Ledarskapets subjektiva objektivitet

…..eller: Om vikten att ge likvärdiga möjligheter!

För att belysa. Och nyansera. Ge perspektiv till det som tenderar att bli dialektiskt. Utan värdering och dömande tillsyn, bara en stilla vädjan om en människosyn jag så innerligt önskar som allena saliggörande. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. 2019!

Laget vs jaget. Två ensamma skepp i natten. Mötas och skiljas. I en ständig jakt på balans. Det handlar förstås inte om att förhindra någons personliga utveckling, ej heller om att förringa vare sig tidig mognad eller en möjlig talang.  Det handlar i sak inte alls om att möta åldershomogena eller åldersblandade lag, ej heller om att begränsa somliga lags tid i rampljuset. Jag eftersträvar inte på något vis millimeterrättvisa eller modeller för att blidka vadderade bomullsbarn. Med målet att rädda dem från hinder, svåra passager eller nederlag. Det handlar sannerligen inte om att förminska tränarrollen eller ledarstabens betydelse, inte heller om att kräva medbestämmanderätt eller proklamera delaktighet och inflytande. Och aldrig någonsin handlar det om att inte se till individens bästa, i vilken aktörsroll man än befinner sig. För mig handlar det enbart om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att kunna odla förutsättningar för att få älska fotboll hela livet.

Subjekt och objekt. Ledarskap. Motpol eller danspartner? I en aldrig sinande dragkamp.Om varats olidliga lätthet. Om att se och bli sedd. Bekräftad, utvald, trodd på. Ständigt beredd att göra vad som krävs. För att behaga, passa in, utmärka sig. Vinna tränares gunst. Anses som värdefull. Bli uttagen. Få speltid. Vara en del av ett större sammanhang.  Ett lag. Mitt lag. Vi. Tillsammans. Identitet.

Tränarens suveränitet vs den enskilda spelarens individualitet.Makt. Beroendeställning. Möjligheten att göra skillnad. Magiska fotbollsminnen. Eller traumatiska diton. Viljan att se ALLA eller förnöjsamheten över att exklusivt själv få välja? Ges ALLA samma chans, samma möjlighet? 2019? Frågan är tyvärr berättigad. Ty, när fotboll är livet och livet är fotboll: Vem blir du då om du lämnas utanför?

Medmänniskors ställningstaganden. För och emot. Tillrättavisar, dömer, värderar, försvarar. Högt och lågt. Ömsom nyanserat behärskat, ömsom känslomässigt uttrycksfullt. Rätt och fel. God och ond. Bra och dåligt. Dialektik. Och ändå, ändå är allt egentligen så mycket större ändå.

Det ligger i ledarskapets natur att balansera på slak lina mellan subjektivitet och objektivitet. Mellan laget och jaget. Mellan etiska/moraliska ställningstaganden och visionen. Mellan teori och praktik. Det är inte svårt när det är lätt. Tystnadskulturens utbredelse är monumental i vårt land.  Även upp på Allsvensk nivå är spelare beredda att acceptera nästintill vad som helst i jakten på speltid. Sin plats. På plan. I laget. 

Ett genomgående objektivt ledarskap är förmodligen en omöjlighet.En utopi. Kliniskt. Kanske inte ens eftersträvansvärt. Är det verkligen detta som är svaret på alla böner? Men ledarskapets subjektivitet ställer saken på sin spets. Det är precis här vi möter det svåra. Det som gör ont. Det som inte per automatik kan sättas i sitt rätta sammanhang. Det intet sagda. Det ofullbordade. Laguttagning, speltid, positionsval. Inkludering och exkludering. Selektering. Toppning, dubblering, nivåanpassning.

En ledares främsta uppgift inom lagidrotten måste väl ändå vara att bygga lag. Starka, trygga baser.  Enheter. Där individer tillåts växa i sin takt och där vetskapen om att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk, är ständigt närvarande. Starka, trygga lag där individer tränas i att ömsom kunna inordna sig ett kollektiv, ömsom att våga hävda sig. En balansakt där alla vet sin roll, förstår sin uppgift, bidrar till ett kollektiv. Hur lyckas man med det då?

Ledarskap är ett mysterium att uppleva, en konstart att bemästra, en gåva att förvalta. Att få människor att våga våga, att växa och så småningom överträffa sig själva är det vackraste jag vet.  Att dela livsvärld, drömmar och mål i en fotbollslag, en fotbollsklubb är så otroligt mycket större än att jaga resultat, vinna matcher och cuper, skapa sig ett namn, en position, respekt. Prestige. Ledarens hantering av sin förvärvade exklusivitet, suveränitet får lätt en central roll. Nivågruppering. Sofistikerade metoder för toppning. Differentierad coaching, tvivelaktiga uttagningsprocedurer, icketransparens och förhärskande tystnadskulturer. Behöver det verkligen vara så komplicerat?

Vad hände med insikten i: Hur skulle jag själv vilja bli bemött? Hur skulle jag vilja att mitt barn hade blivit behandlad, om inte jag själv är dennes ledare/tränare?  På vilket sätt önskar jag att mitt barn skulle bli omhändertagen, coachad, få utvecklas? När du som ledare har svårt att brinna för ALLA dina adepter. När du hemfaller åt att exkludera, ge förmåner eller leta möjligheter i dina moraliska dilemman. När viljan att vinna överskuggar dina annars så vackra intentioner. Inser du då vad det är du egentligen ”gamblar” om?

Ditt samvete. Din själsliga frid. Din huvudkudde. Dina spelares självbild.Vågar du blicka inåt? Möta dig själv? Förstå dina val och dina drivkrafter? Ser du vad somliga av oss andra ser?

Grusade förhoppningar. Tystnaden. En tom blick. Tåren längs kinden. Rädslan. Oron. Ilskan. Längtan. Den du hoppades ändå skulle lägga skorna på hyllan. Smärtan. Hoppet. Viljan. Önskan. Kämpaglöden som sakta ebbar ut. Ensamheten. Vilsenheten. Utanförskapet. Den du glömde byta in. Den du lämnade hemma. Den som behövde dig och din coaching som mest, men som väntade förgäves. De drömmar du krossade. Glöden du släckte i någons ögon.

Om du fick chansen, hade du valt att göra något annorlunda då?

BTW…Jag behöver inte säga att ledarskap ligger Rektorskan varmt om hjärtat va? Observera att bilderna är helt slumpvis utvalda och använda, där personer, lagemblem och miljöer inte har någonting med texten att göra.

Kram från Rektorskan

One thought on “Ledarskapets subjektiva objektivitet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *