Ibland vet man minsann inte hur bra man har det förrän man får det sämre, eller hur? Inte sällan kan jag komma på mig själv med att tänka att det som ena stunden känns som ett gigantiskt Mount Everest, redan i nästa andetag kan kännas som en västanvind minsann. Det där har jag fått erfara ganska många gånger de senaste åren….

Rektorskan har under tid haft en trasslande högertass, så till den grad att det blir märkbart svårt med somliga pjucks till fossingarna. För att inte tala om värken som ansätter efter en stund i skor av olika slag och modell. För ett tag troddes det kunna vara en Hallux Valgus och röntgen utfärdades i september. Idag var det dags att infinna sig hos bäste Dr Lövdahl för konsultation. Jag var beredd på det mesta, vilket för kännedom alltid inkluderar cancer, men i detta fall även spruta, skoinlägg eller operation. Jag var inte nervös bör tilläggas, vilket kanske borde setts som ett omen i sig. Il Doctore lät dock meddela att det tyvärr inte finns något att göra. Det är ingen Hallux Valgus,  utan tåleden som spökar och det enda som kan komma på tal är en steloperation, vilket inte rekommenderades då önskad effekt troligtvis skulle utebliva. Bläh…..antiklimax. Jag var väl beredd på allt utom just att det inte fanns något att göra. Funderade till och med på tåamputation liksom (ja, jag vet. Jag har ett alldeles för väl utpräglat sinne för dramatik). Kilade ut från sjukhuset med vinterns tänkta skidresa fladdrandes iväg (kan inte vinkla foten så att den går ner i en pjäxa, än mindre ha tryck mot tån) samt bilden av alla mina underbaringar till klackisar i skohyllan som ett enda stort hån. Ja, jag vet….ilandsproblem folket. Ilandsproblem. Icke desto mindre min verklighet just nu.

Lagom till efter lunch kom det riktiga livet med dess riktiga problem ikapp mig. Och just ordet tåamputation skulle visa sig få en nyckelroll. Ty han på bild, vår älskade trogne lille kompis har varit risig ett tag. En svullen tass som blivit allt sämre och så en akuttid på världens bästa veterinärstation idag med de i särklass bästa svärisarna man kan tänka sig. Stackars lille Milou! Den svullna tassen skulle visa sig vara en tumör med kraftig infektion som gjorde att idag fick man ta bort klon, för att på torsdag operera bort hela hans tå. Det är en slagen hjälte vi har här hemma ikväll och mitt hjärta blöder. Fy farao på riktigt för trasslande tassar.

Så denna måndag väljer vi att vältra oss lite i självömkan. Inte kan vi vältra oss i välfärdskosten nämligen ty ugnshelvetet valde till på köpet att lämna in för gott denna fantastiskt übersköna måndag i slutet av november. En olycka kommer som bekant sällan ensam.

Ny ugn från världens bästa Luddwes Hushållscenter (och kompisJörgen som absolut i särklass bästa försäljaren. Om ni inte handlar där gör ni ett stort misstag skulle jag vilja säga. Bästa butiken jag vet) på onsdag och en tassoperation på torsdag. Skönt att man inte splashade cashen i förra veckans Black Fridayspektakel i alla fall.För skor dte behöver jag ju rakt inte fler nu. Det räcker med flipflops, vilket osökt innebär att jag mycket snart måste emigrera för gott. Wish me luck!

Kram från Rektorskan med foten i högläge och en förbaskat kall middag i knät

Det fanns en tid då jag levde lika rättroget efter väl avpassade tidsintervaller för olika typer av årstidsbundenhet kopplat till pryttel, mat, kläder och annat av vikt som min ömma moder. Mor Anita lämnade sällan något åt slumpen kan jag meddela. Livet var inrutat i struktur och ordnung och det där skapade förstås en enorm känsla av trygghet. Och stress as well. För det är ju rysligt lätt att leva efter SIN strukur och ordnung så länge man är ensam in charge so to speak. Lika knepigt blir det när någon annan plötsligen vill adda SIN struktur och ordnung in i någon annans. Hehehehe, där har man ju gått på knock några gånger genom livet. Undra om mamma uppfattade att hon alltid fick igenom sin ordnung?Eller kompromissade hon också? Svårt att veta så här i efterhand märker jag….

Tidigt visste jag att det inför denna advent behövde till lite tjuvstart, annars hade det riskerat bli en kraftig försening. Nästa helg är minst sagt fulltecknad med fredagskalas, lördagsutflykt till julmarknaden på Kalmar Slott och söndagsfotboll och veckan som gått har varit mer skruvad än vanligt. Några riktigt spännande utmaningar och så en hel hög med mindre påfyllande samtalssekvenser. Lägg därtill tre kvällsmöteskvällar på raken. Pjuh! Det vore därmed högst synd och skam att säga att jag hade feeling denna lördag.Efter 5h på rundtur med lille papsen (Blomsterlande, Willys, Rusta, Maxi, Kyrkogården, fika, fixa månatlig ekonomi, uppackning hemma) var jag minst sagt slak, men gav mig i kast med adventspryttlet. Valda delar gick finfint och somliga delar var så långt ifrån ”samspel” att jag nästan blev gråtfärdig. Istället fick jag galna tokspelet på stakh-veten och stjärnskrällen som vägrar fungera enligt plan. Grrrrrr…… Tur man ahr en förstående make som hindrar en att gå bärsärk.

Nåväl, inte bara en lighttjuvstart utan nästan allt är klart. Och jag tände grejerna med. Jag bara älskar skenet som sprider sig i huset. Imorgon måste jag dock ta en shoppingtur för komplettering av det som visade sig fungera mindre bra.

Som den där nya i sammet och papp. Vitt och grått. Som bara vägrar hänga bra och säkert. Och även om advent inte är förrän om en vecka, stör jag mig på att det inte kan få kännas klart redan idag. Sååååå otålig.

Mest nöjd är jag nog över ett litet eget påkommet projekt. När man har höga fönster och väldigt långt till lämpliga uttag så måste man vara kreativ. Rektorskan köpte snyggelisnyggsnygga marmorljusstakar, tänka för levande ljus. Sen kompletterade jag dessa med batteridrivna ljus från Ikea (tusen tack TB för att du fixade det) och……Plötsligt blev det så självklart vackert i mina svårmöblerade fönster.

Nu har vi lördagskäkat maken, jag och Gabbe. TB for hem till Kalmar redan straxt efter lunch idag och vi andra valde hämtkäk. Som grädde på moset var det rejält försenat på restaurangen och jag kan ha fått ett smärre utbrott även där. Sorry, men ostrukturerade, oorganiserade och saktfärdiga människor trycker på alla mina mindre trevliga knappar.

Jag ska nog inte utmana öde och försöka uträtta något mer ikväll, fast att jag sannerligen skulle behöva. Jag har verkligen massor av saker att göra även imon, trots att det jag längtar som mest efter (och som jag förmodligen allra mest behöver dessutom) är en chill dag med bok och myskostym. 4 veckor till jullov, jag läääängtar…..

Kram Mia

Inte för att mitt Facebookflöde har varit överrepresenterat av hyllningar till männen precis denna dag, men jag har ändå uppmärksammat det många andra kanske valt att: a. förtränga b. strunta blankt i c. tycker är oväsentligt d. önskar inte fanns. Det är männens dag idag! Jag tycker att män i allmänhet är väldigt bra att ha och älskar i synnerhet min mans existens. Särskilt att han valt att stanna i mitt liv, trots alla mina egenheter, alla mina fåniga hitte-på och mer eller mindre vansinniga projekt. Han är ett skönt föredöme som förtjänar att hyllas. Precis som våra söner.

Alltså, män står helt klart inte högt i kurs nu. Det är en enorm våg som sveper över landet, där mäns beteende och nedärvda mönster ifrågasätts å det häftigaste. I många fall helt rättmätigt, i vissa andra kanske mer åt det fåniga håller. Jag vidhåller det jag tidigare påtalat: Jag är rädd att de stora förövarna, de riktiga svinen försvinner i bruset av det som tyvärr kan falla inom epitetet  klumpighet,taffliga raggningsförsök, obetänksamhet och allmän ouppfostran. Jag vill inte på något vis förringa, men det finns en hel del riktigt sviniga och grisiga exemplar av kvinnligt ursprung as well. Kvinnor som i efterhand anmäler män. Kvinnor som baktalar och utpressar män för att…..de kan. För att det inte blev som de ville. För att visa sin makt. För att få som de vill. Låt mig nöja mig med att konstatera att dåligt omdöme och dåligt uppförande inte enkom är män signerat och att svinighet inte bara kan sägas tillhöra de manliga i samhället. Då vet ni liksom min inställning. Människor, oavsett kön, rastillhörighet, sexuell läggning, religionstillhörighet och ålder som inte respekterar andra människors egenvärde, kroppar, tankar, känslor och unika egenart går fetbort för mig. Det är precis lika illa att som man förringa en kvinnas värde som det är för en kvinna att spela ut kortet ”jag vågade inte säga nej”. Att som kvinna följa med en man till ett hotellrum en sen natt för att han säger sig kunna ordna jobb till dig som fotomodell och inte alls förvänta sig sexuella inviter och sedan lipa ut i tidningen är så korkat att jag tror att klockorna stannar på kuppen. Men att som man tro att det är fritt fram att ratta in Tokyo eller kolla in Australien bara för att en tjej bär urringat och kortkort är minst lika avskyvärt.

De här tre vill jag hylla idag. Tre extremt fina exemplar av manligt Homo Sapiens. Och de har säkert sina fel och brister, precis som vi alla människor har. Och det har säkert hänt att de tagit fel beslut, gjort fel val, sårat någon eller betett sig illa. Men jag är ganska säker på att ingen av dem, under den tid vi haft tillsammans iallafall  dvs 27 år med maken till vänster, snart 22 år med store sonen till höger och drygt 11 1/2 år med sonen i mitten, medvetet har gjort sig skyldiga till att kränka någon flicka, tjej eller kvinna ej heller medvetet behandlat någon illa på något annat sätt. Förhoppningsvis inte heller någon annan pojke, kille, man. Ingen av dem har någonsin visat tecken på att tycka att det motsatta könet skulle vara mindre värt i deras ögon. Att efter bästa förmåga behandla alla människor med öppenhet, kärlek, respekt och ömsesidig välvilja vet jag är deras självklara livsapproach och jag vet att de vågar stå upp för det som är god moral och goda ideal här i vår livsvärld. Jag vet det för att jag har predikat det där varje dag i varje vecka i vart levnadsår så länge jag kan minnas.

Och jag tänker att det börjar med var och en av oss alla. ALLA. Dig och mig och vi och oss. Tillsammans. Det börjar med att vi respekterar oss själva så mycket att vi har vett att bemöta andra på ett värdigt sätt. Det börjar med att vi inser att allt handlar om människokärlek och samexistens. Det är en självklarhet att vi aktivt ska ta ställning mot dem som bemöter andra illa, kränker, förföljer, våldför sig eller trakasserar. Mot ALLA dem som beter sig så, oavsett könstillhörighet. Det handlar om att aldrig någonsin hålla någon om ryggen, aldrig någonsin okeja någons dåliga beteende. Jag skiter högaktningsfullt i systerskap och machokultur. Att förändra värden till en bättre plats börjar med dig och mig, där vi står och går. Se till att bidra på bästa sätt du också. Ett sätt är att som en ganska skön motpol lyfta fram alla de goda exempel av män och kvinnor som finns. Lyft fram hur man bemöter andra med respekt och välvilja, ge konkreta exempel och visa på riktigt att det är värt något att göra rätt mot andra. Lägg av med tramset att polarisera män mot kvinnor och jobba för en allt ökande form av samexistens istället. Visa att vi människor kan fungera tillsammans, oasvett könstillhörighet. Om vi på riktigt vill förändra världen måste vi släppa hörnflaggan och komma in i matchen (rent upplysningsvis måste meddelas ”att förbanna läget” inte ingår i metaforen ”komma in i matchen” enligt mig……. ) genom att lämna det som hänt till dem som bör utreda och döma i sak. För inte vill vi ha en variant av ”Kvinnor som hatar män” eller??????? En slags kvinnomobb mot männen. Kan vi verkligen kräva att män ska ta ansvar för vad andra män har valt att göra? I såväl dåtid som i samtid? Bör man ens fastna i idén om att män borde säga ifrån till andra män som beter sig illa och om dessa förstnämnda män inte gör det så är det egentligen inga riktiga bra manliga förebilder? På riktigt, det hör det surras om sådant. Yes! Fruktansvärt mycket nedvärderande snack just nu. Om alla män. Och ja, jag vet att man egentligen inte menar alla män, men det stör ihjäl mig att man ändå gör anspråk på att få kategorisera in män i ”alla män” på något sätt. För f-n, låt oss prata om de som det verkligen handlar om och sluta upp att strössla de andra stackarna med dåligt samvete. En underbart påfyllande helg är alldeles snart till ända. Store sonen har dock inte hälsat på i helgen. Han älskar sitt liv i sitt hem i Kalmar och njuter av plugg, eget boende och att få bestämma själv. Jag tror till och med att dagens tvättstugehäng kändes helt ok (vilket morsan för övrigt är sjukt avis på. Jag älskar hans tvättstuga). Jag är otroligt stolt över den person han är och har blivit. Men jag måste tillstå att jag funderar väldigt mycket över hur han som ung man idag ska våga lita på en tjej. Eller som han själv säger: Hur kul är det att gå omkring och tänka att somliga ser mig som en potentiell våldtäktsman? Nä mina vänner, det är inte bara tjejer som har patent på att vara rädda och orolig…..Vi är säkert ett gäng hönsiga pojkmammor som oroar oss för vad våra söner ska riskera att bli anklagade för. Ur led är tiden……

Så till alla fina pojkar, killar och män därute i världen. jag vill hylla er idag och tacka för att just ni väljer att vara goda förebilder. Happy Internationella Mansdagen till er. En dag med mål att beakta som:

• Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
• Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
• Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
• Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
• Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
• Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential.

Kram från Rektorskan

”Grå, grå, grå, grå, grå, grå…..” minns ni sången folket. Magnus och Brasse på skivan ”Varning för Barn” om jag inte missminner mig. Min älskade bror Lasse spelade den där LP:n avigt och rätt. Den gångna tidens stand up tänker jag, trots att den anspelar på grått som i allt annat än flott. För egen del älskar jag grått. I alla de nyanser jag kan tänka mig. På möbler och kläder, inredningsdetaljer och tja, nästan allt förutom kopplat till väder och naturens färgskala då.

Den färglösa rektorskan plockade fram några möjliga varianter av klädsel till gårdagens personalfest. Alla i grått. Med matchande svart till mina små fossingar. Det fick bli den ljusa varianten med polokrage, då rektorskan brottades med såväl skallevärk som öronsus. Varm och gosig och lagom festligt glittrig. Matchade med skor nr 2 från höger samt ett längre halsband i silver och svart. Av festens deltagare att döma kan jag konstatera att vi var många som rörde oss i ungefär samma färgskala. Hihihihi!

Så även dukningen. Hihihihi! Personalfest på vår hemmaplan denna gång och med ovärderlig hjälp med delar av personalen till dukning, bordsplaceringslek, sånghäfte, gitarrspel och rolig musiktävling. Dessutom var maten signerad våra eminenta kockar och vi hade hjälp av en ”gammal” anställd och hennes kompis till servering.

Vi inledde med snittar, bubbel och babbel innan vi käkade buffémat och för att sedan avsluta med gottebord, musik, dans och en massa prat och skratt. Jag kan lugnt säga att jag har de i särklass skönaste medarbetarna, som alltid bjuder till, bjuder på sig själva och som är så tacksamma att bjuda på fest.

Somnade med ett leende på läpparna och vaknade med dito. Trots skallevärk både igårkväll och imorse. Då vet man vänner, då vet man att man har haft superskoj. Tusen tack alla för allt, särskilt världens bästa estetfröken som inatt städat hela stället efter festen. När jag och min bestie dök upp vid lunch för några timmars städ var allt redan gjort. Det där är så vackert gjort att jag får tårar i ögonen!

Vaknade förstås tidigt, tassade upp och hoppade i träningskläder och tog en runda i regn och blåst. Vääääldigt grått kan jag meddela. Väl hemma blev det en varm dusch och en skön långfrulle, innan jag alltså drog till jobbet. Det gick ju snabbt där, så jag passade på att unna mig en shoppingrunda. Min paradgren, ni vet….

Nu har jag landat på hemmaplan. Regnet piskar mot rutorna, brasan sprakar och TV-fotbollen fyller tillvaron. Några glossiga julmagasin är inhandlade och alldeles självklart har jag hoppat i en grå myskostym och raggisar på fötterna. Idag blir det inte fler knop gjorda. Tvättmaskinen snurrar dock och lite left overs från igår ska få bilda middag idag, men annars….annars är det bara vila och mys som gäller. Såååå välbehövligt!

Kram från Rektorskan

Det jag tycker är absolut i särklass sämst med årstider, särskilt då årstiderna tenderar att vara som de är i den blekingska skärgården, är att det är så förjordat svårt att planera för dagen. Kontrollfreaksgeneralen inom mig vill liksom ställa in sin termostat och klä sig efter ett givet mönster. I det avseendet (och en mängd andra med är jag rädd) bor jag på helt fel breddgrader….

Idag vaknade vi till rimfrost, iskyla och minus 5 grader. Klädde mig därefter, vilket ändå måste ses som högst lämpligt väl, och blev som en snögubbe då jag ilsket skrapade rutorna rena. Lagom till utgång ett ärende straxt vid lunch hade vädret markant ändrat karaktär och min klädsel skulle visa sig matcha detta väldigt dåligt. Plus 6 grader (vilket i sig ändå funkar med tjockkalasisar, boots, klänning och långa yllekoftan) och spöregn. Just där körde det ihop sig. Ni vet hur en regntung yllerkofta doftar va?

Så mina vänner, antingen eller är mer av Rektorskans melodi. Som det nu har varit i två dagar sedan detta inlägg skrev. Nu är det liksom mer av den grå yllefilten all over the place. Och dagar som börjar i skummet och slutar i dito. Fattar ni vad snabbt dagsljuset försvinner nuförtiden? Egentligen är det där inget som får mig att må dåligt, jag är ingen höstdeppmänniska alls. Jag älskar brasmys och punktbelysning, ljus och hemmamys.

Rektorskan har som vanligt en diger agenda och kvällen ikväll (hej torsdag) skall ägnas åt skrivjobb å skolans vägnar. Jag fick snällt packa ihop mig tidigt idag då jag drabbades av frossa och halsont. Skall kurera mig med en liten egendesignad coctail, då morgondagen bjuder på personalfest. Whiehoo!

Kram Rektorskan

Av vällust bekommet alltså. Efter en teaser i bildformat, via sinnena eller helt enkelt bara då man är dödens sugen alternativt hungrig och när man så får stoppa in den där mumsbiten. Oh la la…….Kan ni förnimma känslan? Kan ni här och nu känna hur gladpirret sprider sig i kroppen när smaken sprider sig och som sagt, smaklökarna krullar sig? Hur ofta tillåter ni er att njuta av mat och dryck?

Det fanns en tid, helt ärligt dominerade den mitt liv under alldeles på tok för lång tid, då jag sällan njöt av någonting som kunde falla inom epitetet mat. Men låt mig våga påstå att jag började leva på riktigt ungefär samtidigt som liten Gabbe gjorde entré för sisådär 11 1/2 år sedan. Helt ärligt tröttnade jag på att alltid vara nödbedd, svårtillfredsställd samt den som stack ut genom att sitta och peta i maten. Hur kul är det på en skala för den som står som värd eller för den som ska dela bord med en? Så jag bestämde mig bara och idag kan jag inte titulera mig allätare, men jisses vilken helt galen utveckling jag haft liksom. Mitt mål är att ge sjutton i småätande och istället äta riktiga måltider, att våga pröva nytt och att ta kontroll över hjärnspöket som talar om vilka saker jag inte gillar.

Idag gjorde jag en sådan där smaskig rätt som gav bra utslag både i gladpirr och krullande smaklökar. Laxfilé som jag ”stuffade” med en röra på finchoppad plommontomat, rödlök, rivet päron samt vitlöksroulé. Salt och vitpeppar på laxen, fyllning och sedan några drag med såväl Sea Salt Lemon som godaste kryddan jag vet just nu Wasabi&Sesame. In i ugnen och serveras till lite kall sås, krispig sallad och en bit frasstekt rösti. Mums!

En sån här sallad kan ha samma effekt. Här addar jag exempelvis varmrökt lax, cajunstekt kycklingfile eller några vitlök- och limefrästa scampi. Smakar mumma! Att toppa en sallad med lite bär är perfekt tycker jag.

Ett av mina absoluta favvopizzahak är 450Gradi på Lindingö. OMG dessa pizzor, med en tomatsås som jag skulle kunnat sleva i min med sked. Mums!

Eller varför inte lite delis på en planka? Ibland är det precis det enda man behöver ….

Wokade grönsaker i Oystersauce är ännu en sådan där smaklökskrull som jag bara älskar. Gärna med stekta stora räkor. Och en sval dipp till.

Och så mina älskade Yucatanbread. Det var verkligen länge sedan vi gjorde dem, kom jag på nu. Perfekt val till veckan som kommer tänker jag….

Kanske det mest kriminellt goda käk man kan tänka sig dock. Frasstekta Rålåpor med knaperstekt fläsk a la Le Chef här himma. Oj oj oj….

Och ibland kan ju något så väldigt enkelt som det här vara det bästa man kan tänka sig. Jag verkligen älskar SanPellegrino. Och schackrutor är den i särklass godaste torrekakan man kan tänka sig.

En helt ljuvlig helg börjar närma sig sitt slut. Skönt kompishäng med god mat och fotboll i fredagskväll, en lördag med städning och hemmahäng och så en söndag med heldagssol, långpromenad, farsdagsbrunch, utebus med lånevovven Doris och Milou samt en skön altanfika. Den 12 november. Nästan för bra för att vara sant liksom. TB var hemma för jobb i fredags och åkte hem till Kalmar imorse. Gabbe ska träna ikväll, varför maken och jag nog passar på att ta lite käk på lokal under tiden. Älskar söndagskänslan…..

Kramf rån Rektorskan

Jisses vilken vecka……Så mycket hemlighetsmakeri och så mycket förberedelser för att kicka igång ett superspännande och extremt tidsenligt projekt på #världensbästaskola. Varje dag har haft sin egen agenda och när jag igårkväll landade med vetskapen om att såväl SVT som SR och 2x lokaltidning hade bestämt sig för att närvara vid vår kickoff blev jag en kombo av pirrig och genomnervös. Att äntligen offentliggöra film, brandtal, specialskriven sång och en massa viktiga frågeställningar skulle kunna innebära vissa sömnsvårigheter, men blev istället bästa huvudkudden denna natten före….

Projekt STOPP såg dagens ljus i somras då rektorskan länge nog hade burit runt på den provokation mentaliteten ”bristande respekt för andra människors tankar, kroppar och egenvärde” skapar. Det är f-n inte klokt att det 2017 finns somliga (ganska många har det ju tyvärr visat sig nu) som på allvar tror att människor har olika värde och att olika regler ska gälla för tjejer och killar. Det är ju helt avskyvärt att det finns somliga (ganska många har det ju tyvärr visat sig även här) som inte respekterar ett NEJ, STOPP, SLUTA och som förföljer, trakasserar, ofredar och våldför sig på andra människor. For real…..är inte vårt samhälle mer civiliserat än så? 2017?

Där någonstans föddes mitt skötebarn STOPP och den 16 augusti då jag träffade min sköna personal för läsårsstart kickades det igång på personalnivå. Tanken var redan då att vänta till efter höstlovet, låta läsåret sätta sig och alla tänkta förberedelser få sitt space. Och sen, sen fick vi ju världens allra bästa draghjälp. Kampanjen #metoo har ju svept fram som en löpeld och färgat såväl media som vår tillvaro. Jag vet att det råder delade meningar om den här kampanjen och jag har själv mina farhågor kring att de verkliga problemen ska drunkna i bruset av det som delas. Dock äger ju var och en sin  upplevelse och rätten att få känna vad den vill. Tolkningsföreträdet är tydligt och jag skulle inte drömma om värdera någon annans upplevelse, men valde själv att på FB berätta varför jag själv inte valt att dela #metoo.

Projekt STOPP står för Sluta Trakassera Ofreda o Puckla På. Med innebörden: Ett nej är alltid ett nej.Tanken är att vi vill fostra våra pojkar, killar, män (elever, föräldrar och personal) till att bli riktigt bra förebilder, som vågar stå upp för goda ideal och som aktivt vågar ta ställning mot våld, ofredande och trakasserier. Och som vågar visa att machokulturen är allt annat än tidsenlig. Men tanken är förstås också att fostra våra flickor, tjejer och kvinnor till bärare av sin egen självklarhet. Att våga hålla sitt huvud högt, att förvänta sig respekt och ett likvärdigt bemötande samt att aldrig någonsin nedvärdera sig själva. Vi vill också skapa hållbara system och rutiner för samexistens, såväl i samtid som framtid, och vi vill definitivt arbeta för att minska polariseringen mellan könen. Och vi tänker börja nu…… med inventering och identifiering av problemområden. Med medvetandegörande och en stor portion utbildning i viktiga frågor och aspekter, för att sedan låta varje klass bygga sitt eget projekt att agera utåt med de budskap de finner absolut viktigast.

Vi kan inte ta ansvar för en by, en stad, ett land eller det som händer i världen. Men var och en av oss måste börja med att ta ansvar för oss själva. Hur vi bemöter andra, vad vi säger och vad vi gör samt förstås på vilket sätt vi står upp för alla människors lika värde. Att förändra världen börjar med dig och mig, vi och oss. Alla. Tillsammans. Varje dag i varje vecka i varje levnadsår. Ingen annan kan någonsin göra det där åt oss.

Med detta hoppas jag inspirera både Svettpärlans aktörer och mina läsare här att arbeta aktivt med sin genus- och normmedvetenhet, sina attityder och värderingar samt de fördomar man bär på. Världen och tillvaron blir inte bättre än vad vi gör den till.

Over&Out. Kram från Rektorskan

Uttrycket ”gå bort” dök upp i min vokabulär redan under tidig uppväxt. Min ömma moder använde det vid de tillfällen då vi skulle på ”lokal” (ännu ett uttryck hon älskade att använda), var bortbjudna till vänner och bekantar eller det var kalastillställningar. ”Gå bort” innebar att kamma till sig, sätta på sig finstassen och ta fram sitt allra vackraste jag på något sätt. Aldrig någonsin sammankopplade jag det där med döden.

Nja, vi är inte så mycket för omskrivningar och att bädda in i vår familj. Jag är uppvuxen med brutal ärlighet och mängder av sanningar att förhålla sig till. Vi säger vad vi tycker, tänker och känner – vi förväntar oss inte att man ska behöva läsa ut något i subtila små meddelanden verbalt eller i skrift. Och det funkar fint för oss. Så nä, man går inte bort när man lämnar jordelivet. Man dör. Punkt! När AllaHelgonaHelgen nu hälsat på blir det där extra påtagligt. Vi blir alla lite påverkade. Älskade lilla mamsen död i närtid ställer naturligtvis till det lite i känslospektrat. Allt man processat i många år kring älskade kompisKalles bussolycka (2001) och minst lika älskade Lassebrorsans fallolycka (2014) kommer liksom upp till ytan. Pockar på sin uppmärksamhet. Rör till det, helt enkelt.

Åh, mina älskade änglar. Ni fattas mig varje steg på vägen. Somliga dagar känner jag mig så enormt trasig, för en del av mig har liksom nästan alltid varit ni. Vi tillsammans. Så mycket kärlek. Så mycket närhet. Så mycket vi. Och så oändligt många oskattbara minnen. De tudelade känslorna av att sakna och inte kunna förstås att jag ska fortsätta resten av min vandring utan er vid min sida samt att vara så enormt lycklig och tacksam över allt det vi fick uppleva tillsammans. En balansgång svår nog att bemästra.

När någon gått för att ej komma åter, då är vi andra som är kvar skyldiga att leva även för dem. Det är så jag tar min an varje dag. Att leva och älska även för dem.Denna helg har vi varit på kyrkogården i lite olika konstellationer i dagarna 3. Ljus och värme, minnen och gemenskap och så oändligt många tårar som behövde bli gråtna. Söndagen avslutades med en minnesgudstjänst i kyrkan för pappa och mig. Mörker och ljus. 90 nyanser av mörker sa han prästen i sin betraktelse. En sorg och saknad som övergår allt förstånd. Och när församling tänt ett ljus var för alla dem som gått för att ej vända åter, så badade plötsligen kyrkan i ett varmgult ljus som inneslöt oss alla i en slags gemenskap.

Nä, man går inte bort sa han prästen. Jag väljer istället att se det som att man lämnar sin jordbeklädnad, att man lämnar in. Sen går man hem. Tänd ett ljus viskade han och sedan brast han ut i den skönaste av sånger: ….och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Tänd ett ljus, för allt du tror på. För den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus…..Tack Patrik. Tack för den vackraste av liknelser. Och betraktelser av livets magi. Man går inte bort, man går hem.

Ta han dom er alla. Låt ljuset, kärleken och överseendet jaga bort alla de där skuggbilderna  av offer, skuld och elände. Låt oss alla bli bärare av varje dags magi. Skapandet av en Happyvardag!

Kram Rektor Mia

Min kloke make pekade med hela handen några veckor före höstlovet och beställde en hotellvistelse, fotbollsbiljetter och avkoppling i stora staden, då han kanske tyckte att det hade varit liiiite för maxat för frun sin sedan sommarlovet vinkades adjö.

Så i samma veva som TB drog hem till Kalmar, packade vi bilen för joyride norröver. Underbart mysiga tillsammanstimmar i bil med mycket prat, många skratt, skön musik och lite pitstopp för gofika på Tindered. Som vanligt hade vi bokat in oss på The Winery i Solna och låt mig konstatera att det märks att det har blivit populärt detta hotell. Vi bodde ju där precis efter öppning vintern 2016 och har sedan varit där ett antal gånger, prisskillnaden är markant kan jag meddela. Det som förut kostat ca 2200kr för 4 personer 2 nätter, kostade denna gång 3490kr för 3 personer 2 nätter. Och parkeringen höjd från 90kr/dygn till 150. Jepp, det där med tillgång och efterfrågan är en spännande business!

Nåväl, incheck och påklädning följt av promenad till först AIKshop, Pressbyrån för påfyllnad av SL-kort och så lite MoS innan vi landade på Vapiano, som är Gabbe favvohak i Sverige. Vi njöt av god pizza, gott vin och uppladdningen för den heta matchen mellan AIK och Göteborg. Gabbe var i pizzaheaven, for sure…..

Galet skön stämning på Nationalarenan. Och lite äkta läktarpoesi från Norra Stå. Ett supertaggat Gnaget som spelade för andra platsen, Europakvalspelsplats och för Sundgren som akut insjuknat och var förd till sjukhus. Somligas sista hemmamatch uppmärksammades också, inte minst Ishi. Och där stod vi och tackade av säsongen 2017, samtidigt som vi blickade framåt mot nästa seriepremiär sådär 5 månader bort. Att vara på plats första och sista hemmamatchen (och gärna så många som möjligt under resten av säsongen också förstås) är liksom vår målsättning.

Sovmorgon, hotellfrulle och så morgonbad förstås. Väldigt svalt i luften med minusgrader, men lagom skönt när man väl doppat sin lekamen i det blå. I ensam majestät simmade, hoppade och hade vi det allmänt skönt Gabbe och jag. På ”hemväg”, iförda baddräkt/badbyxor och med vattnet rinnandes i strida strömmar skuttade vi glatt ur hissen, gled fram till vårt rum, tryckte rumsnyckeln mot dörren och fick bara ett nekande rött sken tillbaka. Försökte enträget ett par gånger till och sedan ryckte vi lite bestämt i dörren. Mitt i ryck nummer 2 inser jag plötsligen att vi befinner oss på fel våningsplan. Tjolahopp! Frustande av skratt rusade vi tillbaka till hissen och hoppades innerligt att vi inte väckt boende i rum 330. Vad är oddsen på det liksom?

En rask promenad i kylslaget väder till bussen som tog oss ut till Djurgården och där samlade vi kulturpoäng genom museumsbesök. Halloween på Grönan ratades dock pga både kyla och mängden folk. Pust…..hela Sveriges höstlov samtidigt liksom. Spårvagnen in till stan och sen lunch, innan vi tog ett litet shoppingstråk. Dålig utdelning dock, men Gabbe hittade det han hade tänkt sig vilket måste anses som tillräckligt bra helt enkelt.

Framåt kvällningen mötte vi upp en kompis från förr och hade några härliga timmar på Urban Deli Nytorget. Underbar catch up, massor av hysteriska skratt och en salig blandning av samtid och dåtid. Tunnelbana och pendeln tillbaka till Solna och sedan kvällsbad. Förstås. Eftersom fadern med lokalsinne var med hamnade vi dessutom rätt både på väg till poolen och tillbaka till hotellrummet.

Somnade sött efter lite Champions Leaugefotboll på tv och vaknade innan klockan var halv fem. Av att det trippelitroppade från duschen. Rektorskan hade för avsikt att lite graciöst tassa upp och in på toaletten för avstängning, utan att väcka de två skönsovande killarna i rummet. Har ni försökt tassa igenom ett beckmörkt hotellrum utan lokalsinne någon gång? Inte så förbannat graciöst kan jag meddela. Törnade emot diverse utstickande prylar och gick också bokstavligen rakt in i väggen, innan jag till sist nådde toaletten. Och ja. det var ett stort rum. Därför tog det tid. Drog igen dörren till hälften, tände lampan och plirade ljusskyggt till innan jag drog till i duschspaken. Döm om min förvåning då jag plötsligen fick en ilsken stråle rätt i nyllet. Av någon outgrundlig anledning hade jag med min distinkta handrörelse fått igång handduschen (som satt så fint upphängd och pekade rakt ut mot toalettens dörröppning) istället för stängt av. Där kan man snacka om trippelitropp de luxe folket. Sin vana trogen brast rektorskan ut i värsta fnitterattacken och minst lika yrvaket ramlade make upp och in på toaletten, för att få sig en liten morgondusch innan han kunde stränga av eländet. Försök sova efter det…….Som två gamla pensionärer hängde vi på låset kl 06.30 och öppnade därmed frullen. Moahahahahaha!

Det blev en tidig hemfärd. Rätt skönt det med när man ändå ska hemåt. Vi stannade i Oskarshamn för lite lunch och sedan landade vi in på Adelgatan hos en älskad TB straxt vid 13. Lite tillsammansmys, utbildning i tvätteknik och så fika förstås. Vilken helt magisk tvättstuga det är i detta hus. Oh la la…..den här mamins dröm alltså. Två stora tvättmaskiner, separat centrifug, torktumlare och värmeskåp i angränsande rum och så 2 separat rum (torkrum och mangel/strykrum). Att coacha någon till att sköta tvätten bland maskiner man aldrig sett funkar inte för detta kontrollfreaket, så fram till igår har han snällt fått ta tvätten med hem då han ändå ska hem med fotbollsmatch/träning. Nu när säsongen är slut förstod vi att han inte alls var så road av att behöva fara hem då tvätten behöver göras så…..

Och det är klart han vill klara sig själv. Plättlätt med att ha tvättstugan med dessa faciliteter kan meddelas. Pussade store sonen hej då och lyckönskade honom inför dagens tentamen, sen for vi hemåt.

Borta bra men hemma bäst. For sure! Så skönt att koppla av på bortaplan. Att sedan komma hem, packa upp och plocka iordning samt få en brasa tänd, hoppa i myskostym och bara landa med en ny härlig bok är ljuvligt. Och ännu återstår några lediga dagar.

Kram från Rektorskan