…givers and takers. Tanken har spirat ett tag, kommit och gått i intensitet och på lite olika sätt givit mig en resa in i mig själv och så tillbaka ut igen. Många känslor har på olika sätt aktiverats och jag har tvingat mig själv att konfrontera många förgivettaganden såväl som ett gäng självklarheter och en hel drös heliga små kossor. Tankar och avsikter kopplat till önskemål, behov, idéer och uppfattningar. Inte alla har varit sådär våldsamt angenäma att möta, det måste tillstås. Jag har bildligt talat plockat fram skämskudden mer än en gång, men ändå likväl har jag drivits av en ganska intensiv längtan att förstå. Som den sanne analytiker jag är…..
Visst är det en helt fantastisk värld som öppnar sig via nätet! Jag sög länge på karamellen att börja blogga, men när jag så startade Happyvardag i sin första form (på bloggportalen mama) 2010 så blev det snart en av de skönaste ventiler jag haft i mitt liv. Jag älskar ju att skriva och jag älskade redan då det faktum att jag via texten och bloggpromenader träffade andra människor och knöt ”bekantskaper”. Redan initialt visste jag att jag aldrig skulle ha som avsikt att försöka locka till mig läsare med trendiga inlägg (helt ärligt är jag så otrendigt som det går så….), ej heller tro att jag skulle locka till mig vare sig annonsörer, samarbetspartners eller häftiga inbjudningar till event etc. Det där är liksom inte rektorskan och det är inte den typen av blogg Happyvardag var, blev eller ens är nu. På det tiden var vi dock ett skönt gäng som skrev och som bekräftade varandra via kommentarer, om inte dagligdags så åtminstone nästan. Det där gjorde mig väldigt glad. Inte bara för att andra skrev till mig, utan också för att mina kommentarer emottogs med värme och glädje.
Som ni säkert redan listat ut är jag ju gärna en giver. Jag älskar känslan av att kunna hjälpa medmänniskor – i ord, tanke och handling. Livscoaching ser jag som mitt kall och det finns en viss risk att jag kanske även utsätter människor som inte ens har bett om det där för mina rekommendationer. Numera använder jag både bloggen och Fejjan samt även Instagram för såväl ”umgänge” som kontaktyta och ventil för mitt skrivande behov. Så långt är det gott och väl, men……
Den där tanken som slog rot och som började leta sig in allt mer i mitt användande av sociala medier har fört mig till oanade tankeplatser under denna resa. Jag har kommit på mig själv med att ägna mycket reflektionstid kring vem och vilka som läser och svarar på vad. Egentligen fullständigt vansinniga tankar, men är man analytiker så är man analytiker. Jag tänker på alla gånger jag skriver eftertänksamma kommentarer till andra bloggare alt vänner på fejjan eller följare på instagram. Och sen tänker jag på hur responsen tillbaka blir. Somliga är magiskt bra på att uppskatta det där, medan somliga knappt bemödar sig med att visa någonsomhelst feedback. Plötsligt fann jag mig själv mitt i en total genomgång av min omgivning och den genomgången…..den vet jag egentligen inte om det var hälsosam på något vis. När man ser mönster av bloggare/vänner/följare som aldrig besvarar en kommentar, än mindre skickar en kommentar tillbaka (då vet man att de inte är ett jäkla dugg intresserade av vad jag har att säga egentligen. De kanske tom tycker att jag är dryg). Eller när man inser att man har ”vänner” som aldrig överhuvud taget bemödar sig med någon typ av respons what so ever (då vet man att man åtminstone inte är tillräckligt intressant att hålla kontakten med). Ska man då fortsätta? Vill jag ens fortsätta?
Insikten drabbade mig som en knytnävslag i solarplexus. Jag som trodde att jag bara skrev som en ventil och jag som trodde att jag bara skickade kommentarer för att uppmuntra andra, kom plötsligt på mig själv med att ha behov av såväl mottagare som bekräftelse. Lite chockartat, mycket skämskudde (för att jag känner som jag känner, tänker som jag tänker) och långa tanketrådar senare står det ställt utom allt tvivel att jag nog ibland känner mig lite dissad, lite ointressant. Det ankommer mig mer än jag någonsin anat tidigare att somligas uteblivna kommentarer, gillande, läsande eller delande gör något med min egen tillfredsställelse kring skrivande i olika former. Till och från under våren har jag känt mig som en tappad sug och inspon att skriva har inte alls pockat på sin uppmärksamhet längre. Och plötsligt, plötsligt idag var det så självklart enkelt att ta beslutet. Jag låg där på bryggan hemma hos goda vänner och bara njöt av solglitter och sommarvinden som smekte min kind, tänkte att livet är bra härligt och att ”här och nu” egentligen är den i särklass bästa av faser. Jag lät tankar fladdra omkring och andades lugnt och stillsamt från långt ner i magen. Blåste sakta ut, insöp dofter, bilder och känslor.
Det är minsann dags att låta livet komma emellan, säga på återseende och önska er alla läsare en fantastisk sommar (kanske till och med ett fantastiskt liv). Tusen tack till er alla och envar som genom åren kommit att bli som en nära vän, trots att vi aldrig pratat med varandra IRL än mindre träffats. Tack för all uppmuntran kring mina ord och texter – ni har verkligen fått mig att känna mig som en värdefull skribent. Tack för att ni har delat min livsvärld……
Ta väl hand om er! Puss och Kram från Rektorskan