När det sjunger på sista versen……

Mörkret omsluter mig såhär på årets näst sista dag. Klockan har redan passerat merparten av den 30/12 och vi närmar oss med stormsteg ”spöktimmen”. Ikväll igen. Nattsudderi är mitt signum, nej det är familjen Happyvardags signum så snart vi loggar ut för lovledigt. Vi har haft en otroligt skönt leasure lördag här på Näset, faktiskt den första dagen sedan julavslutningen den 21/12 som inte har innehållit några tidsangivelser eller bokade stunder för mina medmänniskor. Det blev sovmorgon, lång lässtund invirad bland täcken och kuddar och hund och make och lakan. Morgonpromenix med Milou, långfrulle och sedan en shoppingtur med hela La Famiglia. TB shoppade loss på Jack&Jones och Gabbe var överlycklig över att hitta en tischa i samma affär som passade hans lekamen. Nyårsmusslor, färska örter, öh köttbit och raketer följde också med hem. Resten av dagen har handlat om matlagning, bakning, kompishäng och brasmys. En riktigt, riktigt skön dag…..

009Så innan jag kryper till kojs med min härliga bok och fortsätter mitt nattsudderi tänkte jag avsluta 2017 med en nyårslista. Och glad som jag är för att återvinna det som fungerar så kör jag på samma som förra året (dock med andra svar). Håll till godo folket…

Beskriv året med tre ord.  Omvälvande, känsloexplosivt, kärleksfullt

Vad var de bästa som hände under 2017? Jag tror att jag landade

Bästa köp? Som ni vet sedan tidigare så gör Rektorskan bara extremt bra inköp. Hehehehe….Skämt å sidor, garanterat TB´s lägenhetsköp i Kalmar

Vilka har du umgåtts med mest? Near&Dear ones, medarbetare och fotbollspäron

Vilka resor har du gjort under året? Ett antal kortare Stockholmsutflykter, dock inte en endaste av våra potentiella semestrar blev av på grund av familjära angelägenheter. Vi har heller inga resplaner i pipelinen för 2018, vilket kanske stressar somliga. Rektorskan känner sig dock bara helt avslappnad i detta faktum. Que sera sera, what ever will be will be…..är min nya livsfilosofi. Som jag skrev, jag tror jag har landat. Och planeingsfreaket har jagats på flykt.

Har det skett någon förändring? Jepp, förändring är ett vardagligt tillstånd i min värld. Ibland är det underbart, allt som oftast helt ok och förväntat men ibland riktigt skitjobbigt. Det gäller  såväl i den professionella som i den privata sfären. I den privata sfären har det mest varit av den sistnämnda karaktären, med tanke på mina älskade paranteser. Tyvärr! Ett riktigt tufft år måste jag erkänna.

Något du ångrar? Nä, man ångrar ju oftast det man inte säger, inte gör. Jag har blivit bra på att fånga alla ögonblick, ta alla tillfällen i akt. Jag lever numera här och nu vilket gör många saker så mer levande och närvarande.

Låtar som kommer påminna dig om 2017? önskelåtar jag sjöng för min älskade mams under hennes sjukdomstid, som ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”” I min lilla lilla värld av blommor”, ”Till en stad jag är på vandring” och ” Tryggare kan ingen vara”. ”Kom ihåg mig då” seglade upp som en nygammal favvis och fotbollsmässigt måste AIK´s nya sång nämnas ”För Gnaget står vi enat, då nu och för alltid”

Saknade du någon? Jepp, min älskade lille mams som lämnade jordelivet i september och min lika älskade bror Lasse och kompisKalle förstås – dvs mina änglar som jag kallar dem. De fattas mig varje steg på vägen. Forever, for always and no matter what.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag har nog balanserat mellan att vara så enormt mycket mer glad och tacksam över allt det vackra som finns i mitt liv samt att sörja förlusten av betydelsefulla andra. Att leva med dubbla känslor är en konstart jag numera försöker mig på praktisera dagligen

Vad spenderade du mest pengar på? Skatt, därefter min lite svårflörtade Riskokare (läs Mazda5)

Har du några nyårslöften inför kommande år? Absolut inte var jag på väg att skriva, men så gjorde jag testet i Veckorevyn och som ni vet stämmer det där alltid ju. Jag bör enligt detta ”lära mig shoppa”. Det känns som ett jättebra nyårslöfte tycker jag

Vad är planerna inför 2018? Ta vara på varje ny 24hperiod på absolut i särklass bästa sätt.

Vad vill du säga till dig själv inför 2018? Mia, dear, just remember: Life is tough, my darling, but so are you. When everything seems to be dark, hard or broken just have faith. Tomorrow will come. Don´t be afraid.

001Så, på återhörande folket. Säkert via en kort nyårshälsning imorgon.

Kram från Rektorskan

Man upphör icke att förvånas.

Tyvärr! Ty i detta avseende är det inte den positiva förvåningen jag avser nämligen. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir riktigt mörkrädd. Människors, i olika åldrar, kraftfulla behov av att ständigt öppna munnen och låta en massa smörja komma ut är fruktansvärt oklädsamt. Att man sedan hänvisar till att det råder yttrandefrihet är så beklämmande att jag nästan får ont i magen. Jag tänker ALDRIG någonsin bejaka att yttrandefrihet kommer före uppdraget att uppföra sig som en demokratisk och samhällsduglig medborgare. Och jag skiter högaktningsfullt i ålder, kön, titel, etniskt ursprung, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, inkomstuppgift, familjeförhållande, bostadsort, IQ, politisk tillhörighet, bilmärke, lagtillhörighet, meritvärde eller annat som somliga anser definierar en person/en människa. Det är f-n aldrig okej att öppna munnen och låta vad som helst komma ut. Aldrig någonsin! Lika lite som det är okej att gömma sig bakom sin padda, mobil, dator, skärm eller what ever och skriva av sig en massa junk. Hur svårt kan det vara att förstå det där….just asking! (Fina förebilder på bild dock)

023

Bara de senaste dagarnas upplevelser får mig att hyperventilera en smula. Människor i skiftande åldrar har visat prov på synnerligen dåligt omdöme och en hel mängd av oacceptabelt beteende, bara sådär i förbigående liksom. Och det som skrämmer mig mest är att somligt av det här ibland tenderar att bara få fladdra förbi. Det har liksom blivit så allmänt vedertaget att man inte längre reagerar och blir upprörd på samma sätt som förut. Somliga vågar knappt ens reagera, andra orkar inte. Det glöms bort att påpekas det som är a. önskvärt b. mindre trevlig c. helt oacceptabelt och istället hänvisas till varje människas individualitet, sunt förnuft och yttrandefrihet. Och allt som inte faller inom nämnda epitet är skolans fel, skolans tillkortakommanden och skolans nya uppdrag. Jag blir spyfärdig……

025

Rektorskan älskar sociala medier. Det har nog inte undgått någon. Och nä, hon skriver inte enkom snälla gulliga saker. Det händer att hon också kan vara ganska rapp i käften och eventuellt ganska klargörande kring sin ståndpunkt i olika sakfrågor, MEN…..hon har inte för vana att skriva negativa saker till andra människor, ej heller om andra människor. Inte heller brukar hon ironiskt, sarkastiskt eller nedvärderat kommentera andra. Min mor lärde mig nämligen att om man inte har något trevligt att säga till en annan människa, då håller man helt frankt tyst. De senaste dagarna har jag tyvärr tagit del av vuxna människors sätt att vara synnerligen dåliga förebilder på nätet. För att inte tala om de vuxna människor på läktarplats som under gårdagens KM i inomhusfotboll valde att uttrycka sig otroligt nedvärderande om det vinnande lagets spelares etniska härkomst. Är det på riktigt? Är det snart 2018 och i vågskvalpet av #metoo och likabehandling?

013

Ungefär lika svårförsvarat som motståndarlaget i Gabbes och deras cup igår som valde att skrika efter Gabbe med flera att de var ”bögar i ett jävla böglag” då de förlorade. Men så pass härligt…..11- åringar. For real? Gabbe som eventuellt har vissa gemensamma drag som övriga i familjen Happyvardag genmäler då: ”Stora ord. Det där är väl inte okej?” till aktuella spelare.I bilen hem berättar Gabbe att han egentligen ville ta ett snack med motståndarlagets tränare när han gick förbi deras omklädningsrum, men att han valde att låta bli för att inte ställa till mer oreda. Det där gav oss anledning här hemma att idag diskutera de taktiska valen med Gabbe. Att vi är stolta över att han reagerar och att vi verkligen gillar att han inte ger igen med samma mynt, men att han egentligen inte heller kanske skulle yttrat sig som han gjorde eftersom det kan verka provokativt. Hemskt men sant…..så dubbeltydigt. Vi vill fostra medmänniskor som aktivt tar ställning emot dåligt beteende och sedan blir man skitskraj när de gör det. För att man är rädd för vad som ska hända. Usch och bläh!

015Fotboll ska förena. Idrott ska förena. Livet ska förena oss människor. Hur svårt kan det vara? Kan vi inte bara nu lova varandra allesammans att vi genast snackar allvar med våra kids, i vilka åldrar de än må vara. Att vi talar i klartext om vad som förväntas av dem i olika sociala sammanhang och att det aldrig någonsin är acceptabelt att kalla andra människor nedvärderande saker. Att könsord, svordomar, nedsättande uttryck och negativa värdeord endast får användas i ensamhet i ett väl ljudisolerat rum (om man nu tvångsmässigt känner att man måste använda dem). Och för guds skull, låt oss alla prata med våra kids om deras upplevelser (alldeles särskilt kopplat till olika idrottsevenemang och klimatet som tenderar att uppstå på läktare), så att de inte plötsligen börjar använda dem i deras olika sociala grupper, på fritiden eller i skolan. Det är nämligen inte alls speciellt upplyftande för atmosfären. Har jag märkt. Att vi som föräldrar sedan ser till att alltid vara goda förebilder i vårt sätt att uttrycka oss och bemöta andra, det måste ju helt enkelt anses vara en självklarhet i föräldraledarskapet. Eller hur?

Kram Rektorskan

 

 

Downsize Christmas

God fortsättning på julen 2017 folket! Jag hoppas ni alla har möjligheten att vara tillsammans med andra, fira julefest i gemenskap, på det sätt som passar just er allra bäst. I familjen Happyvardag innebär det där en balans mellan det stora och det lilla, det individuella och det kollektiva, högljutt och lågmält. Ett sätt att varva det som kostar på lite extra i tid, kraft och omsorg med det som fyller på och berikar. Ett sätt att finnas till för andra men att absolut inte glömma bort sig själv på vägen. Ett sätt att bygga och vårda relationer på alla plan.

001Det fanns en tid i mitt liv då jag nästan stressade livet ur mig för att ständigt optimera . min tillvaro. För att hinna allt och lite till, prestera på topp och ständigt vara minst 5 kurvor före allt. Inte enbart kopplat till julen då förstås. Nädå, hela mitt liv såg ut så där. Effektiv som få, ständigt på väg någonstans med bieffekten aldrig direkt närvarande i nuet. Gosh vad jag hade önskat att jag kunnat berätta för mitt 25-40-åriga jag att det inte alls måste vara så. Som jag hade önskat att jag hade vågat dra det där djupa andetaget liiite oftare och andats från långt ner i magen. Tänk om….

007Fast jag ödslar numera ingen tid på ”tänk om…”. Helt ärligt vet jag egentligen inte när det vände och jag har heller inget som helst sug efter att finna svar på det där. Det vände. Punkt. Min livsresa tog mig till en plats där jag lyckats bli en betydligt mer avslappnad variant av mig själv. Vinster och förluster, motgångar och framgångar, misslyckanden som blivit vägvisare för ny kompassriktning, stenvändningar och reflektioner och en hel massa av ”kill some darlings” har gjort sitt. Och jag har varit livrädd, bitvis (eller helt ärligt, det är ju nästan mitt allmäntillstånd), tvekat ibland, hamnat på sidospår och hittat vilse, gråtit en massa, gjort upp med hjärnspöken, samlat ny kraft, blickat inåt och verkligen mött rektorskan, hälsat på mig själv med alla de egenheter som är jag och bestämt mig för hur jag verkligen vill vara, vem jag verkligen vill vara, hur jag vill leva mitt liv. Hittat hem. Vågat ta fighten om mig själv och mitt liv. Utan att skryta och utan att veta om en endaste kotte håller med, så skulle jag vilja påstå att jag blivit en riktigt härlig människa. Livet av mig, som mig. A new improved me liksom…..

013

Så visst är julen downsizad, det står ställt utom allt tvivel. Det har varit en angenäm december utan egentligen någon som helst diger to-do-lista och jag kan utan att ljuga säga att vi gled in i julfirandet. No stress liksom. Mysiga dagar sista veckan på jobbet, ett avslappnat och så skönt glöggmingel i fredagskväll hos min bestie och så dan före dopparedan med bara lite småfix. Avslutade uppesittakvällen med ett strömavbrott mitt i Bingo 4, gick till sängs i beckmörket och vaknade vid 02.29 av att huset badade i ljud och ljus och sorl och…..

003Julaftonsmorgon bjöd på långfrulle, skinkmacka och spistomte. Därefter en tur till våra änglar på kyrkogården och sedan en julaftonspromenix med bryggspring för Milou. Kl 17 bjöd vi in till julbord och njöt av tillsammanstid med syster Yster med familj och finaste svärisarna med lånevovvar. Efter undanplock och disk drog vi igång julklappsleken, där tävlingshetsen lyste om oss alla och envar blandat med massor av skratt. Efter akt 1 fikade vi på godaste kladdkakan med tomteskumsfluff (som bakproffset syster Yster fixat förstås) och sedan drog vi igång akt 2. På riktigt…..den roligaste spelomgång ever.

016Det blev ett givande och tagande på hög nivå, till och med Gabbe kunde lätt spela med och taktiskt navigera sig igenom de båda akterna. Kvällen avslutades sedan med att Tomtefar himself drog på sig glojärnen och delade ut de paket som var ämnade som de ”riktiga” julklapparna. Några få julklappar var, genomtänkta och fulla av kärlek. Och alla var supernöjda.

023

With no stress blev det en fantastiskt härlig jul i år också.Det är en självklarhet att vi saknar de som inte längre finns hos oss, men att vi som har förmånen att fortfarande vara i livet lever, älskar och njuter är en viktig livsapproach. Idag fortsätter vi julfirandet i väldigt leasure tempo. Rektorskan tassade upp i ottan, tände stjärna och gran och kröp upp i Lassesoffan med raggisar, filt och glossiga magasin. Nu bjuds det straxt juldagsfrulle till familjen, regnet står som spön i backen och det tänkta hemmamyset kunde inte få en bättre start. Ikväll blir det himmapizza (julmat får räcka en dag om året) och så Fröken Frimans Krig på TV. Don´t miss honeys….

God fortsättning på julen. Kram från Rektorskan

Att fira 25 år…..

….så här straxt innan jul känns förnämligt. Förstås. Vem minns inte sin 25-årsdag liksom? För egen del hade jag och maken (som då ”bara” var min sambo) precis spenderat en magisk sommar på andra sidan Atlanten. I härlig värme och med en massa grym fotboll i lite olika delstater. För vem minns inte sommaren 1994? Tidigt satt vi i telefonkö för att köpa de bästa biljetterna till Sveriges matcher i fotbollsVM och vi jublade högt när de kom i våra ägor. Vi reste via en weekend i Paris (den staden gjorde dock verkligen inget vidare intryck på oss) till LA och levde sedan livet i många sköna sommarveckor.

2016-07-31 18.23.15Men just nu, så straxt före jul 2017 är det ett helt annat 25-årsfirande. Det är dock inte sonen (han blir 22 i januari) utan faktiskt moi som firar 25 år igen. Hrm…..märkligt!

030

Hihihihi, spelade in en snapchatsnutt men fick bara med bilden här. Jodåsåattde….25 år sedan jag tog min Lärarexamen vid Lärarhögskolan i Kalmar. Kan ni fatta? Och det är 19 1/2 år sedan jag startade Friskolan Svettpärlan – 5 1/2 år i kommunens tjänst fick räcka och sedan dess har jag levt min livsdröm. Att dela skoläventyr med härliga ongar. Att få bedriva skolutveckling i en tidsenlig och utvecklande anda. Att få verkställa mina idéer om det goda ledarskapet för optimal tillväxt. Jag ångrar inte för en sekund mitt yrkesval, som först var Grundskollärare 1-7 och som sedermera blev rektor, men jag skulle inte betta på att jag avser att arbeta som detta i 25 år till.

003

För övrigt har jag haft en fin sista vecka i skolan och som också varvats med lite jultrix i lagom dos. Gårkvällen spenderades på glöggmingel hos min bestie och hennes man tillsammans med ett skönt gäng. En av de bästa kvällar for sure. Supervackert i deras stadsvåning, välsmakande av alla de slag och så en massa leasure prat och skratt. Jag somnade verkligen med ett leende på läpparna, vakande sedan med ett dito. Just nu skriver vi dan före dopparedan och dagen är inte på något sätt fullspäckad. Jag har varit hemma hos lilla pappa på morgonen och hjälp honom inför hans Skånetripp över julhelgen och sedan blev det långfrulle med blaskläsning här himma vid brasan. Nu ska straxt Gabbe och jag fara på lite kompletteringshandling, medan make och TB ska fixa julköttbullarna, Skagenröran och lite annat smått och gott. Några sista julisar ska svepas in och sedan ska vi bara njuta. Det blir nämligen jul hur mycket eller hur lite du än stressar……det handlar enkom om var du sätter gränsen själv.

Kram från 25-åringen

Kärleksbombad

Är strössla min tillvaro med kärlek, hjälpsamhet, värme, omtänksamhet och uppmuntran är ett av rektorskan livsmål. Det är generellt för mycket gnäll om saker man är mindre nöjd med istället för härliga anekdoter om vad som fungerar anser jag och det där avser i alla fall jag att råda bot på. I den mån jag kan alltså.004Och jag tänker att jag har ett helt gäng underbaringar omkring mig som ser till att strössla mig på olika sätt. Tänkte att jag skulle dela med mig av lite av den egoboost som kommit mig till gagn den senaste tiden. Med risk för att det verkar skrytsamt…..logga ut direkt om du känner att sådant är drygt.

I fredags kom min fina kusLotta förbi på hemväg från Kalmar. Med sig hade hon varma kramar, härliga skratt och finaste fredagsblomman. Sååå himla glad jag blev.

007Och på tal om blomster. I början av veckan knackade det på dörren och utanför stod ett blombud. Wow, blev så himla förvånad. Och enormt glad. Den vackra buketten kom från en rektorskollega som jag precis startat ett litet utbyte med. Josefine heter hon och är verksam på Colegio Sueco på Gran Canaria. Gissa om jag längtar efter en studieresa dit….

009Igår for lilla papsen och jag på shoppingtur och avslutade med att hämta upp min bror och tillsammans for vi till våra änglar på kyrkogården. Vackert, värdigt och känslosamt. Avslutade med fika hemma hos brorsan med fru, så mysigt. Och plötsligt…plötsligt drog han bara fram det vackraste av paket jag sett. Vitt, glansigt med stor guldrosett. Inuti fanns en allskön blandning av det jag älskar från Rituals. Jag blev så otroligt rörd av deras gest (som ett tack för hjälpen). Min väldigt känsliga näsa fick värsta gladpirret…

013Att få positiv feedback kring Svettpärlan, mina medarbetare och ibland även i min roll som rektor är så galet härligt. Det är nämligen inte sällan det är precis tvärt om. Och tänk efter själv, hur ofta berättar du att du är nöjd? Ofta tror jag att vi räknar att en tystnad=nöjdhet och annars säger man ifrån. Men för att orka göra skillnad, dela alla sköna ongars skoläventyr och ta emot alla möjliga och omöjliga önskemål behöver man också få veta att man gör något bra någongång. Och denna vecka har det inte låtit vänta på sig. Kanske mer värdefullt än någonsin nu i terminens elfte timme liksom….

015Publicerade denna bilden och fick en kommentar från en härlig pappa till en elev, vars skoläventyr på Svettpärlan tog slut i juni-17 då han gick ut åk 9. Mitt hjärta blev alldeles varmt när jag läste: ” Så sant Mia. Just detta är ni på Svettpärlan så otroligt duktiga på. Jag kunde inte fått en bättre skola för min son :).”

Mia Barks foto.Eller som efter vår Luciasoaré. På vår FB-sida kom det fantastiska varma kommentarer som bara måste få delas:

”Det vackraste luciatåg jag varit på❤️”

”Modig kille, bra jobbat Svettpärlan. ❤️”

”För oss som var där för första gången kan jag bara säga wow..och tack👏❤️
Fantastiskt vacker sång, häftigt upplägg och allra coolaste Lucian! Heja Casper!!!!
Grät flera ggr❤️❤️”

” En fantastisk upplevelse idag! Riktigt kul och coolt, tack Casper för ditt mod och för att du gör det arbete du gör! Och tacka alla barn och all personal för det fina arbete ni gjorde idag❤️👏🏼”

”Underbart! ❤️ bara av att se bilderna blir jag alldeles varm och stolt över att vår familj får vara en del av er på Svettpärlan. Casper, du är en förebild för oss alla!”

”Underbart vackert med alla som sjöng så högt och fint som aldrig förr och då har vi varit med sen 17 år tillbaka. Lite nostalgisk då det var vår yngsta sons sista Lucia på Svettpärlan ⭐️⭐️⭐️”

028

Och så detta. Behöver jag säga att jag grät. Att bli uppskattad är så värdefullt. Att göra skillnad är den bästa av känslor. Tack alla och envar som på olika sätt kärleksbombat mig. Jag anade aldrig i hur stort behov av det där jag verkligen var….

019

En überskön helg är till ända. En skön blandning av myskostymshäng, julpynteri och socialisation. Igårkväll hängde vi med sköningarna på bild, min kompanjon med make och så min egen älskling förstås, på lokal. God mat, god dryck, massor av prat och skratt. Underbar påfyllnad helt enkelt. Nu tar vi sikte på terminens fyra sista skoldagar och sedan jullov……

Kram från Rektorskan

 

Att bära ljuset i mörkret

” När mörker och kyla ligger kring vårt hus, då vill vi vänta på julen kring ett levande ljus…..”

015Det är lätt att svepas med i vågen av allt avskyvärt som nu seglar upp lite här och var i vårt samhälle. Att liksom bli till brädden fylld av det mörka, det hemska, det mest förbjudna. Det tenderar att komma i sjok och det är helt omöjligt att värja sig. Inte för att man bör värja sig. Det här är ord och situationer som behöver bli berättade för att reaktioner inte ska kunna just viftas bort.Men mitt i allt detta måste vi då och då påminna oss alla om det där att det faktiskt inte är ”alla pojkar, killar, män”. Att det faktiskt finns de som redan är fantastiska förebilder och att det säkert finns en hel drös av dem som känner samma avsky som vi andra kring det som uppdagas och som därmed känner att det är dags att agera.

Som killen på bild. Svettpärlans allra första manliga lucia. Killen som jag skrev om på detta sätt igår:

Idag har vi på Svettpärlan firat ljuset, hoppet och tron på att det goda ska segra genom ännu en fantastisk Luciasoare i Chapmanskolans aula.

Lotten att bära ljusets krona föll på Casper
som i kölvattnet av Projekt STOPP vill göra skillnad. Casper uttryckte tydligt att han vill bära ljuset och visa för omvärlden att det finns killar som strävar efter att vara respektfulla manliga förebilder.

Vi är otroligt stolta över hur Svettpärlans elever tar sig an arbetet med likabehandling, fördomar, normmedvetenhet och samexistens. ”Tillsammans kan vi göra skillnad”

Mia Barks foto.Och så de här två godingarna. Gabbe och kompisCalle. Söta små tomtenissar som också försöker göra skillnad där de går och står. För det är ju det rektorskan proklamerar: All förändring börjar med dig själv. Vad du säger, hur du gör och på vilket sätt du försöker vara en betydelsefull annan för människor i din omgivning.

020Så här bär vi ljuset i Luciamörkret här på Svettpärlan. Ett mäktigt, magiskt och magnifikt uppträde som ger rektorskan såväl pytteskinn som tårar i ögonen. Inledningsvis sjunger alla barnen på scen (och luciatåget är uppe på läktaren som änglakör) lite luciavisor och på så vis får de sin tid i rampljuset. Därefter släcks hela salen ner och Änglakören på läktaren sjunger acapella.  I år valde de ”What are words” av Chris Medina. Fantastisk symbolik, magiska röster. Tyvärr lyckas jag inte ladda upp klippet här (finns dock på min FB och Instagram).

Därefter glider det vackra luciatåget in och tillsammans med kören på scen sjungs det allehanda låtar i olika stämmor med olika elever på komp och solo. När luciatåget sedan tågat ut står kören kvar och sjunger några låtar till. Vi avslutar alltid med sång och dans till Feliz Navidad. Allt som allt har vi ett program på ca 50 minuter. 50 minuter omslutna av ljuset, fantastisk värme och gemenskap. Tillsammans. Som en enda stor härlig familj. Förenade i tron och hoppet om att det är vi tillsammans som gör skillnad. På #världensbästaskola #svettpärlan

Mia Barks foto.

(Din bild fina Annika, tror jag. Tack för lånet)

”Det största är kärleken i evig tid och finns det ljus
finns det värme, finns det kärlek och frid.”

Jag behöver väl inte beskriva närmare hur enormt stolt jag är över mina überfina medarbetare, underbaringar till elever och deras sköna paranteser och övriga släktingar. Och så Casper då, som bar ljusets krona med den största av värdighet. Jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade med ett dito imorse. Resten av dagen har minnet av gårdagen fått ligga som ett ljusrosa fluffigt skimmer över tillvaron. Kanske fortsätter det även imorgon fredag…..

Kram från Rektorskan

 

 

När man har läst för många böcker och sett för många filmer……

….då kan man minsann inbilla sig ett och annat. For sure. Eftersom rektorskan är en märklig kombo av å ena sidan ”Hönsamman” och å andra ”Fröken Livrädd” så kan det hända sig att hon stirra upp sig lite. Sådär lite nervöst betingat av att alltid vara traumainställd ni vet. Då tänker man gärna värsta scenario. Håller sig på sin kant. Är på sin vakt. Och tar helst inga risker. Varför känner jag mig plötsligen som Rainman?

022Så när det visar sig att Östersund ska möta Arsenal i Europa League i februari och maken svarar Gabbe att han vägrar åka till kylan i Östersund, då slår det där orospirret till. För rektorskan vill då rakt inte åka till London. Hua! Får vissa panikkänslor vid blotta tanken och att sedan lyckas parera Gabbes frågor utan att överföra min oro på honom. Klar utmaning  kan jag meddela…..

006Hann precis hem från jobbet denna tisdag, ur jobbklänningen och vips i myskostymen och så knackade det på dörren. Utanför stod Mr Blombud. Hjälp. Igen. Det där med blombud har jag nog också alldeles för många gånger förknippat med dåligt samvete, varför väldigt konstiga tankar plötsligt passerade revy. Slet upp pappret och fick se den ljuvligaste buketten och det finaste kortet. Fullständigt obefogad oro kan jag meddela. Blommorna var från en rektorskollega på Colegio Sueco på GC. Av tacksamhet. Tänk vad fint det känns att kunna hjälpas åt. Tusen tack finaste Josefine!

Straxt dags att svida om för fotbollsträning. Gabbe som varit risig och inte tränat på en vecka (som tur väl är har träningarna ändå varit inställda så han har inte missat något tillfälle) är supertaggad för att komma igång igen. Själv känner jag mig nästan mer pepp på att ligga kvar framför brasan………Sorry! Och jag fryser hellre i Östersund. Om ni undrar alltså.

Kram från Rektorskan

 

To celebrate worldwide candle lighting day!

Så blev det söndag igen och den andra Advent. Denna dag skulle dessutom visa sig sammanfalla med såväl Nobelfesten som Worldwide candle lightning day, vilket naturligtvis måste uppmärksammas. Även här på Näset.

006Att tända ljus en dag som denna passade dessutom utmärkt eftersom det aldrig blev ljust ändå. Vaknade till ett grått dis och redan några hundra meter in i min morgonpromenad mötte jag en hotfull himmel, vilken mycket snart valde att släppa sitt innehåll so to speak. Hagel som övergick i snöflingor gjorde vägen såväl hal som ganska blöt också, men som genom ett under klarade jag mig ifrån vurpor. Puh!

003Vi har för övrigt haft en helt magiskt slapp helg, vilket de där två sjuklingarna verkligen behövde. TB kom hem i fredags och vi hade en riktig myskväll med gott käk och gott i glasen. Enkom en kompletteringshandling stod på programmet på lördagen och sedan hade Gabbe, Milou och jag myshäng med svärmor medan make, TB och svärfar var på bio (Okänd soldat). Vid deras hemkomst njöt vi av lite lördagsbuffé och massor av prat och skratt. Idag söndag har huset städats, TB har kört hem till Kalmar i busvädret, tvätten fixats och lite skrivjobb färdats. I övrigt har vi mest skrotat omkring. Tanken var ett glöggmingel hos bästa familjen Olofsson men såväl Putte i den familjen och Gabbe har ju feber så…..vi får ses i mellandagarna istället. Maken svängde in till byn och hämtade hem pizza åt oss och nu kikar vi på dagens tredje tvfotbollsmatch.

007Brasorna sprakar, ljusen fladdra och utanför drog precis ännu en snöby in. Det oroar mig lite att jag plötsligt finner det här lite mysigt. Påminn mig förresten om det imonbitti då jag måste framföra ett fordon. Då kommer jag garanterat tycka att det är allt annat än mysigt. Skulle jag tro.

Ikväll tänder vi upp våra ljus kl 19 och skänker extra tankar till alla dem som gått för att inte komma åter. Den 10 december 2017 är nämligen Worldwide candle lighting day.

The Compassionate Friends Worldwide Candle Lighting unites family and friends around the globe in lighting candles for one hour to honor the memories of the sons, daughters, brothers, sisters, and grandchildren who left too soon. As candles are lit at 7:00 pm local time, hundreds of thousands of persons commemorate and honor the memory of all children gone too soon.

Now believed to be the largest mass candle lighting on the globe, the 21st annual Worldwide Candle Lighting, a gift to the bereavement community from The Compassionate Friends, creates a virtual 24-hour wave of light as it moves from time zone to time zone. TCF’s WWCL started in the United States in 1997″

005Kvällen skall nu ägnas åt lite julplanering tänkte jag. Tider och mat, julklappar, pyssel och pynt. Att göra en to-do-lista är förstås en självklarhet för kontrollfreaksgeneralen och eftersom jag avskyr att stressa in i det sista, men inte heller gillar den där stressidén om att göra allt så tidigt som möjligt heller är söndagen den 10 december en perfekt dag för detta uppdrag. Och medan jag sitter här i Lassesoffan och skriver slänger jag förstås ett getöga till lilla minnesplatsen då och då. På så vis är mina änglar med mig varje steg på vägen.

Tänd ett ljus folket! Kram från Rektorskan

Ups and downs och allt där emellan

Jobbeveckan passerar revy i ett sällan skådat tempo. Det är ups and downs och allt det där andra där emellan – det där som är livet ni vet. För hur väl man än önskar sig en massa ups, så är det sällan dessa kan existera utan en och annan (eller många) downs. Perspektiv folket, livsviktig perspektiv. Där livet och tillvaron böljar fram och tillbaka och där man i kölvattnet av detta kan förmå sig att se samband, hur detaljer bilda helheter samt skapa sig en insikt av att  det ofta finns anledningar till att saker händer. Livet kommer med ups and downs helt enkelt…..Har jag märkt.

006Somliga dagar är det där lättare än andra att bejaka. Och somliga dagar kan man minsann känna sig gråtfärdig för minsta lilla. Gårdagens plötsliga luftutsläpp i bakdäcket på riskokaren gav ett visst mått av hyperventilering, det måste erkännas, men en stund i fåtölj med tv, samtalspartner (Tack Niclas Alfzon) och en fruktskål på bästa bilfirman kan faktiskt ge en välbehövlig paus.

007Och när maken sedan bjöd på frasstekta Croque Monseiur och ett glas isvatten till kvällsmat, insåg jag att ibland behövs det inte mer. Efter lite trixiga dagar, bångstyriga detaljer och jobbedagar som mest kännetecknats av ”brandkårsutryckningar” är det lätt att misströsta. Alldeles särskilt har Rektorskan väldigt lätt att bara växla upp och tro sig klara av rallytempo. Igårkväll abdikerade jag allt sådant. Käkade, kröp i myskostym och häckade sedan i biosoffan framför tv:n. Bönderna, Jills Veranda och så Champions Leauge. Somnade sedan ovaggad, snoozade mig igenom morgonen och fick sedan ta det långa benet före det korta för att komma i tid till jobbet.

013Men plötsligt hände det. Jag fick äntligen möjlighet att utföra mina egna arbetsuppgifter efter min egen mentala lilla to-do-lista. Och dessutom lite ostört. Wow! Efter lite ärende kring lunch passade jag på att bjuda min bestie på lunch hos bästaste Jannis på 1344. Efter en, som vanligt mycket välsmakande, räksallad med avokadodressing bjöds vi på en lite sockerchock. Såååå mumsigt! Tusen tack………

Tillbaka till jobbet, lite pappersarbete, ett EHT-möte och sedan lite samtalstrix. Vid hemgång kände jag mig färdig. Inte färdig som i dödstrött, utan färdig som i färdig. Alltså klar. Vilken galet underbar känsla det är att gå hem efter jobbet och känna sig nöjd, glad och i fas (helt ärligt tänkte jag på ett helt annat uttryck, men det lämpar sig mindre bra i skrift så…..).

014

 

Efter ett litet besök hos papsen, helghanding och pakethämtning har jag nu landat hemma. Gabbe är blek som ett lakan och slak som en trashank, Milou tjurar över tratten och maken har tänt brasor här hemma. Själv mellanlandar jag i Lassesoffan innan kvällsmat och sedan Europa Leaguefotboll. Hittar den där ultimata ”testen” som säger sanningen om vilka variabler jag behöver för att bli lycklig. Sex, Netflix och Shopping. I den ordningen. Man skulle ju kunna förledas tro att mat är en viktig del (så även vin) i rektorskans liv med tanke på alla matbilder hon publicerar, men för att vara ärlig är det här ju bara såååå spot on.

Imorgon är det Friyay. Jippie! Kramen om varm och stor.

Be the change

Det är så sjukt enkelt att tycka att andra borde göra något, som i att ta tag i en situation eller i något som inte fungerar tillfredsställande. Det är våldsamt enkelt att förbanna läget, krasst konstatera att det är ju liksom inte mig det handlar om egentligen samt istället rikta fokus mot hemfallandet åt syndabockeriletande. Det är så enormt många människor som aldrig utnyttjar sin möjlighet till påverkan, som verkar skita högaktningsfullt i att använda det handlingsfrirum som blivit dem givna. Som inte verkar inse för en enda sekund att makten till förändring ligger i var mans och kvinnas hand.

051

Ty det är så enkelt att prata om andra. Reka problemområden, identifiera förbättringsåtgärder och upprätta såväl handlingspplaner som to-do-listor. Åt andra då. Förstås. Och sedan smacka förnumstigt med munnen och konstatera att de där andra, de är egentligen inget vidare på att……(här är det möjligt för dig själv att adda det uttryck du anser passa bäst in på vad andra inte lyckas åstadkomma. Får du idétorka är det bara att logga in på första bästa sociala community eller massmediala kanal för inspo. Det verkligen kryllar av sådant där. Har. Jag. Märkt). Och där tenderar folk i allmänhet att fastna. Inte bara i de sociala medierna (vilket är relativt lätt i sig att fastna i), utan i att prata om vad andra har såååå svårt att lyckas med. Nu och då och ganska ofta, typ alltid för somliga! Man verkar liksom nöja sig med de facto. Andra misslyckas. Vilket skit! De suger.  För egen del funderar jag inte sällan över de där klagomurarnas egna insatser, det måste tillstås. De där som sätter sig själva på lite höga hästar. För höga kanske. De där som tar sig själva på lite för stort allvar. Det där som gärna ger sig själva rätten att tycka och tänka och komma med såväl kritik som goda råd. Utan att liksom själva verkligen tillföra så mycket annat egentligen. Att inte vara beredda att kavla upp och göra en insats, menar jag.

005003

”Be the change” är mitt ledord. I min roll som mamma och i min roll som rektorska och inte minst i min roll som medmänniska. Att ta vara på varendaste liten möjlighet att göra skillnad. Att beskriva önskvärda beteenden, att lyfta fram alla positiva exempel som finns och att korrigera det som för tillfället lämnar något att önska. Peppa, coacha, inspirera och försöka predika kärlekens och överseendets väg genom livet. Det är min sanna övertygelse att ingen människa föds ond. Somliga människor blir dock inte fostrade till respektfulla, demokratiska och kärleksfulla medmänniskor. Utav någon anledning  får den där ”ickefostran” slå rot och bli den enda verklighet dessa människor vet om och resten….ja resten vet vi ju. Somliga fångas upp i förskola, skola eller i arbetsliv. Somliga vaknar upp och inser vidden av sitt beteende och söker hjälp. Somliga tvingas av hjälp efter händelser som utmynnar i någon form av straff. Och somliga, somliga fortsätter att bete sig oacceptabelt. Som crap. Som avskum. Allt medan en omvärld tiger still, odlar sina unkna teser, smackar förnumstigt och förbannar läget. Och tycker att de själva är FAB. Lite bättre. Kanske lite mer värda.

040

”Be the change” är möjligt för alla att ansluta sig till. Det behövs så lite. Egentligen. Och det ger tusenfalt igen. Att börja med sig själv, gräva där man står och går. Att dagligen göra skillnad. Det där predikar jag för mina elever. Försöker förmå killarna på skolan(och mina egna söner förstås) att våga vara de där goda idealen. De där som vågar ta ställning emot ett respektlöst beteende. Som vågar markera att machokulturen och maktstrukturer som sätter det manliga könet högre än det kvinnliga är allt annat än okej och tidsenliga. Att få dem att vara riktigt goda förebilder. Likväl som jag försöker förmå tjejerna på skolan (har ju inga döttrar som ni vet) att hålla sitt huvud högt, alltid förvänta sig respekt och ett likvärdigt bemötande samt att aldrig, aldrig någonsin nedvärdera sig själva eller acceptera ett dåligt bemötande. Den väg jag själv har blivit fostrad att vandra här i livet. Det där är min insats för familjen, för skolan, för samhället, för världen. Vad gör du? Hur ofta ger du dina avkommor de spelregler som gäller i er familj? Hur ofta påtalar du i konkreta och exakta ordalag vilket språk du accepterar, vilket bemötande som är okej? Helt enkelt vilken acceptans skickar du med dina avkommor då de möter sin omvärld (förskola, skola, idrottsliv, fritidsaktiviteter, arbetsliv)?Hur fostrar du dem till  riktigt bra medmänniskor (ty det där, det kommer aldrig av sig självt kan jag meddela. Skolan kan göra massor, men vårt ord står aldrig över den acceptans du själv ger som förälder. Och det där, det jobbar vi stenhårt med varenda dag i vårt kall.)  Och hur följer du upp hur det där fungerar i realiteten?

002

”Be the change” handlar om oss alla och envar. Hur vi synar vår egen moral och våra valda ideal. Hur vi gör upp med gamla kvarlevor, vår tysta kunskap och unkna fördomar som tenderar att styra våra handlingsmönster. Hur vi vågar vända på stenar,reflektera över våra styrkor och tillkortakommanden och hur vi vågar tala öppenhjärtligt om allt det vi tycker är svårt att hantera. Hur vi hittar former för att feedbacka varandra att göra upp med vår historia, med målet att kunna navigera enligt en ny och mer tidsenlig livskarta. Hur vi vågar ”kill some darlings” och på så vis bli  ” a new improved me” helt enkelt.

035

Be the change, for a better world! It´s okej to start right here. Before it´s to late…..

Amen! Puss o kram från Rektorskan