Sjunga långsamhetens lov

Energi börjar så sakta återvända och darret har nästan helt avtagit. I takt med intagen föda (jepp, jag tvingar mig förvisso fortfarande att äta med jämna intervaller) och färre antal toalettbesök (prisa Gud för Immodium) så återvänder helt klart livet. Igår åt jag för första gången mat sedan i onsdags och känslan av att få något annat än rostad macka och coca cola i munnen gjorde mig gråtmild. Ugnsbakad torskrygg med potatismos smakade så oändligt gott. Det är verkligen sant att den friske må ha många önskningar, men den sjuke bara en. Jisses vad lätt det är att ta för givet att kunna äta och stoppa i sig det man är sugen på. Ja, till och med ett sådant förgivettagande att man stör sig på att man inte är bättre på att hålla igen. Det där kommer jag aldrig mer att ägna mig åt, att hålla igen alltså. Nope, när magen är helt återställt tänker jag njuta hämningslöst istället för att irritera mig på den mjuka bulldegen som min mage verkar ha transformerats till. Jag tänker strunta blankt i att det ser ut som att jag har volanger centrerat på mitten av mig själv och jag tänker inte utsätta mig för alla dessa nyttigheter som jag hemfaller åt och som sedan försätter min mage i katastrofläge. Och denna gång har det verkligen varit katastrofläge. Big time! Fy på mig själv……

014Så sedan i fredags har jag verkligen sjungit långsamhetens lov. Sent ska syndaren vakna som mor Anita gärna säger (tillsammans med uttrycket ”själv göra själv ha”) och jag förbannar mig själv för att jag aldrig lär mig att hålla ett lagom tempo. Att jag alltid bara växlar upp, kör på och tycker att effektiv =excellent. Suck…..

Helgen har därför inte ägnats åt det enda minstaste av ”passa på”. Jag har verkligen tänkt mig för kring minsta lilla vink, minsta lilla rörelse, minsta lilla aktivitet. Och det fungerar ju det där med. Att liksom ta sig an tillvaron i lite mer makligt tempo än att rusa fram och göra allt i maxfart med maxpuls. När jag tänker efter förstår jag ju precis varför jag hamnt precis där jag är just nu – där en magbacillusk ställer till det och jag fortsätter i samma tempo, men skippar mat och dryck och kör på. Otroligt obegåvat, men icke desto mindre är det så jag gärna gör. Har jag märkt. Det är ju liksom inte första gången. Jag kan inte annat än fundera på varför jag inte ser signalerna och som följdfundering: Vad fattas mig?

018Idag pysslar jag istället för att aktivera mig, som mor Anita säger. Efter lite hemmamys denna söndagsmorgon for jag ut till min älskade lilla mamma. Vi pratade massor, promenerade en sväng och hängde sedan på terrassen och kikade på alla sprintorienterare som fladdrade förbi. Som en vacker liten docka satt hon där lilla mamma. Höll mig hårt i handen och strök mig då och då över kinden. Vi pratade såväl nutid som dåtid och framtid och bara tankade tillsammanstid. Sååååå värdefullt!

Väl hemma blev det lite pyssel med Newbodyleverans och alldeles straxt ska vi kolla tv-fotboll. Ikväll blir det middag igen och jag längtar redan efter mat. Det är for sure ett bra tecken, jag bara känner det. Extra ljuvligt att veta att det återstår två dagars ledighet till.

Puss o Kram på er

One thought on “Sjunga långsamhetens lov

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *