…givers and takers. Tanken har spirat ett tag, kommit och gått i intensitet och på lite olika sätt givit mig en resa in i mig själv och så  tillbaka ut igen. Många känslor har på olika sätt aktiverats och jag har tvingat mig själv att konfrontera många förgivettaganden såväl som ett gäng självklarheter och en hel drös heliga små kossor. Tankar och avsikter kopplat till önskemål, behov, idéer och uppfattningar. Inte alla har varit sådär våldsamt angenäma att möta, det måste tillstås. Jag har bildligt talat plockat fram skämskudden mer än en gång, men ändå likväl har jag drivits av en ganska intensiv längtan att förstå. Som den sanne analytiker jag är…..

Visst är det en helt fantastisk värld som öppnar sig via nätet! Jag sög länge på karamellen att börja blogga, men när jag så startade Happyvardag i sin första form (på bloggportalen mama) 2010 så blev det snart en av de skönaste ventiler jag haft i mitt liv. Jag älskar ju att skriva och jag älskade redan då det faktum att jag via texten och bloggpromenader träffade andra människor och knöt ”bekantskaper”. Redan initialt visste jag att jag aldrig skulle ha som avsikt att försöka locka till mig läsare med trendiga inlägg (helt ärligt är jag så otrendigt som det går så….), ej heller tro att jag skulle locka till mig vare sig annonsörer, samarbetspartners eller häftiga inbjudningar till event etc. Det där är liksom inte rektorskan och det är inte den typen av blogg Happyvardag var, blev eller ens är nu. På det tiden var vi dock ett skönt gäng som skrev och som bekräftade varandra via kommentarer, om inte dagligdags så åtminstone nästan. Det där gjorde mig väldigt glad. Inte bara för att andra skrev till mig, utan också för att mina kommentarer emottogs med värme och glädje.

Som ni säkert redan listat ut är jag ju gärna en giver. Jag älskar känslan av att kunna hjälpa medmänniskor – i ord, tanke och handling. Livscoaching ser jag som mitt kall och det finns en viss risk att jag kanske även utsätter människor som inte ens har bett om det där för mina rekommendationer. Numera använder jag både bloggen och Fejjan samt även Instagram för såväl ”umgänge” som kontaktyta och ventil för mitt skrivande behov. Så långt är det gott och väl, men……

Den där tanken som slog rot och som började leta sig in allt mer i mitt användande av sociala medier har fört mig till oanade tankeplatser under denna resa. Jag har kommit på mig själv med att ägna mycket reflektionstid kring vem och vilka som läser och svarar på vad. Egentligen fullständigt vansinniga tankar, men är man analytiker så är man analytiker. Jag tänker på alla gånger jag skriver eftertänksamma kommentarer till andra bloggare alt vänner på fejjan eller följare på instagram. Och sen tänker jag på hur responsen tillbaka blir. Somliga är magiskt bra på att uppskatta det där, medan somliga knappt bemödar sig med att visa någonsomhelst feedback. Plötsligt fann jag mig själv mitt i en total genomgång av min omgivning och den genomgången…..den vet jag egentligen inte om det var hälsosam på något vis. När man ser mönster av bloggare/vänner/följare som aldrig besvarar en kommentar, än mindre skickar en kommentar tillbaka (då vet man att de inte är ett jäkla dugg intresserade av vad jag har att säga egentligen. De kanske tom tycker att jag är dryg). Eller när man inser att man har ”vänner” som aldrig överhuvud taget bemödar sig med någon typ av respons what so ever (då vet man att man åtminstone inte är tillräckligt intressant att hålla kontakten med). Ska man då fortsätta? Vill jag ens fortsätta?

Insikten drabbade mig som en knytnävslag i solarplexus. Jag som trodde att jag bara skrev som en ventil och jag som trodde att jag bara skickade kommentarer för att uppmuntra andra, kom plötsligt på mig själv med att ha behov av såväl mottagare som bekräftelse. Lite chockartat, mycket skämskudde (för att jag känner som jag känner, tänker som jag tänker) och långa tanketrådar senare står det ställt utom allt tvivel att jag nog ibland känner mig lite dissad, lite ointressant. Det ankommer mig mer än jag någonsin anat tidigare att somligas uteblivna kommentarer, gillande, läsande eller delande gör något med min egen tillfredsställelse kring skrivande i olika former. Till och från under våren har jag känt mig som en tappad sug och inspon att skriva har inte alls pockat på sin uppmärksamhet längre. Och plötsligt, plötsligt idag var det så självklart enkelt att ta beslutet. Jag låg där på bryggan hemma hos goda vänner och bara njöt av solglitter och sommarvinden som smekte min kind, tänkte att livet är bra härligt och att ”här och nu” egentligen är den i särklass bästa av faser. Jag lät tankar fladdra omkring och andades lugnt och stillsamt från långt ner i magen. Blåste sakta ut, insöp dofter, bilder och känslor.

Det är minsann dags att låta livet komma emellan, säga på återseende och önska er alla läsare en fantastisk sommar (kanske till och med ett fantastiskt liv). Tusen tack till er alla och envar som genom åren kommit att bli som en nära vän, trots att vi aldrig pratat med varandra IRL än mindre träffats. Tack för all uppmuntran kring mina ord och texter – ni har verkligen fått mig att känna mig som en värdefull skribent. Tack för att ni har delat min livsvärld……

Ta väl hand om er! Puss och Kram från Rektorskan

Rektorskan kan inte nog poängtera vikten av att ALDRIG köra ända in i kaklet. Att det där med att få varva ner, byta fokus och få gott om tillsammanstid är så enormt värdefullt. På Svettpärlan har vi alltid som mål att glida in i ett läsår och för all del varje termin as well och sedan glida ur diton. På så vis skapas en tillvaro av ställtid som sedan peakar någonstans förbi mitten av varje termin. Det där passar oss bäst helt enkelt!

När näst sista skolveckan står för dörren har all vanlig undervisning lagts ner på skolan och vi kör alternativa skolaktiviteter. Inte sällan ägnas vecka 23 åt tema och i år, som så många gånger innan, hade vi valbart tema. Eleverna får önska och vi syr ihop koncept, där F-3 åldersblandar och 4-7 gör dito. Superkul! I år hade vi ju bland annat hår och mode, fotboll, ridning, dans, foto och film, Mästarnas Mästare, bakning, kultur och konst, programmering, experiment, matlagning, bollsporter och gymnastik – något för alla smaker med andra ord. Ett temaval om dagen, i åldersblandade grupper för att främja vikänslan på vår härliga skola. Åk 8 lever friluftsliv med paddling, vandring och bygga läger i skogen medan åk 9 har avslutningstema och jobbar med spex och annat skoj.

Och så startar vi sista skolveckan med Svettpärlans egen nationaldag på bästa Åvallen. Hela skolan på plats, dagen inleds med den prestigefyllda fotbollsmatchen mellan eleverna i åk 9 och personalen och fortsätter sedan med skönt tillsammanshäng. Här kan man helt spontant spela brännboll, beachhandboll alt beachfotboll, kubb, hoppa säck, köra sportident, spela fotboll, gå tipsrunda, köra 5-kamp eller ha fri lek. 259 elever och en massa möjligheter till att göra dte man känner för med de man känner för att hänga med. Somliga spelade kort, andra spelade musik och chillade. Vid lunch kommer maken och jag med grillade hamburgare med goda tillbehör och sin vana trogen hade vi igår soligt väder och sköna temperaturer. Åtminstone fram till dess att maten var serverad. Plötsligt ven det till i träden, molnen hopade sig och innan vi visste ordet av så öppnade sig himlen. Somliga barn gled in i omklädningsrummen, andra tog av sig kläder och dansade omkrig i spöregnet. Kul, det hade vi allesammans…..

På kvällen bjöd vi till Lärarmiddag för våra avslutningselever i åk 9. Gamla lärare och nuvarande i en enda salig blandning, vackert dukat bord och fulltalig uppslutning. Vi bjöd på drink (alkoholfri naturligtvis) med tilltugg ute på gården, foto togs och sedan startade middagen.

Dansk smörebröd med rostbiff, curryremulade, cornichons och pepparrot till förrätt. Mellan rätterna passade personalen på att läsa upp saker ur elevernas berättelsebok från åk F-5, dela ut presenter och hålla tal av olika slag.

Till varmrätt blev det cantadou – och skinkfylld fläskfile med purjolökspotatis, varma grönsaker och en sås Moulin rouge. Mums. Direkt därefter bjöds eleverna på en videohälsning från sina allra första lärare och älskade Trulle och eleverna visade upp ett härligt bildspel och några sköna videoupptagningar från deras skoltid. Som Le grand finale på måltiden blev det en klassisk marrängsuisse. Mums!

Laddade och klara visades sedan spexet upp och som vi skrattade åt deras tolkningar av oss i personalen. Underbart! Kvällen avslutades sedan med gottebord, sång, musik, skrål och lite dans i personalrummet.

Och så idag! Medan åk F-8 städar, sorterar och fixar iordning skolan samt har en del betygssamtal också, så har vi skickat det där sköna gänget på bilden ovan på Hemlig Resa. De får en packlista med sig hem och med order om en tid och en plats för upphämtning av buss, sedan bär det av. I år blev det till Tosselilla Sommarland med såväl badmöjligheter, som tivoli, gokart och annat skoj. Jag gissar att det kommer hem ett ganska trött gäng ikväll.

Hon och jag. Rektorskan och Kamrern. Hon finklädd och jag i arbetskostym (det är ju jag som är lärarmiddagens servitris nämligen). Vi två som äger och driver Svettpärlan. Vi är rätt nöjda med det där glidandet in i mål. Inte för att vi själva i personalgruppen glider sådär våldsamt, för att vara ärlig hade det varit mycket smidigare och hade krävts mindre planering etc med att bara köra skola, men…..Sådana är ju inte vi inte. Imorgon onsdag bjuder dagen på genrep, stipendieutdelning, klasstid med spel och mys, kebabtallrik till lunch och så betygsutdelning förstås. På torsdag nöjer vi oss med skolavslutningsceremoni med efterföljande kaffe/saftkalas med jordgubbstårta till en i runda slängar 500pers.

Sen skickar vi kidsen på sommarlov, kickar igång sommarfritids och rättar upp skutan inför det läsår som komma skall. Vi brukar hinna med städ och plock, gemensam och individuell planering och så lite längre fikor och lunchstunder (utan att bli avbrutna). Även vi gillar att glida ut ur ett arbetsår och gör det där med prat och skratt och lite stoj och stim. Det är så grymt viktigt att regissera situationer (kontinuerligt återkommande) som handlar om annat än det vanliga – för att liksom lära känna varandras livsvärld än bättre.

Alldeles snart är vi där, alldeles snart……

Puss o Kram från Rektorskan

Rektorskan kan inte nog framhålla och poängtera vikten av att alltid vara fokuserad vi framförandet av fordon av olika slag.Att liksom veta var man är och vart man ska kan ju anses som en av de absolut i särklass bästa av utgångspunkter, tja kanske till och med en självklarhet. För många. I alla fall. Och för att vara helt ärlig så har det väl heller aldrig varit lättare att just veta vilken väg man ska ta för att nå målet so to speak. Jag menar, nästan varenda telefon har väl GPS i sig idag och nyare bilar har det ju definitivt så….Hur svårt kan det vara egentligen?

Det vore synd att säga att lokalsinne är en av rektorskans mer eminenta egenskaper och i tävlingen att just ”hitta rätt” måste det nog tillstås att rektorskan sällan når några toppnoteringar. Ever. Dessutom bör väl tilläggas att just bilkörning inte direkt kan klassas som en av rektorskans paradgrenar heller. Och därmed blev dagens uppdrag lite av märklig karaktär. Kan jag känna. Så här i efterhand alltså. Just där och då imorse, cirkus kl 06.30, då kunde jag förnimma en helt annan känsla. Det var liksom självförtroende lite all over the place. Jag kände mig stark och trygg och säker. Lite självklart lagom världsvan sådär. Och det finns en möjlighet (men ytterst ytterst liten vill jag ändå säga) att jag kan h blivit lite swept away av mitt nyvunna körsjälvförtroende.

Herregud, vi skulle ju bara ta bilen till golfbanan. I Olofström förvisso, men ändå. Den vägen har jag ju åkt i en halv livstid liksom. E22:an gick som en dans. Väldigt lite trafik, lagom med musik och snicksnack mellan sonen och mig. Och sin generation trogen hade han säkrat upp med GPS:en. Det hade han. Jag sa ändå att det där inte alls är nödvändigt, men lät honom förstås hållas. Så passerade vi Karlshamn och Mörrum och……sen. Sen tyckte jag plötsligen att vi körde väldigt länge innan den där avfarten vid Pukavik, men äh…..jag kan ju vägen rättade jag mig själv. Inte kände jag direkt heller igen mig och lite avlägset hör jag TB säga att nu har nog farao GPS:en fått spunk. Nu hittar den inte alls var vi är och vart vi ska. Hehehehe, sa jag lite smackande, den där tekniken….I samma ögonblick hinner jag tänka att det var länge sedan jag såg en vägskylt (Det var länge sedan jag såg en vägskylt. På allvar, hallå…..vilken tanke va). Och sen känner jag plötsligt igen mig. Tror jag. Ty jag tycker det ser ut som Ryssberget där till höger. Och då mina vänner, då vet man att man har kört på tok för långt, ty då närmar man sig Sölvesborg istället för Pukavik (som helt uppenbart lämnas allt längre bakom sig i takt med körda metrar framåt).

Ups a Daisy! Det fick bli en liten avstickare och sedan plattan i mattan (naturligtvis inom rätt hastighetsbegränsning). Och glojärnen på för att kolla in de vägskyltar som kom i vår väg. Typ precis alla vägskyltar specialstuderades. Och jodå, plötsligt stod det så snyggt Väg 15 Halmstad. Olofström. Inte som det såg ut förr då jag brukade köra (i ärlighetens namn kanske mest åka) det hållet. Ny vägsträckning är det visst också. Hrm! Men vägskylten, den kan ha vart densamme. Och som genom ett trollslag hittade visst GPS:en oss också. Jippie! Övervägde starkt att köpa en lott vid framkomst. Sonen, ja sonen han skakade mest på huvudet. Och funderade kanske mest i sitt stilla sinne över varför mamman for med som Taxi3chaufför. Som av en händelse kunde han dessutom få lift med en klubbkompis hem, vilket innebar att hemfärden för rektorskan blev i ensam majestät. Och då, då visste självförtroendet inga som helst gränser. Ty hem, hem hittade jag utan att läsa en enda vägskylt.

Puss o Kram från ”The Excellent Driver”

Well hello folket……Long time no see! Den gångna jobbeveckan har varit mer än välfylld och mitt nya jag har ju bestämt sig för att vi inte ska stressa, varför det har blivit utsträckt viloläge när tillfälle getts. Ganska nice faktiskt. För första gången på mycket länge har jag unnat mig att sitta ner i solen på Gabbes träningar och bara snicksnacka med andra soccerparents, kika på grabbarna och bara vara. Inga onödiga projekt har dragits igång och bara det nödvändigaste har utförts. Och ja. jag mår såååå mycket bättre nu.

Temaveckan och nästsistaskolditon är nu ett minne blott och helgen har fått göra entré. Alarmet väntade dock ändå, lördag till trots. Fotbollssamling för Gabbe och gänget kl 9 för matchstart 10. Ett nytt spelsystem dagen till ära och med bravur levererades två snygga halvlekar – tror aldrig jag sett de spela så bra. Storvinsten i sig var störtskön, men att se alla så delaktiga i spelet var helt klart dagens höjdpunkt.

Några ärenden och en tidig lunch, sedan drog vi hemåt. Maken, kidsen och några av TBs fotbollspolare drog till golfbanan och själv tog rektorskan en promenad i sakta mak här på Näset. Mitt i den mest vildvuxna trädgård lystes det gröna upp av denna skönhet. Inte för att jag hyllar färgfest annars, men jisses så glad man blir…..

Jag har sagt det förr och säger det igen: jag älskar mitt ”himma”. Snart dags att preppa lite lördagskäk till kvällen och sedan plana ut i soffan. Kanske, kanske hinner jag med en lite jobbskrivsak om jag har tur.

Kram Mia

…sommarlov vi snart ska få. FAST….vi ska bara igenom några riktigt hektiska dagar först. Pjuh! Denna kortvecka bjuder på tema på #världensbästaskola och även i år bjuds vi valbart sådant. Eleverna i åk F-7 väljer mellan en mängd olika saker (som hår och mode, programmering, mästarnas mästare, fotboll, golf, skogslek, pyssel, matlagning, bollsporter, gymnastik, bakning, friluftsliv och fiske, dans, konst och bild, ridning, foto och film, dans och experiment) och man får en dag av varje aktivitet. Som de älskar det här med att få välja och bara syssla med sådant som man gillar bäst. Åk 8  lever friluftsliv med paddling, vandring, lägerliv i tält och egen matlagning och åk 9 har avslutningstema kring sitt spex. Underbara dagar förstås, men som också snurrar till det rejält och gör att nästan ingenting är som vanligt någonstans.

Samtidigt sysslar somliga av oss med det som egentligen mer hör nästa läsår till. Jepp, ni läste rätt. Med en  fot i varje läsår lägger vi nu sista handen vid schemat för lå 17/18, briefar in, checkar så att allt funkar och lägger ut resurser på bästa sätt samt skriver på betygskataloger, trycker ut betyg och signar. Rektorskan pendlar mellan att dokumentera innevarande läsår och att ge förutsättningar för det som komma skall. Där emellan preppar vi för sista skoldagarna, en skolövergripande friluftsdag på bästa Åvallen, fotbollsutmaningen mellan elever åk 9 och personal, lärarmiddag för åk 9 och deras spex, genrep, stipendieutdelning och skolavslutning. Det kanske inte är konstigt att man svarar ”God morgon Anna-Stina” (dvs helt uppåt väggarna) då och då. Det är mer än lovligt fullt på övre plan nu.

Men, rektorskan stressar inte. Hon gör allt metodiskt, med andning från långt ner i magen och hon skubbar inte från en enda måltid – livrädd för att ramla dit igen liksom. Jag har ingen to-do-lista längre utan tänker att jag vet vad jag måste göra när och hur och förlitar mig på det istället. Det där med att ta sovmorgon försökte jag mig på även idag, men var ju tvungen att kila upp till jobbet. Vaknade till hällregnet skvalandes mot fönstret och kände hur jag instinktivt ville ligga kvar. Det är ett mycket gott tecken. Kom till jobbet som en dränkt katt och led med de av våra temagrupper som skulle ha heldag utomhus. Vid 9.50 vände det dock och sedan dess har vi fått njuta sol. Lovely!

5 jobbedagar innan skolavslutning och sedan 5 ferietjänstgöringsdagar….sen har vi sommarlov. Countdown…..

Kram Mia

Tänk att jag måste bli riktigt dålig för att fatta galoppen! Det stör ihjäl mig att jag är så förbannat trög helt enkelt. Dock måste jag tillstå att när jag väl fattar, då är jag jäkligt bra på att direkt omsätta i handling i alla fall. Flera riktigt sköna dagar i väldigt makligt tempo har passerat revy och helt ärligt måste jag ju erkänna att det funkar fint det där också….

Långledigheten har bjudit på lite varierat väder,där gårkvällens regnoväder förvisso var riktigt mysigt men att idag vaknade till härligt solsken var underbart. Och kan ni tänka er…..jag har för tredje dagen i rad tagit sovmorgon. Inte slagit upp mina ljusblå förrän efter 7.30 (när hände det där senast) och sedan legat kvar för läsning och morgonmeditation mer än en timme. Sakta men säkert återhämtar sig kroppen och magen börjar acceptera att få ner mat och dryck igen. Det har gjort fysiskt mycket ont och det är fortfarande inte helt självklart att äta och dricka, men jag kämpar på. Med fantastisk stöttning av min personliga sjuksköterska från vårdinrättninen 24/7. Thanks Sis, du är verkligen min livlina!

Idag blev det en mysig liten tur från skomakaren via poolinköp till mysfika hos härliga Eva och Lasse. Väl hemma svidade make och TB om och for till golfbanan och just som Gabbe och jag tänkte ta itu med gräsklippningen (älskar dne avkopplingen) så dök världens bästa trädgårdsfirma upp för lite hjälp. Solhaga Service kan man lite på och på en dryg timme fick vi det kalasfint på tomten och straxt utanför. Allt i strålande solsken, med lite prat och skratt samt en altanfika som avslutning för Gabbe och mig. Skön påfyllnad även denna dag kan jag meddela.

Kvällen har ägnats åt mexbuffé. tv-spel för boysen och nu fotboll i trädgården. Vår extrason och makens adept Ola förgyller vår tillvaro cohs jälv sitter jag mest och njuter av att höra dem spela. skratta och ha kul. Sommarkänslan infinner sig…..

Magen känns ikväll bättre och energin börjar ge sig till känna. Kanske har det vänt nu, äntligen…kanske kanske….hoppas…..

Kram Mia

Energi börjar så sakta återvända och darret har nästan helt avtagit. I takt med intagen föda (jepp, jag tvingar mig förvisso fortfarande att äta med jämna intervaller) och färre antal toalettbesök (prisa Gud för Immodium) så återvänder helt klart livet. Igår åt jag för första gången mat sedan i onsdags och känslan av att få något annat än rostad macka och coca cola i munnen gjorde mig gråtmild. Ugnsbakad torskrygg med potatismos smakade så oändligt gott. Det är verkligen sant att den friske må ha många önskningar, men den sjuke bara en. Jisses vad lätt det är att ta för givet att kunna äta och stoppa i sig det man är sugen på. Ja, till och med ett sådant förgivettagande att man stör sig på att man inte är bättre på att hålla igen. Det där kommer jag aldrig mer att ägna mig åt, att hålla igen alltså. Nope, när magen är helt återställt tänker jag njuta hämningslöst istället för att irritera mig på den mjuka bulldegen som min mage verkar ha transformerats till. Jag tänker strunta blankt i att det ser ut som att jag har volanger centrerat på mitten av mig själv och jag tänker inte utsätta mig för alla dessa nyttigheter som jag hemfaller åt och som sedan försätter min mage i katastrofläge. Och denna gång har det verkligen varit katastrofläge. Big time! Fy på mig själv……

Så sedan i fredags har jag verkligen sjungit långsamhetens lov. Sent ska syndaren vakna som mor Anita gärna säger (tillsammans med uttrycket ”själv göra själv ha”) och jag förbannar mig själv för att jag aldrig lär mig att hålla ett lagom tempo. Att jag alltid bara växlar upp, kör på och tycker att effektiv =excellent. Suck…..

Helgen har därför inte ägnats åt det enda minstaste av ”passa på”. Jag har verkligen tänkt mig för kring minsta lilla vink, minsta lilla rörelse, minsta lilla aktivitet. Och det fungerar ju det där med. Att liksom ta sig an tillvaron i lite mer makligt tempo än att rusa fram och göra allt i maxfart med maxpuls. När jag tänker efter förstår jag ju precis varför jag hamnt precis där jag är just nu – där en magbacillusk ställer till det och jag fortsätter i samma tempo, men skippar mat och dryck och kör på. Otroligt obegåvat, men icke desto mindre är det så jag gärna gör. Har jag märkt. Det är ju liksom inte första gången. Jag kan inte annat än fundera på varför jag inte ser signalerna och som följdfundering: Vad fattas mig?

Idag pysslar jag istället för att aktivera mig, som mor Anita säger. Efter lite hemmamys denna söndagsmorgon for jag ut till min älskade lilla mamma. Vi pratade massor, promenerade en sväng och hängde sedan på terrassen och kikade på alla sprintorienterare som fladdrade förbi. Som en vacker liten docka satt hon där lilla mamma. Höll mig hårt i handen och strök mig då och då över kinden. Vi pratade såväl nutid som dåtid och framtid och bara tankade tillsammanstid. Sååååå värdefullt!

Väl hemma blev det lite pyssel med Newbodyleverans och alldeles straxt ska vi kolla tv-fotboll. Ikväll blir det middag igen och jag längtar redan efter mat. Det är for sure ett bra tecken, jag bara känner det. Extra ljuvligt att veta att det återstår två dagars ledighet till.

Puss o Kram på er

Nä, det höll förstås inte. Jag visste det egentligen redan igårkväll, men hoppet är som bekant det sista som överger en. Beslutet togs innan uppstigning imorse. Då medan jag låg blickstilla kvar i sängen och knappt vågade känna efter. Då när jag för en sekund vimsade iväg i fantasin och kände mig stark och redo och helt utan alla tendenser till magtrassel. Då medan jag fortfarande hoppades. Innan jag visste ordet av satte torktumlaren igång och jag svingade mig ur sängen och drog till badrummet. På väldigt darriga ben kan tilläggas. Satt där och huttrade, kände ståpälsen ta över hela min kropp och slängde ett getöga mot spegeln. Vilken chock….såg ut som det vrak jag kände mig. Ytterst orättvist!

Så det där examensfirandet av min vackra guddotter i Kalmar blev det alltså inget av. Tyvärr! Men det var aldrig ens möjligt att överväga att åka 9 mil  – eller jo, de 9 milen dit hade gått finfint om jag sett till att inte äta och dricka innan, men att sedan ta sig hem hade blivit en sann utmaning. Får helt enkelt nöja mig med att fira henne nästa vecka då.

Här hemma blev det fredagstupplur på sofflocket under eftermiddagen och sedan en fredagskväll med myskostym och raggisar i Lassesoffan och så den härliga kulinariska höjdpunkten, nämligen rostad macka med coca cola. Så förbannat trött på det där nu (blir ju rätt enformigt sådär nu efter 4 dagar. Puh!

Nattar snart kudden och slutar aldrig hoppas på det där nattliga miraklet. Måtte jga få vara pigg och frisk imon.

Kram Mia

Man ska aldrig ropa hej för tidigt, det vet ni väl! Och som av en händelse så var det väl precis just det rektorskan råkade göra tyvärr. Så, gnälltisdag blev visst gnälltorsdag denna vecka. Känner ni er uttråkade redan vid första anblicken av denna text. råder jag er bestämt att logga ut genast. Som en säkerhetsåtgärd liksom.

Den där har sannerligen lyst med sin frånvaro nu några dagar och majvädret kan väl kategoriseras som lite mer normalt plötsligt. Och man blir ju som bekant lite bortskämd, så den där sommaren som kom och hälsade på vill jag verkligen ha tebax pronto.

För övrigt fick rektorskan ett högst ovälkommet besök. Dessutom okristligt tidigt en tisdagsmorgon. Från att ha haft en riktigt bra termin matmässigt och magmässigt, så fick magen fnatt i arla morgonstund. Sedan dess har jag inte fått behålla något jag stoppat i mig längre än max 30 min. Nu dryga 2 1/2 dygn senare börjar jag bli rätt slak, det måste tillstås. Och uttråkad på cola, smörgåsrån, rostbröd och varm saft. Huvudvärken är som en trogen gammal följeslagare och jag har märkbart svårt att sitta. Fy farao…..Åkte till apoteket och införskaffade lite medikament men blev rätt skrajsen av att läsa bipacksedlarna. Det mest bästa är förstås att låta bli att äta och dricka, vilket inte alls blir så bra för allmäntillståndet. Magen hålls förvisso i schack, men övriga kroppsliga funktioner börjar nu protestera en masse. Moment 22 for sure….

Träning kan man helt utesluta och aktiviteter som rör sig längre en 30 sekunder från en toalett är helt otänkbara. Jag ska verkligen aldrig mer yppa att jag inte hela tiden vill vara sugen på något gott att äta eller dricka. Aldrig mer……Just nu längtar jag efter att länga efter mat och dryck, att känna smaker och få behålla det i magen så pass länge att det kan kategoriseras som normalsnabb mage. Av någon anledning känns det där synnerligen långt bort tyvärr…..

Nu ska jag snart krypa till kojs och vänta på ett mirakel. Imorgon tar min fina guddotter sin lärarexamen i Kalmar och jag vill såååå gärna vara på plats.

Puss o Kram från Mia