Att lyda sin mamma

Det där med lydnad är intressant. Inte för att jag vare sig sett mig själv (varken som barn/ungdom ej heller nu som lite mer vuxen ungdom) eller mina barn som någon typ av deltagare i Rallylydnad eller Agility eller Dressyr eller……men visst är lydnad en självskriven regel i familjen Happyvardag. Helt ärligt har jag sjukt svårt för det faktum att det finns människor (små som stora) som inte lyder, som helt uppenbart skiter ett stort stycke i de regler, ramar och förhållningssätt som någon överordnad satt upp för dem. Och nu menar jag inte de där försöken att tänja lite på gränser, att köpslå, kohandla och att lite busigt prova det förbjudna. Nä nä, det där tror jag till och med kan vara utvecklande för att så småningom självmant ta de rätta besluten och göra de rätta valen. Jag menar förstås de där människorna som trots tillsägelser, som trots tillrättavisningar, som ibland till och med trots konsekvenser fortsätter att mer eller mindre tvångsmässigt strunta i regler, ramar och uppmaningar. Hur är det ens möjligt att låta bli att lyda sin mor och far?

018Min älskade mams och paps. Jepp, det har varit hårda bananer ibland, men aldrig hårda ord, skrik och bråk. Det har varit brutal ärlighet, väldigt tydliga regler om vad man får säga, göra och vilket frirum som gäller. Och gud nåde om man misskötte det där. Absolut inget management by fear, men att inte lyda var aldrig något val tro mig. BTW, jag lyder fortfarande de där två. Blint!

021De där två grabbarna  på bild har fått en mamma som är väldigt lik sin mamma, so to speak. I familjen Happyvardag råder det sannerligen brutal tydlighet och ärlighet och vare sig jag eller maken nöjer oss med annat än ett respektfullt bemötande och lydnad. Vi sällar oss till en fostran via tough love, vilket innebär att vi gärna beskriver önskvärda beteenden och sedan kopplar det samman med en vägledning till självkännedom. Brutalt förstås, ibland helt utan gulligull och krusiduller.  Att förklara, peka på egenheter, beskriva perspektiv och rikta in tror vi tillsammans med massor av kärlek, positiv feedback och vädjan till det goda samvetet är vägen till att utvecklas som människa. Vi tror inte alls på förbud, vi tror på att i alla situationer skapa en naturlig reflektion kring: Vem är jag? Hur vill jag uppfattas? Passar det mig att anta just den här rollen? Finns det några alternativen? Vem vill jag vara?

005Nä, det är inte lätt alla gånger. Och nä, vare sig min mor och far och jag eller maken och jag och våra söner är i konsensus alla gånger. Men lika lite som min mor och far var mina kompisar, så är jag och maken dito till våra grabbar. Vi är föräldrar och det är vi som håller i såväl taktpinne som rodret i tillvaron. Det är vi som ger förutsättningar och det är vi som ger konsekvenser. Inte alltid gör just de där sakerna att man når en toppnotering på listan över älskvärdhet, men det är heller inte ett mål vi strävar efter. Att våra söner ska fostras till respektfulla, demokratiska, kärleksfulla och initiativrika samhällsmedborgare är vårt mål. Vi vill inte ha tjafsiga, typiga små kravmaskiner som tror att de är centrum of the universe. Vi vill ha insiktsfulla lagspelare som på ett helt naturligt sätt har lärt sig balanserat laget med jaget. Lagspelare som ömsom kan inordna sig i ett kollektiv och som ömsom vågar hävda sig inom det där, samt klokhet nog att alltid göra personliga överväganden. Lagspelare som har förstått att förtroende är något man förtjänar och att delaktighet och inflytande inte alls handlar om att få sin egen vilja igenom (det är nämligen anarki eller diktatur eller något annat mindre käckt), utan att få lov att ge röst åt sin åsikt, sin vilja, sin tanke, att bli lyssnad på samt att eventuellt få vara med och bestämma. Lagspelare som accepterar och bejakar att livet inte alls handlar om vad alla andra ska göra för dem, utan på vilket sätt de själva kan hjälpa till. Lagspelare som är aktiva deltagare i sina egna liv, inga passiva mottagare av det andra ordnar för dem.

008Och ni kanske undrar hur jag tycker att det går. Tja, låt mig nöja mig med att säga att jag är galet tacksam över att jag fick bli mamma till just mina godingar TB och Gabbe. Jag är galet stolt över hur de tar sig an sin respektive tillvaro, förvisso på två väldigt olika sätt, men icke desto mindre helt i enlighet med våra förutsättningar. De är kärleksfulla, ombrysamma och med skön humor. Jag är stolt, glad och tacksam. Jag älskar dem ända till stjärnorna och tillbaka, vilket jag nogsamt säger till dem varje dag i varje vecka i varje levnadsår. Oavsett om vi är överens eller ej.

Hoppas ni alla har haft en underbar långledighet och att ni har kunnat njuta av solen. Nu sparkar vi alldels straxt igång en full jobbevecka, med diverse mer eller mindre roliga uppdrag. Ta hand om er allesammans. Kram från Rektorskan

One thought on “Att lyda sin mamma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *