Ledarskapets subjektiva objektivitet

…..eller: Om vikten att ge likvärdiga möjligheter!

För att belysa. Och nyansera. Ge perspektiv till det som tenderar att bli dialektiskt. Utan värdering och dömande tillsyn, bara en stilla vädjan om en människosyn jag så innerligt önskar som allena saliggörande. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. 2019!

Laget vs jaget. Två ensamma skepp i natten. Mötas och skiljas. I en ständig jakt på balans. Det handlar förstås inte om att förhindra någons personliga utveckling, ej heller om att förringa vare sig tidig mognad eller en möjlig talang.  Det handlar i sak inte alls om att möta åldershomogena eller åldersblandade lag, ej heller om att begränsa somliga lags tid i rampljuset. Jag eftersträvar inte på något vis millimeterrättvisa eller modeller för att blidka vadderade bomullsbarn. Med målet att rädda dem från hinder, svåra passager eller nederlag. Det handlar sannerligen inte om att förminska tränarrollen eller ledarstabens betydelse, inte heller om att kräva medbestämmanderätt eller proklamera delaktighet och inflytande. Och aldrig någonsin handlar det om att inte se till individens bästa, i vilken aktörsroll man än befinner sig. För mig handlar det enbart om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att kunna odla förutsättningar för att få älska fotboll hela livet.

Subjekt och objekt. Ledarskap. Motpol eller danspartner? I en aldrig sinande dragkamp.Om varats olidliga lätthet. Om att se och bli sedd. Bekräftad, utvald, trodd på. Ständigt beredd att göra vad som krävs. För att behaga, passa in, utmärka sig. Vinna tränares gunst. Anses som värdefull. Bli uttagen. Få speltid. Vara en del av ett större sammanhang.  Ett lag. Mitt lag. Vi. Tillsammans. Identitet.

Tränarens suveränitet vs den enskilda spelarens individualitet.Makt. Beroendeställning. Möjligheten att göra skillnad. Magiska fotbollsminnen. Eller traumatiska diton. Viljan att se ALLA eller förnöjsamheten över att exklusivt själv få välja? Ges ALLA samma chans, samma möjlighet? 2019? Frågan är tyvärr berättigad. Ty, när fotboll är livet och livet är fotboll: Vem blir du då om du lämnas utanför?

Medmänniskors ställningstaganden. För och emot. Tillrättavisar, dömer, värderar, försvarar. Högt och lågt. Ömsom nyanserat behärskat, ömsom känslomässigt uttrycksfullt. Rätt och fel. God och ond. Bra och dåligt. Dialektik. Och ändå, ändå är allt egentligen så mycket större ändå.

Det ligger i ledarskapets natur att balansera på slak lina mellan subjektivitet och objektivitet. Mellan laget och jaget. Mellan etiska/moraliska ställningstaganden och visionen. Mellan teori och praktik. Det är inte svårt när det är lätt. Tystnadskulturens utbredelse är monumental i vårt land.  Även upp på Allsvensk nivå är spelare beredda att acceptera nästintill vad som helst i jakten på speltid. Sin plats. På plan. I laget. 

Ett genomgående objektivt ledarskap är förmodligen en omöjlighet.En utopi. Kliniskt. Kanske inte ens eftersträvansvärt. Är det verkligen detta som är svaret på alla böner? Men ledarskapets subjektivitet ställer saken på sin spets. Det är precis här vi möter det svåra. Det som gör ont. Det som inte per automatik kan sättas i sitt rätta sammanhang. Det intet sagda. Det ofullbordade. Laguttagning, speltid, positionsval. Inkludering och exkludering. Selektering. Toppning, dubblering, nivåanpassning.

En ledares främsta uppgift inom lagidrotten måste väl ändå vara att bygga lag. Starka, trygga baser.  Enheter. Där individer tillåts växa i sin takt och där vetskapen om att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk, är ständigt närvarande. Starka, trygga lag där individer tränas i att ömsom kunna inordna sig ett kollektiv, ömsom att våga hävda sig. En balansakt där alla vet sin roll, förstår sin uppgift, bidrar till ett kollektiv. Hur lyckas man med det då?

Ledarskap är ett mysterium att uppleva, en konstart att bemästra, en gåva att förvalta. Att få människor att våga våga, att växa och så småningom överträffa sig själva är det vackraste jag vet.  Att dela livsvärld, drömmar och mål i en fotbollslag, en fotbollsklubb är så otroligt mycket större än att jaga resultat, vinna matcher och cuper, skapa sig ett namn, en position, respekt. Prestige. Ledarens hantering av sin förvärvade exklusivitet, suveränitet får lätt en central roll. Nivågruppering. Sofistikerade metoder för toppning. Differentierad coaching, tvivelaktiga uttagningsprocedurer, icketransparens och förhärskande tystnadskulturer. Behöver det verkligen vara så komplicerat?

Vad hände med insikten i: Hur skulle jag själv vilja bli bemött? Hur skulle jag vilja att mitt barn hade blivit behandlad, om inte jag själv är dennes ledare/tränare?  På vilket sätt önskar jag att mitt barn skulle bli omhändertagen, coachad, få utvecklas? När du som ledare har svårt att brinna för ALLA dina adepter. När du hemfaller åt att exkludera, ge förmåner eller leta möjligheter i dina moraliska dilemman. När viljan att vinna överskuggar dina annars så vackra intentioner. Inser du då vad det är du egentligen ”gamblar” om?

Ditt samvete. Din själsliga frid. Din huvudkudde. Dina spelares självbild.Vågar du blicka inåt? Möta dig själv? Förstå dina val och dina drivkrafter? Ser du vad somliga av oss andra ser?

Grusade förhoppningar. Tystnaden. En tom blick. Tåren längs kinden. Rädslan. Oron. Ilskan. Längtan. Den du hoppades ändå skulle lägga skorna på hyllan. Smärtan. Hoppet. Viljan. Önskan. Kämpaglöden som sakta ebbar ut. Ensamheten. Vilsenheten. Utanförskapet. Den du glömde byta in. Den du lämnade hemma. Den som behövde dig och din coaching som mest, men som väntade förgäves. De drömmar du krossade. Glöden du släckte i någons ögon.

Om du fick chansen, hade du valt att göra något annorlunda då?

BTW…Jag behöver inte säga att ledarskap ligger Rektorskan varmt om hjärtat va? Observera att bilderna är helt slumpvis utvalda och använda, där personer, lagemblem och miljöer inte har någonting med texten att göra.

Kram från Rektorskan

Att bära vitt

Vissa färger används bara vissa delar av året, det är liksom sen gammalt.Säkert finns det läsare som känner igen från sin uppväxt att mammor var mycket bestämda med när på året vilka färger fick användas. Hehehehe! Min mor Anita hade en hel arsenal av levnadsregler som hon med glädje delade med sig av. Oavsett om andra var intresserade eller ej. När man bär vitt är bara en liten sådan levnadsregel, men ack dock så viktigt…..

Vitt på underkroppen var strängeligen förbjudet från 1 september till den 1 maj och Rektorskan har slående ofta ännu idagsvårt att trotsa detta förbud. Det måste medges. Det är tom så att jag tvekar mer än en gång innan jag sätter på mig ljusa grå eller beiga underkroppsplagg as well. Inte klokt vad lydig man är va?

Den 20 mars är dagen då man bär vitt enligt Barnupproret. Idén handlar om att minnas, hedra och stötta alla dem som förlorat ett barn under graviditet. Ni vet ett sådant där tabu som man inte så ofta pratar om. Det där man som ung tjej lätt förleds tro bara händer andra, ty enligt planen ska man ju bli gravid plättlätt precis när man önskar och sedan ska graviditeten vara rosendrömmig och avslutas med en söt liten bebbe i famn. Sanningen är att det sällan blir sådär. De flesta par stöter på patrull vid något del av processen, somliga vid flera. Och det är så sjukt lätt att tro att man är ensam om det här…..ensam om sin sorg och saknad, ett känslovirrvarr utan dess like och inte sällan även en touch av skuld.

Jag vet hur det känns. Både att blir gravid superenkelt (kanske viftade han bara med kalsongerna maken), få ett missfall, våga bli gravid igen, vänta TB, bli gravid, få ett missfall igen och så kämpa, kämpa, kämpa och ge upp för att till sist helt otippat upptäcka att jag är gravid och få en liten Gabbe. Livet helt enkelt. Att inte ta något för givet. Att förenas istället för att slitas itu. Att få de vackraste av ongar man kan tänka sig.

Så idag klädde jag mig i svart och vitt. För att minnas, hedra och stötta. För att visa min ödmjukhet inför livets mysterium. För att förenas med alla som idag tar en tripp längs memory lane. Kärlek och omtanke till oss alla….

Kram från Rektorskan

En riktigt bra uppfinning

Eller ja, uppfinning och uppfinning……Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska ge företeelsen för namn, men den som uppfann epitetet AW verkar ha varit en klipsk person. Idén om att träffas en stund efter jobbet för tillsammanshäng är briljant. Att mötas över annat än jobbvardagens planering och efterarbete, hitta nya samtalsämnen och framförallt bara vara tillsammans är underbart.

Ett glas Prosecco till menyläsning är ju alltid helt rätt liksom

Jag skulle väl egentligen inte vilja påstå att vår lilla vintersömniga skärgårdsstad stoltserar med sådär väldigt många spännande hak precis, men det börjar arta sig. Och eftersom jag är en allt igenom skeptisk och kräsen människa så behövs det det där lilla extra för att jag ska bli swept away. För några veckor sedan öppnades Rydows och i torsdags slog vi minsann till. Min bestie Maria och jag drog till gymet efter jobbet, körde ett tufft pass och njöt sedan av dusch, bastu och en perfekt saftig clementin innan vi drog vidare till stadens sus och dus.

Details folket, details……så enormt viktigt för helhetsbilden.

Rektorskan söker inte på något sätt lyx och flärd och jag lockas inte alls av det hippa innestuket. Framförallt har jag sjukt svårt för det ”svåra”, det överarbetade – det som många förleds att tro är classy. Långa menyer med en detaljrikedom över tillagning och ingredienser som får mig att tappa intresset efter rad ett. Gäsp…. Eller avancerad matlagning med uppläggningar som passar som vilket konstverk som helst. Suck….. Nope, Rektorskan föredrar som sagt det klassiska, clean and easy. Och redan vid första steget in på Rydows visste jag exakt att detta skulle falla mig i smaken.

Vi startade med ett glas Prosecco och menyläsning. TROTS att vi redan innan siktat in oss på erbjudandet för AW, dvs en räkmacka och ett glas vin/en öl. Menyn var spännande och det finns definitivt fler saker jag vill pröva framöver.

Titulerar mig nästan expert på Räkmacka – har prövat det på en ansenlig mängd ställen.

Perfektion! Och även om jag ätit räkmacka på massa olika ställen har jag verkligen aldrig blivit serverad med riven pepparrot till. Herre milde himmel så gott det var. Två glas Chardonnay fick vi ner också tillsammans med helt otroligt många härliga samtalsämnen, skratt och bus. När klockan var straxt efter 19 betalade vi det facila priset 330 kr och kilade ut i den blåsiga regntunga torsdagskvällen. 3h AW var helt enkelt en sjukt bra investering.

Men nu är det måndag. En underbar helg är till ända och måndagen gjord på jobbet. Min bestie och jag följde upp torsdagsträningen med en gemensam måndagsdito och idag var det sjukt tungt i benen. Hu annameja, men väl hemma och en dusch senare är jag galet nöjd med min insats. Veckohandlingen utförd och inpackad av maken och nu ska vi straxt preppa lite käk. Ikväll blir det sedan TV-soffan för hela slanten – Masterchef, Husdrömmar och så en skön lässtund i min härliga bok.

Hoppas ni alla haft en skön veckostart. Kram från Rektorskan

Women! Why unique liksom?

Igår ”firade” vi Internationella Kvinnodagen. Naturligtvis ”firade” vi den genom att hylla alla fantastiska kvinnliga förebilder – de som finns bland oss just nu och alla de som gått före oss och banat vägen, tagit strider och vågat bära tro och insikt om att det går att förändra världen. Starka, stolta, modiga kvinnor. Kvinnor som kämpat för lika rättigheter (och skyldigheter får man ju innerligt hoppas). Kvinnor som krävt sitt space och som tagit det i besittning. Kvinnor som frimodigt vågat föra sin egen talan. Kvinnor som insett att tillståndet ”förbanna läget/gnöla/gnälla”sällan innebär att några mirakel kommer flygandes genom luften. Kvinnor som trott på sig själva, sin förmåga och sin rätt till både ett respektfullt och likvärdigt bemötande.

Min största kvinnliga förebild i livet.Min älskade mams. Hon som lärt mig att alltid våga vara mig själv,på mitt sätt…. i alla lägen.

Och jag sätter ” ” om ”fira”, ty det verkar plötslig vara väldigt icke PK att just ”fira” kvinnliga förebilder på Internationella Kvinnodagen. Och fy för tusan om du råkar säga grattis. Då är du minsann ute på mycket hal is kan jag meddela (fick mig själv några riktigt syrliga kommentarer, för att inte tala om privata meddelanden igår). Och hör och häpna, det är inga män som i kör tillrättavisar en stackars sate som råkar säga ”Grattis”. Nä nä, det kommer från våra egna led minsann. Vi som så snyggt ska stötta varandra. Vi kvinnor som står samman i kampen för ett mer likvärdigt samhälle. Kvinnor som ska lyfta varandra, glädjas och fightas sida vid sida. Sisterhood. Yup, så låter kärlekshymnen. OMG…tillåt mig att småle. Och bryta ihop i värsta magknipsskrattet ever. Ty i verkligheten, i verkligheten upplever jag något precis motsatt nämligen. Kvinnlig avund, i vilken paketering den än dyker upp, är så förbannat patetiskt och oklädsamt att jag mår illa.

Exakt så. We handle it. Vi sitter inte still i båten. Vi förväntar oss inte att någon annan, vare sig man eller kvinna eller hen, ska komma och rädda oss. Vi nöjer oss inte med att gapa om orättvisor och kränkande behandlingar, diskriminering och annat otyg. Vi hanterar våra situationer där vi står och går. Vi gör vårt yttersta för att verka som de goda förebilderna som inspirerar andra, stöttar och ger styrka. Visar att vi kan, vi vill, vi vågar. Vi förringar aldrig vart vi kommer ifrån och den resa kvinnligheten gjort sedan lååångt, lååångt tillbaka. Vi lär våra barn, söner som döttrar, om hur det en gång sett ut i Sverige och på så sätt ger vi dem en historisk insikt och medvetenhet om hur långt vi kommit och vart vi är på väg. Vi håller vårt huvud högt, kliver in som aktiva deltagare i våra egna liv och ser till att vi gör skillnad. Framförallt förväntar vi oss respekt och likvärdighet, precis lika självklart som ”god morgon, god middag, god kväll, tack, förlåt, god natt och adjö”.

Våra fina söner. Nogsamt fostrade till att tillämpa människors lika värde, respekten för människolivets okränkbarhet samt insikten i att sträva efter att vara goda förebilder.

Jag är fullt medveten om att det finns fruktansvärda situationer och händelser, historier som skapar avsky och människor och länder som behandlar enskilda individer eller grupper av människor på helt oacceptabla sätt. Det finns män som begår fruktansvärda handlingar mot kvinnor och kvinnor som i sitt förtryck har svårt att såväl får hjälp som upprättelse. Frågan är om livet och tillvaron verkligen blir bättre för att vi fastnar i vinkelvolten och inte kan glädjas över det som faktiskt är bra, har utvecklats och lyfts som i ett förebildstänk? Hjälper det verkligen andra kvinnor i utsatthet världen över att vi med ljus och lykta ska hitta situationer att oja oss över där vi själva blivit utsatta? För att liksom förenas i ett kollektivt hat mot dem som inte ser vår storhet? Är det i sann sisterhoodanda som kvinnor tillrättavisar de som ”firar” kvinnliga förebilder och säger ”grattis” den 8 mars, i ett försök att tala om att man är lite dum i huvudet om man inte fattar att det där är så fel?

Maken och jag. 29 år tillsammans. Kärlek och respekt oss emellan.

Jag bär min kvinnlighet med stolthet. Jag älskar att vara kvinna, mor, dotter, syster och väninna. Jag har aldrig blivit kränkt eller nedvärderat bemött bara för att jag är kvinna. Helt ärligt har jag aldrig ens funderat i de banorna. Jag har spenderat merparten av mitt liv som kvinnlig fotbollsspelare och de sista 21 åren som kvinnlig företagare. Jag har träffat på många människor på min vandring genom livet som inte har imponerat på mig med sitt sätt att vara. Jag har hamnat i konflikter, blivit rosenrasande, illa behandlad och ännu sämre bemött MEN inte just för att jag är kvinna. Idioter eller snällare sagt, människor som är fattiga i anden, de finns överallt. Och i alla könstillhörigheter. Inte någonstans skulle jag vilja påstå att mitt liv har varit en tuggummirosa dröm, där jag levt som i en skyddad värld, men jag vägrar att försöka värka fram händelser eller situationer där jag skulle ha upplevt mig kränkt eller diskriminerad som kvinna med målet att förenas i någon kollektiv sisterhood. Ärligt och uppriktigt lider jag med alla de kvinnor som på riktigt utsatts för hemskheter som hot, våld, förtryck, psykisk och/eller fysisk misshandel, våldtäkt etc etc och jag är fantastiskt imponerad av Kvinnojourer, organisationer,Advokater och rättsväsende samt medmänniskor som gör sitt yttersta i hjälpen till dessa. Det är sanna hjältar och hjältinnor!

Och visst ska vi ta ställning, men aldrig någonsin tänker jag be om ursäkt för min inställning eller den person jag är och på det sätt jag tar mig an livet. Lika lite som jag tänker ha dåligt samvete över att jag inte står på barrikaderna och gapar ut ett missnöje över män i allmänhet. Jag ser däremot som ett av mina allra viktigaste uppdrag att verka där jag står och går. Både i min roll som mamma och som rektor. Att fostra våra söner till respektfulla individer som lever likvärdighet och jämställdhet i praktiken har varit en självklarhet. Begrepp som människors lika värde, individens frihet och människolivets okränkbarhet är keywords som skall präntas in i varendaste onge från det de föds och genom hela livet. Och om alla föräldrar hade börjat med att fostra sina kids enligt den devisen, då mina vänner…..då tror jag garanterat världen hade sett annorlunda ut.

Så när min 23-årige son, statsvetarstudent och tillika sambo till Emma samt blivande pappa till ….., skickade mig en hyllning på Internationella Kvinnodagen så blev jag lycklig. Ända från hårfästet och ner i tårna lycklig. Lycklig för att jag vet att det jag gör som mamma och rektor, det funkar. Och att jag helt uppenbart är en förebild för de viktigaste människorna jag vet här i livet. Likvärdighet, jämställdhet, respekt och ömsesidig välvilja är något man fostrar sin kids till. Ta ert ansvar som föräldrar…….

Amen!

Väderspänning

Vintern suckar. Igen…..

Ja, det är minsann extra spännande med vädret denna februari/mars. Det skiftar hej vilt mellan det vita eländet, den tunga grå och blöta yllefilten samt plötsliga påhälsningar av varma våsolen. Och nä, jag tycker verkligen inte att årstider är så himla charmigt som somliga påstår. Jag hade enkelt kunnat leva där solen nästan alltid skiner och det mesta man behöver klä sig med är en övertröja och ett par brallor.

Sportlovets sol, byttes till hotfulla Cumulu Nimbus och ihållande regn för att under gårdagen hälsa snön välkommen tillbaka till Sveriges Trädgård. Suck….

Badbryggan himmavid

Jag längtar sjukt mycket efter sol, vår och en annalkande sommar. Och ja, jag vet att det inte är vanligt att vi har det den 6 mars, men……man är ju inet mer än människa. Jag är så himla trött på den grå/bruna färgskalan i tillvaron……

Idag har det varit gråaste grått. Det mesta av snön har töat bort och det är blött och lerigt och allmänt trist. En intensiv arbetsperiod just nu och det innebär att jag är nyss hemkommen. Maken har tänt upp huset och sett till att brasorna sprakar. Nu ska vi laga lite lillördagskäk och bara njuta av tillsammanstid. Ikväll blir det långsittning i tv-soffan.

Kram från Rektorskan

Det där med maten

En iskall Peroni på Eataly, ett glas Prosecco och en läsk

Ja, ni har ju säkert listat ut genom åren här i bloggen att mat och dryck är ett centralt tema för oss i Happyvardag. Vi lägger mycket tid på planering, handling och matlagning – såväl när det bara är vi tre här hemma, som när vi bjuder hem gäster. Kanske är vi just nu lite tilltufsade och inte helt oss själva när det gäller aptiten, men ändå så planerar vi för kommande Stockholmsutflykt. Och med planering så menar jag alltså välja restauranger och boka bord.

Bästa Bouqeria i MOOD-gallerian

Det händer sig någon enstaka gång att vi bara ramlar in på någon restaurang, så rigida är vi inte så att vi inte fångar ett tillfälle som ges, och det händer att vi ibland kör på något lightätande för att vi inte hittar den för stunden perfekt match men….. Allt som oftast har världens bäste researcher AKA Le Chef hittat något nytt guldkorn och någon enstaka gång briljerar moi med dito. Och så bokar vi och prövar. Eftersom man ändå måste tillstå att vi bor i en stad med ett torftigt utbud av roliga restauranger och kanske är man heller inget vidare på att gå på lokal i sin egen hemstad, så är det sällan vi återvänder till samma ställen i Stockholm. Förutom just Bouqeria i MOOD-gallerian då. Jag verkligen älskar deras Pintxos och det är suveränt som lättlunch eller ett extra gott mellis. Mums…..

YUC, helt klart värt ett besök

Jag verkligen älskar ställen som tar tacos väldigt seriously. Förra våren provade vi Supper på Tegnergatan och jag blev helt kär. När vi var i Stockholm i somras höll det stängt och istället hade de Gården öppen, men med fotbollsVM var det ju ständigt fullt där varför vi valde YUC. Det var inget dåligt val alls. Mums, helt enkelt.

Sommar på bryggan ute på Lidingö

Ett ställe som vi dock gärna återkommer till om och om igen är 450 Gradi på Lidingö där de galnaste godaste pizzorna ever serveras. Här pratar vi en hel bröllopsnatt i munnen kan jag meddela. Och just nu längtar vi sjukt mycket dit.

Italian – delis, Le Pizze och ostar…..

Nu har vi en härlig långweekend i Stockholm framför oss och vi ska även få äran att ta med oss TB på denna resa. Finaste Emma åker med sin mamma och syster på egen resa och vi drar på fotbollspremiär för vårt älskade AIK. Det blir en fredag till måndag fylld av tillsammanstid, gott i både glas och på fat och några nya spännande bekantskaper. Vi är fullt uppbokade kan man säga…….Självklart avser vi dock att inleda resan med ett besök på 450 Gradi så att även TB får prova dessa gudomliga läckerheter. Jag lovar att jag ska lista våra favvoställen efter nästa tripp.

Nu söndag kväll och dagen har ägnats åt städ, tvätt, soptippen, återvinningen, skoljobb och så en skön söndagsmiddag a la husman. Det bjöds på pannbiff med stekt lök, fluffigt mos och en gräddsås, svärmors inlagda gurka samt ett glas isvatten. Mums! Imorgon hoppas vi alla kunna återvända till skola och jobb. Håll tummarna!

Kram från Rektorskan

@Home

Mitt hem är min borg och som ni vet är jag en riktig hemmakatt alla kategorier. Jag skulle inte på något vis vilja påstå att jag är någon stilpolis eller ens att jag har ett estetiskt sinnelag,varför något ”hemma-hos-reportage” inte är aktuellt här i Happyvardag i alla fall. Men när det kommer till att skapa ett hem, så är jag väldigt nöjd med makens och mina skills.

Från hallen och in i storstugan

För maken och mig har det varit viktigt att skapa ett hem, där livet händer liksom. Där hundar och ongar är välkomna att leva tillsammans med oss och där vi inte är livrädda för fläckar, märken eller omflytt av prylar. Om du undrar hur det där rimmar med Rektorskans pedanteri så kan jag lugna dig med att det går utmärkt. Jag älskar ju att städa och plocka.

Storstugan – rummet där vi lever

Storstugan har fått nya kläder. Den svarta Lassesoffan fick i höstas flytta vidare till Gabbes fotbollsklubbs klubbstuga. Vi var redo att gå vidare och jag är säker på att Lasse hade älskat att få skänka sin soffa till just en idrottsförening. Och på något vis visualiserar jag mig honom sittandes där i soffan i samspråk med klubbens olika aktörer….

Vi köpte en ljusgrå Howardsoffa med schäslong och jag är kär. Ny matta, byte av gardiner och så lite nytt ögongodis.Det blev såååå mycket luftigare, som mor Anita envist hade hävdat som ursäkt för inköp och omflytt.

Matdelen av storstugan

Ny matta fick det bli även här och så nytt brickbord, stol och en hett efterlängtad renfäll. Jag älskar kombon vitt, grått och natur.

Även sovrummet har fått lite nya kläder. Köpte grå mörkläggningsgardiner till Gabbes rum, men som inte matchade alls. Maken föreslog att ta dem till vårt rum och jag hann nästan idiotförklara honom…jag menar grått ihop med latte och chokladfärgade väggar. Urgh…..färgfest är inget jag uppskattar. Men så lät jag honom pröva och vips antog gardinerna en typ mullvardsfärg som matchade perfekt till rummets väggar. Jag fattar verkligen ingenting. Nya lakan, ny pläd och nytt ögongodis ihop med ny lampa och ny kruka från TB och Emma. Det blev toppen. Och visst är det något alldeles extra när vårsolen letar sig in……

Gabbes rum

Även Gabbe har fått nyheter – ny säng och lite omflytt gav bättre yta hos honom. Det mest fantastiska i allt detta är att det har kostat nästan ingenting. Vi sålde av möbler och pryttlar (dock inte Lassesoffan som skänktes) och köpte nästan allt begagnat av vänner och bekantar, somliga saker fick vi till skänks eller bytte vi till oss och några få saker (pläden i sovrummet ex) köptes på halva reapriset. Hållbart återbruk älskar jag helt enkelt……

Utvändigt

Lördag här i Happyvardags återtåg. Vi fick i oss lite soppa igårkväll och vaknade upp till en viss form av toalettspring. Dock har vi sedan haft en riktigt bra dag. Frulle och sedan iväg på fotbollsmatch en stund. Vi tänkte att det var bra för oss att komma ut, få lite frisk luft (och den var rysligt frisk kan jag meddela. Kall var den också) och kanske bli lite hungriga. Stackars Gabbe är rätt slak och väldigt blek, plötsligt var han nästan genomskinligt vit och blev helt blå runt mun och läppar. Snabbt fick vi in honom i värmen i klubbstugan och i med lite dryck och tilltugg, sen körde vi hem. Ungefär med 45 minuters mellanrum får vi servera honom något att äta och dricka (är man mager från start så är man. 3 dygn med magsjuka och bara isvatten är inte att rekommendera då) och faktum är att han inte har kämpat emot alls idag.Ikväll är han nästan sig själv igen. Skönt!

Hoppas ni alla har en fin helg. Själva njuter vi nu med sprakande brasa, tv-fotboll och en massa tända ljus. Kram från Rektorskan

Grandparents to be….

Ja, jag lovade ju er en härlig catch up och istället blev det rena misären i gårdagens inlägg om vinterkräksjukan in da haus. Sorry, ibland kommer ju livet emellan ni vet. Men here it comes….

Familjen Bark hos Mr Ernesto härom veckan

Har jag ens berättat om TB:s finaste flickvän och sambo Emma? Nåväl, de där två bor och pluggar i Kalmar, träffades på nollningen och blev så småningom ett par. Ett förtjusande par om ni frågar mig. Jag har väl sällan sett vår store son så lycklig någonsin och Emma känns som om vi har känt i nästan hela vårt liv. De där två sköningarna ter sig verkligen likasinnade och har skapat en tillvaro som känns härlig och harmonisk, så egentligen borde jag kanske knappast ha blivit så förvånad. Men det blev jag….

Kanske reagerade vi inte riktigt som man borde med idel hyllningssång och glada tillrop, men jag anser det vara en föräldrauppgift att ifrågasätta och problematisera för att hjälpa dem till rätt insikt och beslut. Båda två vara dock helt glasklara med sin inställning och då….ja då var vi förstås där med full stöttning.

Jepp, Grandparents to be för maken och mig med andra ord. Helt ofattbart att jag som är så ung (hehehehehe, eller hur) ska bli farmor. Himmel och plättar, jag känner mig ju som småbarnsmorsa ännu…..även om vår yngste snart blir tonåring. Och nä, jag har ingen åldersnojja men jag kan liksom knappt fatta att jag är mamma själv. Till två fantastiska kids. Eller kids och kids, TB har fyllt 23 och Gabbe fyller som sagt straxt 13. Och nu ska jag snart få ratta barnvagn igen. Galet spännande, härligt, skrämmande….

Bilden kan innehålla: Mia Bark och Mats Bark, personer som ler, personer som står, himmel, skor och utomhus

Han och jag. Farmor och farfar. Med världens bästa TB och den i särklass bästa svärdottern Emma man kan tänka sig. Och även om det kommande nyförvärvet i sommar inte direkt var planerad, så är prinsen/prinsessan mer än välkommen in i vår brokiga familj. Jag blir helt prillig bara jag tänker på det. Och maken säger ideligen: Mia, det är inte din bebis nu. Kom ihåg det. Tillsammans med en liten påminnelse om att jag INTE får gå bananas med shopping ännu. Ännu.

Fredag här i Happyvardag och det var tänkt att få hem de där blivande parenteserna en sväng, men med vinterkräket på besök så får vi avstå. Suck…. Status i karantäner är som följer: Maken: pigg och galant. Moi: fortfarande spruttibangbangmage men känner mig mer ok och Gabbe: lite liv i ögonen i dag och har tagit sig ur sängen. Lite mat har vi provat på idag och såväl jag som Gabbe fick i oss varsin lättstekt fiskpinne i korvbröd och så varsitt glas jordgubbssaft. Ikväll ska vi fortsätta kurera oss med soppa och nybakat bröd. Småstegsmetoden är bra den…..

Happy Friday på er folket! Kram från Rektorskan