Mellan hopp och förtvivlan

Ni vet det där med att mötas och skiljas och att det är livets gång…..Vilken jävla skitprosasångstrof alltså! Och det må vara hänt att man färdas genom livet genom dessa faser av att mötas, etablera relationer, leva och skiljas åt, men kom inte och påstå att det där bara ska klackas iväg sådär lättvindigt. Förändringar är sjukt jobbiga. Och att förpassa människor eller bli förpassad till dåtid, historia, imperfekt det är förenat med så mycket känslor att jag blir trött bara av att tänka tanken.Än mindre uppleva det. Och ändå är det precis i det spektrat jag rör mig nu. I realtid.

018Min vackra lilla mamma. Hon som är min allra första relation och därmed också den längsta jag kan stoltsera med. Hon som varit mitt livs största idol och som jag älskar över allt annat på jorden. Hon som blev sjuk i Parkinson ungefär samtidigt som Gabbe föddes, men som haft ett ganska långsamt sjukdomsförlopp (och som är envis som en åsna och seg som få). Sedan Lasses död för 3 1/2 år sedan har hon successiv blivit sämre och epitetet: att vara mamma till sin mamma har realiserats för oss barn. I december förra året trillade hon och bröt sig och sedan dess har hon bott på Annagården. Det har varit lugnt och tryggt för oss, nära för pappa att komma och hälsa på dagligdags och mamma har, om inte helt gillat det, så accepterat att det måste vara så. Hon har trivts med att bli omhändertagen och vi har kunnat få göra de mysiga sakerna med henne. Sedan mitten av sommaren har det tyvärr varit ganska shaky. Mamma har pendlat rejält mellan pigga och vakna, ganska galanta dagar och dagar av krämpor, orörlighet och en begynnande demens (som kommer av Parkison). Och med det har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan.

018Hopp över mammas envishet och sega virke. Hopp över att hon ska orka sig igenom ännu en sjukdomsfas och sedan stabiliseras. Hopp över att få behålla en älskad mor i mitt liv. Och så den djupaste formen av förtvivlan av att se hur sjukdomar ansätter henne. Förtvivlan över att se henne allt mer stillasittande och i behov av mer hjälp. Förtvivlan över att det inte finns något mer jag kan göra för att hjälpa henne. Och gud, det har funnits dagar då jag tror att mitt hjärta ska gå sönder på riktigt.

Sedan förra söndagen har det gått snabbt utför. Några dagars riktigt dåligt läge byttes till finfina dagar i slutet av förra veckan/helgen, men med en varningsklocka om att hon kändes trött, lite håglös som om hon hade gett upp (eller åtminstone var på god väg). I måndags då jag var där en lång stund på eftermiddagen så var det fortfarande ok och vi hade ett fint samtal med många kramar och pussar. Sedan igårmorse är läget akut. Och jag kämpar med att acceptera det faktum att jag förmodligen inom en mycket snar framtid måste släppa taget om min livlina, min älskade lilla mams, min stora idol. Jag är inte redo! Jag vill inte! Och ändå vet jag, instinktivt vet jag att det är det enda lilla mamma önskar just nu. Så är det att få somna in. Gode Gud, giv  mig styrka!

021

Kram Mia

8 thoughts on “Mellan hopp och förtvivlan

  1. Kära vän❣️ Jag vet inte vad jag ska skriva till dig… det finns inget jag kan skriva för att göra situationen lättare för dig. Så i stället för att trassla in mig i en massa floskler så skickar jag dig den största och varmaste cyberkramen som finns
    ❤️❤️❤️ Kramar om J

  2. Man är aldrig redo för det. Sätt dig över dina egna känslor och behov, tillåt henne att gå. Minns hur min pappa kämpade för att hålla sig kvar. När jag sa att det är okej, det räcker, du har kämpat länge nog, så gled han mer iväg. Men det är jobbigt, tårarna kommer än när jag tänker på det.
    Var glad att din mamma haft ett fint liv, att hon motat sjukdomen länge med sitt j-lar anamma. Hon vill väl inte bli ett kolli. Kram till er alla!

  3. Mia, läste igårkväll och har tänkt på dig av och till hela dagen. Har inte vetat vad jag skulle skriva, har ju ingen tröst direkt annat än efter att Parkinson konstaterades har det ju blivit ett långt och vad jag förstått gott liv ändå. Ibland känner man sig färdig med livet, det gjorde Hasse Alfredsson också, och då får det vara så. Icke desto mindre är man ledsen och sorgsen och så får det också vara.
    Ta hand om dig och kram från Monika

  4. Så sorgligt. Det finns ingen som kan ersätta en Älskad Mamma. Idag är jag så otrolig rädd om allt som Mamma gjort, handarbete eller en skriven liten lapp. Allt är så värdefullt. Önskar att du ska orka med allt tungt nu och kunna glädjas åt alla fina minnen. Kram.

  5. Vad ledsamt att läsa. Jag har också en person i min närhet som krymper medan Parkinsonsjukdomen växer. Ibland är livet tungt, speciellt när det inte finns något mer man kan göra. Jag känner med dig. Fint med all glädjetid ni ändå fått tillsammans hittills. Att aldrig vara redo betyder också att hoppet är det sista som överger en. Ta vara på tiden och hoppas du kan känna dig stark i sorgen. Varm kram och ta hand om dig!

  6. Hej du fina fina Mia <3
    Jag vet inte vad jag ska skriva för att något överhuvudtaget ska kännas lättare för dig…. Hopp och förtvivlan som blandas om vartannat och då spelar det ingen roll att förnuftet säger en saker ibland… För där kärleken är som starkast finns liksom inget förnuft.
    Vill bara ge dig en stoooooor varm och lång kram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *