Kompletteringshandling

Är det skillnad på handling och handling? Ja, alltså visst är det skillnad på handling som i att utföra något specifikt (vilket inte alls nödvändigtvis måste innefatta momentet att handla något) och handling som i att shoppa förstås. Men min fundering innefattar bara det sistnämnda (no surprise liksom). Handling som i shopping. För somliga är all typ av handling handling, eller shopping shopping men jag gillar att kategorisera på annat sätt jag. Handling för olika ändamål liksom, med olika fokus, olika syften och olika omfång. Superviktigt att veta vad man håller på med, helt enkelt.

016

Någonstans närde jag en liten förhoppning om en härlig shoppingtur vår ena Stockholmsdag med min bestie, men det strandade. Av någon outgrundlig anledning. Vi brukar annars vara ganska bra på tillsammansshopping vi, men förutom en borste, nya strumpor och en tröja så förblev det stiltje. Nåväl, vi hade ju den bästa av eftermiddagar ändå med en massa gott i glas och på fat samt sanslösa mängder snicksnack och fnitter. Men shoppingen, shoppingen gick verkligen inget vidare.

007

Kalmarutflykten däremot, den som egentligen inte alls skulle innefatta momentet shopping, fick ett förflyttat fokus då vi upptäckte hur Mr Gabbe plötsligt dragit ut enormt på längden. Igen. Han är numera skrämmande nära samma centimetrar över havet som sin ömma moder kan meddelas, vilket innebär att han hade inte ett enda på brallor som kunde rymmas inom epitetet ”lagom”. Helt ärligt inte ens inom epitetet ”okej då, det får funka”. Och jag menar, blir det en tur på stan så blir det och då kan det oväntade hända även för en som inte alls kalkylerat med shopping. Det gäller att se möjligheter folket……det gäller att se möjligheter. Hihihihi!

011

Den roligaste av shopping är är inte bara den som blir av, utan också den man inte redan på förhand visste skulle bli av. Ni vet när man bara strosar omkring, utan vare sig mentala eller IRLshoppinglists. När man inte har bestämt sig och letar efter specifika saker, utan är sådär härligt openminded och ser just möjligheter. Kompletteringsshopping skulle vi kunna kalla den. Det kan vara små som stora saker, mycket eller lite, på tillbud eller ordinarie pris – den gemensamma nämnaren är ändock att det kompletterar ett redan befintligt lager av önskvärt eller för all del nödvändigt. Och just precis så blev det i Kalmar under sportlovet. Jag råkade få syn på ett par ljuvliga konjagare med den perfekta tån OCH den perfekta klackhöjden. Lite av ett rare moment kan meddelas och jag slog till på dirren. Sa jag att det dessutom var 50% sale?

002BTW, jag råkade också utföra ett stycke kompletteringsshopping genom ett aktiverat klickfinger. Och jag menar, trots att snön verkligen vräker ner och vinden viner kring knuten – en riktig snösmocka minsann- så ligger ju våren där snart inom räckhåll. Och då gäller det minsann att vara redo. Alltid redo! Klickade hem ett par marinblå sköningar från Zalando för endast 209kr samt puderbeigefärgade godingar från Zara för 299kr. Det livar upp här i mitt vinterland, det lovar jag.

005Jepp, vi är åter på benen som ni säkert förstår. Lite försiktigt trevande, halvbleka och trötta men ändå igång igen. Och guess what, inte en endaste liten del av mig är sugen på att shoppa, vare sig IRL eller på nätet. Jag är bara tacksam att kunna krypa i myskostym, raggisar och svepa goa filten om axlarna för att sedan sjunka ner vid brasan. Vinter är inte min favvis, men vackert är det. For sure….

Kram från Rektorskan

 

Vändning?

Kan man våga hoppas att det har vänt nu tro? Att den där envisa influensan som slog till på allmänheten straxt efter jul och här i familjen Happyvardag dryga veckan innan sportlovet i synnerhet har nått sin kulmen och släppt sitt grepp om oss? Kan man våga hoppas att vi när skolan börjar imorgon måndag är fulltaliga i personalen och att de flesta barn har hittat tillbaka? Att dryga veckan från varandra har haft effekten av att bryta mönster kanske? Jag läste någonstans att det var en B-influensa i år och att vaccinationen inte biter på samma sätt. Inte för att vi har vaccinerat oss men……jag skulle nog annars ge den ett stort A i resultatet av dess effekt. Galet vad den slog till på bred front. Puh!

015

Här hemma började ju liten Gabbe med illamående, snabbt stigande feber och enorm huvudvärk. Flera dagar utslagen i 40 graders feber och sedan slog först kruppen till, sedan förkylning med illvillig hosta och sedan lite magsjuka på det. 2 veckor innan han åt sin första måltid igen – jag behöver säkert inte förklara mer att han är blek som ett lakan och väldigt darrig vid minsta ansträngning. Igår for vi på fotbollsmatch (för att titta) och han frös, skakade och hade hängande ögon innan vi nått 10 minuter in i matchen. Han har en bit kvar vår son helt klart. Hans ömma moder fick sig förstås också en släng av sleven med feber, hysterisk hosta, ledvärk och skallebank och så förstås en liten magsjuka på det. Det är verkligen bara maken som stått pall. Jag hoppas innerligt att det har vänt för oss båda nu, att vi är färdiga med bakslag helt enkelt.

026

Och även om det vore synd att anklaga vintern för att ha vänt oss ryggen, minus 8 och ymnigt snöfall här denna söndagsmorgon, så kan man väl ändå konstatera att ljuset åtminstone har börjar återvända. Sakta men säkert sträcker dagen ut sig, mer och mer för varje dag som går. Och även om vintern är mer närvarande än någonsin så bjuder tillvaron ändå på en transformation från ”tusen nyanser av gråbrunt” till lite mer iögonfallande färgskala. Trots att jag föredrar varmt och fuktigt, så måste jag tillstå att det är vackert nu…..

023

Sportlovet har varit helt utan fysisk ansträngning what so ever. Tja, om man inte menar ta sig upp ur soffa, säng, fåtölj, kanske duscha och få på sig lite kläder, fram med något ätbart och kanske hämta tidningen. Dock fick ju Rektorskan samla ihop sig för en kurs i Stockholm i början av veckan och även om det var en ansträngning utöver det vanliga, så var det också rejält påfyllande på alla plan. Dagarna i Stockholm följdes av nästan två dygn i sängen, för att sedan toppas med en utflykt till TB i Kalmar. Underbart mysigt att hälsa på i hans värld, fika i hans vardagsrum, hänga på stan en sväng och shoppa lite för att avsluta dagen hos bäste Mr Ernesto förstås.

009

Helgen har sedan bjudit på catch up på hemmaplan kopplat till både hushållsarbete och skoljobb, såväl vår som papsens månatliga ekonomi, vovvebesök av världens härligaste Doris och så förstås en snabbvisit av vår älskade TB. Lite vinterfotboll IRL (och höll på att frysa såväl tummar som tår av oss), tv-fotboll (älskade AIK bjöd på fotbollsgodis) och så en ansenlig mängd OS förstås. TB och hans far med guran och sång i soffan, värmande brasor och så lite tvätt, lite strykning och lite veckoplanering.

022

Summa summarum ett bra sportlov, det måste tillstås. Nu tar vi sikte mot jobbstart imorgon och nästa terminsmilstolpe – 5 veckor till vi tar påsklov. Vårterminen startar nästan alltid med buller och bång,blir superintensiv och ganska dränerande medan perioden mellan sportlov och påsklov brukar vara riktigt bra. Låt oss hoppas på det även i år…..

Kram från Rektorskan

 

Pausade och förkovrade mig

I måndags morse trotsade jag min snabba mage och ihärdiga hosta, lämnade infektionshärden på Näset och styrde kosan mot storstaun som vi säger här himma. Min bestie och jag klev på flyget mot Bromma utan att direkt vara i toppform om man säger så. Hostade ikapp där på flyget, förflyttade oss till vårt hotell och fick checka in al pronto. Tack för den servicen Scandic Park! Perfekt läge innebar att vi knatade ner på byn, kikade runt i lite affärer och landade sedan på bästa Boqueria på Mood för lite lyxlunch.

0144 pintxos var och så alldeles självklart ett glas Chardonnay. Valet för moi föll på en med parmaskinka och manchego, en med rökt lax och pepparrotscreme, en med handskalade räkor och en med tonfisk med avocadocreme. Perfektion! Vi åt sakta, pratade massor och sippade lugnt på vinet.

016

 

Sen strosade vi en stund till bland affärer och gator. Chockerande nog skulle det visa sig att hon med svart bälte i shopping hamnat i plötslig svacka. Så vi stannade till på Tures i Sturegallerian och tja, där blev vi kvar. Läääänge. Sippade vin i snyggelisnyggsnygga glasen, käkade lite nötter och avhandlade diverse livsnödvändiga samtalsämnen. Fick dessutom besök av en ”gammal” kompis som sett på sociala medier att vi var där. Härligt att se dig Peter!

017Vi fick sedan ta en vilopaus på rummet och ha lite vaktombyte på toaletten, innan vi gled ner till hotellrestaurangen för lite kvällstugg. Inte för att jag på något vis är ett fan av hotellrestauranger, men denna kväll tjänade den här sitt syfte på absolut bästa sätt. Supermysig, lagom nedtonat och med en skön utsikt mot Humlegården. Mörkret som omslöt omvärlden, lite soft musik och stora disktrasesnöflingor i luften. Kändes för en stund som man var mitt i en julfilm liksom. Maria njöt av majskyckling med rödvinssås och rektorskan tog en räkmacka. Efter ett hysterisk skrattanfall på rummet som övergick i en hyperventilerande hostattack kunde vi till sist släcka och natta kudden.

019

Vaknade upp till kursdag, på hotellet. Såååå praktiskt. GDPR aka nya dataskyddslagen. Visst låter det enormt upphetsande. Gäsp….men helt ärligt. Höstkursen med ett annat företag som skrämde slag på de flesta, följdes upp av en betydligt mer nyanserad sådan denna gång. Riktigt bra jurister guidade oss igenom dagen och Scandic serverade oss suveränt med mat och dryck. Eller vad sägs om eftermiddagsbuffén till fikat……Nu snackar vi fika!

020Nåväl, nu är vi boostade för att påbörja ett embryo till GDPR-arbete, invänta Lagrådsremiss och lite branschspecifikt förtydligande och sedan dra igång. Vi lämnade kursen och for genom ett väldigt snöigt, vackert och vintrigt Stockholm till flygplatsen. Kändes helt rimligt att tacka Stockholm för såväl gästvänlighet som nya kunskaper på detta vackra sätt:

024

Och hemma är ju oftast bäst. Möttes upp av nästan hela flocken (inte TB förstås), for hem och fick ett litet återfall med magen. Även Gabbe som precis varit och tränat chunkade ihop på den andra toaletten. Lovely! Den här flunsaskiten har verkligen slagit till på bred front hos oss, så tur i oturen att det är lov. Idag har vi tagit det riktigt easy här hemma. Lite catch up med saker, kompletteringshandling och så en supermysig fika med min Allra Käresta Syster. Trots en massa bacillusker av alla de slag så har ändå lovet bjudit på härlig påfyllnad med både bestie och älsklingssyster, ni fattar vad lyckligt lottad jag är va?

Imorgon har vi lite jobbtrix att fixa maken och jag och på fredag jobbar han medan jag är hemma och tar emot en gäst över helgen, nämligen lilla fröken Doris. Vid en snabb kik mot altandörren inser jag att vi förmodligen adopterade Stockholmsvädret med oss hem hit till Näset. Jisses vad det har snöat ……

Kram från Rektorskan

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

Självkännedom och självinsikt genom att våga bejaka sina egenheter är förmodligen den bästa (och kanske enda) vägen till acceptans. Eller förändring på djupet. Att våga möta sig själv som man verkligen är och inte som man tror att man är, kräver mod, kraft och vilja. Viljan att förstå. Kraften att öppna sina innersta dörrar. Och modet att stå ut med sig själv och sina egenheter. Livet på ytan är enkelt, men resan till sitt inre är sällan förgäves. Där förändring sker, där sker livet på riktigt. Har jag märkt.

010

Jag tror inte det har undgått någon att rektorskan är en slags skruvad kombo av Fröken Livrädd och Hönsmamman i en och samma person. Mitt liv har till stor del bestått av rädslor, ledstänger och kontrollbehov – en skapad ordning och struktur som förutsättning för att möta vardag som fest, mirakel som prövningar. Och det har inte på något sätt varit dåligt, tvärtom. Mitt liv har har alltid varit fyllt av kärlek och en stor portion harmoni, betydelsefulla andra och balanserade känslor samt en lagomhet som bäddar in i trygghet. Med några riktigt svåra förluster i bagaget har rädslor eskalerat, poppat upp lite här och var och ständigt till att successivt nästan tagit över min livsvärld. Famlandet efter fler och nya ledstänger kännetecknade länge min tillvaro. Och ett försök att ta kontroll över precis allt, livet i det breda spektrat, blev en livsuppgift. Naturligtvis totalt ohållbart. Jag borde förstått det långt tidigare än insikten slog ner som en knytnäveslag solarplexus. Men om man verkligen inte lägger sig vinn om att själv se, att själv förstå…..då kan livets resa i enlighet med gällande egenheter pågå i oändlighet.

013

Jag visste inte att jag ville se ”livet som mig” i ett utifrånperspektiv egentligen. Jag kände inte drivkraften att förstå varför vi hamnat just där, just då egentligen. Men jag kände begränsningarna, det gjorde jag. Länge. Som en stegrande hjord elefanter, vars framfart fick hela marken att vibrera – hela min livsvärld att ständigt vara i rörelse. Från en lätt rysning då och då och en möjlighet att skaka av sig, via lite större sjok av bärandet av kroppslig och själslig orospirr till en ständigt malande oro som hemsökte mig dag som natt, i vila och i aktivitet. Ständigt pockandes på min uppmärksamhet, ständigt framtvingande av strategier för att undvika allt fler situationer kännetecknade av fara. Fullständigt traumatiserad. Alltid inställd på faror. Ständigt på jakt efter överlevnad. Jag!

006

Jag vet förstås inte när det började egentligen. Men jag inser så här i efterhand att det har varit en resa ner i djupet för att sedan sakta våga påbörja en uppstigning.När vi nådde jullovet för drygt ett år sedan var jag  uppenbart redo att öppna upp och släppa in. På riktigt. Inte bara sådär dörren lite på glänt, utan slå upp på vid gavel. Jag insåg där och då att jag orkade inte längre reducera livet till att överleva. Drivkraften att verkligen få LEVA slog igenom med full kraft och medan jag fyllde lungorna med luft för första gången på länge, vågade blåsa ut och låta magen vara med i andningen så kände jag något vakna till liv. Försiktigt trevande, varsamt trippande, spirande hoppfullt. Där började livet igen. För oss alla i Happyvardag!

2016-02-04 11.16.13

Det tunga, allvarsamma livet efter traumat med min brors död i Thailand påverkade oss alla under lång tid. Somliga mer än andra. Medan make och TB tog itu med känslor och livet, tystnade två av oss andra. Och med allt tyngre sinneslag mötte vi varje ny dag. Ett oerhört dåligt sätt att hedra en livsnjutare som min bror, barnens morbror, makens svåger. I över ett år har vi riktat kraften mot att LEVA igen. Och vi har gjort det för att hedra Lasse. Jag har alltid sagt att han skulle gått under om han skulle behöva leva utan bus och skratt och glädje och upptåg och din favvokommentar: Äh, det löser sig. Vi har valt att fortsätta leva och älska även för Lasse, helt enkelt. Genom att leva och njuta av varje sekund. Precis som han tog sig an livet. Med entusiasm och livsnjuteri och  lite mer ”gör det sen”…..En fantastisk livsapproach helt enkelt!

2013-06-12 08.05.34-1

Älskade Lasse, idag är det fyra år sedan livet snuvade oss på en älskade bror, morbror, svåger, familjemedlem, kompanjon och medarbetare. Livet och tillvaron är definitivt inte detsamma utan dig. Jag kommer förmodligen aldrig att helt kunna förlikas med tanken på att man kan resa iväg på semester livs levande och återvända hem i en kista. Död! Så oåterkalleligt. På samma sätt som en rakkniv skär genom tiden och skiljer nuet från det förflutna, snittar bort det som kunde ha varit en verklighet, lika rent som en kirurgs skalpell.En känsla av vanmakt över livets förgänglighet – ett stygn av tragedi. Du fattas mig. Du fattas mig varje steg på vägen. Du som var min största supporter, min beskyddare, min livlina i så många situationer. Nä, livet blir aldrig mer detsamma…..Men jag ber inte längre om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. Numera koncentrerar vi oss alla i familjen på att leva fullt ut  istället. Jag ber inte längre om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. Jag ger blanka sjutton i balansen nuförtiden. Jag vill ha allt och mer därtill. Varma, glada känslor deluxe, sorg och saknad – allt i en enda salig röra. Jag ber inte längre om nåd att du alltid skall vaka över oss, ty jag vet att du är med oss varje steg på vägen. For ever, for always and no matter what!

Mia Barks foto.

För alltid en självklar del av oss. Oändligt älskad, alltid saknad, aldrig glömt.Du!

 

Vabträsket och vaktombyte

Gosh, vilken vecka vi haft. Liten Gabbe med 40-graders feber i flera dagar och sedan hysterisk hosta på det. Nu en vecka senare är han nästintill feberfri men väldigt hostig och genomförkyld.Lägg därtill likblek och helt slak, ser ut som ett vandrande benrangel. Sin vana trogen har han extremt svårt att få i sig tillräckligt med mat när han är sjuk – ett smörgåsrån och lite nyponsoppa, bubbelvatten och två skedar glass om dan och i bästa fall 5 skedar lagad mat. Vi har en väg att vandra tillbaka nu…..

Mia Barks foto.Rektorskan har vabbat denna vecka, ett uppdrag som annars min ömme make gärna brukar ta sig an men vi fick liksom inte ihop det riktigt med vikarie i köket så……Och nåväl, jag har kunnat utföra en hel del av mina arbetsuppgifter från hemmaplan – det är ju liksom ingen match att vabba med en 11-åring. Tänk när man gick omkring och bar på sjuk bebbe……jisses! Igår eftermiddag var jag inne på några möten och när jag kom hem blev det plötsligt lite vaktombyte i sjukligheten. Ja, hostat som en tok har jag gjort hela veckan, men att adda feber och värk så vet man att man lever so to speak.

019Den där skylten är borttagen temporärt nu. Tror ingen är sådär supersugen på att besöka oss. Och helt ärligt, vet inte om jag orkar med någon heller. Så vi välkomnar sportlovet som sig bör med lov i familjen Happyvardag, nämligen alltid med någon krasslig och nerbäddad. Det återstår att se hur länge maken klarar sig….

008Lite fredagsmys får vi väl slå till med i alla fall tänker jag. Allt som piggar upp är välkommet nämligen. Nattens snö har försvunnit via heldagsregn, men nu snöar det disktraseflingor igen. Kan vädret bestämma sig kanske?

Goda helgen till er alla önskar tokhostrektorskan

Landet Ätstörd

Det kan väl knappast förvåna någon i dessa tider att det råder en viss fixering vid så triviala ting som kost, dieter, kroppar,resultat och framgång. Den allt mer tilltagande vilsenheten hos mänskligheten av idag har lett till en växande marknad av livsstilscoacher, självhjälpsförfattare och annat quick fix av alla de slag. Och i alla typer av media basuneras budskap ut om hur du finner lyckan genom att tillförskansa dig något du tror att du inte redan har. Det är ju så att man blir mörkrädd på kuppen.

040Det är påfallande lätt att dras med om man inte är på sin vakt. När du bombaderas av intryck måste man ha en synnerligen fin personlighet om man ska lyckas värja sig fullt ut. Men….. Livet är inget race att köra, ingen tävling att vinna, ingen allmän måttstock över bra och dåligt. Inte sällan kommuniceras de enkla vägarna till att må sååååå mycket bättre, att bli sååååå mycket mer framgångsrik (eller snygg, populär, cool, rik,vältränad, fit, smal….tja, du kan lägga in precis vilket värdeord som helst här). Som om hela livet kan reduceras till en kamp om att passa in i alla ramar. Eller förresten, inte bara passa in utan också gärna vara enastående inom alla dessa ramar. Framstående. Lite bättre än de flesta andra. Lite all over the place liksom.Att då stå ut med sig själv, sina styrkor, egenheter och tillkortakommanden, alldelels särskilt i relation till andra, blir ofta en alltför knepig ekvation. Och lösningen vet vi ju……

002

Man måste skärpa sig. Ta tag i sitt liv. Och sin kropp. Visa på lite jävla anamma. Kämparglöd. Börja träna, dieta, hitta fokus. Lägga lite mer tid på sina uppgifter, ta på sig lite extrauppdrag. Visa att man har vad som krävs. Sova mindre, hinna mer. Annars kan ju andra förledas tro att man rent av är ambitionslös. Gud förbjude……Så vi införskaffar självhjälpsböcker, bokar föreläsningar, överväger en PT och masskonsumerar alla tips och idéer man kan komma över på webben. Det är liksom lika bra att jobba i det breda spektrat redan från start. Hoppar på olika träningsmetoder och viktminskningsditon och innan vi vet ordet av har hela en livsvärld upptagits av detta faktum. Att sen inte alla nära och kära är så där våldsamt tända på samma idéer, det försvinner liksom bara i bruset av det som numera kallas ”mitt nya liv”. Och barnen, ja barnen ska väl bara göra vågen över att de får fräscha föräldrar, eller?

005Ja, jag raljerar. Det gör jag. Det är naturligtvis otroligt bra att röra på sig och tänka på vad man stoppar i sig. OM man bara tänker på vilka signaler man sänder till sin omgivning. Ty i nyttighetens- och hälsans namn är det många som såväl sätter sig själv på höga hästar, förmedlar att man med sina val av mat, dieter, träning och livsstil är liiite bättre än andra. Att på så vis se ner på andra människor och deras livsval upplever åtminstone rektorskan som otroligt oklädsamt. På gränsen till provokativt faktiskt. Ty när vi sedan möts av skrämmande siffror kring ätstörningar av alla de slag, då drar i alla fall jag diverse paralleller kan jag meddela……

005Och ja, jag föll också för trycket. Naturligtvis! Och just därför anser jag mig äga rätten att ta bladet från munnen och berätta. Jag har genom min ungdom och tidig vuxenålder nästintill tränat sönder mig. Aldrig någonsin hade jag som mål att gå ner i vikt, banta eller späka mig. Jag skulle bli vältränad (och yes, I was) och bäst och ……Mina föräldrar hade hur mycket tid som helst för mig och ingen av dem talade någonsin om att hålla igen, dieta eller förhålla sig hälsosamt. Ändå hamnade jag där. Flera gånger. Och låt mig nöja mig med att konstatera, att jag har aldrig någonsin mått sämre än då jag i olika perioder varit supervältränad och väldigt smal. Eller fit, som det gärna uttrycktes. Aldrig någonsin så olycklig, sug på den vetskapen hörrni!

Så vid 34 års ålder tog jag fighten och har inte ångrat mig en sekund.  Det är skönt att vara 40+ istället för 20+ i många avseende. Alldeles särskilt skönt är det för att man kan sluta kalkylera med prestigeförlusten. Livet blir verkligen bara så mycket bättre med åren, så mycket mer schosfritt, så mycket mer genuint och trevligt. Jag vet inte om det är för att jag har fått uppleva så mycket, genomlidit fruktansvärda förluster, insett livets rikedom, blivit innerligt älskad eller förstått värdet av bryta ihop och komma igen, sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen framåt, le och nicka eller kanske inse att ingenting sällan är som det först verkar att vara……jag vet inte om det är därför jag så lugnt kan konstatera att livet blir vad du gör det till. Att ingen kan skapa lyckan åt dig. Att tankens kraft är enorm och att ju förr du kan inse att tilldelad tid är tillräcklig tid och att tilldelade resurser är tillräckliga resurser desto lättare har du att gilla läget.  Att det är först då du accepterar din situation, förlikar dig med den, som du faktiskt kan göra det bästa möjliga av den. Att livet är på tok för kort för att tro att man ska leva upp till andras förväntningar. Och att tron på att vara smal, fit, skinny alt vältränad skulle vara detsamma som att leva i ett ständigt lyckorus och att alla andra bekymmer är puts väck, faktiskt bara är den största av lögner.

003Lär dig stå ut med dig själv. Inse dina begränsningar, dina egenheter och dina tillkortakommanden. Ha lite mer tålamod med dig själv! Våga gilla dina styrkor, be inte om ursäkt för dem utan bär dem istället med stolthet. Inse skillnaden mellan önskvärt och nödvändigt och lär dig balansera mellan dessa ting. Gör saker som fyller på, som berikar, som glädjer. Ta sikte på målet ”att må bra”! Våga strunta i konventionen, förväntningar, utseende, kilo, hektor, prylar, titlar, inkomst, att vistas på rätt platser i rätt sällskap, att visa upp en snygg fasad, att…..Sluta jaga livet! .Lev istället! Sluta tro att yttre betingelser eller extern expertis skulle göra dig mer rätt, mer framgångsrik, lyckligare! Inse att det finns ingen quick fix! Inse att det finns inga lyckorecept! Inse att det bara handlar om dig själv, din resa in i dig själv och så tillbaka ut igen! Det är så vi finner ro. Det är så vi finner harmoni. Det är så vi förlikar oss med oss själva, våra behov, önskemål och egenheter. Det är så vi lär oss att stå ut med oss själva. Först då kan du skapa det liv som verkligen får dig att må bra. Och kunna koncentrera dig på att leva. Hjälp till självhjälp! På riktigt!

Stay Strong folket! Och våga njuta av livet! Kram Rektorskan

 

 

När man upplever något scary

Influensatider, magsjukor, lunginflammation och en massa annat junk grasserar nu i hejdlös fart i vår omgivning. Och för en lite bacillskräckig rektorska blir det där ganska knepigt att parera. Alltså kräk och magsjukor finns inte en chans att jag klarar av att ta mig an och som tur väl är har vi världens bästa skolsköterska anställd hos oss. Samma skolsköterska som sedan leder den ultimata vårdinrättningen 24/7 i vår privara sfär., nämligen Allra Käresta Syster. Influensan är det bara att be en stilla bön för att den inte anfaller, helt enkelt.

040De senaste veckorna har bjudit på pussel de luxe på jobbet med många i personalen sjuka eller vab, men som tur väl är  också många elever sjuka vilket gör att vi kan pussla runt folket i huset. Gabbe kände sig lite hängig igårmorse men piggade på sig och hade kompisCalle med hem. En timme efter att Calle åkt hem fick Gabbe plötsligt dunderskallebank och mådde illa, sedan steg febern och inatt slog kruppen till. Detta förfarande har vi varit med om måååånga gånger med både Tor och Gabbe, varför vi kan titulera oss vana. Natten har bjudit på sovintervaller om ca 20 minuter och däremellan dricka, lägga på täcke/ta av täcke,medicinera,  byta sovkläder samt sitta ute på altanen för att andas – så mycket enklare med en 11-åring än en 1-åring kan meddelas. Allt är ju på någotvis relativt.

Vad jag dock inte alls var beredd på inatt var den backflash som blev riktigt läskig faktisk. Det där med andningssvårigheter (Gabbe har ju falsk krupp, förkylningsastma och en allergi som ger en mycket specifik hosta) kan upplevas jobbigt, men de senaste åren har jag varit lugn och metodisk och jag förväntade mig inte min egen reaktion so to speak. Ty när Gabbe låg där jämte mig i sängen, brännhet om händer och fötter ömsom väsandes och ömsom med klagostön så skickades jag brutalt tillbaka i tiden. Tillbaka till lilla mammas sista dygn i livet och med alla de faser vi då gick igenom där vid hennes sida. Fy farao säger jag bara. Jag kanske borde varit beredd, eller åtminstone på min vakt men….Medan nattens mörker omslöt oss kämpade jag febrilt med så många tankar, så många känslor, så många rädslor.

041

Idag har Gabbe 40 graders feber och är helt utslagen. Blek som ett lakan och slak som en trashank helt enkelt. Hans ömma moder är också rätt slak, med värsta bakfyllekänslan. Rätt orättvist efter som det inte under några omständigheter var fest igår, men jag gissar att brister på sömnkontot kan ge samma effekt. Det har bjudits på en mycket lugn dag här på Näset. Vi hämtade papsen för lite lördagshäng med oss. Det blev shopping och sedan fixade Le Chef frasstekta rålopor och fläsk till oss. Kriminellt gott helt enkelt! Efter brasmys, OS-studion och Londonderby så blev det hemgjorda semlor med kaffe.

043Och som av en händelse blev det mat över att ta med hem för lille papsen. Himla nöjd! Nu har mörkret lägrat sig över tillvaron igen, Gabbe är nymedicinerad, TB pluggar, maken knäpper på gitarren, Milou snarkar framför brasan och jag ska straxt fixa lite bakpotatisbuffé till oss. Håll tummarna för en lugn natt.

Kram Rektorskan

 

What it takes to feel good?

Jag vet inte hur det är hos er vänner, men i min livsvärld så grasserar just nu influensa, magsjuka, förkylningar de luxe och diverse annat junk. Lägg därtill snö och minusgrader (vilket i sig är ganska bra för att bekämpa sjukor egentligen, men jag gillar det inte) samt en arbetsbörda som då och då når nya toppnoteringar. Mitt i detta skall projekt vardagsliv hanteras. Ja, inte har jag några sysselsättningssvårigheter i alla fall och rastlösheten göre sig icke besväret…..

005Just nu har jag landat min lekamen i Lassesoffan och gör ett försök att boota om. När livet bjuder på en rejäl åktur är det så oändligt lätt för rektorskan att bara växla upp, köra på och glömma bort det där som behövs för att må bra. Inte sällan skubbar jag måltider, prioriterar bort motion och låter hjärnan arbeta på högvarv. Fast att jag egentligen vet bättre. Vet precis vad som krävs för att jag ska må bra helt enkelt. Och ändå är jag så ofta beredd att köpslå och kohandla med det där. Märkligt!

004Var och en är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget välmående. Så är det. Man måste blicka inåt vända på stenar och försöka lista ut vilka darlings man måste döda och vilka som ska få hänga med ett tag till.

Mitt i mitt intensiva tutti-alli-liv (på jobbet, med fritidsintressen och sociala relationer) så plockar jag fram mina digitala fotoalbum och fullständigt dreglar mig bort mot solen, ljuset, sommaren. Undra minsann om det inte är dags att snart dra riktlinjer för sommarens ledighet? Ikväll tänker jag dessutom unna mig en långpromenad, varma duschen, hämtmat och Sveriges Mästerkock på tv. Inte för en sekund avser jag att vara duktig alls. Bara så att ni vet alltså…..

Kram från Rektorskan

After Work at its best

Ännu en intensiv vecka passerade revy i ett sällan skådat tempo. Sjukstuga på jobbet, med några personal men framförallt massor av elever nerbäddade på hemmaplan, och sedan åk 8 med 3 personal på vinterutbildning i Sälen. Det är i just sådana lägen jag känner att jag trippar runt på tå, spritar mig avigt och rätt och vidtar alla försiktighetsåtgärder jag kan tänkas komma på. Som om allt det där skulle göra att man slapp bli smittat……(jag vet bättre, men icke desto mindre hanterar jag gärna tillvaron sådär….)

017Och så plötsligt blev det fredag. Matleverans till en liten paps, socialisering och så lite kompletteringshandling. Hämta hem lilla riskokaren från bilverkstaden och sedan bära in ved, maken tände brasor och jag preppade för lite AW. Två av mina kusiner med respektive dök upp framåt sjusnåret med vackra Prärierosor och bästa humöret. Utanför fönstret ven vinden och ett begynnande snöfall gjorde sig påmint.

029Att bjuda in till AW är lite lagom avancerat. Och ger en möjlighet till massor av tillsammanstid för prat och skratt. Det passar oss utmärkt. Vi bjöd på Caprese och Yucatanbröd, Crudorullar, ost och kex, charkbricka och varma ciabatta med en underbar olivolja, grillad minichorizo, oliver, choppade tomater i pesto-, parmesan- och mandelröra och så nektariner, druvor, päron och jordgubbar.

019Och så lite Italienskt kvalitetsvin, till de flesta av oss. En chaufför drack dock alkoholfritt vitt vin och le Chef höll sig till öl, men de flesta avslutade med ett glas prima brunsprit till kaffet (läs: Rom). Och vips var klockan efter midnatt och snön hade yrt ner i en ansenlig mängd. Maken skottade vägen till bilen och gästerna rullade hemåt. Rektorskan plockade undan och nattade sedan straxt kudden. En finfin avslutning på jobbevecka 5 helt enkelt.

026Alarmet brände av kl 7.30 och i brasans värme och sken kikade vi sedan på AIK´s match i Dubai mot Midtjylland. Lite undanplock och disk senare passade rektorskan på att ta en vintrig promenad. Frullen blev sen och avnjöts inte förrän straxt runt lunch. Nu njuter vi av en skönt leasure lördag här på Näset. TV-fotboll förstås, brasmys och en bulleverans från världens i särklass bästa svärmor.

032

 

Hoppas ni har en skön helg folket. Kram från Rektorskan