Kval och rättvisa

Lindras livets kval av likars jämmer? Somliga anser det. Och visst kan jag tillstå att det är underbart skönt att ibland höra medmänniskor berätta om hur de brottas med livets kval. Man ska aldrig underskatta vad förståelse kan göra för ens välmående. Bara man inte fastnar i det där jämrandet tänker jag.Bara man lyckas bryta sig själv, varandra, och åter lyfta blicken då och då. Förra helgen grottade jag ner mig i kvaljämmer, det måste erkännas. Kval som i fotbollskval alltså. Jag tyckte verkligen att hela upplägget för det fotbollskval TBs lag var mitt uppe i var minst sagt löjeväckande. Och det tycker jag fortfarande, om någon nu undrar. Som den analytiker jag är retar det ihjäl mig när skrivbordsideér inte ens är bra på teoretisk nivå. Det är väl det minsta man kan begära liksom….Och att det finns styrande människor som detta till trots liksom inte reagerar. Som bara stillsamt accepterar. Det förvånar mig som alltid.

007Ja, ni har väl fattat vid detta laget att Rektorskan är en sann drygis. Ni vet en sådan som nagelfar det mesta här i världen. Inte nödvändigtvis verbalt initialt. Nädå, jag klurar, vänder och vrider på de situationer som jag och mina nära och kära hamnar i eller beskriver om andra.I tysthet. På min kammare. Gör en och en annan tankekullerbytta, genomskådar de flesta människors intentioner och värderar sedan nogsamt vilka saker jag pratar om. Med den det berör eller bara inom familjen. Eller då det krävs med rätt externa människor som har rätt att veta, bör veta eller alternativt har nytta av att få veta för att kunna använda det i rätt sammanhang. Rättvisa är extremt viktigt för mig. Likaså likvärdighet. Jag far rent fysiskt illa av människor som mer eller mindre medvetet i olika sammanslutningar låter olika förutsättningar gälla för olika människor. Alldeles särskilt gällande våra barn och ungdomar. Avskyvärt! Alla vi som är verksamma med vår framtid, dvs barn och ungdomar, måste vara extremt uppmärksamma på hur vi hantera tillvaron så att vi inte missgynnar några genom att gynna andra. Det där är elementärt, anser jag. Och allas vårt förbaskade ansvar att reflektera och vid behov korrigera oss själva i.

009Nåväl, äntligen oktoberlördag. Vaknade av alarmet kl 06. Vem i herrans namn hade programmerat min mobil????? Det blev dock en skön (och tidig) morgonpromenix med bryggspring för Milou. Äntligen. Hans rehab efter korsbandsskadan går stadigt framåt och nu får han utöka rundorna lite. Såååå lycklig. Långfrulle med blaskläsning efter den varma duschen och sedan begav vi oss mot dagens fotbollskval.Givetvis på plats på arenan för dagen lagom till uppvärmning, inte speciellt kallt men sjukt blött. Att välja Converse var inte en toppnotering av bra val precis, men hemma var det uppehåll och 16 grader sååååå…… Fick husera under mitt härliga paraply med det fina ”taket” merparten av matchen. Och stampa med fötterna för att hålla dem vakna i blötan och kylan.

015Tät match och taggade boys i vårt Saik. Långa perioder rullade de fullständigt bort sina motståndare och däremellan smällde det rejält i närkamper. Ett bra och bestämt domarteam höll dock stämningen i hyfsad status matchen igenom, men visst hade man hjärtat i halsgropen några gånger (som när TB blev skallad i en luftduell och blev liggande på marken). Han som är högst i duellen på bild är min, riktigt bra insats av vår TB. Bra spänst har han visst med. Stolt morsa. For sure!

024Och jodå, idag gick det vägen. Vinst och platsen uppåt i seriesystemet är säkrad. Gissar att hela supporterligan var minst lika lyckliga som de där sköna grabbarna på bild. Hemåt for vi, med sjöblöta fötter och knorrande magar. Inte en kiosk så långt ögat nådde under matchen och vi som älskar att köpa grillad fotbollsvurre fick snällt ställa in oss på ett pitstopp på BK på vägen hem. Funkar fint det med skulle det visa sig.

023Jadå, jacket i pannan fick sig en ny kyss. Igen! Snark……Ihoptejpad och snygg som få är han ändå vår TB. Han kom hem och vände, drog på lagfest och firande förstås och här sitter vi andra nu denna lördagskväll. Mörkret ligger redan tungt över Näset, brasan sprakar och tvättstugans alla maskiner går på högvarv. Här ska vi också fira med lite ost och kex, snacks och en vältempad Italienare. Fotbollssäsongen 2017 är nu officiellt avslutad. Och medan TB säkert tycker det ska bli skönt med lite vila är Gabbe sjukt sugen på att köra igång igen. Hoppas innerligt att det där uppehållet är slut snart. Livet utan fotboll är inget för familjen Happyvardag i alla fall, det är då ett som är säkert…..

Kram från Rektorskan

När man firat att någon har levt

När min älskade bror dog för drygt 3 1/2 år sedan blev jag nästan hysterisk när vår Gabbe (8 år då) sa att vi skulle fira Lasse den dag hans begravning skulle vara. Jag vet att jag väste mellan tänderna att det där minsann inte var något att fira, men vår envising till son fortsatte att hävda att vi skulle fira Lasse. ”Att han hade levat” som han sa då. Det där blev ett vackert uttryck som vi använt oss av, ett ganska typiskt sätt att hantera världen för vår Gabbe. Han har historiskt sett varit väldigt sparsmakad med känslouttryck till skillnad från vår analytiske store son TB som är väldigt duktig på att kommunicerar sina tankar och känslor, men de uttryck han delar med sig av har inte sällan varit väldigt livsbejakande. Det måste tillstås.

019Och igår var det dags. ”Att fira att mormor har levt” sa han Gabbe. Den 18 september tog hon sitt sista andetag och släppte taget om livet, igår samlades vi i kyrkan för en specialkomponerad stund. Lilla mamma hade förstås skrivit ner alla sina önskemål och dessa kunde infrias ett efter ett. Det var val av blommor (liljekonvaljer och rosor), solosång av finaste Marie (Tryggare kan ingen vara samt Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör), kista, kombo av blommor och pengagåvor till Barncancerfonden förstås och så psalmer, följa bärare med kistan till trappan och vinka farväl då kistan kördes bort i vit bil, förtäring och hennes egenhändigt skrivna sista hälsning till oss. Pappa fick välja inledande musik och avslutande dito och vi barn valde de tre sångerna (I´m sailing, Jag ska måla hela världen lilla mamma och I min lilla lilla värld av blommor) till allas avsked vid kistan. När vi närmaste tagit farväl stod vi kvar i en tät ring runt kistan, kramades och jag berättade för mamma att vi fortsatt står enade, nära tillsammans i gemenskap och att vi alltid kommer att finnas där för varandra. Precis som hon alltid velat och förespråkat. Kärlek, gemenskap och omtanke framför allt.

008Så mycket känslor all over the place. Så många tårar som liksom var tvungna att blir gråtna denna dag. Så mycket kärlek. Så mycket stolthet. Så mycket vår mamma i varenda detalj. På minnesstunden åt och drack vi gott, delade minnen och goa skratt, torkade tårar på varandra, kramades och lyssnade på min storebrors fina tal. Det blev en vacker och väldigt väldigt värdig avslutning på en helt fantastiskt stark kvinnas liv. Som hon avslutade sina sista ord till oss: ”Jag inte bara älskar er av hela mitt hjärta, jag är så oändligt stolt över er. Själv har jag haft en underbar vandring på denna jord.”

021Min älskade mamma (och pappa och kids förstås). Min hjältinna, min idol och min stora förebild. Om jag bara så blir lite av allt det hon varit i sin omtanke, omsorg och människokärlek så kommer jag att vara sjukt stolt över mig själv. Jag kommer att sakna henne, på ett bra sätt, varje dag resten av mitt liv.

020Som ett självklart led i den uppfostran min mor givit mig väljer jag att vara glad och tacksam över all den tid vi fått tillsammans, istället för att sörja att den är över nu.Jag väljer glädjen. Och jag väljer att hedra min älskade mamma med att fortsätta älska min vandring på denna jord.

Så idag har för första gången på mycket länge varit en vanlig dag. En Happyvardagdag! Vi vaknade supertidigt maken och jag (04.30) och låg kvar och läste samt  snicksnackade i sängen. Jobb, helghandling (på en torsdag, bara en sån sak), Gabbe hade kompisNoah med hem, regnpromenad, tillsammansfix av kvällsmat och så soffhäng, tända ljus och lite datorslapp. Jag känner mig varm inombords och lugn i sinnet. ”Vi reder detta lilla mamma.Sov så gott!”

Bästa torsdagskvällen till er folket. Kram från Rektorskan

 

Skrämmande fakta

Hallå hej, här är jag! Bland dammråttor och gammal junk, kartonger och påssystem samt en hel massa bråte jag inte för mitt liv kan förstås vem som har asat in i mitt hem. Ni kommer ihåg mitt egenpåhittade lilla projekt i att rensa ut…..hrm…..hela huset. Det går framåt kan jag meddela, men det tar nästan all min tid i anspråk. Funderade till och med på att ta semester en vecka för att slutföra uppdraget, men maken hejdade mig mitt i den tanken. Semester ska vara avkoppling anser han….

034Nåväl, mitt Feng Shui-projekt har böljat lite fram och tillbaka de senaste dagarna/veckorna så att ibland har det sett ut som i lördags morse (se bild) eller annars ganska ordinärt. Jag estimerade att det skulle få ta, om inte till jul, så åtminstone till adventsstöket i anspråk. Maken undrade försiktigt vem jag trodde jag försökte lura…..han menar att jag alltid vill ha allt gjort igår. Jag fattar verkligen de nada, didelidozipzero null.

Igår morse tog jag tag det kombinerade utrymmet klädkammare, förråd och makens man cave och av bilden ovan att döma förstår ni att jag hade lite att stå i. Nu har det hunnit bli söndag kväll och hemmet är åter iordning. För att vara helt ärlig är nu alla skåp, lådor, rum och utrymmen genomgångna och utrensade, förutom en slasklåda i köket och en garderob med verktyg etc. Jag har kört 4 billass och har minst ett kvar till återvinningen, klädinsamlingen och containern. Lite saker har skänkts mer internt och somliga saker har jag sålt av. Garaget fick ett semirens, bara så att altanmöbler etc kom in, och resten ska göras till våren. Vinden är helt tömd. Fy farao vad nöjd jag är med mig själv……

2016-07-06 09.51.00Som en mindre angenäm effekt av husrenset seglade några skrämmande fakta upp. Som ni vet har jag ju haft köpstopp under en period och jag förstår nu varför. Efter utfört rens och i samband med inplockandet i nya garderobssystemet uppdagades nämligen vissa fakta. Fakta som jag egentligen inte vet om jag ska få panik över eller om jag ska se som lyckosamt i min idé om att bygga garderob. Antal byxor: 48 (rensade ut så att det blev 43 eftersom jag gjort lite narr av min bror Lasse, vars garderob innehöll just 43 par byxor). Jag behöver nog inte köpa nya byxor på ett tag. Och yup, alla 43 paren passar finfint. Antal kappor: 6 (helt hanterbart och rimligt tycker jag). Antal vinterjackor 5 (definitivt rimligt). Antal vår- och höstjackor: 26 (hoods och munkjackor ej medräknade). Antal klänningar: 38 (allt från solklänning till värsta finstassen, så det är väl också rimligt eller?). Blusar och tröjor räknade jag inte, inte skorna heller. Mer än de 48 par jag nu har skänkt, begravt, slängt eller sålt av då alltså. Och eftersom ingen annan sa det, säger jag det själv. Gu, så duktig jag har varit på att rensa. Maken stirrade på mig och väste mellan tänderna: ”Rensat älskling, du har inte rensat. Du har bara gjort plats för nytt”. Vilket påhopp!

040För övrigt har maken shoppat nya Samurajsvärd till sig själv, så det så. Och det innebär att vi har rätt fullt i knivfacket också kan meddelas.

040

Nu är Gabbe hemhämtad från sin fotbollsavslutning på restaurang Parken. Maken och jag tog en runda över stan och hamnade sedan på bästa Mont Matre för lite gott käk, vilket innebär att det blir en lugn kväll här på Näset nu. Tvättmaskin och torktumlare snurrar för fullt. Ljusen är tända, doftoljan till doftpinnarna påfylld och TV-fotbollen rullar. Ikväll återstår endast en liten renbäddning av säng samt bestigandet av strykberget, sen får man fladdra ner i tv-soffan.

Hoppas ni haft en finfin helg folket! Kram Mia

 

Vem får din tid och din uppmärksamhet?

Tid är det mest rättvisa och likvärdiga som vi omger oss med. Ty tid är ju det enda vi människor har exakt precis lika mycket av. 24 nya timmar varje dygn. 24 timmar att spendera efter egna måsten, behov och önskemål. 24 extremt värdefulla timmar att fylla med sådant som är viktigt. 24 timmar att leva. Om och om igen, varje dag i varje vecka i vart år vi spenderar på vår jord.

007

24 nya timmar är verkligen en ynnest. En gåva. En vacker present vi så ofta borde ära och hänföras av. Och ändå, ändå reduceras de där 24 timmarna alltför ofta till en stress och press och jakt. Visst är det där egentligen förfärligt. Hur kan något så värdefullt få lov att bli en slitochslängvara? Reflekterar du någongång över hur du tar dig an dina 24 timmar? Funderar du som jag över vem du vill rikta din tid och uppmärksamhet mot? Gör du medvetna val eller väljer du att antingen gilla läget alt förbanna läget över hur det bara blir?

026

Jag gör det. Reflekterar och tar beslut om vem och vad som känns viktigast att spendera tid och uppmärksamhet på alltså. Vid olika tidpunkter och genom olika faser här i livet. Att prioritera är en nödvändighet för mig helt enkelt. Precis som min älskade lilla mamma alltid gjort, väljer jag också alltid mina kids, min make och övriga nära och kära framför det mesta. Ja, till och med framför mig själv. Det är kanske inte alltid det klokaste att alltid ställa sig själv åt sidan (ty man behöver ju även vårda sig själv), men faktum är att det jag minns allra mest från min uppväxt är att min mor och far ALLTID sörjde för mig först. Det var mina tider i skola och fotboll, mina behov av läxläsningshjälp och samvaro som alltid hade förtur i deras planering. Det var aldrig kalla handen eller ett nej för att de skulle dricka vin, åka på happenings eller träna. Det var inte en massa fester eller vuxenaktiviteter eller weekendresor eller vuxensemestrar eller lämna bort eller ha barnvakt på plats. Jag kände verkligen aldrig att jag störde i deras värld. Det var vi tillsammans som familj. Och som barn fick man snällt hänga med och hjälpa till i såväl vardag som helg, i såväl städ, tvätt och handling som i skogsturer, på kalas och fikastunder. Det var inget parallelliv what so ever.

053

Det där har förstås präglat mig. Massor. Så vi organiserar helt enkelt livet på samma sätt här i Happyvardag. Det är extremt sällan vi gör saker på tu man hand maken och jag. Vi är en familj. Vi tror på tillsammanstid. Vi prioriterar kidsens tider, önskemål och behov och sedan får de snällt hänga med på det vi paranteser måste, önskar och behöver. Det är ett givande och ett tagande. Vi klarar inte av idén om att mötas i dörren för att hinna få ut mesta möjliga av dygnets timmar. Vi stämmer alltid av med varandra först och vi har alla lärt oss att ställa upp för att det är viktigt för någon annan, eller avstå av dito orsak. Vi kan säga ja och vi kan säga nej. Vi gör inget halvdant. Vi tidsoptimerar inte. Vi värdesätter enormt de där nya 24 timmarna vi får, tar dem aldrig för givet. Ty vi vet, vet att det innan man vet ordet av inte längre finns några nya 24 timmar att tillgå tillsammans.

Och vem skulle jag vara att värdera hur andra gör? Vi lever i ett fritt land och vi väljer inriktning på våra liv och leverne. Men helt krasst måste jag ändå få lov att konstatera:

a. Barn mår bra av tillsammanstid och jag tror att den absolut i särklass viktigaste fostran till bra medmänniskor tar sin början i kretsen av nära och kära. Här lär man sig hur man för sig, hur man pratar med andra, hur man bemöter andra, vilket språk som är acceptabelt och på vilket sätt man bör möta olika situationer. Man skaffar sig helt enkelt sin alldeles egen lilla verktygsväska. Alla behöver tillsammanstid och blir det inte med familjen, blir det gärna med någon subgrupp istället. IRL eller i cyberrymden. I vars umgänge det skapas lagar, regler, riktlinjer och acceptans för vad som är ok. Man kan ju bara hoppas att allt det där sedan stämmer överens med det man själva värdesätter i sin egen familj. Tyvärr händer det att så tyvärr inte är fallet, vilket i värsta fall kan ta ganska lång tid att upptäcka. Och gärna resulterar i mindre angenäma överraskningar, modell chock i någon grad.

b. Tillsammanstid är idag en bristvara för många barn, i många familjer. Det märks liksom direkt. Ekorrhjulet snurrar på allt snabbare, man ska vara med överallt och i många familjer är man ständigt på väg någonstans. Stress, press och jakt är vardagsmat. Och så kompenserar man detta med att istället ställa krav på omgivningen. För att bättre matcha familjens önskemål och behov.

c. Livet blir vad man gör det till. Och vi har alla ett val kring hur vi använder våra 24 timmar. Barn måste inte vara med i alla aktiviteter de önskar, alltid ha kompisar med hem eller få allt de pekar på. Som vuxen behöver du inte heller vara med överallt, vara rätt i alla ramar (framgångsrik på jobbet, vältränad, visa upp ett rikt kompisliv, välstylat hem, servera ekochic vegomat, ställa upp i extremaktiviteter etc etc etc).Man kan välja att vara helt enkelt tråkvanlig (som rektorskan då).

d. Ingenting behöver vara perfekt, top of the line, best of the best, creme de la creme. Good enough är så förbannat leasure härligt helt enkelt. Underskattat, jag vet, men prova gärna. Livet blir lite mindre allvarsamt, jag lovar.

e. Kidsen kommer inte att minnas om dina kanelbullar var hembakade, om maten var ekologisk, ert hus trendigt eller bilen ny. Inte heller kommer de att minnas om du som mamma eller pappa var tight och vältränad, vann golftävlingen du for på eller maran du ställde upp i. Däremot kan du ge dig på att de kommer att minnas om du offrade din egen tid och dina egna aktiviteter för att istället vara med dem. Aktivt deltagande alltså. Eller om det var ditt självförverkligande som styrde tillvaron.

035

Om du undrar varför jag kom att tänka just på det här…..Ja, jag möter ju gärna en kavalkad att rättighetskrävande, valifrågasättande och önskemål titt som tätt. För somliga verkar det helt klart vara viktigare att styra andra dit man själv vill, tillvaron runtikring och omständigheter, att allt liksom blir enligt konstens alla livsregler, hellre än att det blir bra. Att man mår bra. Att man förvaltar sina 24 nya timmar på ett medvetet bästa sätt. Att man lever fullt ut.

Just den inställningen förvånar mig mycket!

Amen och god natt folket! Har vi tur välsignas vi snart med 24 nya timmar! Kram Mia

 

Möter hösten

Länge, vääääldigt lääääänge höll jag fast vid min tro och förhoppning om den vackraste sommaren i mannaminne. Jag längtade, väntade, hoppades. Peppade min omgivning, badade på i det lätt svala havet, såg till att utnyttja varenda  minut av ok väder för utevistelse. Predikade att om vi bara har den rätta tron, ja då kommer snart det vackra vädret till oss. Man får ju liksom inte bara ge upp sådär.

081När sommarlovet övergick i läsårsstart fortsatte rektorskan sitt pläderande för att det nu minsann blir den absolut bästa sensommaren i mannaminne. Att vi skulle få igen allt det vi saknat i sommar. Jag var nog så övertygande att jag till och med började tro på det där själv. Nåväl, ingen kan i alla fall anklaga mig för att se hinder eller för att ha en negativ approach. Nu skriver vi plötsligen den 3 oktober och även om veckan och helgen som gick bjöd på sol och behagliga 16 grader, så måste även jag krypa till korset och erkänna att det numera känns som om hösten gjort entré.

010I fredags besökte vi TB i Kalmar och passade även på att ta en tur till den skördefestande Öland. Lördag och söndag bjöd sedan på fotbollsmatcher, förvisso med solen som lite avlägsen gäst men ändå likväl iförda långbyxor och tjocktröja/jacka. Gårkvällen bjöd på ett ständigt gäspande och imorse var det oroväckande mörkt då alarmet brände av. Gabbes fotbollsträning ikväll fortskred medan mörkret sakta sänkte sig över Åvallen.

029Man skulle kunna få spunk för mindre. Man skulle kunna misströsta, börja leta solresor och få uppbåda all tänkbar energi för att hålla paniken stången. Man skulle verkligen kunna skrika rakt ut. Men på något sätt har jag bara försonats med det faktum att hösten är här. Hur märkligt det än låter så är jag också helt kolugn med att det är mååånga månader till nästa långledighet med nya förhoppningar om sol och värme. Jag höstrustar här på hemmaplan, både inomhus och utomhus, och jag verkar tydligen finna någon typ av lugn och harmoni i det där. Märkligt! Ganska förvånad själv också! Icke desto mindre älskar jag mig själv lite mer då.040Medan Gabbe tränade rastade jag volangerna Rödeby runt. Hem, dusch och så kvällsmat. Mörker utanför fönstret, men massor av tända ljus och så känslan av att med gott samvete bara kunna krypa upp i soffhörnet och mysa resten av kvällen. Same same, but very different!

Kram Mia