Fröken Livrädds bekännelser

Självkännedom och självinsikt genom att våga bejaka sina egenheter är förmodligen den bästa (och kanske enda) vägen till acceptans. Eller förändring på djupet. Att våga möta sig själv som man verkligen är och inte som man tror att man är, kräver mod, kraft och vilja. Viljan att förstå. Kraften att öppna sina innersta dörrar. Och modet att stå ut med sig själv och sina egenheter. Livet på ytan är enkelt, men resan till ditt inre är sällan förgäves. Där förändring sker, där sker livet på riktigt.

2015-06-12 16.02.15-2

Jag tror inte det har undgått någon att rektorskan är en slags skruvad kombo av Fröken Livrädd och Hönsmamman i en och samma person. Mitt liv har till stor del bestått av rädslor, ledstänger och kontrollbehov – en skapad ordning och struktur som förutsättning för att möta vardag som fest, mirakel som prövningar. Och det har inte på något sätt varit dåligt, tvärtom. Mitt liv har har alltid varit fyllt av kärlek och stor portion harmoni, betydelsefulla andra och balanserade känslor samt en lagomhet som bäddar in i trygghet. Med några riktigt svåra förluster i bagaget har rädslor eskalerat, poppat upp lite här och var och ständigt till att successivt nästan tagit över min livsvärld. Famlandet efter fler och nya ledstänger kännetecknade länge min tillvaro. Och ett försök att ta kontroll över precis allt, livet i det breda spektrat, blev en livsuppgift. Naturligtvis totalt ohållbart. Jag borde förstått det långt tidigare än insikten slog ner som en knytnäveslag solarplexus. Men om man verkligen inte lägger sig vinn om att själv se, att själv förstå…..då kan livets resa i enlighet med gällande egenheter pågå i oändlighet.

020

Jag visste inte att jag ville se ”livet som mig” i ett utifrånperspektiv egentligen. Jag kände inte drivkraften att förstå varför vi hamnat just här, just nu egentligen. Men jag kände begränsningarna, det gjorde jag. Länge. Som en stegrande hjord elefanter, vars framfart fick hela marken att vibrera – hela min livsvärld att ständigt vara i rörelse. Från en lätt rysning då och då och en möjlighet att skaka av sig, via lite större sjok av bärandet av kroppslig och själslig orospirr till en ständigt malande oro som hemsökte mig dag som natt, i vila och i aktivitet. Ständigt pockandes på min uppmärksamhet, ständigt framtvingande av strategier för att undvika allt fler situationer kännetecknade av fara. Fullständigt traumatiserad. Alltid inställd på faror. Ständigt på jakt efter överlevnad.

002

Jag vet förstås inte när det började egentligen. Men jag inser att det har varit en resa ner i djupet för att sedan sakta våga påbörja en uppstigning.När vi nådde jullovet för några månader sedan var jag redo att öppna upp och släppa in. På riktigt. Inte bara sådär dörren lite på glänt, utan slå upp på vid gavel. Jag insåg att jag orkar inte längre reducera livet till att överleva. Drivkraften att verkligen få LEVA slog igenom med full kraft och medan jag fyllde lungorna med luft för första gången på länge, vågade blåsa ut och låta magen vara med i andningen så kände jag något vakna till liv. Försiktigt trevande, varsamt trippande, spirande hoppfullt. Där började livet igen.

013

Det tunga, allvarsamma livet efter traumat med min brors död i Thailand har påverkat oss alla. Somliga mer än andra. Och definitivt har det där tagit sig olika uttryck hos oss alla. Vi bestämde oss för att tiden är inne för att bejaka livet livet, älska livet. Framförallt att ta vara på livet. Att vi måste hjälpas åt att fokusera på det varma, härliga, roliga. TB och maken har varit duktiga på att bearbeta och sortera sina känslor, medan vi andra två har tenderat att fastna. Tystnat och med allt tyngre sinneslag mött varje ny dag. Ett oerhört dåligt sätt att hedra en livsnjutare som min bror, barnens morbror, makens svåger. Upprörande ja visst, men vi var inte redo helt enkelt.

2016-02-04 11.16.13

Älskade Lasse, idag är det tre år sedan livet snuvade oss på en älskade bror, morbror, svåger, familjemedlem. Livet och tillvaron är definitivt inte detsamma utan dig, men äntligen tror jag att vi på riktigt vågar släppa taget och leva igen. Och vi gör det för att hedra dig. Jag har alltid sagt att du skulle gått under om du skulle behöva leva utan bus och skratt och glädje och upptåg och din favvokommentar: Äh, det löser sig. Och ändå….ändå har jag tillåtit mig själv att excessa i faror och rädslor, allvarsamt tagit mig an vardag som fest, låtit skrattet fastna i halsen och bejakat livets dragningskraft nedåt. Jag förstår om du har varit såväl orolig som irriterad på mig. Men vi är redo nu. Allesammans. Redo att på riktigt fortsätta leva och älska, även för dig. Med en förändrad approach hos moí förlöstes plötsligt något hos Gabbe också. Han som var buset och skrattet personifierat, den pratsamme med dråpliga kommentarer och som vågade möta livet på sitt egenvalda sätt har slumrat i en lågmäld blek tystnad, tyngd av livets allvar och fylld av rädslor och krav på sig själv. Till skillnad mot sin bror TB, som vågade resa sig och vara sin egen personlighet trogen igen, blev Gabbe tålmodigt kvar som sällskap till sin ömma moder. Nu lever vi igen. Vi driver med oss själva, skrattar och busar. Avdramatiserar och har lagt oss till med att i tid och otid möta livets prövningar med : Äh, det löser sig. Att se Gabbe våga, äntligen må lite bra och blomma igen gör det enkelt att fortsätta på inslagen väg utan att blicka tillbaka. Vi ska se till att hedra dig på riktigt från och med nu, Lasse. Genom att leva och njuta varje sekund. Precis som du tog dig an livet. Med entusiasm och livsnjuteri, lite mer ”gör det sen”…..

006

I år ber jag därför inte om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. I år har jag redan gjort det där till den mest naturliga av livsapproacher. Jag ber inte längre om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. I år lever jag och låter dig fortsätta leva inom mig, som det mest självklara i världen. Jag ge blanka sjutton i balansen. Jag vill ha allt och mer därtill. Varma, glada känslor deluxe. Jag ber inte längre om nåd att du alltid skall vaka över oss, ty jag vet att du är med oss varje steg på vägen. For ever, for always and no matter what!

2016-09-04 13.53.18

Idag har vi besökt graven, lämnat ballong och blommor. Pratat dina bus och underbara kommentarer. Förvisso med små tårar i ögonen, men med ett bubblande fnitter som sakta övergick i gapskratt. Vi tog också en promenad ner till havet och badstenen, via bryggorna och medan vi blickade ut över havets oändlighet i skärgården samt lät ballonger ge sig iväg ut över havet, upp mot himlens rand spelade vi Winnerbäcks ”Kom ihåg mig” på högsta volym. Inte för att den där killen är någon favvo för oss, så ej heller var för dig, men för att texten är magiskt passande och gunget medryckande skönt.

”När det blir varma sommardar
Så finns du kvar
Då finns du kvar

När vinterisen ligger klar
Så finns du kvar
Då finns du kvar”

Mia Barks foto.

För alltid en självklar del av oss. Oändligt älskad, alltid saknad, aldrig glömt.

Kram Mia

 

16 thoughts on “Fröken Livrädds bekännelser

  1. Mia, en lång och svår text att ta sig igenom, vissa partier har jag nog läst 5-6 ggr. Jag förstod nog inte vad det handlade om men förklaringen kom ju så småningom. Skönt att både du och Gabbe kommit ur traumat, 3 år är en lång tid, speciellt för Gabbe.
    Jag upplever att jag är ganska bra på att leva i nuet, har inte varit någon hönsmamma, inte hönsmormor heller och aldrig livrädd vad jag vet. Tycker det verkar jobbigt att ha kontrollbehov, tror inte jag skulle orka.
    Livet är så kort så man måste leva varje dag.
    Kram Monika

  2. Hej Mia!
    Vet inte om du kommer ihåg mig men vi gick i samma klass på gymnasiet. Jag flyttade upp till Stockholm och blev lärare. Nu jobbar jag som bitr.rektor på en friskola. Jag tror inte vi har setts sen vi tog studenten eftersom jag inte bor kvar i Karlskrona. Hittade till din blogg för ett tag sedan och är så imponerad över din skola som du har startat. Jag vet att du känner min kusin Sarah Törnqvist.
    Jag tycker det skulle vara så trevligt att få träffa dig och prata skola och undrar om jag får göra ett besök hos dig på er fina skola. Åker till Karlskrona när vi har sportlov nästa fredag och stannar till tisdag. Hör gärna av dig om det är möjligt! Cecilia Tingberg (fd Malmberg)

    • Men hej på dig fina Cecilia och det är klart jag minns dig. Sååå kul att du hör av dig. Vad spännande att du också är på rektorssidan. Du är självklart varmt välkommen till mig. Bara säg när det passar dig bäst. Jag mailar dig mitt nummer så kan du messa eller ringa eller vilket du vill. Kram

  3. Mia <3
    Jag sitter här med tårar i ögonen och sväljer…
    Sååååå starkt av dig att skriv så här öppet. Tack för att du delade det med oss.
    Samtidigt känner jag att jag vill le, le med dig och Er.
    Det är sååå otroligt vackert faktiskt, att hedra din bror genom att bejaka livet till 100%.
    Ha en riktigt fin kväll!
    Varma kramar Anna

  4. Denna text berörde mig mycket, känner igen mig i rädslor, kontrollbehov och försök att koppla av från katastroftänk. Efter flera år med jobbiga händelser privat, sjukdom, mycket på jobbet samt min mammas cancerdiagnos så tog det stopp för ett par veckor sedan. Utmattningssyndrom och en månads sjukskrivning… Ska verkligen försöka bearbeta och komma ut på andra sidan och våga leva igen… Tack för denna text! Kram!

    • Varsågod raring! Ta väl hand om dig, investera tid i dig själv och ha tålamod med dig själv. Det är så vi läker och orkar gå vidare. Kram

  5. Fint skrivet! Och handen på hjärtat, visst hade Lasse velat att ni lever livet deluxe, han skulle önska er allt och mer därtill. Så skönt att ni alla kan ta till er det nu och gå vidare. Men självklart kommer ni ha era ”sakna-mer-än-något-annat-stunder” lite då och då hela livet igenom ❤
    Kram J

    • Klart Lasse hade velat de luxe och inte mitt kontrollerande allvarsamma. Men fasen……jag fastnade i struktur och organisation, glömde bort att släppa in livet. Men jag tog tag i det den 21 dec och vi har kommit en bra bit på vägen. Framförallt mår vi alla så mycket bättre och vi börjar få tillbaka vår gamle Gabbe.
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *