En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

Självkännedom och självinsikt genom att våga bejaka sina egenheter är förmodligen den bästa (och kanske enda) vägen till acceptans. Eller förändring på djupet. Att våga möta sig själv som man verkligen är och inte som man tror att man är, kräver mod, kraft och vilja. Viljan att förstå. Kraften att öppna sina innersta dörrar. Och modet att stå ut med sig själv och sina egenheter. Livet på ytan är enkelt, men resan till sitt inre är sällan förgäves. Där förändring sker, där sker livet på riktigt. Har jag märkt.

010

Jag tror inte det har undgått någon att rektorskan är en slags skruvad kombo av Fröken Livrädd och Hönsmamman i en och samma person. Mitt liv har till stor del bestått av rädslor, ledstänger och kontrollbehov – en skapad ordning och struktur som förutsättning för att möta vardag som fest, mirakel som prövningar. Och det har inte på något sätt varit dåligt, tvärtom. Mitt liv har har alltid varit fyllt av kärlek och en stor portion harmoni, betydelsefulla andra och balanserade känslor samt en lagomhet som bäddar in i trygghet. Med några riktigt svåra förluster i bagaget har rädslor eskalerat, poppat upp lite här och var och ständigt till att successivt nästan tagit över min livsvärld. Famlandet efter fler och nya ledstänger kännetecknade länge min tillvaro. Och ett försök att ta kontroll över precis allt, livet i det breda spektrat, blev en livsuppgift. Naturligtvis totalt ohållbart. Jag borde förstått det långt tidigare än insikten slog ner som en knytnäveslag solarplexus. Men om man verkligen inte lägger sig vinn om att själv se, att själv förstå…..då kan livets resa i enlighet med gällande egenheter pågå i oändlighet.

013

Jag visste inte att jag ville se ”livet som mig” i ett utifrånperspektiv egentligen. Jag kände inte drivkraften att förstå varför vi hamnat just där, just då egentligen. Men jag kände begränsningarna, det gjorde jag. Länge. Som en stegrande hjord elefanter, vars framfart fick hela marken att vibrera – hela min livsvärld att ständigt vara i rörelse. Från en lätt rysning då och då och en möjlighet att skaka av sig, via lite större sjok av bärandet av kroppslig och själslig orospirr till en ständigt malande oro som hemsökte mig dag som natt, i vila och i aktivitet. Ständigt pockandes på min uppmärksamhet, ständigt framtvingande av strategier för att undvika allt fler situationer kännetecknade av fara. Fullständigt traumatiserad. Alltid inställd på faror. Ständigt på jakt efter överlevnad. Jag!

006

Jag vet förstås inte när det började egentligen. Men jag inser så här i efterhand att det har varit en resa ner i djupet för att sedan sakta våga påbörja en uppstigning.När vi nådde jullovet för drygt ett år sedan var jag  uppenbart redo att öppna upp och släppa in. På riktigt. Inte bara sådär dörren lite på glänt, utan slå upp på vid gavel. Jag insåg där och då att jag orkade inte längre reducera livet till att överleva. Drivkraften att verkligen få LEVA slog igenom med full kraft och medan jag fyllde lungorna med luft för första gången på länge, vågade blåsa ut och låta magen vara med i andningen så kände jag något vakna till liv. Försiktigt trevande, varsamt trippande, spirande hoppfullt. Där började livet igen. För oss alla i Happyvardag!

2016-02-04 11.16.13

Det tunga, allvarsamma livet efter traumat med min brors död i Thailand påverkade oss alla under lång tid. Somliga mer än andra. Medan make och TB tog itu med känslor och livet, tystnade två av oss andra. Och med allt tyngre sinneslag mötte vi varje ny dag. Ett oerhört dåligt sätt att hedra en livsnjutare som min bror, barnens morbror, makens svåger. I över ett år har vi riktat kraften mot att LEVA igen. Och vi har gjort det för att hedra Lasse. Jag har alltid sagt att han skulle gått under om han skulle behöva leva utan bus och skratt och glädje och upptåg och din favvokommentar: Äh, det löser sig. Vi har valt att fortsätta leva och älska även för Lasse, helt enkelt. Genom att leva och njuta av varje sekund. Precis som han tog sig an livet. Med entusiasm och livsnjuteri och  lite mer ”gör det sen”…..En fantastisk livsapproach helt enkelt!

2013-06-12 08.05.34-1

Älskade Lasse, idag är det fyra år sedan livet snuvade oss på en älskade bror, morbror, svåger, familjemedlem, kompanjon och medarbetare. Livet och tillvaron är definitivt inte detsamma utan dig. Jag kommer förmodligen aldrig att helt kunna förlikas med tanken på att man kan resa iväg på semester livs levande och återvända hem i en kista. Död! Så oåterkalleligt. På samma sätt som en rakkniv skär genom tiden och skiljer nuet från det förflutna, snittar bort det som kunde ha varit en verklighet, lika rent som en kirurgs skalpell.En känsla av vanmakt över livets förgänglighet – ett stygn av tragedi. Du fattas mig. Du fattas mig varje steg på vägen. Du som var min största supporter, min beskyddare, min livlina i så många situationer. Nä, livet blir aldrig mer detsamma…..Men jag ber inte längre om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. Numera koncentrerar vi oss alla i familjen på att leva fullt ut  istället. Jag ber inte längre om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. Jag ger blanka sjutton i balansen nuförtiden. Jag vill ha allt och mer därtill. Varma, glada känslor deluxe, sorg och saknad – allt i en enda salig röra. Jag ber inte längre om nåd att du alltid skall vaka över oss, ty jag vet att du är med oss varje steg på vägen. For ever, for always and no matter what!

Mia Barks foto.

För alltid en självklar del av oss. Oändligt älskad, alltid saknad, aldrig glömt.Du!

 

10 thoughts on “En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

  1. Fyra år! Jag minns det väl, när du berättade. En annan bloggare hade också fått hem sin bror i en kista. Från Thailand. Strax före. Så himla konstigt.
    Men att det gått fyra år!!! Skönt att du kommit till ytan igen och över den!
    Jag har länge tänkt fråga. Är någon i din familj läkare? När jag hade mässlig en sommar i Karlskrona kom det hem en doktor och han hette nåt likt din familjs namn… Minns ju inte exakt, var bara 8.

    • Du min allra trognaste bloggvän. Om du visste vad värdefulla dina kommentarer är varendaste gång. Ja, det är galet – både att det gått fyra år och att komma hem i kista Ingen läkare vad jag vet alls. Kram Kram

  2. Vilken underbar text att läsa, du skriver så otroligt bra och vilken resa du/ni gjort på bara ett drygt år. Själv kan jag inte slå mig för bröstet och säga att jag gjort liknande resa, har aldrig varit värst rädd eller ängslig, inte balanserad eller lagom heller. Mitt motto sedan ungdomen har varit ”Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Många strängar har brustit men jag har lyckats också och upplevt mycket. Tyvärr har jag straffats/prövats mycket, ett hjärta som inte fungerar med vilopuls på 100. Pajad ryggrad med ständig värk, cancer som är opererad men där jag ska kontrolleras 4 år till, gikt med livslång medicinering. Nu har de kommit på att jag nog har typ2-diabetes också. Inga problem att hålla diet och undvika sött då jag varken äter godis eller kaffebröd och inte är så förtjust i desserter. Trots alla krämpor och värk lever jag livet fullt ut, är inte rädd och gläds åt varje dag och sover gott på natten.
    Kram Monika

  3. Har det redan gått fyra år?!?!!!! Ja, fy så tragiskt det måste kännas att inte få hem sin bror i livet efter en resa. Det går inte ens att föreställa sig! Visst är det lätt att hamna i botten efter det, men till slut måste man ju kravla sig uppåt igen. Det är nog tur att vi reagerar så olika i sådana händelser i livet, jag tror vi drar med oss varandra upp ur de där groparna vi faller i ibland, stora som små.
    Du skriver så fantastiskt Mia, har du aldrig funderat på att ta skrivandet till nån annan nivå? En bok eller så?? Krönikor av nått slag?
    Kramar J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *