När man firat att någon har levt

När min älskade bror dog för drygt 3 1/2 år sedan blev jag nästan hysterisk när vår Gabbe (8 år då) sa att vi skulle fira Lasse den dag hans begravning skulle vara. Jag vet att jag väste mellan tänderna att det där minsann inte var något att fira, men vår envising till son fortsatte att hävda att vi skulle fira Lasse. ”Att han hade levat” som han sa då. Det där blev ett vackert uttryck som vi använt oss av, ett ganska typiskt sätt att hantera världen för vår Gabbe. Han har historiskt sett varit väldigt sparsmakad med känslouttryck till skillnad från vår analytiske store son TB som är väldigt duktig på att kommunicerar sina tankar och känslor, men de uttryck han delar med sig av har inte sällan varit väldigt livsbejakande. Det måste tillstås.

019Och igår var det dags. ”Att fira att mormor har levt” sa han Gabbe. Den 18 september tog hon sitt sista andetag och släppte taget om livet, igår samlades vi i kyrkan för en specialkomponerad stund. Lilla mamma hade förstås skrivit ner alla sina önskemål och dessa kunde infrias ett efter ett. Det var val av blommor (liljekonvaljer och rosor), solosång av finaste Marie (Tryggare kan ingen vara samt Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör), kista, kombo av blommor och pengagåvor till Barncancerfonden förstås och så psalmer, följa bärare med kistan till trappan och vinka farväl då kistan kördes bort i vit bil, förtäring och hennes egenhändigt skrivna sista hälsning till oss. Pappa fick välja inledande musik och avslutande dito och vi barn valde de tre sångerna (I´m sailing, Jag ska måla hela världen lilla mamma och I min lilla lilla värld av blommor) till allas avsked vid kistan. När vi närmaste tagit farväl stod vi kvar i en tät ring runt kistan, kramades och jag berättade för mamma att vi fortsatt står enade, nära tillsammans i gemenskap och att vi alltid kommer att finnas där för varandra. Precis som hon alltid velat och förespråkat. Kärlek, gemenskap och omtanke framför allt.

008Så mycket känslor all over the place. Så många tårar som liksom var tvungna att blir gråtna denna dag. Så mycket kärlek. Så mycket stolthet. Så mycket vår mamma i varenda detalj. På minnesstunden åt och drack vi gott, delade minnen och goa skratt, torkade tårar på varandra, kramades och lyssnade på min storebrors fina tal. Det blev en vacker och väldigt väldigt värdig avslutning på en helt fantastiskt stark kvinnas liv. Som hon avslutade sina sista ord till oss: ”Jag inte bara älskar er av hela mitt hjärta, jag är så oändligt stolt över er. Själv har jag haft en underbar vandring på denna jord.”

021Min älskade mamma (och pappa och kids förstås). Min hjältinna, min idol och min stora förebild. Om jag bara så blir lite av allt det hon varit i sin omtanke, omsorg och människokärlek så kommer jag att vara sjukt stolt över mig själv. Jag kommer att sakna henne, på ett bra sätt, varje dag resten av mitt liv.

020Som ett självklart led i den uppfostran min mor givit mig väljer jag att vara glad och tacksam över all den tid vi fått tillsammans, istället för att sörja att den är över nu.Jag väljer glädjen. Och jag väljer att hedra min älskade mamma med att fortsätta älska min vandring på denna jord.

Så idag har för första gången på mycket länge varit en vanlig dag. En Happyvardagdag! Vi vaknade supertidigt maken och jag (04.30) och låg kvar och läste samt  snicksnackade i sängen. Jobb, helghandling (på en torsdag, bara en sån sak), Gabbe hade kompisNoah med hem, regnpromenad, tillsammansfix av kvällsmat och så soffhäng, tända ljus och lite datorslapp. Jag känner mig varm inombords och lugn i sinnet. ”Vi reder detta lilla mamma.Sov så gott!”

Bästa torsdagskvällen till er folket. Kram från Rektorskan

 

9 thoughts on “När man firat att någon har levt

  1. Jag hittar inte riktigt orden just nu…
    Det är ju så mycket känslor som bubblar upp i en sådan situation. Men jag måste säga att Gabbe verkar så himla klok, det är ju så fantastiskt vackert tänkt. Ja, vilken kille.
    Sov så gott nu och hoppas ni får en lugn och vacker helg!
    Kraaaam Anna

  2. Han har ju helt rätt egentligen. Klart man ska fira att personen har levt! Hur värdelöst hade det inte varit annars? Fredagskrönika!

  3. Jag kommer ihåg att du skrev det i din blogg då att Gabbe tyckte man skulle fira att någon levt och det var ju ett väldigt klokt och fint sätt att göra det på. Jag hade de orden i bakhuvudet när min mamma gick bort för bra precis 1 år sedan och det skulle ordnas med begravning som blev den finaste stund man kan tänka sig. När min svärfar hastigt lämnade oss i somras klingade återigen dessa ord och vi ordnade till en vacker och minnesvärd ceremoni där vi verkligen hyllade att han levt. Det är jobbigt när nära och kära lämnar jordelivet men jag försöker tänka att de får möta övriga familjemedlemmar som gått bort tidigare och att de har det bra tillsammans. Du har så kloka och fina söner Mia. Var rädda om Er! Kram/Anso

    • Men åh, vad fint sagt raring. Tusen tack! Jag har aldrig tänkt som Gabbe förr, men han tänker liksom annorlunda. Det gör han. Han är bättre på att se det lilla….alltid. Kram

  4. Helt rätt av dig att välja glädjen….. i början känner man ju mest sorg men i takt med att tiden går så tar glädjen över mer och mer. Men såklart med sorgestunder emellanåt. Så tycker jag att det känns❤️
    Ovanligt men fint med kombon rosor och liljekonvaljer. Till min pappa valde vi en annan ovanlig kombo, rosor och tulpaner…. floristen tittade på mamma som om hon var knäpp när hon beställde det. Men det fanns en tanke och känsla bakom det. Pappa var helt ointresserad av blommor men sa alltid att det finns två sorters blommor. Och genom att krama dom kände man om det var en ros eller tulpan 😉 Men det blev så vackert med den kombon i alla härliga färger.
    Stor, varm kram vännne //J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *