När man inte går bort…..

Uttrycket ”gå bort” dök upp i min vokabulär redan under tidig uppväxt. Min ömma moder använde det vid de tillfällen då vi skulle på ”lokal” (ännu ett uttryck hon älskade att använda), var bortbjudna till vänner och bekantar eller det var kalastillställningar. ”Gå bort” innebar att kamma till sig, sätta på sig finstassen och ta fram sitt allra vackraste jag på något sätt. Aldrig någonsin sammankopplade jag det där med döden.

005Nja, vi är inte så mycket för omskrivningar och att bädda in i vår familj. Jag är uppvuxen med brutal ärlighet och mängder av sanningar att förhålla sig till. Vi säger vad vi tycker, tänker och känner – vi förväntar oss inte att man ska behöva läsa ut något i subtila små meddelanden verbalt eller i skrift. Och det funkar fint för oss. Så nä, man går inte bort när man lämnar jordelivet. Man dör. Punkt! När AllaHelgonaHelgen nu hälsat på blir det där extra påtagligt. Vi blir alla lite påverkade. Älskade lilla mamsen död i närtid ställer naturligtvis till det lite i känslospektrat. Allt man processat i många år kring älskade kompisKalles bussolycka (2001) och minst lika älskade Lassebrorsans fallolycka (2014) kommer liksom upp till ytan. Pockar på sin uppmärksamhet. Rör till det, helt enkelt.

012Åh, mina älskade änglar. Ni fattas mig varje steg på vägen. Somliga dagar känner jag mig så enormt trasig, för en del av mig har liksom nästan alltid varit ni. Vi tillsammans. Så mycket kärlek. Så mycket närhet. Så mycket vi. Och så oändligt många oskattbara minnen. De tudelade känslorna av att sakna och inte kunna förstås att jag ska fortsätta resten av min vandring utan er vid min sida samt att vara så enormt lycklig och tacksam över allt det vi fick uppleva tillsammans. En balansgång svår nog att bemästra.

009När någon gått för att ej komma åter, då är vi andra som är kvar skyldiga att leva även för dem. Det är så jag tar min an varje dag. Att leva och älska även för dem.Denna helg har vi varit på kyrkogården i lite olika konstellationer i dagarna 3. Ljus och värme, minnen och gemenskap och så oändligt många tårar som behövde bli gråtna. Söndagen avslutades med en minnesgudstjänst i kyrkan för pappa och mig. Mörker och ljus. 90 nyanser av mörker sa han prästen i sin betraktelse. En sorg och saknad som övergår allt förstånd. Och när församling tänt ett ljus var för alla dem som gått för att ej vända åter, så badade plötsligen kyrkan i ett varmgult ljus som inneslöt oss alla i en slags gemenskap.

012Nä, man går inte bort sa han prästen. Jag väljer istället att se det som att man lämnar sin jordbeklädnad, att man lämnar in. Sen går man hem. Tänd ett ljus viskade han och sedan brast han ut i den skönaste av sånger: ….och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Tänd ett ljus, för allt du tror på. För den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus…..Tack Patrik. Tack för den vackraste av liknelser. Och betraktelser av livets magi. Man går inte bort, man går hem.

Ta han dom er alla. Låt ljuset, kärleken och överseendet jaga bort alla de där skuggbilderna  av offer, skuld och elände. Låt oss alla bli bärare av varje dags magi. Skapandet av en Happyvardag!

Kram Rektor Mia

10 thoughts on “När man inte går bort…..

  1. Tack! Vi gick också bort när jag var liten. Annars fick vi främmad/främmande. Jag går fortfarande bort, men dö tänker jag inte göra på länge. Mina nära och kära dör också, det är ju så. Jag har alltid hängt upp mig på gå bort, i samband med döden. Har svårt för det, så tack Mia och tack prästen. De har ju gått hem!

    • Hihihihi, vi fick också främmat. Hihihihi, tänker att vi uttrycker oss ganska lika och kan inte låta bli att le. Kram

  2. Samma här, när vi gick bort så gick vi bort och däremellan fick vi främmat. Och tyvärr dör det folk ibland… det där med att ”linda in” är jag inte heller uppväxt med. Mina föräldrar var alltid väldigt tydliga och öppna med verkligheten.
    Kram J

  3. TACK Mia för ditt vackra inlägg.
    Ska erkänna att jag själv använt just exakt det uttrycket med även sjäv reflekterat över det… För så sant, det är så lätt för oss vuxna att tro att vi ska bädda in saker i bomull, i synnerhet inför våra underbara kids.
    Men just nu har vi just nu denna diskussion här hemma då dottern ar svårt att ibland stå på sig inför nån som hon tror kan bli ledsen. Säger då att i det långa loppet är det inte snällt att ”skydda” någon annan genom att lägga sig eller ge med sig. För så funkar inte själva LIVET. Vi är skyldiga att rusta våra barn för motgångar. Att våga stå på sig och tro på sin egen känsla.
    Så viktigt att tala om att vi alltid finns där no matter what, men vägleda dem genom livet och dess motgångar.
    Varm kram Anna

    • Men så jobbigt det där är när man ska bli ”stor”. Hon är väl sin mors dotter kan jag tro och då är hon inkännande och mån om andra. Så underbart av er att coacha henne över svåra passager, många föräldrar glömmer just det liksom. Kram

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *