Att göra resan

Jag har bestämt mig. Pau Riktikt bestämt mig. Men jag fick ta mig en rejäl funderare sedan gårdagens besök hos Tommy. Det var aldrig självklart, tyvärr. Utifrån kan det säkert tyckas enkelt att välja bort ett skruttigt mående mot välmående och att den där resan mellan dessa två punkter liksom bara borde bli en transportsträcka. Inifrån känns det långtifrån så, det måste tillstås. Att på riktigt ta itu med sina egenheter kräver mod, kraft och vilja och att på riktigt vilja göra en förändring är så stort att man inte bara kan svara ja i en handvändning. Men jag har tänkt. Avigt och rätt. Inte bara lett och sagt ja tack och amen….. Det är dags nu. Och jag har bestämt mig för att blogga mig igenom resan som en slags dokumentation kring allt som hamnar i min väg. Jag tror jag kan ha nytta av att backa tillbaka bandet så småningom nämligen…..

062

Domen hos min fysioterapeut igår var brutal. Jag som var beredd att lova att göra vad han än bad mig om för att må bättre (och trodde i min enfald att det där var att börja styrketräna en skruttig bröstrygg, magmuskulatur och hållning), blev helt ställd när han lät meddela att han inte kunde hjälpa mig. Ja alltså, på sikt. Att lossa kotor som tjorvat fast och öppna upp andningspassage och spjäll gjorde han naturligtvis men det andra….orsaken till allt det här. Där var han benhård. Jag tänker inte ge dig någonting att göra, ty då bara addar du det till redan fullspäckat schema och kör på ännu snabbare. Du verkligen måste sänka tempot och börja skala bort saker från dina mentala och konkreta tod-do-listor. Jepp, tjoff…det var det han sa. Och han hade lika gärna kunnat be mig plocka ner månen. Suck…..

094

Så enfaldigt naiv jag var. Idag känner jag mig nästan patetisk. Men jag tog alla de där orden med mig, for tillbaka till Teknikträningsdagen i fotboll som jag höll i och lutade mig tillbaka en stund efter lunchen i skuggan under den stora eken. Mellan lite småtrix med onda fötter, hemlängtan, skavsår och en bråkande ljumske, en stämpling och lite blodvite så hann det mesta sjunka in.

154

Nu så här måndag kväll har resan börjat. Initialt tänkte jag mig en navigationskarta i mindmapformat men hann stoppa mig själv innan penna och papper var framme. Inte köra på enligt gammal sed tack. Jag ska göra resan och jag ska vara närvarande med alla sinnen hela vägen, liksom flexibelt lyssna in vilket steg som känns rätt i vilket ögonblick. Lyssna inåt, försöka att på riktigt förstå. Göra en förändring som kan hålla över tid. Tommy har identifierat alla mina symptom, förklarat dem för mig och jag känner mig lugn med det. Idag har jag övat mig på att andas. Det var egentligen inget jag först trodde skulle ta min tid i anspråk men när jag låg i sängen och morgonmediterade insåg jag (det Tommy identifierat) att diafragman tagit skada av att jag inte djupandas. Jag hyperventilerar (fast kanske inte som en blåsbälg, men ändå). Och det verkar inte bättre än att jag gjort det länge nu. Dagens uppdrag har alltså varit att medvetandegöra mig själv i varje sekvens kring hur jag andas. Grymt frustrerande att man är 50minus och inte kan andas på rätt sätt. Förutom det har jag också sett till att göra precis allt långsamt idag. Det är om möjligt än mer frustrerande för hon som annars kör tempolopp 24/7/365. Men som sagt….skam den som ger sig…..

182

Tusen Tack alla ni som skickat fina ord, meddelande, sms eller voicemeddelanden. Tusen tack för alla tips och idéer. Jag har inte svarat nästan någon, men jag har läst och lyssnat och sparat allt i mitt hjärta. När tiden är rätt hör jag av mig eller använder tips jag fått. Men att sålla och sänka tempot och träna mig på att inte alls vara duktig är numera mitt största uppdrag i sommar. Imorgon tar jag nya små myrsteg…..

Sov gott honeys. Kram från Rektorskan

8 thoughts on “Att göra resan

  1. Andas är ett av de effektivaste sätten att vara härvarande i ögonblicket. Låt resan ta sin tid kom ihåg att den resan inte heller kräver 100% framgång, vilket är omöjligt. 51% räcker
    Kram

  2. Vad bra att du tänker blogga dig igenom förändringen. Både för din egen skull och för att fler kanske blir medvetna! Jag gjorde en grej som jag trodde skulle vara en nackdel, jag lämnade alla mina uppdrag i fotbollsföreningen, så småningom var det FYRA nya personer som gjorde de sakerna. Fast det var nåt jag trodde jag gjorde för att det var kul så efterhand mådde jag mycket bättre.
    Dock kan jag fortfarande inte riktigt andas rätt. Hur gör man?
    LYCKA TILL!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *