Att bida sin tid …..

…..och att begränsa sig. Just dessa två nämnda uppdrag kan nog tyvärr inte kategoriseras som rektorskans paradgrenar precis. Hehehehe! Hur ofta jag än snuddar vid tanken att ta det easy, låta saker bero, inte tro att jag måste bli klar straxt innan jag börjat och så vidare och så vidare så blir det inte så mycket mer än just tankesnudd. Jag är något utav en mästare på att precis ALLTID växla upp, tuta och köra. Suck…..

227Och nu har jag hamnat i ett läge där det liksom inte går att skynda på, där yttre omständigheter styr hela skutan och jag bara helt snällt måste acceptera att möjligheten till tempoväxling är extremt långt borta. Frustrerande? Jo vars du…..

002Ända sedan planerna på Tors flytt togs i bruk har vi levt i någon slags planera-packa-flytta om-ändra-period. Där till på köpet allt har behövt ta sin tid. Vi pratar alltså från april till dags datum. Och för att vara helt ärlig gick det alldeles utmärkt fram till för cirka en vecka sedan. Jag tror startpunkten för renovering av TBs gamla rum, som ska bli Gabbes nya dito, satte temponerven i gungning på rektorskan. För nu mina vänner, nu leker vi en avancerad form av fruktsallad här i Happyvardag. Och det, det kräver såväl sin planering som sin struktur och ordning, Ord som ger mig en skönt värmande känsla i bröstet. Jag har hela gången vääääldigt klar för mig. Planeringen innefattar förutom omflytt, en viss form av renovering, men framförallt stora utrenset och stora städet. Samt viss hjälp från medmänniskor kopplat till bärande och flyttande och rens. Klart begränsande fraktorer för en tempohöjning. Har jag märkt. Säkert oerhört nyttigt och kanske även väldigt kvalitativt rätt, men så förbannat energikrävande. Jag hyperventilerar istället för profylaxandas kan meddelas.

083TBs gamla rum (det är sista gången jag skriver det nu, jag lovar) och Gabbes nya är nu i stort sett helt klart. Vi väntar bara på den beställda gamingstolen och Gabbes utrens av en styck hylla från sitt gamla rum. Det blir supersnyggt. Lovar att visa bilder då allt är på plats. Helgen ska ägnas åt just detta sista rens för Gabbe och sedan skall det sista städas ur i hans gamla rum. Dit in skall sedan klädskåp och byråer flyttas från sovrummet, samt nyfix av säng till TB ske, då rummet ska vara ett gästrum (för TB då han kommer hem). Den förestående flytten av kläder kommer att föranleda det stora renset i makens och mina garderober samt i tvättstugans förvaringsutrymmen. Lägg därtill att vi väl också passar på att byta årstid i sko- och klädgarderober. Puh! Och jippie på samma gång!

048Men imon fredag, imon jobbar vi några timmar och sedan drar vi till store sonen i Kalmar. Det blir lite trix hemma i hans lägenhet och sedan gopizza på bästa Da Ernesto, innan han sedan ska ut och ta några tentadrinkar. Och vi styr bilen tillbaka till den blekingska skärgården.

Kram på er folket

 

Värdemätare och fotboll

Livet! Det fortgår! Solen går upp och solen går ner. Aktiviteter avlöser varandra och relationer skall vårdas. Tryggheten i det ”vanliga” skall aldrig underskattas och ändå likväl måste det ibland ses i perspektiv av vad livet egentligen handlar om. Livet här och nu. Med olika fokus och olika to do´s. Livet…..

033Värdet av att finnas till, för nära och kära, sig själv och för andra. Värdet av att vara någon i en relation. Värdet av att ha andra vid sin sida, medmänniskor som bryr sig på riktigt. Insikten i att man själv inte är mer värdefull än någon annan som grunden för samexistens på riktigt. På lika villkor. Och ändå, ändå finns det alltid medmänniskor som sätter sig över det där. Som ger sig själv den självklara rätten att tycka sig få bestämma, ta över, trycka ner eller misskreditera. Alla tankar som föds, alla känslor som rörs upp. Ord, blickar,minspel och förlupna kommentarer. Kanske är det inte så illa ment. Kanske är det bara stridens hetta. Kanske förstår inte alla hur de själva uppför sig, hur det som lämnar deras läppar och det som sägs i den ickeverbala kommunikationen landar in hos första bästa mottagare. Kanske borde man bara stänga av…….Och ändå, ändå berörs man. Låter det ankomma. Försöker sätta det i sitt sammanhang, vill förstå.

003Söndagssamtalet här hemma i familjen Happyvardag kretsar kring människovärdet. Om vikten av att strössla tillvaron och människor med det positiva, det utvecklande och det omtänksamma och om man har svårt att hitta det, då bör man knipa igen och inte säga någonting. Att gnäll är något negativt och destruktivt som till sist faktiskt kommer att vändas emot en själv i ett slags: what goes around, comes around. Men också att man inte kan bestämma hur andra människor ska behandla en, hur andra människor ska bemöta en eller ens hur andra människor ska tala till en – det enda man kan bestämma sig för är hur man själv väljer hur man ska hantera ovanstående. Att man har rätten att berätta hur man känner. Att man har rätten att markera att det inte är ok. Eller helt enkelt att man har rätten att fullkomligen strunta i det där, hålla sitt huvud högt och navigera om. Att ingen människa är mer värd än någon annan är en självklarhet för våra söner. Likväl som livsdevisen: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Somliga dagar blir man dock brutalt varse om att det där är långt ifrån självklart hos alla man möter på livets stig, vilket i sig har gett oss en hel del huvudbry här. Det måste tillstås…….

Mia Barks foto.Lördagen innebar tömning, städ och utplock från mammas boende. Sorgligt, terapeutiskt men med fantastisk gemenskap. Vi hann också med hämtning av säng och sängbord till Gabbes nymålade och renoverade rum (tack älskade maken. Du är fab!). Söndagen har sedan bjudit på det bästa vi vet, nämligen fotboll. De luxe. Gabbes lag hade match mot Ronnebys 05/06 och det blev till sist vinst med 4-3. Solen värmde mina bara kjolben, många fina samtal och varma kramar till moi och en son med bibehållet humör. Efter lite lunch på bästa BK for vi till Bredasjön för att kika på TB´s Saik.Tyvärr hade solen svårt att kika igenom molnen, men spelet och umgänget värmde desto mer. Underbara grabbar som verkligen peppar varandra genom matchens olika sekvenser och faser – ett lag som ibland förlorar tillsammans och ibland (som idag) storspelar och vinner tillsammans. Ingen som gör sig rolig på någon annans bekostnad (hrm….eller jo, förlåt TB, Men du skrattade med själv, så det kan väl räknas som att skratta med varandra), framförallt ingen som gnäller på andras misstag. Att bygga stämning i ett lag, att skapa ett tillåtande klimat där man inser att alla gör sitt bästa och att alla faktiskt kan göra fel är ju så enormt viktigt. Vinst idag med 6-1 och det är idel glädje att vara en del av er sköna gemenskap. Jag älskar er insikt i att ni skulle stå er slätt utan varandra, att ni ensamma aldrig skulle kunna nå samma värde som ni gör tillsammans som lag. Det där är grunden till framgång…..

Mia Barks foto.Vi hann krama om TB innan han for tillbaka hem. Jag hajar fortfarande till över att hem inte alls är detsamma som mitt hem längre. Han körde fram och tillbaka från Kalmar idag tvärs genom skogen. Nästa hemmamatch får vi väl möjlighet att se honom igen. Så otroligt märklig känsla av stolthet och lite saknad på samma gång.

Gabbe och jag for hem till den målande pappan i familjen. Precis i lagom tid för avspark mellan Häcken och AIK. En underbar match i tv-soffan, gemenskap för oss tre, massor av sköna hejarramsor, en söndagsmiddag i en hast i pausen och så en skön vinst med 1-6. Urskön islossning även här.

Nu har jag landat i Lassesoffan och sluter jag ögonen för att frammanar sinnebilder av dagens moments av ”balsam-för-själen” (som ovan vid Bredasjön i kvällningen och nedan här på Näset imorse). Har märkt att jag samlar på dem nu. Vi har alla tentakler utanpå och känslor lite all over the place. Allesammans i La Famiglia. Det är kärlek och saknad och fotboll och människovärde i en salig röra. Jag inser att vi inte alls lär lösa allt det vi står framför här och nu ikväll, så jag tar ett djupt andetag och mumlar versen som skänker mig  tro, hopp och vilja:

”Gud give mig ro att acceptera det jag ej kan ändra, mod att ändra det jag kan och klokskap nog att alltid inse skillnaden.”

Mia Barks foto.Amen! Och god natt!

Kram från Rektorskan

Det är över nu……

Tusen tack för alla hälsningar och fina meddelanden, det där värmer så himla fint. Lilla mamma fick, vad man först trodde, en tia-attack förra onsdagsmorgonen. Hon hade dessförinnan 10 dagar tidigare fått en propp, men efter 3 dagars utslaget läge hämtat sig hyfsat och var åter på banan lite grand. Tia-attacken däckade henne till liggande i sängen, knappt talbar och mycket varierad medvetandegrad. Vi hälsade på henne två gånger/dag och det fanns personal på nattvak vid hennes sida. När jag kom på fredagen var blicken fäst i fjärran med stel pupill och hon mumlade inte ens. Från denna stund fanns det någon i hennes närhet dygnet runt och gradvis förändrades hennes andning. Den förmodade tia-attacken var förmodligen en hjärnblödning och successivt försvann allt fler av mammas funktioner.

035Annagården med sin personal var helt fantastiska i sin omvårdnad och sin omtanke om såväl lilla mamma som oss anhöriga. Alltid tid, alltid engagemang, alltid en varm famn eller en stadig hand. Vi fick många fina stunder där jämte mamma, ensamma och tillsammans. Även om det innebar känslor lite all over the place, så behöver man möta allt det där. Själv kände jag att jag fick säga alla de där sakerna, som jag förvisso sagt massor av gånger genom årens lopp, gråta alla de där tårarna, sjunga de där sångerna för henne. Inte för att in första hand återkoppla henne till nuet, utan för att skapa lugn och harmoni. På måndagen var jag där på eftermiddagen/kvällningen i flera timmar och straxt vid halv elva på kvällen fick vi ett samtal om att hon var dålig. Min syster hade varit där i 5 minuter då jag kom och tillsammans satt vi nära, höll hennes hand, strök hennes panna och viskade stilla att det var ok att släppa taget. Min syster sa att vi följer dig, håller dig i handen och jag fyllde i att vi väntar till Lasse möter dig på andra sidan. Precis i det ögonblicket tog hon sitt sista andetag…….Jag är övertygad om att Lasse mötte henne där. Hon har i flera veckor pratat om att han står i dörröppningen och väntar på mig, men att hon sagt att hon inte var riktigt reda. Nu är de där två tillsammans. Igen. Och jisses vilket änglaparty och kakkalas jag gissar att de har.

029”När allt kommer omkring, betyder resten ingenting……” Sov gott lilla mamma! Forever, for always and no matter what. Du fattas mig!

Det är ofattbart sorgligt och dystert, tungt och knepigt att ta in. Samtidigt som förnuftet säger att när sjukdomens kamp tar över ens existens då är döden inget straff, utan en befrielse. Det fanns ingen dramatik över mammas sista stund på jorden, bara vackert, värdigt, lugnt och melankoliskt. Jag sparar mina minnen i mitt hjärta, gråter tysta tårar och tänker att jag för alltid kommer att sakna min lilla mamma. Jag ska göra mitt allra bästaste för att bära mammas klokskap och kärlek vidare……Det är över nu, men jag kommer ihåg mina dagar med dig. De är över nu!

Ta hand om er, era nära och kära samt varandra. Kram Mia

Mellan hopp och förtvivlan

Ni vet det där med att mötas och skiljas och att det är livets gång…..Vilken jävla skitprosasångstrof alltså! Och det må vara hänt att man färdas genom livet genom dessa faser av att mötas, etablera relationer, leva och skiljas åt, men kom inte och påstå att det där bara ska klackas iväg sådär lättvindigt. Förändringar är sjukt jobbiga. Och att förpassa människor eller bli förpassad till dåtid, historia, imperfekt det är förenat med så mycket känslor att jag blir trött bara av att tänka tanken.Än mindre uppleva det. Och ändå är det precis i det spektrat jag rör mig nu. I realtid.

018Min vackra lilla mamma. Hon som är min allra första relation och därmed också den längsta jag kan stoltsera med. Hon som varit mitt livs största idol och som jag älskar över allt annat på jorden. Hon som blev sjuk i Parkinson ungefär samtidigt som Gabbe föddes, men som haft ett ganska långsamt sjukdomsförlopp (och som är envis som en åsna och seg som få). Sedan Lasses död för 3 1/2 år sedan har hon successiv blivit sämre och epitetet: att vara mamma till sin mamma har realiserats för oss barn. I december förra året trillade hon och bröt sig och sedan dess har hon bott på Annagården. Det har varit lugnt och tryggt för oss, nära för pappa att komma och hälsa på dagligdags och mamma har, om inte helt gillat det, så accepterat att det måste vara så. Hon har trivts med att bli omhändertagen och vi har kunnat få göra de mysiga sakerna med henne. Sedan mitten av sommaren har det tyvärr varit ganska shaky. Mamma har pendlat rejält mellan pigga och vakna, ganska galanta dagar och dagar av krämpor, orörlighet och en begynnande demens (som kommer av Parkison). Och med det har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan.

018Hopp över mammas envishet och sega virke. Hopp över att hon ska orka sig igenom ännu en sjukdomsfas och sedan stabiliseras. Hopp över att få behålla en älskad mor i mitt liv. Och så den djupaste formen av förtvivlan av att se hur sjukdomar ansätter henne. Förtvivlan över att se henne allt mer stillasittande och i behov av mer hjälp. Förtvivlan över att det inte finns något mer jag kan göra för att hjälpa henne. Och gud, det har funnits dagar då jag tror att mitt hjärta ska gå sönder på riktigt.

Sedan förra söndagen har det gått snabbt utför. Några dagars riktigt dåligt läge byttes till finfina dagar i slutet av förra veckan/helgen, men med en varningsklocka om att hon kändes trött, lite håglös som om hon hade gett upp (eller åtminstone var på god väg). I måndags då jag var där en lång stund på eftermiddagen så var det fortfarande ok och vi hade ett fint samtal med många kramar och pussar. Sedan igårmorse är läget akut. Och jag kämpar med att acceptera det faktum att jag förmodligen inom en mycket snar framtid måste släppa taget om min livlina, min älskade lilla mams, min stora idol. Jag är inte redo! Jag vill inte! Och ändå vet jag, instinktivt vet jag att det är det enda lilla mamma önskar just nu. Så är det att få somna in. Gode Gud, giv  mig styrka!

021

Kram Mia

En betraktelse från ett förkylningsperspektiv

Jag tänker envist hävda att det är den uteblivna sommarens fel att vi redan har haft värsta sjukdomsperioden på jobbet! Folket faller ihop lite här och var och det är en oroväckande mönsterpassning, så till den grad att det absolut inte går att snacka bort. Frossa, skav i halsen, huvudvärk, feber, täppt näsa och så den efterföljande härliga hostan, som om man har riktig tur kan bli en trogen följeslagare hela hösent. Här i familjen Happyvardag är det toppnotering med 3 av 3 möjliga och en bonus på den utflugne sonen som hälsade på för en kort stund. Visst låter det mysigt?

007Innan förkylningen slog till här med full kraft så var tillvaron full av uppstyrdhet. Det var planerade aktiviteter av olika dignitet, men framför allt hade rektorskan huvudet fullt av idéer att på något sätt förpassa till realitet samt förstås den mentala lilla to-do-listan. Precis så som livet har en tendens att te sig i sin mest vardagliga skrud på något sätt. Pre allt liksom.

010Mitt i snorpapperracet, jakten på ett nässpray med något kvar och hysteriska nysattacker är det väldigt enkelt att ändra fokus. Ibland tänker jag till och med att jag är som klokast då jag är risig. För plötsligt är alla måsten, alla to-do´s och ja, till  och med de flesta önskningar ett minne blott. Ordstävet att den sjuke bara har en önskan är skrämmande likt verkligheten. Jag landar i vareviga sjukdomsperiod i samma insikt: Jag ska aldrig mer stressa. Jag ska minsann aldrig mer fylla min tillvaro med en massa meningslösa hitte-på-måsten. Och aldrig någonsin ska jag mer ta för givet att jag ska orka allt, kunna allt, hinna allt. Helt ärligt kan det vara så att jag alltid lovar mig själv att jag ska bli en bättre människa. Tycker ni att jag verkar vara lyckosam i förverkligandet av de där insikterna? Just asking…..

Mia Barks foto.Nåväl, efter en ganska välfylld helg trots feberfrossa och nästäppa, sårig hals och enerverande hosta samt en helt galen måndag på jobbet lät jag (hör och häpna) bli att avboka min påfyllnadstisdag och landade därför hos Sköna Helena på Carlsson´s Klipperi&Lantliv för en välbehövlig stund under saxen. Det kanske finns hopp för mig ändå……

Nu en liten härlig dos blandmissbruk (hostmedicin, mentolnässpray, halsgurgel a la Florida style och en alvedon) innan jag kryper ner i sängen och kikar på någon av kvällens alla Champions Leaguematcher från sovrumsdistans.I

Kram Mia

När en har lämnat boet!

Det har varit en omtumlande sommar. Trots att det varit bestämt sedan augusti förra året och trots att jag har haft låååång tid på mig att vänja mig vid tanken och trots att det är något helt naturligt. Men det sitter liksom inte utanpå när ens förstfödde plötsligt ska lämna boet.

064TB kom in på Stockholms Universitet redan förra hösten, men var liksom inte hågad för plugg då. En bit in i förra läsåret på jobbet bestämde han sig för att han istället skulle flytta till Kalmar och Linneuniversitetet för att satsa på Internationella samhällsstudier, statsvetenskap och politik.

018Och så blev det. Ansökan i april, lägenhetsköp i maj (med tillträde i augusti) och så en leasure sommar med packning, inköp och omgångsflytt. Jisses säger jag bara…..Att det blir så mycket saker i bara ett rum liksom. Idén om att flytta i omgångar skulle visa sig vara ett klokt val och på så vis en möjlighet att ännu mer vänja sig vid tanken. Så många turer längs med minnenas kvarter. Här är en låda nostalgi med Börje (nallen han fick av morbror Lasse samma dag han föddes), viktiga böcker om Zlatan och Hassan, studentmössan och Austin Powers kostymen. Snacka om att ha känslor lite all over the place!

042En del möbler hemifrån och så ganska mycket nyinköpt. En 2:a på 60 kvadrat kräver ju sitt och TB visste tidigt exakt hur han ville ha det. Det blev verkligen superfint.

044Inte helt otippat blev den en grå, vit och svart färgskala med träinslag. Stilrent och snyggt! Sådär så att jag liksom själv har lite längt till den där lägenheten. Nyrenoverat badrum, stor balkong, jättefina parkettgolv och ett supernice område.

048Så den 20 augusti blev han officiellt Kalmarbo, då det stora flyttlasset avgick från Näset. Med god hjälp av världens bästa svärmor och skönaste Saik-grabbarna kom vi snabbt iordning med allt och han kunde glida in i nollningsveckorna. Nu är han dessutom officiellt en etta och plugget är i full gång – filosofi och vetenskapsteori, visst låter det spännande! TB trivs enligt egna utsagor som fisken i vattnet, älskar sin lägenhet, gillar plugget och har redan skaffat sig ett kompisgäng att socialisera med. Denna helg har han varit hemma och spelat fotbollsmatch, hängt med fotbollspolarna, spelat golf och socialiserat sin mor och far och lillebror och hund en stund. Men så längtade han ”hem”. Och på något vis blir det liksom bara självklart att någon har det bra, när ”hem” inte alls är samma sak som här hemma hos oss. Längre!

Om ni undrar hur det känns? Scary naturligt, märkligt härligt, självklart och skrämmande på samma gång. Jag är så galet stolt över den person min fine förstfödde har blivit och jag är så sjukt glad över att han ville flytta, plugga, skaffa sig ett nytt liv. Han var såååå redo! Och jag är så himla tacksam att han då och då vill komma hem, tanka lite trygghet och bli lite ompysslad för att sedan fladdra iväg i sin nya tillvaro igen. Det är ju precis så här det ska vara. Icke desto mindre måste jag erkänna att det är tomt och lite tyst här hemma, jag saknar att få skämma bort honom och att ha honom nära. Gabbe tycker det är förfärligt att hans älskade storebror har flyttat och han hävdar med bestämdhet att vi inte längre är någon familj. När jag satt och tröstade honom precis efter flytten viskade han i mitt öra: ”Mami, vad tror du om att övertala pappa om att skaffa en lillebror?”. Hans ömma moder hade mycket svårt för att hålla sig för gapskratt och frustade fram mellan andetagen att då måste vi minsann övertala pappa att skaffa en ny fru också. Gabbe tittade mycket förnärmat på mig och utbrast: ”Jaså, alltså ingen bebbe. Vilken typ av människa är du egentligen?”

045Wherever I lay my hat, that´s my home!

Nu har söndagslugnet lagt sig över Näset. Efter mååånga dagar med ösregn fick vi idag en härlig dag med sol och nästan bleke. Gabbe skulle minsann vara med på dagens heldagscup i fotboll trots en genomförkylning och det skulle visa sig gå klart över förväntan. Den genomförkylda mamin verkar dock ha fått en överdos av frisk luft och har nu totalkraschat i Lassesoffan. Tor åkte ”hem” redan på em och allt är preppat för ny jobbstart imorgon. Hoppas innerligt vi vaknar i bättre skick imon…..

Kram Mia

 

Hemester

Jepp, det blev en annorlunda sommar minsann. Vi bestämde oss ganska snabbt efter förra sommarens Floridavistelse att det skulle bli en sommar på hemmaplan 2017 och det skulle visa sig bli lite tudelat. Känslan av att få många veckor, ännu flera dagar och massor av timmar att bara hänga på hemmaplan, göra dagsutflykter och lite mer live by the day har hela tiden känts som ett riktigt bra val och en skön inriktning.

035Mitt stora mål för sommaren var att skapa balans, må bra och våga vara allt mer i nuet. Valet att inte blogga var därför ganska självklart ur denna aspekt, att inte boka in en massa resor och aktiviteter likaså. Jag kände mig verkligen så taggad för att bara fånga tillfällen på uppstuds och bara våga vara.

227Helt ärligt måste jag skryta och säga att jag har lyckats riktigt jäkla bra alltså. Vi har haft oceaner av tillsammanstid, kontrollfreaksgeneralen har bara loggat ut och planeringschefen valde att avgå. Jag har levt här och nu, känt mig riktigt wild&crazy, skrattat massor och njutit av diverse olika möjligheter till påfyllnad. Trots ett stoooort fönsterbyte och ombyggnation på jobbet, en liten mams i successiv försämring och en stor son på utflytt.

175Vi har levt fotbollsliv, golfliv, badliv och lite semesterfirardito. Våra dagsutflykter har tagit oss till älsklingsställen inom en radie av 10 mil, vi har njutit av restaurangmat, iskall dryck i goda vänners lag och bara lite, lite shopping. Makens 50-årsdag firades såklart i vårt älskade Solna och vi fick en AIK-upplevelse vi sent ska glömma. Eftersom vi inte kunde parera in en match, fick vi stiga upp mitt i natten för att hinna till Karlberg till fm-träningen. Helt uppenbart frågade jag rätt person om parkeringsmöjligheter, ty då jag snabbt drog vår berättelse om avresa 05, Gabbes önskan om att möta sina idoler, makens 50-årsdag så ja……det var då AIK Familjen än en gång visade sig från sin bästa sida. Vi fick parkering, fika, se idolerna vandra ner mot träning, specialguidning av Karlbergs innersta gömmor, samtal med ledare och spelare, kolla träning och sedan en fotosession med Gabbes idoler.

180Sist ut var en kvalitetsstund med Gabbes absolut största idol alla kategorier. Killen på bild ovan. Amin Affane. 23 år gammal från Angered, via Chelsea (ja, det är förlåtet) till laget i vårt hjärta. En otroligt ödmjuk och coolt tillbakadragen spelare. En kille som jag är helt övertygad om kommer att bli otroligt tongivande för sitt lag. Han snackade med Gabbe, fotades och frågade sedan om Gabbe ville ha ett par skor. What? Gabbe liksom bara, eh ja tack absolut. Affane gick in och återvände efter en god stund med såväl sin matchtröja som ett par av sina skor signade i guldish. Han fortsatte sedan prata med Gabbe, ge lite tips och råd, fråga saker och gav honom en stor kram. For real, mammahjärtat höll på att svämma över. Vilken lyckodag alltså……

009På hela taget en fantastisk skön hemester. Jag har spenderat sommaren i shorts, tischa, kjol, linne, klänning och baddräkt (jepp, jag är gammal nu och visar mig icke i bikini), då temperaturen har varit helt ok. Dock måste jag tillstå att det har varit alldeles för lite sol, riktigt svettig värme, strand och kylväskemat för min önskan. Nästa sommar, då jäsingens…….Då blir det ryssvärme för hela slanten, eller vad tror ni? Man skulle ju kunna förvänta sig mer av växthuseffekten eller?

Kram Mia

Trevande försök

Kom på mig själv med att nästan hålla andan. När jag satt med ”peken” på logga in alltså. Förra inlägget skrevs den 17 juni och med klart budskap om att det var dags för en paus och jag har knappt kikat in på min sida sedan dess. Och det har känts helt ok faktiskt. En paus utan klart slut so to speak. En paus som möjligtvis skulle kunna vara permanent. En paus för att jag kände mig dränerad på något konstigt sätt.

005Jag har haft en finfin sommar på många sätt. På något sätt lade jag blogglivet åt sidan, så även bloggpromenader hos andra sköningar. Det har funnits dagar då jag har kommit på mig själv tänka: ”det där ska jag skriva om på bloggen” men helt ärligt har jag haft det ganska leasure utan den. På senare tid har jag känt skrivklådan göra sig påmind. Jag är en skrivande människa. Jag självmedicinerar med terapeutiskt skrivande, det är en brutal sanning. Jag saknar att klä mina tankar i ord och att sedan kunna återvända till dem om och om igen.

193Så here I am. Rektorskan! Jag har verkligen ingen aning om det här blir en egenföreteelse eller om jag är tillbaka för att stanna. Jag vet bara att det har hänt så fruktansvärt mycket livsomvälvande i mitt liv och att jag behöver bearbeta det någonstans. Känner du för att hänga med på min resa genom Happyvardag igen så är du varmt välkommen. Kanske blir det en tillbakablick på en härlig hemester eller också blir det en brutal djupdykning där jag står och går.

På återhörande! Kram Mia