vårkänslor. Låt mig nöja mig med att säga att något sådant är mycket svårt att uppringa idag. Vi har femtioelva nyanser av vitt med vissa gråaktiga toner här och var samt en påtaglig tystnad.

015Helt galet vad snön har bäddat in vår tillvaro här på Näset i en slags ullig, bullig snöbubbla. Har ni tänkt på hur tyst tillvaron blir i snö? Igårkväll var jag ute med Milou och bara hänfördes av tystnaden, trots att vinden ven betänkligt. På väderleksprognosen har man utlyst såväl klass 1 varning som hårda vindar och en massa snö, i form av snöbyar. Jag kan meddela att vi har haft snart en veckolång snöby….

020Dagarna består nu därför av en lightskottning på morgonkvisten, jobb och sedan snöröjningssvängen vid hemkomst på eftermiddagen. Klockan på alarm vid halv sex, ut och skotta, sopa rent bilen, skotta upp till vår knäskadade granne, hämta hans tidning och lämna in, bära in ved till honom och sedan morgontoalett och frulle. Jobba till ca 14.30 och sedan hem. Maken kör snöslungan på vår och grannens uppfart, jag använder snöskyffel på gångarna fram till husen, till vedbodarna samt runt bilarna. Ånyo bära in ved till både oss och granne, hämta posten samt fixa kring brevlådor och sopkärl. Puh! Sen är man minsann slut som artist. Idag hade vi dessutom matleverans till en sjuk liten paps. Handling till honom och sedan stanna och fika, prata och försöka muntra upp. Det är minsann inte enkelt att vara snart 90 år, har blivit änkeman och ramla dit i flunsan. Men icke sa nicke att han skulle följa med hem och bo hos oss, trots att jag tjatade på honom. Envis som få…..

017Nu njuter vi vid brasan. Och är evigt tacksamma att februari har övergått i mars. Februari månad kan inte på något sätt kategoriseras som varken en snäll eller speciellt angenäm månad för oss. Två årsdagar av älskade människors himlafärd och två saknade änglars himlafödelsedagar livar liksom inte upp om man säger så.  Igår tände vi ljus för en älskad Max som firade himlafödelsedag. Eller inte igår egentligen. Max valde ju att titta ut en dag som bara existerar vart fjärde år. Så typiskt honom. Så otroligt typiskt Max. I tisdags var jag på kyrkogården och tände ljus hos kompisKalle som för 17 år sedan gav sig av på sin himlafärd. Självklart passade jag på att tända ljus hos mina andra änglar också – Lasse och mamma. På vägen hem knäppte jag igång min spellista på Sportify, ”Till mina änglar” och ut strömmade älsklingsmusik, passerade huvud och öron, fyllde min kropp med livsglädje och mitt hjärta med värme. Och medan Winnerbäck skrålade ”Kom ihåg mig då”…..så log jag med hela mitt jag. Trots trauma, sorg och saknad så kan jag känna livsglädje – en dubbelbottnad känsla som jag tvingat mig själv att bemästra.

006Så, mars it is dock helt utan vårkänslor. Snön fortsätter att anfalla oss och vi lär upprepa vår dagsrutin även imorgon. Sen tar vi minsann helg. Såååå välbehövligt!

Kram från Rektorskan

 

Kompletteringshandling

Är det skillnad på handling och handling? Ja, alltså visst är det skillnad på handling som i att utföra något specifikt (vilket inte alls nödvändigtvis måste innefatta momentet att handla något) och handling som i att shoppa förstås. Men min fundering innefattar bara det sistnämnda (no surprise liksom). Handling som i shopping. För somliga är all typ av handling handling, eller shopping shopping men jag gillar att kategorisera på annat sätt jag. Handling för olika ändamål liksom, med olika fokus, olika syften och olika omfång. Superviktigt att veta vad man håller på med, helt enkelt.

016

Någonstans närde jag en liten förhoppning om en härlig shoppingtur vår ena Stockholmsdag med min bestie, men det strandade. Av någon outgrundlig anledning. Vi brukar annars vara ganska bra på tillsammansshopping vi, men förutom en borste, nya strumpor och en tröja så förblev det stiltje. Nåväl, vi hade ju den bästa av eftermiddagar ändå med en massa gott i glas och på fat samt sanslösa mängder snicksnack och fnitter. Men shoppingen, shoppingen gick verkligen inget vidare.

007

Kalmarutflykten däremot, den som egentligen inte alls skulle innefatta momentet shopping, fick ett förflyttat fokus då vi upptäckte hur Mr Gabbe plötsligt dragit ut enormt på längden. Igen. Han är numera skrämmande nära samma centimetrar över havet som sin ömma moder kan meddelas, vilket innebär att han hade inte ett enda på brallor som kunde rymmas inom epitetet ”lagom”. Helt ärligt inte ens inom epitetet ”okej då, det får funka”. Och jag menar, blir det en tur på stan så blir det och då kan det oväntade hända även för en som inte alls kalkylerat med shopping. Det gäller att se möjligheter folket……det gäller att se möjligheter. Hihihihi!

011

Den roligaste av shopping är är inte bara den som blir av, utan också den man inte redan på förhand visste skulle bli av. Ni vet när man bara strosar omkring, utan vare sig mentala eller IRLshoppinglists. När man inte har bestämt sig och letar efter specifika saker, utan är sådär härligt openminded och ser just möjligheter. Kompletteringsshopping skulle vi kunna kalla den. Det kan vara små som stora saker, mycket eller lite, på tillbud eller ordinarie pris – den gemensamma nämnaren är ändock att det kompletterar ett redan befintligt lager av önskvärt eller för all del nödvändigt. Och just precis så blev det i Kalmar under sportlovet. Jag råkade få syn på ett par ljuvliga konjagare med den perfekta tån OCH den perfekta klackhöjden. Lite av ett rare moment kan meddelas och jag slog till på dirren. Sa jag att det dessutom var 50% sale?

002BTW, jag råkade också utföra ett stycke kompletteringsshopping genom ett aktiverat klickfinger. Och jag menar, trots att snön verkligen vräker ner och vinden viner kring knuten – en riktig snösmocka minsann- så ligger ju våren där snart inom räckhåll. Och då gäller det minsann att vara redo. Alltid redo! Klickade hem ett par marinblå sköningar från Zalando för endast 209kr samt puderbeigefärgade godingar från Zara för 299kr. Det livar upp här i mitt vinterland, det lovar jag.

005Jepp, vi är åter på benen som ni säkert förstår. Lite försiktigt trevande, halvbleka och trötta men ändå igång igen. Och guess what, inte en endaste liten del av mig är sugen på att shoppa, vare sig IRL eller på nätet. Jag är bara tacksam att kunna krypa i myskostym, raggisar och svepa goa filten om axlarna för att sedan sjunka ner vid brasan. Vinter är inte min favvis, men vackert är det. For sure….

Kram från Rektorskan

 

Vändning?

Kan man våga hoppas att det har vänt nu tro? Att den där envisa influensan som slog till på allmänheten straxt efter jul och här i familjen Happyvardag dryga veckan innan sportlovet i synnerhet har nått sin kulmen och släppt sitt grepp om oss? Kan man våga hoppas att vi när skolan börjar imorgon måndag är fulltaliga i personalen och att de flesta barn har hittat tillbaka? Att dryga veckan från varandra har haft effekten av att bryta mönster kanske? Jag läste någonstans att det var en B-influensa i år och att vaccinationen inte biter på samma sätt. Inte för att vi har vaccinerat oss men……jag skulle nog annars ge den ett stort A i resultatet av dess effekt. Galet vad den slog till på bred front. Puh!

015

Här hemma började ju liten Gabbe med illamående, snabbt stigande feber och enorm huvudvärk. Flera dagar utslagen i 40 graders feber och sedan slog först kruppen till, sedan förkylning med illvillig hosta och sedan lite magsjuka på det. 2 veckor innan han åt sin första måltid igen – jag behöver säkert inte förklara mer att han är blek som ett lakan och väldigt darrig vid minsta ansträngning. Igår for vi på fotbollsmatch (för att titta) och han frös, skakade och hade hängande ögon innan vi nått 10 minuter in i matchen. Han har en bit kvar vår son helt klart. Hans ömma moder fick sig förstås också en släng av sleven med feber, hysterisk hosta, ledvärk och skallebank och så förstås en liten magsjuka på det. Det är verkligen bara maken som stått pall. Jag hoppas innerligt att det har vänt för oss båda nu, att vi är färdiga med bakslag helt enkelt.

026

Och även om det vore synd att anklaga vintern för att ha vänt oss ryggen, minus 8 och ymnigt snöfall här denna söndagsmorgon, så kan man väl ändå konstatera att ljuset åtminstone har börjar återvända. Sakta men säkert sträcker dagen ut sig, mer och mer för varje dag som går. Och även om vintern är mer närvarande än någonsin så bjuder tillvaron ändå på en transformation från ”tusen nyanser av gråbrunt” till lite mer iögonfallande färgskala. Trots att jag föredrar varmt och fuktigt, så måste jag tillstå att det är vackert nu…..

023

Sportlovet har varit helt utan fysisk ansträngning what so ever. Tja, om man inte menar ta sig upp ur soffa, säng, fåtölj, kanske duscha och få på sig lite kläder, fram med något ätbart och kanske hämta tidningen. Dock fick ju Rektorskan samla ihop sig för en kurs i Stockholm i början av veckan och även om det var en ansträngning utöver det vanliga, så var det också rejält påfyllande på alla plan. Dagarna i Stockholm följdes av nästan två dygn i sängen, för att sedan toppas med en utflykt till TB i Kalmar. Underbart mysigt att hälsa på i hans värld, fika i hans vardagsrum, hänga på stan en sväng och shoppa lite för att avsluta dagen hos bäste Mr Ernesto förstås.

009

Helgen har sedan bjudit på catch up på hemmaplan kopplat till både hushållsarbete och skoljobb, såväl vår som papsens månatliga ekonomi, vovvebesök av världens härligaste Doris och så förstås en snabbvisit av vår älskade TB. Lite vinterfotboll IRL (och höll på att frysa såväl tummar som tår av oss), tv-fotboll (älskade AIK bjöd på fotbollsgodis) och så en ansenlig mängd OS förstås. TB och hans far med guran och sång i soffan, värmande brasor och så lite tvätt, lite strykning och lite veckoplanering.

022

Summa summarum ett bra sportlov, det måste tillstås. Nu tar vi sikte mot jobbstart imorgon och nästa terminsmilstolpe – 5 veckor till vi tar påsklov. Vårterminen startar nästan alltid med buller och bång,blir superintensiv och ganska dränerande medan perioden mellan sportlov och påsklov brukar vara riktigt bra. Låt oss hoppas på det även i år…..

Kram från Rektorskan

 

Pausade och förkovrade mig

I måndags morse trotsade jag min snabba mage och ihärdiga hosta, lämnade infektionshärden på Näset och styrde kosan mot storstaun som vi säger här himma. Min bestie och jag klev på flyget mot Bromma utan att direkt vara i toppform om man säger så. Hostade ikapp där på flyget, förflyttade oss till vårt hotell och fick checka in al pronto. Tack för den servicen Scandic Park! Perfekt läge innebar att vi knatade ner på byn, kikade runt i lite affärer och landade sedan på bästa Boqueria på Mood för lite lyxlunch.

0144 pintxos var och så alldeles självklart ett glas Chardonnay. Valet för moi föll på en med parmaskinka och manchego, en med rökt lax och pepparrotscreme, en med handskalade räkor och en med tonfisk med avocadocreme. Perfektion! Vi åt sakta, pratade massor och sippade lugnt på vinet.

016

 

Sen strosade vi en stund till bland affärer och gator. Chockerande nog skulle det visa sig att hon med svart bälte i shopping hamnat i plötslig svacka. Så vi stannade till på Tures i Sturegallerian och tja, där blev vi kvar. Läääänge. Sippade vin i snyggelisnyggsnygga glasen, käkade lite nötter och avhandlade diverse livsnödvändiga samtalsämnen. Fick dessutom besök av en ”gammal” kompis som sett på sociala medier att vi var där. Härligt att se dig Peter!

017Vi fick sedan ta en vilopaus på rummet och ha lite vaktombyte på toaletten, innan vi gled ner till hotellrestaurangen för lite kvällstugg. Inte för att jag på något vis är ett fan av hotellrestauranger, men denna kväll tjänade den här sitt syfte på absolut bästa sätt. Supermysig, lagom nedtonat och med en skön utsikt mot Humlegården. Mörkret som omslöt omvärlden, lite soft musik och stora disktrasesnöflingor i luften. Kändes för en stund som man var mitt i en julfilm liksom. Maria njöt av majskyckling med rödvinssås och rektorskan tog en räkmacka. Efter ett hysterisk skrattanfall på rummet som övergick i en hyperventilerande hostattack kunde vi till sist släcka och natta kudden.

019

Vaknade upp till kursdag, på hotellet. Såååå praktiskt. GDPR aka nya dataskyddslagen. Visst låter det enormt upphetsande. Gäsp….men helt ärligt. Höstkursen med ett annat företag som skrämde slag på de flesta, följdes upp av en betydligt mer nyanserad sådan denna gång. Riktigt bra jurister guidade oss igenom dagen och Scandic serverade oss suveränt med mat och dryck. Eller vad sägs om eftermiddagsbuffén till fikat……Nu snackar vi fika!

020Nåväl, nu är vi boostade för att påbörja ett embryo till GDPR-arbete, invänta Lagrådsremiss och lite branschspecifikt förtydligande och sedan dra igång. Vi lämnade kursen och for genom ett väldigt snöigt, vackert och vintrigt Stockholm till flygplatsen. Kändes helt rimligt att tacka Stockholm för såväl gästvänlighet som nya kunskaper på detta vackra sätt:

024

Och hemma är ju oftast bäst. Möttes upp av nästan hela flocken (inte TB förstås), for hem och fick ett litet återfall med magen. Även Gabbe som precis varit och tränat chunkade ihop på den andra toaletten. Lovely! Den här flunsaskiten har verkligen slagit till på bred front hos oss, så tur i oturen att det är lov. Idag har vi tagit det riktigt easy här hemma. Lite catch up med saker, kompletteringshandling och så en supermysig fika med min Allra Käresta Syster. Trots en massa bacillusker av alla de slag så har ändå lovet bjudit på härlig påfyllnad med både bestie och älsklingssyster, ni fattar vad lyckligt lottad jag är va?

Imorgon har vi lite jobbtrix att fixa maken och jag och på fredag jobbar han medan jag är hemma och tar emot en gäst över helgen, nämligen lilla fröken Doris. Vid en snabb kik mot altandörren inser jag att vi förmodligen adopterade Stockholmsvädret med oss hem hit till Näset. Jisses vad det har snöat ……

Kram från Rektorskan

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

Självkännedom och självinsikt genom att våga bejaka sina egenheter är förmodligen den bästa (och kanske enda) vägen till acceptans. Eller förändring på djupet. Att våga möta sig själv som man verkligen är och inte som man tror att man är, kräver mod, kraft och vilja. Viljan att förstå. Kraften att öppna sina innersta dörrar. Och modet att stå ut med sig själv och sina egenheter. Livet på ytan är enkelt, men resan till sitt inre är sällan förgäves. Där förändring sker, där sker livet på riktigt. Har jag märkt.

010

Jag tror inte det har undgått någon att rektorskan är en slags skruvad kombo av Fröken Livrädd och Hönsmamman i en och samma person. Mitt liv har till stor del bestått av rädslor, ledstänger och kontrollbehov – en skapad ordning och struktur som förutsättning för att möta vardag som fest, mirakel som prövningar. Och det har inte på något sätt varit dåligt, tvärtom. Mitt liv har har alltid varit fyllt av kärlek och en stor portion harmoni, betydelsefulla andra och balanserade känslor samt en lagomhet som bäddar in i trygghet. Med några riktigt svåra förluster i bagaget har rädslor eskalerat, poppat upp lite här och var och ständigt till att successivt nästan tagit över min livsvärld. Famlandet efter fler och nya ledstänger kännetecknade länge min tillvaro. Och ett försök att ta kontroll över precis allt, livet i det breda spektrat, blev en livsuppgift. Naturligtvis totalt ohållbart. Jag borde förstått det långt tidigare än insikten slog ner som en knytnäveslag solarplexus. Men om man verkligen inte lägger sig vinn om att själv se, att själv förstå…..då kan livets resa i enlighet med gällande egenheter pågå i oändlighet.

013

Jag visste inte att jag ville se ”livet som mig” i ett utifrånperspektiv egentligen. Jag kände inte drivkraften att förstå varför vi hamnat just där, just då egentligen. Men jag kände begränsningarna, det gjorde jag. Länge. Som en stegrande hjord elefanter, vars framfart fick hela marken att vibrera – hela min livsvärld att ständigt vara i rörelse. Från en lätt rysning då och då och en möjlighet att skaka av sig, via lite större sjok av bärandet av kroppslig och själslig orospirr till en ständigt malande oro som hemsökte mig dag som natt, i vila och i aktivitet. Ständigt pockandes på min uppmärksamhet, ständigt framtvingande av strategier för att undvika allt fler situationer kännetecknade av fara. Fullständigt traumatiserad. Alltid inställd på faror. Ständigt på jakt efter överlevnad. Jag!

006

Jag vet förstås inte när det började egentligen. Men jag inser så här i efterhand att det har varit en resa ner i djupet för att sedan sakta våga påbörja en uppstigning.När vi nådde jullovet för drygt ett år sedan var jag  uppenbart redo att öppna upp och släppa in. På riktigt. Inte bara sådär dörren lite på glänt, utan slå upp på vid gavel. Jag insåg där och då att jag orkade inte längre reducera livet till att överleva. Drivkraften att verkligen få LEVA slog igenom med full kraft och medan jag fyllde lungorna med luft för första gången på länge, vågade blåsa ut och låta magen vara med i andningen så kände jag något vakna till liv. Försiktigt trevande, varsamt trippande, spirande hoppfullt. Där började livet igen. För oss alla i Happyvardag!

2016-02-04 11.16.13

Det tunga, allvarsamma livet efter traumat med min brors död i Thailand påverkade oss alla under lång tid. Somliga mer än andra. Medan make och TB tog itu med känslor och livet, tystnade två av oss andra. Och med allt tyngre sinneslag mötte vi varje ny dag. Ett oerhört dåligt sätt att hedra en livsnjutare som min bror, barnens morbror, makens svåger. I över ett år har vi riktat kraften mot att LEVA igen. Och vi har gjort det för att hedra Lasse. Jag har alltid sagt att han skulle gått under om han skulle behöva leva utan bus och skratt och glädje och upptåg och din favvokommentar: Äh, det löser sig. Vi har valt att fortsätta leva och älska även för Lasse, helt enkelt. Genom att leva och njuta av varje sekund. Precis som han tog sig an livet. Med entusiasm och livsnjuteri och  lite mer ”gör det sen”…..En fantastisk livsapproach helt enkelt!

2013-06-12 08.05.34-1

Älskade Lasse, idag är det fyra år sedan livet snuvade oss på en älskade bror, morbror, svåger, familjemedlem, kompanjon och medarbetare. Livet och tillvaron är definitivt inte detsamma utan dig. Jag kommer förmodligen aldrig att helt kunna förlikas med tanken på att man kan resa iväg på semester livs levande och återvända hem i en kista. Död! Så oåterkalleligt. På samma sätt som en rakkniv skär genom tiden och skiljer nuet från det förflutna, snittar bort det som kunde ha varit en verklighet, lika rent som en kirurgs skalpell.En känsla av vanmakt över livets förgänglighet – ett stygn av tragedi. Du fattas mig. Du fattas mig varje steg på vägen. Du som var min största supporter, min beskyddare, min livlina i så många situationer. Nä, livet blir aldrig mer detsamma…..Men jag ber inte längre om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. Numera koncentrerar vi oss alla i familjen på att leva fullt ut  istället. Jag ber inte längre om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. Jag ger blanka sjutton i balansen nuförtiden. Jag vill ha allt och mer därtill. Varma, glada känslor deluxe, sorg och saknad – allt i en enda salig röra. Jag ber inte längre om nåd att du alltid skall vaka över oss, ty jag vet att du är med oss varje steg på vägen. For ever, for always and no matter what!

Mia Barks foto.

För alltid en självklar del av oss. Oändligt älskad, alltid saknad, aldrig glömt.Du!

 

Vabträsket och vaktombyte

Gosh, vilken vecka vi haft. Liten Gabbe med 40-graders feber i flera dagar och sedan hysterisk hosta på det. Nu en vecka senare är han nästintill feberfri men väldigt hostig och genomförkyld.Lägg därtill likblek och helt slak, ser ut som ett vandrande benrangel. Sin vana trogen har han extremt svårt att få i sig tillräckligt med mat när han är sjuk – ett smörgåsrån och lite nyponsoppa, bubbelvatten och två skedar glass om dan och i bästa fall 5 skedar lagad mat. Vi har en väg att vandra tillbaka nu…..

Mia Barks foto.Rektorskan har vabbat denna vecka, ett uppdrag som annars min ömme make gärna brukar ta sig an men vi fick liksom inte ihop det riktigt med vikarie i köket så……Och nåväl, jag har kunnat utföra en hel del av mina arbetsuppgifter från hemmaplan – det är ju liksom ingen match att vabba med en 11-åring. Tänk när man gick omkring och bar på sjuk bebbe……jisses! Igår eftermiddag var jag inne på några möten och när jag kom hem blev det plötsligt lite vaktombyte i sjukligheten. Ja, hostat som en tok har jag gjort hela veckan, men att adda feber och värk så vet man att man lever so to speak.

019Den där skylten är borttagen temporärt nu. Tror ingen är sådär supersugen på att besöka oss. Och helt ärligt, vet inte om jag orkar med någon heller. Så vi välkomnar sportlovet som sig bör med lov i familjen Happyvardag, nämligen alltid med någon krasslig och nerbäddad. Det återstår att se hur länge maken klarar sig….

008Lite fredagsmys får vi väl slå till med i alla fall tänker jag. Allt som piggar upp är välkommet nämligen. Nattens snö har försvunnit via heldagsregn, men nu snöar det disktraseflingor igen. Kan vädret bestämma sig kanske?

Goda helgen till er alla önskar tokhostrektorskan

Landet Ätstörd

Det kan väl knappast förvåna någon i dessa tider att det råder en viss fixering vid så triviala ting som kost, dieter, kroppar,resultat och framgång. Den allt mer tilltagande vilsenheten hos mänskligheten av idag har lett till en växande marknad av livsstilscoacher, självhjälpsförfattare och annat quick fix av alla de slag. Och i alla typer av media basuneras budskap ut om hur du finner lyckan genom att tillförskansa dig något du tror att du inte redan har. Det är ju så att man blir mörkrädd på kuppen.

040Det är påfallande lätt att dras med om man inte är på sin vakt. När du bombaderas av intryck måste man ha en synnerligen fin personlighet om man ska lyckas värja sig fullt ut. Men….. Livet är inget race att köra, ingen tävling att vinna, ingen allmän måttstock över bra och dåligt. Inte sällan kommuniceras de enkla vägarna till att må sååååå mycket bättre, att bli sååååå mycket mer framgångsrik (eller snygg, populär, cool, rik,vältränad, fit, smal….tja, du kan lägga in precis vilket värdeord som helst här). Som om hela livet kan reduceras till en kamp om att passa in i alla ramar. Eller förresten, inte bara passa in utan också gärna vara enastående inom alla dessa ramar. Framstående. Lite bättre än de flesta andra. Lite all over the place liksom.Att då stå ut med sig själv, sina styrkor, egenheter och tillkortakommanden, alldelels särskilt i relation till andra, blir ofta en alltför knepig ekvation. Och lösningen vet vi ju……

002

Man måste skärpa sig. Ta tag i sitt liv. Och sin kropp. Visa på lite jävla anamma. Kämparglöd. Börja träna, dieta, hitta fokus. Lägga lite mer tid på sina uppgifter, ta på sig lite extrauppdrag. Visa att man har vad som krävs. Sova mindre, hinna mer. Annars kan ju andra förledas tro att man rent av är ambitionslös. Gud förbjude……Så vi införskaffar självhjälpsböcker, bokar föreläsningar, överväger en PT och masskonsumerar alla tips och idéer man kan komma över på webben. Det är liksom lika bra att jobba i det breda spektrat redan från start. Hoppar på olika träningsmetoder och viktminskningsditon och innan vi vet ordet av har hela en livsvärld upptagits av detta faktum. Att sen inte alla nära och kära är så där våldsamt tända på samma idéer, det försvinner liksom bara i bruset av det som numera kallas ”mitt nya liv”. Och barnen, ja barnen ska väl bara göra vågen över att de får fräscha föräldrar, eller?

005Ja, jag raljerar. Det gör jag. Det är naturligtvis otroligt bra att röra på sig och tänka på vad man stoppar i sig. OM man bara tänker på vilka signaler man sänder till sin omgivning. Ty i nyttighetens- och hälsans namn är det många som såväl sätter sig själv på höga hästar, förmedlar att man med sina val av mat, dieter, träning och livsstil är liiite bättre än andra. Att på så vis se ner på andra människor och deras livsval upplever åtminstone rektorskan som otroligt oklädsamt. På gränsen till provokativt faktiskt. Ty när vi sedan möts av skrämmande siffror kring ätstörningar av alla de slag, då drar i alla fall jag diverse paralleller kan jag meddela……

005Och ja, jag föll också för trycket. Naturligtvis! Och just därför anser jag mig äga rätten att ta bladet från munnen och berätta. Jag har genom min ungdom och tidig vuxenålder nästintill tränat sönder mig. Aldrig någonsin hade jag som mål att gå ner i vikt, banta eller späka mig. Jag skulle bli vältränad (och yes, I was) och bäst och ……Mina föräldrar hade hur mycket tid som helst för mig och ingen av dem talade någonsin om att hålla igen, dieta eller förhålla sig hälsosamt. Ändå hamnade jag där. Flera gånger. Och låt mig nöja mig med att konstatera, att jag har aldrig någonsin mått sämre än då jag i olika perioder varit supervältränad och väldigt smal. Eller fit, som det gärna uttrycktes. Aldrig någonsin så olycklig, sug på den vetskapen hörrni!

Så vid 34 års ålder tog jag fighten och har inte ångrat mig en sekund.  Det är skönt att vara 40+ istället för 20+ i många avseende. Alldeles särskilt skönt är det för att man kan sluta kalkylera med prestigeförlusten. Livet blir verkligen bara så mycket bättre med åren, så mycket mer schosfritt, så mycket mer genuint och trevligt. Jag vet inte om det är för att jag har fått uppleva så mycket, genomlidit fruktansvärda förluster, insett livets rikedom, blivit innerligt älskad eller förstått värdet av bryta ihop och komma igen, sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen framåt, le och nicka eller kanske inse att ingenting sällan är som det först verkar att vara……jag vet inte om det är därför jag så lugnt kan konstatera att livet blir vad du gör det till. Att ingen kan skapa lyckan åt dig. Att tankens kraft är enorm och att ju förr du kan inse att tilldelad tid är tillräcklig tid och att tilldelade resurser är tillräckliga resurser desto lättare har du att gilla läget.  Att det är först då du accepterar din situation, förlikar dig med den, som du faktiskt kan göra det bästa möjliga av den. Att livet är på tok för kort för att tro att man ska leva upp till andras förväntningar. Och att tron på att vara smal, fit, skinny alt vältränad skulle vara detsamma som att leva i ett ständigt lyckorus och att alla andra bekymmer är puts väck, faktiskt bara är den största av lögner.

003Lär dig stå ut med dig själv. Inse dina begränsningar, dina egenheter och dina tillkortakommanden. Ha lite mer tålamod med dig själv! Våga gilla dina styrkor, be inte om ursäkt för dem utan bär dem istället med stolthet. Inse skillnaden mellan önskvärt och nödvändigt och lär dig balansera mellan dessa ting. Gör saker som fyller på, som berikar, som glädjer. Ta sikte på målet ”att må bra”! Våga strunta i konventionen, förväntningar, utseende, kilo, hektor, prylar, titlar, inkomst, att vistas på rätt platser i rätt sällskap, att visa upp en snygg fasad, att…..Sluta jaga livet! .Lev istället! Sluta tro att yttre betingelser eller extern expertis skulle göra dig mer rätt, mer framgångsrik, lyckligare! Inse att det finns ingen quick fix! Inse att det finns inga lyckorecept! Inse att det bara handlar om dig själv, din resa in i dig själv och så tillbaka ut igen! Det är så vi finner ro. Det är så vi finner harmoni. Det är så vi förlikar oss med oss själva, våra behov, önskemål och egenheter. Det är så vi lär oss att stå ut med oss själva. Först då kan du skapa det liv som verkligen får dig att må bra. Och kunna koncentrera dig på att leva. Hjälp till självhjälp! På riktigt!

Stay Strong folket! Och våga njuta av livet! Kram Rektorskan