Not a walk in the Park really…..

Ja hoppsan hejsan vad tiden springer iväg. Det som nyssens var långa, sköna sommarlovet med leasure aktiviteter och en massa sol, vind och vatten transformerades som genom ett trollslag till fullspäckade vardagspusslet. Dock med en skön touch av brittsommar, det måste tillstås.

035Skolstartsperioden med ett tillhörande 20-års jubileum har väl inte direkt varit någon ”Walk in the Park” precis, då skulle jag ljuga rejält. Det blir verkligen precis alltid från o-100 innan man hinner blinka och vips är det full speta som gäller. I år hade jag ju verkligen bestämt mig för att inte bara sitta still i båten och låta det där ske. Att inte bara växla upp och köra på, utan vara lite taktisk och finurlig. Hur det där går? Nja, låt mig säga som så……jag är fortfarande väldigt vaksam och försiktig. Vågar liksom inte släppa efter i tyglarna på mig själv ännu, så fullärd? No way…..

024

 

Balans är, och har faktiskt varit (utan att ha sådär väldigt god måluppfyllelse) mitt motto. Jag tror väldigt lite på förbud och begränsningar egentligen, men har förstått att jag var tvungen att strypa handlingsfrirummet tutti alli först och landa i det, för att sedan hitta nya förhållningssätt för mig själv. Där är jag fortfarande. Jag är verkligen hård mot mig själv kopplat till mängden aktiviteter såväl privat som på jobbet och jag är ytterst nogsam med att göra endast EN sak i taget (annars är multitasking mitt mellannamn nämligen).

034Jag har blivit bättre på att vara här och nu, inte planera sönder min tillvaro utan låta livet hända. Och jag uppskattar det där mer och mer för varje dag som går. Nu är terminen inne på sin 5 skolvecka och verksamheten är i full gång, Gabbes sista fotbollsmatch i årets serie spelas den 14/10 och det innebär att vi skönjer slutet inför lite välbehövlig vila och mörkret börjar sänka sig på kvällarna. Igår satt jag helt självvalt i soffan och zappade mellan olika kanaler och njöt. Det ser jag som ett gott tecken.

009Idag tänder vi ett ljus och minns lite extra. Ett år. Av längtan till dig. Älskade mamma! Jag kan fortfarande frammana din röst. Den finns inom mig. Jag vårdar den som den mest dyrbara av skatter. Vet tyvärr av erfarenhet att sådana minnen med åren har en tendens att tystna. Och fast att jag vet, att när livets kamp blir för hård är döden inget straff utan en befrielse, så övermannas jag av känslan att livet berövade oss vår mor. Du fattas oss älskade mamma. Varje steg på vägen. You Forever hold a spot inside my soul. #familyfirst #saknad #mamma #årsdag

Kram från Rektorskan

Saker jag lärt mig i sommar

Sommar, sol och ledighet brukar ju oftast sammankopplas med total avkoppling och så lite huvudbry som möjligt. Själv har jag haft mer fullt upp än annars kan jag lova, fast inte med to-do´s so to speak. Nä, det har varit full avkoppling, hemester och väldigt lite verkstad, inte heller har jag varit planeringsgeneral och teoretiker MEN tankecentrat har fått jobba stenhårt. Det har vänts på stenar, lyfts av en och en annan börda, gjorts en långresa inåt för att sedan vända ut igen. Fullständigt nödvändigt, helt enkelt.

034Jag har lärt mig massor, inte minst om mig själv. Jag har hälsat på mina egenheter och bestämt mig för om de ska fortsätta vara en del av mig eller om det är dags att göra upp med dem.Jag har kommunicerat viktig info till min omgivning. Framförallt har jag mött mig själv i min mest nakna form, där mina ledstänger har kommit i dager och jag tvingat mig själv inse vad andra människor ser när de möter mig i livets olika faser och skeenden. Och nä, det är minsann inte speciellt rosenskimrande, väldoftande och gulligt. Helt ärligt är det fasansfullt skrämmande på många sätt. Ganska scary att syna sig själv utifrån, att våga möta de där egenheterna och dess såväl baktankar och behov som konsekvenser och ibland fara så illa att man nästan inte står ut med sig själv. Man snor sig runt sin egen axel, klöks och gråter om vartannat. Så fullständigt utlämnande och kliniskt att man vill värja sig. Ner i skiten och vända, vältra sig och sedan resa sig, växa sig stark genom sina insikter. Har du prövat det där? Nähä, nä inte många kanske ägnar sig åt sådant på sin sommarledighet men jag kan varmt rekommendera det. Helt ärligt vet jag många som verkligen skulle behöva göra samma resa, för att komma till insikt, bryta mönster och skapa förändring på riktigt.

040Nåväl, ni kanske är nyfikna på vad det jag är som jag har lärt mig då så here it comes:

1. Rektorskan är inte svaret på alla människors böner. Alldeles särskilt inte på de böner som ännu inte blivit uttalade. Jag ägnar mig inte längre åt att försöka lista ut mina medmänniskors (såväl bekantar som okända) behov och önskemål och på så vis försöka tillfredsställa dem innan de själva vet vad de har för behov och önskemål i aktuell situation. Jag har till och med dimmat av det där kopplat till min direkta närhet och låter människor prata med mig istället. Slående ofta uttalas sällan några behov eller önskemål. Har jag märkt. Väldigt många människor klarar utföra väldigt mycket saker själva utan att jag har förberett, efterarbetet eller till och med genomfört det åt dem.

2. Behovet av att allt, och då menar jag precis att allt ska vara tipptopp färdigt, städat, preppat, tvättat, hemhandlat – tutti alli, innan jag själv kan varva ner, koppla av och njuta har fullständigt tillintetgjorts och jag kan numera njuta alldeles utmärkt. I solstolen, i soffan, med en tupplur eller sittande på Gabbes träning.Utan att allt är top notch.

3. Idén om att jag bara kan existera om jag får låta planeringsgeneralen för to-do-listor, kalendarium etc få fritt spelrum är en fullständig myt. I sommar har jag tränat på att inte planera ett dugg, låta livet hända, fånga tillfällen och bara njuta. Det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Inte bara för Rektorskan utan även för övriga familjen. Och så mycket dåligt samvete som aldrig ens har behövt existera

4. Jag måste inte alls multitaska för att vara nöjd. Jag behöver inte ens vara effektiviteten personifierad. Det har visat sig gå alldeles utmärkt att bara göra en sak i taget. I lugnt tempo dessutom. Och jag är minst lika nöjd som innan.

5. Jag har slutat att ”passa på”. Insikten i att det är något störande för andra människor att jag ständigt är 78 kurvor före stressar min omgivning och gör att jag aldrig njuter, utan ständigt alltså ”passa på”. Det slutar ju aldrig liksom. Numera gör jag noggranna övervägningar innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra när och hur.

Bilden kan innehÃ¥lla: Ulrika Johansson och Mia Bark, personer som ler6. Min kanske viktigaste insikt handlar om mina drivkrafter, mina ledstänger och mitt fokus. Jag har förstått att jag är indoktrinerad i att jag ska hjälpa andra – inte så att min mor ständigt tjatat om detta, men så länge jag kan minnas har människor sagt att det var så tur att jag var så liten då vår biologiske pappa dog (jag var 14 månader) eftersom mamma liksom var tvungen att fortsätta fungera. Det där har jag nog med tiden modifierat till att handla om att jag därför måste fortsätta hjälpa andra människor – att det där är min livsuppgift. Och det är ju vackert. Och det där kan man ju göra på så många olika vis. I lagom dos. Det är det jag jobbar på nu. Att jag har trivts med att identifiera mig med att vara hypereffektiv, hjälpsam, rationell och påkopplad, planerad och strukturerad det kan ju knappast ha kommit som en chock för någon. Att jag har varit sådan alltså. För mig kom insikten i att den bekräftelse jag har fått av att andra människor upplever mig som just sådan, har drivit mig vidare in absurdum och gjort att jag nästan stressar livet ur mig för att vara överallt, kunna och veta allt, vara viktig och oumbärlig som en chock. Faktiskt! Jag trodde på fullaste allvar att jag inte alls sökte någon yttre bekräftelse, att min inre nöjdhet räckte. Så fel jag hade… Galet fånig insikt, när man kliver ur bubblan alltså. Där och då har jag sällan bemödat mig med att inse vad jag sysslar med egentligen. Och varför.

005

So here I am. Lite tilltufsad, lite förvirrad men väldigt väldigt övertygad om att jag har gjort stordåd med mig själv. Jag gillar helt enkelt den Rektorska jag har transformerat mig själv till. Jag ska medge att jag har varit lite skrajsen för hur det ska bli att kliva in i jobbjaget kopplat min nya övertygelse, men helt ärligt så har det där gått helt klart över förväntan. Trots lite personarassel, en skolstart, ett 20-årsjubileum och min egen födelsedag. Man ska ju absolut inte ropa hej ännu…..det ska man inte. Men jag viskar tyst till mig själv. Du är riktigt bra på det här Mia. Det funkar faktiskt. Och jag mår bättre än på länge……

Kram från Rektorskan