Ibland vet man minsann inte hur bra man har det förrän man får det sämre, eller hur? Inte sällan kan jag komma på mig själv med att tänka att det som ena stunden känns som ett gigantiskt Mount Everest, redan i nästa andetag kan kännas som en västanvind minsann. Det där har jag fått erfara ganska många gånger de senaste åren….
Rektorskan har under tid haft en trasslande högertass, så till den grad att det blir märkbart svårt med somliga pjucks till fossingarna. För att inte tala om värken som ansätter efter en stund i skor av olika slag och modell. För ett tag troddes det kunna vara en Hallux Valgus och röntgen utfärdades i september. Idag var det dags att infinna sig hos bäste Dr Lövdahl för konsultation. Jag var beredd på det mesta, vilket för kännedom alltid inkluderar cancer, men i detta fall även spruta, skoinlägg eller operation. Jag var inte nervös bör tilläggas, vilket kanske borde setts som ett omen i sig. Il Doctore lät dock meddela att det tyvärr inte finns något att göra. Det är ingen Hallux Valgus, utan tåleden som spökar och det enda som kan komma på tal är en steloperation, vilket inte rekommenderades då önskad effekt troligtvis skulle utebliva. Bläh…..antiklimax. Jag var väl beredd på allt utom just att det inte fanns något att göra. Funderade till och med på tåamputation liksom (ja, jag vet. Jag har ett alldeles för väl utpräglat sinne för dramatik). Kilade ut från sjukhuset med vinterns tänkta skidresa fladdrandes iväg (kan inte vinkla foten så att den går ner i en pjäxa, än mindre ha tryck mot tån) samt bilden av alla mina underbaringar till klackisar i skohyllan som ett enda stort hån. Ja, jag vet….ilandsproblem folket. Ilandsproblem. Icke desto mindre min verklighet just nu.
Lagom till efter lunch kom det riktiga livet med dess riktiga problem ikapp mig. Och just ordet tåamputation skulle visa sig få en nyckelroll. Ty han på bild, vår älskade trogne lille kompis har varit risig ett tag. En svullen tass som blivit allt sämre och så en akuttid på världens bästa veterinärstation idag med de i särklass bästa svärisarna man kan tänka sig. Stackars lille Milou! Den svullna tassen skulle visa sig vara en tumör med kraftig infektion som gjorde att idag fick man ta bort klon, för att på torsdag operera bort hela hans tå. Det är en slagen hjälte vi har här hemma ikväll och mitt hjärta blöder. Fy farao på riktigt för trasslande tassar.
Så denna måndag väljer vi att vältra oss lite i självömkan. Inte kan vi vältra oss i välfärdskosten nämligen ty ugnshelvetet valde till på köpet att lämna in för gott denna fantastiskt übersköna måndag i slutet av november. En olycka kommer som bekant sällan ensam.
Ny ugn från världens bästa Luddwes Hushållscenter (och kompisJörgen som absolut i särklass bästa försäljaren. Om ni inte handlar där gör ni ett stort misstag skulle jag vilja säga. Bästa butiken jag vet) på onsdag och en tassoperation på torsdag. Skönt att man inte splashade cashen i förra veckans Black Fridayspektakel i alla fall.För skor dte behöver jag ju rakt inte fler nu. Det räcker med flipflops, vilket osökt innebär att jag mycket snart måste emigrera för gott. Wish me luck!
Kram från Rektorskan med foten i högläge och en förbaskat kall middag i knät