Women! Why unique liksom?

Igår ”firade” vi Internationella Kvinnodagen. Naturligtvis ”firade” vi den genom att hylla alla fantastiska kvinnliga förebilder – de som finns bland oss just nu och alla de som gått före oss och banat vägen, tagit strider och vågat bära tro och insikt om att det går att förändra världen. Starka, stolta, modiga kvinnor. Kvinnor som kämpat för lika rättigheter (och skyldigheter får man ju innerligt hoppas). Kvinnor som krävt sitt space och som tagit det i besittning. Kvinnor som frimodigt vågat föra sin egen talan. Kvinnor som insett att tillståndet ”förbanna läget/gnöla/gnälla”sällan innebär att några mirakel kommer flygandes genom luften. Kvinnor som trott på sig själva, sin förmåga och sin rätt till både ett respektfullt och likvärdigt bemötande.

Min största kvinnliga förebild i livet.Min älskade mams. Hon som lärt mig att alltid våga vara mig själv,på mitt sätt…. i alla lägen.

Och jag sätter ” ” om ”fira”, ty det verkar plötslig vara väldigt icke PK att just ”fira” kvinnliga förebilder på Internationella Kvinnodagen. Och fy för tusan om du råkar säga grattis. Då är du minsann ute på mycket hal is kan jag meddela (fick mig själv några riktigt syrliga kommentarer, för att inte tala om privata meddelanden igår). Och hör och häpna, det är inga män som i kör tillrättavisar en stackars sate som råkar säga ”Grattis”. Nä nä, det kommer från våra egna led minsann. Vi som så snyggt ska stötta varandra. Vi kvinnor som står samman i kampen för ett mer likvärdigt samhälle. Kvinnor som ska lyfta varandra, glädjas och fightas sida vid sida. Sisterhood. Yup, så låter kärlekshymnen. OMG…tillåt mig att småle. Och bryta ihop i värsta magknipsskrattet ever. Ty i verkligheten, i verkligheten upplever jag något precis motsatt nämligen. Kvinnlig avund, i vilken paketering den än dyker upp, är så förbannat patetiskt och oklädsamt att jag mår illa.

Exakt så. We handle it. Vi sitter inte still i båten. Vi förväntar oss inte att någon annan, vare sig man eller kvinna eller hen, ska komma och rädda oss. Vi nöjer oss inte med att gapa om orättvisor och kränkande behandlingar, diskriminering och annat otyg. Vi hanterar våra situationer där vi står och går. Vi gör vårt yttersta för att verka som de goda förebilderna som inspirerar andra, stöttar och ger styrka. Visar att vi kan, vi vill, vi vågar. Vi förringar aldrig vart vi kommer ifrån och den resa kvinnligheten gjort sedan lååångt, lååångt tillbaka. Vi lär våra barn, söner som döttrar, om hur det en gång sett ut i Sverige och på så sätt ger vi dem en historisk insikt och medvetenhet om hur långt vi kommit och vart vi är på väg. Vi håller vårt huvud högt, kliver in som aktiva deltagare i våra egna liv och ser till att vi gör skillnad. Framförallt förväntar vi oss respekt och likvärdighet, precis lika självklart som ”god morgon, god middag, god kväll, tack, förlåt, god natt och adjö”.

Våra fina söner. Nogsamt fostrade till att tillämpa människors lika värde, respekten för människolivets okränkbarhet samt insikten i att sträva efter att vara goda förebilder.

Jag är fullt medveten om att det finns fruktansvärda situationer och händelser, historier som skapar avsky och människor och länder som behandlar enskilda individer eller grupper av människor på helt oacceptabla sätt. Det finns män som begår fruktansvärda handlingar mot kvinnor och kvinnor som i sitt förtryck har svårt att såväl får hjälp som upprättelse. Frågan är om livet och tillvaron verkligen blir bättre för att vi fastnar i vinkelvolten och inte kan glädjas över det som faktiskt är bra, har utvecklats och lyfts som i ett förebildstänk? Hjälper det verkligen andra kvinnor i utsatthet världen över att vi med ljus och lykta ska hitta situationer att oja oss över där vi själva blivit utsatta? För att liksom förenas i ett kollektivt hat mot dem som inte ser vår storhet? Är det i sann sisterhoodanda som kvinnor tillrättavisar de som ”firar” kvinnliga förebilder och säger ”grattis” den 8 mars, i ett försök att tala om att man är lite dum i huvudet om man inte fattar att det där är så fel?

Maken och jag. 29 år tillsammans. Kärlek och respekt oss emellan.

Jag bär min kvinnlighet med stolthet. Jag älskar att vara kvinna, mor, dotter, syster och väninna. Jag har aldrig blivit kränkt eller nedvärderat bemött bara för att jag är kvinna. Helt ärligt har jag aldrig ens funderat i de banorna. Jag har spenderat merparten av mitt liv som kvinnlig fotbollsspelare och de sista 21 åren som kvinnlig företagare. Jag har träffat på många människor på min vandring genom livet som inte har imponerat på mig med sitt sätt att vara. Jag har hamnat i konflikter, blivit rosenrasande, illa behandlad och ännu sämre bemött MEN inte just för att jag är kvinna. Idioter eller snällare sagt, människor som är fattiga i anden, de finns överallt. Och i alla könstillhörigheter. Inte någonstans skulle jag vilja påstå att mitt liv har varit en tuggummirosa dröm, där jag levt som i en skyddad värld, men jag vägrar att försöka värka fram händelser eller situationer där jag skulle ha upplevt mig kränkt eller diskriminerad som kvinna med målet att förenas i någon kollektiv sisterhood. Ärligt och uppriktigt lider jag med alla de kvinnor som på riktigt utsatts för hemskheter som hot, våld, förtryck, psykisk och/eller fysisk misshandel, våldtäkt etc etc och jag är fantastiskt imponerad av Kvinnojourer, organisationer,Advokater och rättsväsende samt medmänniskor som gör sitt yttersta i hjälpen till dessa. Det är sanna hjältar och hjältinnor!

Och visst ska vi ta ställning, men aldrig någonsin tänker jag be om ursäkt för min inställning eller den person jag är och på det sätt jag tar mig an livet. Lika lite som jag tänker ha dåligt samvete över att jag inte står på barrikaderna och gapar ut ett missnöje över män i allmänhet. Jag ser däremot som ett av mina allra viktigaste uppdrag att verka där jag står och går. Både i min roll som mamma och som rektor. Att fostra våra söner till respektfulla individer som lever likvärdighet och jämställdhet i praktiken har varit en självklarhet. Begrepp som människors lika värde, individens frihet och människolivets okränkbarhet är keywords som skall präntas in i varendaste onge från det de föds och genom hela livet. Och om alla föräldrar hade börjat med att fostra sina kids enligt den devisen, då mina vänner…..då tror jag garanterat världen hade sett annorlunda ut.

Så när min 23-årige son, statsvetarstudent och tillika sambo till Emma samt blivande pappa till ….., skickade mig en hyllning på Internationella Kvinnodagen så blev jag lycklig. Ända från hårfästet och ner i tårna lycklig. Lycklig för att jag vet att det jag gör som mamma och rektor, det funkar. Och att jag helt uppenbart är en förebild för de viktigaste människorna jag vet här i livet. Likvärdighet, jämställdhet, respekt och ömsesidig välvilja är något man fostrar sin kids till. Ta ert ansvar som föräldrar…….

Amen!

One thought on “Women! Why unique liksom?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *