Inget är som väntans tider

Det är torsdag honeys…..En vecka sedan jag var hos Il Doctore och sisådär just nu säkert dags att få ta del av provsvar och analys. Läkaren Ana sa att hon skulle höra av sig i slutet på denna vecka, vilket i mitt stilla sinne är torsdag eller fredag. Herregud som jag hoppas att hon ska mena just idag torsdag som slutet av veckan. Inget är verkligen som väntans tider, inte sant?

073Jag lovade mig själv att inte bli helt paralyserad i en veckas tid och jag tycker nog att jag får lov att säga att jag har kunnat vara mitt löfte troget. Det är ju egentligen föga upplyftande att grotta ner sig och egentligen vet man ju förnuftsmässigt att man inte kan påverka något, men ändå ack så svårt……

Det är helt självklart att jag låtit tankar fladdra fritt tidiga mornar när jag lyssnar på familjens snusande, på promenaden med Milou och sena kvällar innan sömnen smyger sig på. Jag tror att jag snart har tänkt igenom alla olika scenarier jag kan komma på, kopplat till olika sjukdomar, olika undersökningar, hur jag ska reagera och agera. Jag veeeet….ganska skruvat, men det är ändå så Rektorskan är. Jag bejakar det och tänker att det är viktigt för mig att ha skapat mig någon typ av handlingsberedskap helt enkelt.

054Vi fyller dagarna mestadels med sol och bad – en alldeles perfekt kombo när det är sommarlov tycker jag. Vi tar cykelutflykter och njuter av att inte ha något bokat what so ever. Handlar när vi måste, käkar det vi känner för, träffar vänner och varvar det med slapp på hemmaplan. No stress helt enkelt!

063Nu har vi faktiskt haft besök av regn och moln i några dagar (inne på dag 3 nu), men luften håller ändå sina hyggliga 25 grader minst varför det är riktigt njutbart ändå. Dock blir i alla fall inte jag liggande på altanen i solläge, vilket innebär att jag har hunnit städa litegrand, tvätta och stryka samt katalogisera foton på FB. Det är viktigt att hålla sig flytande som ni vet……

Håll tummarna för samtal från läkare och positiva provsvar. Kram Rektorskan

Boktips

Jag är en bokslukerska . Och periodare. En mycket spännande kombo, inte sant…..I mitt jobb läser jag en hel del facklitteratur, rapporter, lagtexter, utredningar, promemorior, motioner, sammanställningar och analyser med mera. Och jag älskar det med. Ord är extremt centralt i Rektorskans värld helt enkelt. Men när det är lov….då vill jag koppla av med mycket lättsam litteratur (ren påfyllnad) och glossiga magasin.Inför årets sommarlov hade jag bullat upp med en gedigen hög ögongodis på mitt sängbord (och pallen jämte). Inte mindre än 31 st har fångat mitt intresse och blivit utvalda, so to speak. Inte för att jag egentligen masskonsumerar – jag är förvisso en ganska snabb läsare, men jag har också en stor behov av att låta böckerna smälta in och få ta sitt eget space. Tänkte tipsa er om lite godbitar jag njutit av dessa härliga sommarveckor som gått. Håll till godo!

181Böckerna om Emma är sååååå läsvärda. Jag läste bok nr 2 (Pensionatet vid världens ände) i Florida för två somrar sen men glömde kolla upp den första i serien när jag kom hem och sedan föll allt i glömska. Camilla Davidsson skriver med ett skönt flow om Emmas liv via knepigt kärlekstrassel genom vandringen El Camino till reflektion coh självinsikt. Man får följa Emma i vardagsStockholm, på semesterFårö och i den fransk/spanska vandringen. Läs läs läs…..

100

Samma författare har ganska nyligen givit ut ”En tvåa med potential” och det var egentligen tack vare just den boken som jag snubblade över den andra serien. Denna bok utspelar sig också i Stockholm och är sådär härligt påträngande kring våra förutfattade meningar kring människor och yrken och livsstil och….

072

En helt annan typ av bok, men så himla härlig. Denna läste jag i vintras tror jag. Ewa Klingberg är historiker och väver här ihop nutiden med dåtiden på absolut bästa sätt. Jag verkligen älskar hur Felicia och Jonathans vägar möts via antikviteter och husrenovering och på det sätt en parallellhistoria från slutet av 1800-talet levandegör just dessa skatter. Av samma författare hittade jag en fristående uppföljare i:

027

Jeanettes make dör när de är mitt uppe i bodelning och skilsmässa och hon får sin svärmor på halsen. Via sin hobby kommer hon i kontakt med Felicia (från Manglade lakan och vita servetter) och storyn vävs även denna ihop med ett livsöde från slutet av 1800-talet. Att berätta parallellhistorier är ett fantastiskt sätt att skriva på tycker jag och eftersom författarinnan sköter tidsövergångarna så tydligt men ändå diskret blir det aldrig svårt att följa. Normalt sett är jag ingen fan av att läsa historiska skildringar men dessa två böcker är underbara. Jag längtar redan efter en ny bok av henne…..som tydligen ska komma i oktober. Wiehoo!

062Just nu är jag mitt i en helt underbar feelgoodbok om Billie (Wilhelmina) som har fått jobb på ett glossigt matmagasin i New York. ”Hjärtats Skafferi” av Ruth Reichl tar en med på en härlig kulinarisk resa i både nutid och dåtid (2:a världskriget). Värme, humor och en hel del matnörderi för oss som gärna fastnar i restaurangbranschens skruvade värld.

093Jepp, jag läser mest hela tiden nu. Det är ett perfekt sätt för mig att koppla av, få påfyllnad och lite fly verkligheten just nu i väntan på provsvar. På många andra sätt är jag inte ett dugg sugen på att fly verkligheten. Kan ni fatta vilken helt fantastisk sommar vi har? Det är nästan Floridavärme vill jag meddela. Alldeles särskilt dessa helt magiska kvällar. Igår njöt vi hos fina vänner i Drömhuset de Lux. Kvällssol med havet som granne, bad i den ljuvliga poolen och så grillat, ostbricka och massor av prat och skratt. Tusen tack Eva och Lasse, ni är underbara!

Idag vaknade jag till moln och estimerad regnskur. Milou och jag tog en kort morgonpromenix (han är gammal nu vår kompis och orkar inga större åthävor, men en kort sväng morgon och kväll däremellen traskar han in och ut i huset som han vill), hämtade tidningen och kröp upp i altanloungen. Det är verkligen inte kallt, knappt ens svalt men en molnig dag eller två är helt ok för mig. Igår städade jag huset i makligt tempo på morgonen, idag ska jag nog ta itu med strykkorg och tvätthögar tror jag. Hoppas ni alla får en fin tisdag.

Kram från Rektorskan

 

 

 

Vad jag tycker om fotbollen

Jag älskar fotboll!

022I de mest skiftande av former älskar jag fotboll.Oavsett om det är TB:s SAIK, Gabbes RAIF eller vårt älskade AIK så är vi där med vårt stöd. Vi kan kika på matcher med många olika approacher, vilket gör att vi följer alla möjliga divisioner, ligor och landslag. En dag utan fotboll är ingen dag, är vår livsdevis. Det är en evinnerlig tur att vi är lika nördiga allihopa……

004FotbollsVM! Är över. En gång för alla. Och det är lite sorgligt. Inte för att landslagsfotboll är min största fäbless, utan för att tv-tablåerna nu återgår till sådant som intresserar mig föga. Vilken underbar månad det varit med alla matcher! Det är nästan så att jag funderar på vad vi ska hitta på nu om kvällarna……

Nåväl, vann rätt lag då? Yes, alldeles självklart. Även om jag verkligen har uppskattat Kroatiens framfart i VM också. För egen del satsade jag på Tyskland som vinnare och fick stå med lång näsa redan efter gruppspelet. Ganska häftigt att så många stora världsnationer fick stryka på foten en efter en och fixstjärnor som kanske trott att VM skulle vara ett självspelande piano fick se sig snuvade på konfekten. Haha! Rektorskan gillar sällan fixstjärnor, Rektorskan har nämligen en förkärlek till lagmaskiner, hard work&dedication.

123

Gabbe har köpt nya pjucks, stl 40. Men hallå liksom, vad i herrans namn händer. Och han har vuxit om sin ömma moder, vilket i sig bara var att vänta men ändå….Att matcha skor med boll är ju också extremt snyggt! Nåväl, fotbollsVM i all  ära men nu satsar vi fullt ut på det som är roligast – nämligen fotboll med nära och kära och favvolag. Lite uppehåll kvar för Gabbe och TB, men AIK är numera i full gång. 3 vinster av 3 möjliga på 8 dagar känns enormt härligt. Och att nyförvärvet Rashidi från Dalkurd krönte sin premiärmatch med trollkonster och ett magiskt mål i krysset med ”fel” fot är bara så underbart att jag får pytteskinn. Nästa helg är vi på plats i Solna igen.

Mia Barks foto.Idag blev det en tidig morgonhandling och sedan bäddandet av altan. Tänk att vårt parasoll äntligen vilat sig iform och till sommarens varmaste dag passade på att fungera för första gången ever. Det kallar jag fin tajming det. Familjen gav sig ut på en liten cykeltur på fm och begav sig till nästa Näs 4 km bort. En härlig pratstund hos härliga Skånevänner i deras trädgård by the Sea och sedan cyklade vi vidare mot golfrestaurangen och en skön liten lunch där. Supermysigt!

Mia Barks foto.Sen blev det brygghäng med många sköna dopp i det svala blå. 23 grader höll Östersjön dagen till ära och det var ljuvligt svalkande. Att växla mellan stekande sol på and och gupp i havet är verkligen underbart mysigt!

Resten av dagen har bestått av TVfotboll med alltså AIKvinst och sedan Frankrikes VM-guld för att avrundas med en skön sommarbuffe med svalkande kallt i glasen. Glädjande nog har aptiten börjat komma tillbaka och jag njöt av makens grillade revben, hot wings med dipp, danskt smörebröd på rostbiff och currydressing samt en krispig laxsallad och ost&kex.

Så ja, jag tycker jag har anammat semesterlunken på ett fantastiskt sätt kan meddelas. Imorgon startar en ny vecka utan några som helst tidsangivelser egentligen och det gör mig inte det minsta stressad. Att ta dagen som den kommer, veckan som den kommer gillar jag oväntat mycket faktiskt. Nu ska jag sträcka ut mig soffan med en ny helt underbar bok. Återkommer med lite boktips endera dagen.

Kram på er från Rektorskan

När medicin verkar…..

…..då blir man allt glad och tacksam alltså. Även om just medicinintag inte tillhör Rektorskans paradgren direkt och det är inget jag speciellt ofta har varit tvungen att praktiserar tack och lov. Men att på några dagar gå från diverse olika fysiska symptom som mer eller mindre däckat mig till att nu börjar närma mig ett bättre mående…..det är fasen magi alltså. Det är verkligen sant att den sjuke endast har en önskan.

019Gruvande mig mer än lovligt igårkväll och under natten kring hur jag skulle klara av att genomföra det där helicobaktertestet här hemma idag, men många lyckliga omständigheter hjälpte mig på traven. Vaknade tidigt. Var först kissnödig och kunde rodda den biten. Slumrade en stund till och sedan behövde jag göra nummer 2. Fy farao så läskigt att försöka fånga upp det där för analys…..dolda kameran hade fått sig ett gott skratt kan jag meddela. Men men…..Jag kan stolt säga att jag fixade det. Hjälp mig nu genom tumhållning för bra resultat nästa vecka. Sladdade in till vårdcentralen straxt före halv nio, handlade sedan nybakade frallor och nypressad juice bästa lokala butiken och for hem för gofrulle. Puh!

Idag fick vi minsann regnbesök här på Näset. Två rejäla åskskurar och 15 mm är mer än på väldigt länge. Och gissa om vi var nöjda med att veden hamnat på plats i vedboden – så sent som igårkväll fixades det allra sista. Tajming is everything….

052Vi tog en snabbtur till fiskhamnen och köpte oss varsin überfräsch räkmacka till kvällen. Efter att bästisMaria vittjat jobbposten och vi behövde ta några saker till diskussion så träffades vi i deras altanlounge framåt kvällen. Solen hade åter trätt fram på himlen och det blev en supermysig stund. Även för hon som fick agera chaufför.

Nu har vi ätit gott och även chauffören har tagit sig en öl. En liten weekend nästa vecka är bokad och en ny bok ropar på mig från sängbordet. Dags att njuta fredagskväll mina vänner.

Kram från Rektorskan

 

Fröken Livrädd går till doktorn

Det är nog allmänt känt att Rektorskan är livrädd för allt vitrockat folk och hon drar sig in i det längsta för att behöva träffa Il Doctore med flera. När dock måendet inte är på topp och det känns som om jag famlar i blindo (och eventuellt dessutom har googlat på tok för många symptom) då måste man ta sig samman. Det fattar liksom till och med jag. Läkaren som lilla papsen träffade förra veckan gav ett fantastiskt intryck hos mig och därför kändes det ganska naturligt att landa i tanken att jag behöver en liten träff med sjukvården. Jag var ju hos doktorn för samma symptom i mitten av maj, men låt mig nöja mig med att säga att killen som då personifierade ”vitrockat folk” lämnade på tok för mycket att önska. Känslan av att inte bli tagen på allvar är fruktansvärt obekväm att hantera och addar jag dessutom den hånfullhet som jag möttes av samt uteblivandet av nästintill all undersökning och bara ett recept i näven (eller inte ens det förstås…bara symboliskt liksom) så förstår ni säkert varför jag inte övervägde att ringa tillbaka då symptomen kom tillbaka.

004Idag träffade jag doktor Ana. Milda makter vilken fantastisk tjej. Så förtroendeingivande, så lyhörd, så proffsig men ändå med skön utstrålning. Hon lyssnade in min anames och hon skrattade gott när jag sa att jag måste en gång för alla få veta om: a. man hittar avvikelser i min fysiska uppenbarelse, mina provvärden eller min berättelse som måste utredas vidare b. jag har en mycket allvarlig sjukdom eller förstås om jag har en sjukdom överhuvudtaget eller c.jag är inbillningssjuk och kräver en bältning på S:T Lars.

Ana gjorde en noggrann genomgranskning av mig och min fysiska uppenbarelse och skickade mig sedan på en väldigt omfångsrik provtagning där jag fick agera nåldyna. Hua……gillar inte alls. Bad att få ligga ner eftersom det hänt förr att jag fått värsta svimningsanfallet. Nåväl, det gick galant. Kände mig mäkta stolt över mig själv. Nu återstår det endast (och det känns inte sådär litet enda. Helt ärligt känns det lite meckigt….) ett litet prov för att utesluta helicobakter i lilla magen. Det där ska jag visst reda ut att göra på hemmaplan och sedan åka ut och lämna imon fm. Provsvar och info om dessa beräknas till slutet på nästa vecka……..

Mia Barks foto.Det är inte utan att man funderar på hur man ska få tiden att gå till slutet på nästa vecka. Ska jag över huvudtaget kunna fundera på något annat än eventuella utslag av proverna? Det här är en ganska ny situation för Rektorskan. Men stärkt av ett fint möte med sjukvården denna torsdag så har jag ändå bestämt mig för att försöka släppa det för nu och försöka hitta på annat.

Mia Barks foto.För övrigt går det faktiskt framåt. Jag känner att jag ägnar mycket tid åt att fundera på vem jag har varit och förundras över den situation jag hamnat i. Jag tränar mig ivrigt på att göra saker långsamt, fånga ögonblick i flykten och att inte planera/strukturera/organisera. Det går förvånansvärt lätt att kika på tvättkorgen som bågnar, smulorna på golvet eller disken i köket och sedan ombestämma mig för att fortsätta läsa, ligga i solstolen eller fara till badet. Ingen i familjen har protesterat över att jag inte har förberett allt i minsta detalj och jag protesterar inte längre när maken gör saker jag alltid gillat att utföra mis en place. Det kanske finns hopp för mig ändå…..

Kram Rektorskan

Vem tror du att du är egentligen?

Identifikation! I betydelsen en komplex, omedveten och psykologisk process där personen försöker vara någon annan – allt inom sfären för beteendevetenskapen – känns lite extra aktuellt att ta upp i detta nu. Inte för att jag precis kopplar ihop min situation med att försöka vara någon annan person, men för att rubriken blir så extremt relevant mitt i hela den stenmur jag gett mig kast att vända ut och in på nu. Detta tåls att ägna lite tid åt…..

005

För jag tror att det är så här. Ganska tidigt i våra liv skapas vår inre bild utav vem vi vill vara. Denna bild kan säkert komma att ändras genom årens skiftningar och livets olika faser, men likväl tror jag vi bär den nära vårt hjärta, vår själ. Inte sällan tror jag också att vi egentligen inte alls är direkt medvetna om vilken bild det är vi bär på. Ibland under resans gång matchar den inre bilden verkligheten på ett fint sätt, vilket säkert sällan ger upphov till speciellt mycket vånda, tankemöda, komplex eller dramatik men…..MEN ibland ska det visa sig att den inre bilden (oavsett om det handlar om utseende, egenheter, personlighet eller yttre ramar) och verkligheten korrelerar på ett mindre tillfredsställande sätt och jag tror det är precis där och då problemskapande beteenden kan se dagens ljus, växa och frodas. Jag tror att när den inre bilden hamnar på skam sätts hela känslospektrat i gungning och de flesta utav oss är benägna att ta till vilka försvarsmekanismer som helst för att skapa ordning i bildkaoset.

cropped-0041.jpgJag har låtit tankar flyga kors och tvärs dessa dagar och jag har vävt samman alla mina lösflygande omyeliniserade tankespröt med omgivningens små anekdoter, uppmuntrande tillrop, brutala sanningar och annat härligt. Till viktiga insikter. Det står nu ställt utom allt rimligt tvivel att alla de gånger någon ifrågasatt mitt tempo, min effektivitet, mängden saker jag hinner, all ork jag verkar ha and so on har aldrig på djupet gett mig en insikt om att jag behöver stanna upp och fundera. Tvärtom. Jag gissar att mitt skruvade ego istället har blivit påfyllt och jag har känt mig ännu duktigare än innan. Aldrig någonsin har jag på riktigt övervägt att växla ner, ta det lugnt eller ändra mitt beteende. Nädå, det är precis den identifikationen som fått mig att fortsätta på inslagen linje (fast att jag säkert bedyrat att jag ska ändra mig). Och därför mina vänner, bara just därför är jag där jag är just nu…..

013

Sen ska syndaren vakna! Jag fattar nu. Och jag har bestämt mig. På riktigt vill jag aldrig någonsin mer hamna i det fysiska mående jag just levt i de senaste veckorna. Sjukt läskigt kan jag meddela – jag har verkligen varit skiträdd. Eller, jag är nog skiträdd om jag ska vara ärlig. Jag inser att det kommer att ta tid att förändra mig själv, mitt beteende, mina handlingsmönster och min tillvaro men jag ger mig själv ingen flyktväg. Det är dags nu. Det ska bli spännande att följa min inre bildförvandling och framförallt att se hur den ska matcha eller korrelera med verkligheten.

Några av min insikter som ska hjälpa mig på vägen är:

1. Sluta ta ut så mycket i förväg. Och då menar jag inte att ta ut positiva saker i förväg, för det ska man gärna göra. Jag menar oroa mig för allt och alla hela tiden och jämt.

2. Inse att du (Mia) inte är svaret på hela världens böner. Även om det naturligtvis är en underbar tanke att människor tänker på just mig när de behöver hjälp med något, så är det ändå orimligt att inbilla mig att den lyhördhet jag ligger inne med och som gör att jag kastar mig iväg i tid och otid för att hjälpa är sund.

3. Byt ut ”borde” mot ”vill” kopplat till livets olika situationer. Stäng av förnuftet och tankar på vad jag borde göra/svara/vara och koppla på känslan vad vill jag göra/svara/vara. Det är ok att någon gång utgå från sin själv när man tar beslut av olika omfång och djup.

4. Lägg av idéen om att vara 5 kurvor före (som i realiteten alltid innebär att jag är 777 kurvor och lika många raksträckor före). Att ständigt preppa ger dålig flexibilitet och gör det extremt svårt att leva i nuet. Att ständigt passa på är inte längre min utgångspunkt!

5. Förstå (Mia) att du inte kan vilja åt andra. Låt var och en stå för sina beslut och val och sluta genast upp och kompensera för det där. Det är inte mitt ansvar.

6.Idén om att ”Structure gives freedom” kan jag nog aldrig ge upp, men den struktur jag genomdrivit fram till nu lär räcka 100 år framåt i tiden. Det är dags att inrikta mig på att följa flödet istället…..

080

Där är han min livlina. Maken som har en betydligt mer sund inställning till liv och leverne och som definitivt borde få en guldstjärna för att han står ut med mig. Och visst ser jag lite avslappnad och skön ut sådär på Waxholmsbåten….Det är den personen jag avser att bli även i mitt vardagsjag. Skam den som ger sig….

Kram från Rektorskan

 

Nä, jag är inte utbränd…..

….inte ens lite vidbränd faktiskt. Det vore en stor skymf mot människor som verkligen blir så utmattade att man knappt tar sig upp och ut. Helt ärligt kan jag inte ens föreställa mig den känslan. Det känns därför viktigt att få förtydliga vad det egentligen handlar om hos Rektorskan. Ty när man pratar om utbrändhet och utmattningssymptom så härhör i alla fall jag det till förlamande trötthet, känslan av att vilja isolera sig, oförmågan att ta itu med saker, paniken över allt som förväntas av en and so on……

014Det som fattas Rektorskan just nu i detta läget i livet är balans. Ty kroppen och planeringsgeneralen på hjärnkontoret är nämligen inte on speaking terms just nu. På den teoretiska nivån finns en väääldigt lång mental to-do-lista, en uppsjö av projekt och idéer samt en aldrig sinande ström av intryck som Rektorskan så himmelens gärna vill förvalta på bästa sätt. Jag tycker att det finns så herrans mycket skoj att deltaga i och vara en del av och eftersom jag har varit bortskämd med att bara kunna växla upp och fortsätta köra, har jag helt uppenbart inga strategier när kroppen börjar protestera. För det är precis så det är. Min kropp vill inte tillnärmelsevis lika mycket som planeringsgeneralen, vilket i sig kan tyckas jäkligt frustrerande. Och tror ni att jag har varit så där härligt lyhörd och inlyssnande och omtänksam mot mig själv? Nä, precis…..

025Jag kan titulera mig i det närmaste världsmästare på att ge andra människor såååå många goda råd och när det kommer till mig själv så blir jag som förbytt. Efter några dagars reflektion och mina nära och käras brutala sanningar så har jag kommit till viss insikt:

1. Rektorskan är extremt sensitiv för signaler av alla de slag och scannar ideligen av omgivningen på jakt efter situationer och personer som jag tror behöver min hjälp.

2. Så vida omgivningen inte tydligt uttalar att de har ansvaret/uppdraget så tolkar Rektorskan in att hon är in charge. Det innebär kavla upp, strukturera och planera och sedan köra med full gas.

3. Eftersom jag älskar att göra så många olika saker, blir tid, ork och avvägande av totalt underordnad karaktär. Jag kör till jag stupar i säng och efter lite vila är jag på igen.

4. Rektorskans tempolopp är grunden till kroppens protester. Jag verkligen måste bestämma mig för ett annat sätt att ta mig an tillvaron. NU!

010Nä, jag är inte utbränd, vidbränd eller utmattad. Sanningen är att jag blev skiträdd när kroppens protester blev så tydliga att jag på riktigt började må dåligt. På så många olika sätt. Jag har hunnit tänka massor dessa dagar. Fantastiska meddelande på social medier, via sms eller voicen alternativt IRL har fått smyga sig in och väntar som bäst på att hitta rätt i alla mina funderingar.Det är underbart med så mycket kärlek och omtanke från omgivningen, även om jag inte riktigt prioriterar att höra av mig tillbaka nu i ett nafs. Jag känner att jag måste ta det i min takt. Jag måste få suga in och vända och vrida på massa saker i min tankeverksamhet. Det finns en mängd egenheter och idéer som jag måste ta itu med, somligt att förlika mig med och annat att kompensera för. Jag har en hel del stenar att vända på och kanske några darlings to kill. Det är ok……jag känner att jag har påbörjat den där resan mot den jag hade önskat att jag redan var men som ännu ändå finns inom räckhåll. Det skulle vara enkelt att förbanna sig själv, men jag väljer överseende istället. Ingenting av det jag har tillåtit mig att bli har varit av illvilja, tvärtom. Jag tror ju alltid att det är den yttersta formen av omtanke om allt och alla.

035Jag väljer att ta med mig några viktiga ord från betydelsefulla andra denna julifredag.

1. ”Låt resan ta sin tid. Och kom ihåg att den inte kräver 100% framgång, vilket förmodligen är omöjligt. 51% räcker.” Tack Ika, du är så klok….

2. ”Det är inget fel att älska att göra saker och visa din härliga entusiasm. Jag vill att du ska vara sån. Men du måste kunna balansera det med vila och återhämtning också”. Tack snälla Petra, känns skönt att inte behöva tänka att jag är fel och måste bli någon helt annan för att funka.

3. ”Det som kännetecknar dig allra mest är ditt scouttänk. Du är liksom alltid redo. Långt före alla andra. På millisekunder har du scannat in situationen och planerat för vad som ska göras. Och så verkställer du. Oavsett om det är ditt uppdrag eller ej.” Spot on BestieMaria, du är så viktig för mig. Det är verkligen precis så jag gör. Ständigt på helspänn, ständigt in charge. Det där är verkligen något jag måste ta itu med på dirren….att liksom hejda sig människa!

041Så nu vet ni. Ni behöver inte tänka att jag är en trashank på gränsen till att knappt klara av att stå upp. Jag tror att jag blev rädd i precis rättan tid. Och när jag har bestämt mig för att förändra något….då brukar jag vara ostoppbar.

På återhörande honeys….Kram Rektorskan

 

Hur lindrar man känsloskav?

Det blev en väldigt leasure onsdag här på Näset. Finaste KusinVitamin Lotta kom på besök och vi tog cyklarna ner till bryggan för snicksnack om livets alla mysterium, sollap och svalkande dopp i Östersjöns klara vatten. Väldigt värdefullt! När kvällens mat passerat mun och svalg tassade jag ut till altanloungen med ett glas vitt och min härliga bok. Texten som mötte mig i aktuellt kapitel försatte mig utan pardon till en av de värsta känslostormar på länge. Så totalt oförberedd att tillståndet chock poppar upp i mitt huvud.

057Huvudpersonen förlorade sin mamma i plötslig sjukdom och även om min egen lilla mams inte togs ifrån mig plötsligt, så blir igenkänningsfaktorn hög. Hela känslospektrat aktiverades innan jag visste ordet av och plötsligt fann jag mig helt övermannad. Hela kroppen hamnade i i spännbågeformation, halsen snörptes samman (värre än jag känt de senaste veckorna), andningen hamnade i hyperventileringsläge och känslan av att det brann i mina ögon var så påtaglig att jag ideligen försökte gnugga bort det där. Jag brast ut i en avgrundsgråt utan dess like. Hur länge vet jag inte. Tankar, minnen, sorg och saknad blandades till en enda oformlig sörja som passerade revy i min hjärna. När maken fann mig där låg jag ihoptrasslad bland kuddar och filtar, totalt oförmögen att resa mig själv. Han omslöt mig med hela sin famn, strök min kind och talade lugnt och sakligt om allt det som hänt och som jag inte alls tagit itu med enligt hans uppfattning, utan bara bitit ihop och kört på för att vara duktig.

029Han har rätt som vanligt. Jag har inte tillåtit mig att bryta ihop, att på riktigt vara ledsen. När känslorna har övermannat mig har jag gråtit en kort skvätt, sett till att alla andra i familjen är ok och sedan bitit av mitt i gråten. Livet har varit tufft. Livet har snuvat oss på betydelsefulla människor – både jag och maken har förlorat våra biologiska fäder (jag när jag var 14 mån, maken då han var 18 år), vår bästisKalle dog i en bussolycka 2001, min älskade bror Lasse i en fallolycka 2014 och så lilla mams som dog i sep 2017. Däremellan två ganska sena missfall dessutom. Igår grät jag så att det skvalade för allt det där. När gråten äntligen ebbade ut tog jag en lång het dusch, kröp i nattline och somnade som en stock.

040Jag inser kanske först nu att skavande saknad som ska samsas med glädje, stolthet och kärleken till livet inte hanteras bäst genom att ignoreras. Att inse att våra svårigheter och/eller mörka tankar inte försvinner bara för att vi ignorerar dem, utan tvärt om….det är bättre att våga lyfta upp dem till ytan. På så vis tar de mindre plats och blir mindre dominanta om de bara får existera precis som de är. Varken mer eller mindre.

142Jag har betat igenom en mängd tankekluringar bara på dessa dagar och hela vägen igenom ska jag. Somliga saker har jag redan kunnat bestämma mig kring, annat lär jag behöva återvända till några gånger till innan jag landar.

Dagen idag har spenderats med fina vänner på Barnens Gård. Sol, prat och massor av fnitter.Löst ett och ett annat världsproblem, käkat by the pool och badat flera gånger. Inte planerat, inte organiserat, inte strukturerat…..bara varit här och nu. Det ska jag träna på väldigt många fler dagar. Jag lovar…..

Kram från Rektorskan

Att behaga mig själv

Resan fortsätter. Har man bestämt sig så har man, även om det är svårt att veta vart man börjar när man är mitt i. Livet alltså. Mitt i livet. Man kikar över ena axeln, sedan över den andra. Vänder sig lite förstrött om och så sätter man en fot framför den andra, ökar takten och pinnar på. Eller…..

096

Det finns människor som förundras över Rektorskans tempo. Och som med all rätt tror att det är grunden till lite svaj i hennes fysiska status. FysTommy är säker och hur gärna jag än vill säga emot, så kan jag inte det. Han har rätt. Alla dar i veckan. Mitt tempo är på många sätt utomjordiskt och jag låter sällan någon märka av att jag är trött, sliten eller ur form. Nädå, jag ler och nickar, säger ja tack och amen, erbjuder min hand, min famn, mitt öra, min hjälp. FÖR JAG MÅR BRA AV DET. FÖR ATT JAG ÄR FOSTRAD TILL ATT HJÄLPA ANDRA. FÖR ATT DET ÄR DEN YTTERSTA FORMEN AV OMTÄNKSAMHET FRÅN MIN SIDA.

001

Det är en allmänt vedertagen feltolkning, att vi med denna typ av personlighet (jag vägrar tro att jag är ensam nämligen) gör allt vi gör för att vara andra till lags. Att vi skulle vara fokuserade på vad andra människor tycker, tänker, känner och tror. Det skulle inte kunna vara mer fel. Och helt ärligt, det hade varit så förbannat enkelt om det hade varit sådär. Helt ärligt, ni har inte fattat ett skit. Jag städar inte för att eventuellt någon skulle kunna tänkas dyka upp och se att jag inte har det städat. Jag skiter högaktningsfullt i vad andra anser om min renlighetsnivå. Helt ärligt gör jag verkligen ingenting för vad någon annan ska tycka, tänka och tro. ALLT HANDLAR OM ATT BEHAGA MIG SJÄLV!

052

Jag är egoist. Javisst! Jag utgår från mig själv, mina önskemål och behov. Jag skiter i hur det ser ut hemma hos er andra. Jag bryr mig inte ett skvatt om på vilken nivå ni lägger er kopplat till träning, hushållsrenlighet, socialisation, arbetsmoral och annat. Ingenting i mitt liv handlar om att behaga andra. Eller få beröm. Det är förstås underbart att andra tycker att jag är betydelsefull, men det där är aldrig av avgörande betydelse inför den yttersta av jurymedlemmar dvs mig själv. Där jag lägger ribban för vad som är acceptabelt, där bedömer jag mig själv. Och utifrån det där sätter jag sedan mål för min min färd genom min livsvärld.

015

Och det är precis där det blir så sjukt svårt. Att sänka kraven på sig själv. Jag skulle lika gärna kunna fundera på att plocka ner månen.Det hjälper inte att ni säger att jag inte behöver göra mig till, att jag inte behöver vara på topp jämt. Är det utifrån den måttstocken jag dömer mig själv så är det. Att göra avkall på den man vill vara är inte enkelt. Kanske knappt önskvärt? Allt jag vet är att jag vill behaga mig själv…..Döm mig inte för hårt!

Kram från Rektorskan

Att göra resan

Jag har bestämt mig. Pau Riktikt bestämt mig. Men jag fick ta mig en rejäl funderare sedan gårdagens besök hos Tommy. Det var aldrig självklart, tyvärr. Utifrån kan det säkert tyckas enkelt att välja bort ett skruttigt mående mot välmående och att den där resan mellan dessa två punkter liksom bara borde bli en transportsträcka. Inifrån känns det långtifrån så, det måste tillstås. Att på riktigt ta itu med sina egenheter kräver mod, kraft och vilja och att på riktigt vilja göra en förändring är så stort att man inte bara kan svara ja i en handvändning. Men jag har tänkt. Avigt och rätt. Inte bara lett och sagt ja tack och amen….. Det är dags nu. Och jag har bestämt mig för att blogga mig igenom resan som en slags dokumentation kring allt som hamnar i min väg. Jag tror jag kan ha nytta av att backa tillbaka bandet så småningom nämligen…..

062

Domen hos min fysioterapeut igår var brutal. Jag som var beredd att lova att göra vad han än bad mig om för att må bättre (och trodde i min enfald att det där var att börja styrketräna en skruttig bröstrygg, magmuskulatur och hållning), blev helt ställd när han lät meddela att han inte kunde hjälpa mig. Ja alltså, på sikt. Att lossa kotor som tjorvat fast och öppna upp andningspassage och spjäll gjorde han naturligtvis men det andra….orsaken till allt det här. Där var han benhård. Jag tänker inte ge dig någonting att göra, ty då bara addar du det till redan fullspäckat schema och kör på ännu snabbare. Du verkligen måste sänka tempot och börja skala bort saker från dina mentala och konkreta tod-do-listor. Jepp, tjoff…det var det han sa. Och han hade lika gärna kunnat be mig plocka ner månen. Suck…..

094

Så enfaldigt naiv jag var. Idag känner jag mig nästan patetisk. Men jag tog alla de där orden med mig, for tillbaka till Teknikträningsdagen i fotboll som jag höll i och lutade mig tillbaka en stund efter lunchen i skuggan under den stora eken. Mellan lite småtrix med onda fötter, hemlängtan, skavsår och en bråkande ljumske, en stämpling och lite blodvite så hann det mesta sjunka in.

154

Nu så här måndag kväll har resan börjat. Initialt tänkte jag mig en navigationskarta i mindmapformat men hann stoppa mig själv innan penna och papper var framme. Inte köra på enligt gammal sed tack. Jag ska göra resan och jag ska vara närvarande med alla sinnen hela vägen, liksom flexibelt lyssna in vilket steg som känns rätt i vilket ögonblick. Lyssna inåt, försöka att på riktigt förstå. Göra en förändring som kan hålla över tid. Tommy har identifierat alla mina symptom, förklarat dem för mig och jag känner mig lugn med det. Idag har jag övat mig på att andas. Det var egentligen inget jag först trodde skulle ta min tid i anspråk men när jag låg i sängen och morgonmediterade insåg jag (det Tommy identifierat) att diafragman tagit skada av att jag inte djupandas. Jag hyperventilerar (fast kanske inte som en blåsbälg, men ändå). Och det verkar inte bättre än att jag gjort det länge nu. Dagens uppdrag har alltså varit att medvetandegöra mig själv i varje sekvens kring hur jag andas. Grymt frustrerande att man är 50minus och inte kan andas på rätt sätt. Förutom det har jag också sett till att göra precis allt långsamt idag. Det är om möjligt än mer frustrerande för hon som annars kör tempolopp 24/7/365. Men som sagt….skam den som ger sig…..

182

Tusen Tack alla ni som skickat fina ord, meddelande, sms eller voicemeddelanden. Tusen tack för alla tips och idéer. Jag har inte svarat nästan någon, men jag har läst och lyssnat och sparat allt i mitt hjärta. När tiden är rätt hör jag av mig eller använder tips jag fått. Men att sålla och sänka tempot och träna mig på att inte alls vara duktig är numera mitt största uppdrag i sommar. Imorgon tar jag nya små myrsteg…..

Sov gott honeys. Kram från Rektorskan