Måndagsblues

Vaknade med en släng av måndagsblues, en slags melankoli i kombo med upprörd dåtida trauman som tillsammans aktiverar hela känslopaletten. Sedan midnatt mellan lördag och söndag har det svajjat en del i just det där känslospektrat – allt mellan en enorm tacksamhet och livsglädje, via smärtsamma minnen och en saknad som nästan går att ta på till att fysiskt nästan må illa för den situation andra just nu hamnat i. Millisekunder av val och beslut och plötsligt ter sig värld och framtid helt annorlunda ut. En tragisk bilolycka lördagskväll släckte en ung kvinnas liv, min kusin. Och inte för att vi på något vis hade någon relation att tala om, så sörjer jag naturligtvis å hennes näras vägnar. Hennes nära släktingar som jag har en helt annan kontakt med.

013Herrens vägar äro outgrundliga, så sa hon alltid min lilla mormor Marta. Jag tänker på hur enormt mycket vi har att vara tacksamma över och hur viktigt det är att vi tar vara på tiden. Att vi lever varje minut.

Det här väckarklockorna som tyvärr oftast har en negativ klang, ruskar om och gör att saker ställs på sin spets. Mitt huvud är fullt av tankar kring vilka val jag själv gör när och varför. Jag funderar massor på hur jag än bättre ska kunna ta tillvara tiden, hur vi ska kunna realisera mål och drömmar som vi när. Att bara invänta rätt tid kanske inte är rätt approach……

Mia Barks foto.Eftermiddagen spenderades på golfbanan med mina grabbar. Soligt, varmt och mysigt. Rektorskan tog sig en snabb promenix, hälsade på kompisLasse och njöt i deras fina uterum samt snicksnackade med folket på banan. Sen hem, fixa middag och sjunka ner i tvsoffan för lite fotboll. Ta hand om varandra folket!

Kram Mia

4 thoughts on “Måndagsblues

  1. Så tragiskt, det känns så onödigt. Man blir berörd tycker jag, iallafall när man har någon form av relation, sen kan man inte gräva ner sig över alla okändas öden. Klart man reagerar på dem också, men tur det finns distans till det!

  2. Jag beklagar verkligen!! Alltid väldigt tråkigt när en människas liv släcks. Jo man blir ju påmind ibland att livet inte är oändligt. Jag hade precis ett sånt samtal med en arbetskamrat vars bror dog i veckan…
    Det är s viktigt att vi tar hand om varandra medan tid finns så man inte ångrar det sen, när det är för sent. Innan pappa dog tog vi varandra för givet i familjen, men efter det har vi fyra syskon och mamma får ett helt annat, tajtare förhållande till varandra. Så visst körde vi oss något där för 19 år sen❤️
    Kram J

    • Ja, det är så trist. Och jaglider så med de nära. Visst lär vi oss saker av de där väckarklockorna och jag tycker nog själv att jag blivit en såååå mycket bättre människa på att ta vara på livet.Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *