Man upphör icke att förvånas.

Tyvärr! Ty i detta avseende är det inte den positiva förvåningen jag avser nämligen. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir riktigt mörkrädd. Människors, i olika åldrar, kraftfulla behov av att ständigt öppna munnen och låta en massa smörja komma ut är fruktansvärt oklädsamt. Att man sedan hänvisar till att det råder yttrandefrihet är så beklämmande att jag nästan får ont i magen. Jag tänker ALDRIG någonsin bejaka att yttrandefrihet kommer före uppdraget att uppföra sig som en demokratisk och samhällsduglig medborgare. Och jag skiter högaktningsfullt i ålder, kön, titel, etniskt ursprung, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, inkomstuppgift, familjeförhållande, bostadsort, IQ, politisk tillhörighet, bilmärke, lagtillhörighet, meritvärde eller annat som somliga anser definierar en person/en människa. Det är f-n aldrig okej att öppna munnen och låta vad som helst komma ut. Aldrig någonsin! Lika lite som det är okej att gömma sig bakom sin padda, mobil, dator, skärm eller what ever och skriva av sig en massa junk. Hur svårt kan det vara att förstå det där….just asking! (Fina förebilder på bild dock)

023

Bara de senaste dagarnas upplevelser får mig att hyperventilera en smula. Människor i skiftande åldrar har visat prov på synnerligen dåligt omdöme och en hel mängd av oacceptabelt beteende, bara sådär i förbigående liksom. Och det som skrämmer mig mest är att somligt av det här ibland tenderar att bara få fladdra förbi. Det har liksom blivit så allmänt vedertaget att man inte längre reagerar och blir upprörd på samma sätt som förut. Somliga vågar knappt ens reagera, andra orkar inte. Det glöms bort att påpekas det som är a. önskvärt b. mindre trevlig c. helt oacceptabelt och istället hänvisas till varje människas individualitet, sunt förnuft och yttrandefrihet. Och allt som inte faller inom nämnda epitet är skolans fel, skolans tillkortakommanden och skolans nya uppdrag. Jag blir spyfärdig……

025

Rektorskan älskar sociala medier. Det har nog inte undgått någon. Och nä, hon skriver inte enkom snälla gulliga saker. Det händer att hon också kan vara ganska rapp i käften och eventuellt ganska klargörande kring sin ståndpunkt i olika sakfrågor, MEN…..hon har inte för vana att skriva negativa saker till andra människor, ej heller om andra människor. Inte heller brukar hon ironiskt, sarkastiskt eller nedvärderat kommentera andra. Min mor lärde mig nämligen att om man inte har något trevligt att säga till en annan människa, då håller man helt frankt tyst. De senaste dagarna har jag tyvärr tagit del av vuxna människors sätt att vara synnerligen dåliga förebilder på nätet. För att inte tala om de vuxna människor på läktarplats som under gårdagens KM i inomhusfotboll valde att uttrycka sig otroligt nedvärderande om det vinnande lagets spelares etniska härkomst. Är det på riktigt? Är det snart 2018 och i vågskvalpet av #metoo och likabehandling?

013

Ungefär lika svårförsvarat som motståndarlaget i Gabbes och deras cup igår som valde att skrika efter Gabbe med flera att de var ”bögar i ett jävla böglag” då de förlorade. Men så pass härligt…..11- åringar. For real? Gabbe som eventuellt har vissa gemensamma drag som övriga i familjen Happyvardag genmäler då: ”Stora ord. Det där är väl inte okej?” till aktuella spelare.I bilen hem berättar Gabbe att han egentligen ville ta ett snack med motståndarlagets tränare när han gick förbi deras omklädningsrum, men att han valde att låta bli för att inte ställa till mer oreda. Det där gav oss anledning här hemma att idag diskutera de taktiska valen med Gabbe. Att vi är stolta över att han reagerar och att vi verkligen gillar att han inte ger igen med samma mynt, men att han egentligen inte heller kanske skulle yttrat sig som han gjorde eftersom det kan verka provokativt. Hemskt men sant…..så dubbeltydigt. Vi vill fostra medmänniskor som aktivt tar ställning emot dåligt beteende och sedan blir man skitskraj när de gör det. För att man är rädd för vad som ska hända. Usch och bläh!

015Fotboll ska förena. Idrott ska förena. Livet ska förena oss människor. Hur svårt kan det vara? Kan vi inte bara nu lova varandra allesammans att vi genast snackar allvar med våra kids, i vilka åldrar de än må vara. Att vi talar i klartext om vad som förväntas av dem i olika sociala sammanhang och att det aldrig någonsin är acceptabelt att kalla andra människor nedvärderande saker. Att könsord, svordomar, nedsättande uttryck och negativa värdeord endast får användas i ensamhet i ett väl ljudisolerat rum (om man nu tvångsmässigt känner att man måste använda dem). Och för guds skull, låt oss alla prata med våra kids om deras upplevelser (alldeles särskilt kopplat till olika idrottsevenemang och klimatet som tenderar att uppstå på läktare), så att de inte plötsligen börjar använda dem i deras olika sociala grupper, på fritiden eller i skolan. Det är nämligen inte alls speciellt upplyftande för atmosfären. Har jag märkt. Att vi som föräldrar sedan ser till att alltid vara goda förebilder i vårt sätt att uttrycka oss och bemöta andra, det måste ju helt enkelt anses vara en självklarhet i föräldraledarskapet. Eller hur?

Kram Rektorskan

 

 

3 thoughts on “Man upphör icke att förvånas.

  1. Visst är det osmakligt hur vissa människor tilltalar andra, och det här med ”läktarbrötet” när vuxna människor; läs föräldrar, klankar ner på motståndarlagets spelare… huua!!
    Hoppas du har sköna lediga dagar. Kram J

  2. Yttrandefrihet innebär inte att man får förtala eller såra andra hur som helst. Då saknar men vett och sans och troligen en gnutta uppfostran även om den som uttalat sig ÄR till åldern vuxen. Respekt och medmänsklighet ska visas i alla lägen. I say no more!

Lämna ett svar till FrkM Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *