Trots att februari månad inte på något sätt kan kategoriseras som varken en snäll eller speciellt angenäm månad för oss, med två årsdagar av älskade människors himlafärd och ännu en saknad ängels himlafödelsedag, så har vi likväl en valmöjlighet.Varje dag!  Och numera väljer vi livsglädje helt enkelt. Varje dag! Vi hjälps åt att höja blicken, att välja att försöka se det varma, goda, fantastiska här i tillvaron, att gilla läget och inse att vi har många vackra minnen att värma oss med och lindra den sorg och saknad som alltför länge har varit en ständigt närvarande följeslagare i vår tillvaro.

Just idag var det dags för inskrivningssamtal med lilla mamma på hennes nya boende. Jag hann jobba ett par timmar på morgonen och hade sedan några supermysiga timmar med mams och personalen, innan jag for till pappa med lunchleverans och sedan vidare till jobbet igen. Några timmars effektivt pusslande med saker som ”kommit upp” och sedan hade världens bästa Josefine ordnat en supermysig eftermiddagsaktivitet för oss medarbetare.

House of Lola, jag säger bara så mysiga kläder.

Och med en sjukt skön försäljare i Petra och underbar fettisdagsfika signerad såväl Josefine som bästaste syster Nettan samt underbara kollegor hade vi en toppenstund. Såååå värdefullt att göra annat än jobba tillsammans. Och jag menar, kombinerat med shopping vad kan gå fel liksom?

Solig februarieftermiddag och rektorskan valde hemgång idag. Med U2 och The Cure i öronen och fjäderlätta (hihihihi, kanske inte direkt men ändå) apostlahästar gav hon sig av. Något kallare än förväntat och mössa samt vantar hade suttit fint. De lämnade jag dock kvar på jobbet, vilseledd av ett skönt solljus. Väl hemma njöts en varm dusch och middagen preppades. Left overs till Gabbe, orientalisk kycklinggryta med ris till TB och så en kycklingsallad med krispiga rädisor och päroncrunch, krutonger och smakfulla plommontomater samt sesame oil, curry/lime dressing och några stänk Srirachi Mayo Sauce. Supergott! Satt som en smäck, inte minst eftersom jag skubbat från lunchen pga möten idag. Fy Mia!

Idag tänder vi ljus för en älskad Max som firar himlafödelsedag idag. Eller inte idag egentligen. Max valde ju att titta ut en dag som bara existerar vart fjärde år. Så typiskt honom. Så otroligt typiskt Max. Igår var vi på kyrkogården och tände ljus för Max, men också kompisKalle som för 16 år sedan gav sig av på sin himlafärd. På vägen hem idag strömmade älsklingsmusik genom huvud och öron, fyllde min kropp med livsglädje och mitt hjärta med värme. Och medan Winnerbäck skrålade ”Kom ihåg mig då”…..så log jag med hela mitt jag, sjöng med och insåg att det var första gången på 3 år 10 dagar som inga tunga tårar fyllde mina kinder i takt med hans vackra ord. Och hur fånigt det än låter så tillät jag mig att känna mig nöjd med mig själv. Nöjd med att ha kunnat återerövra livsglädje på riktigt och inte ett påklistrat försök till leende. Och med tron att mina tre fina killar (Lasse, Kalle och Max) sitter däruppe i sin himlaboning och är stolta över mig.

Nu intar jag soffläge med Gabbe som kollar Youtube, maken som kollar TV och Milou som chillar. Några kapitel i min bok och sedan är jag snart redo för bädden. Gäller bara att hålla sig vaken till TB kommer hem från sena kvällsträningen. Wish me luck….

Imorgon hälsar vi mars välkommen. Underbart med månadskifte. Kram Mia

Jaha mina vänner, en vecka går minsann i raketfart då man har skoj och mysigt. Jag startade lovet med ganska intensiva ”hjälpa-andra-dagar” och varvade sedan sakta av via lite blandade måste-göra-saker i mitten av lovet för att sedan totalt hemfalla åt sus och dus nu i slutet. En fredag i Kalmar med lägenhetsorientering, shopping och bästa restauranghänget, följdes upp med en fotbollslördag med bästa AIK-gänget i Kristianstad och avslutades idag med besök hos lilla mamma, städning, matprepp och så gästspel som fotbollstränare i Gabbes lag.

Dresscode black och så världens vackraste emblem. Och ja, visst är det så att vi lever vår AIK-kärlek hela vägen – så klart bor vi i ett svart hus. Så klart!

Underbar dag, om än lite kall trots solens bleka strålar. Vi stod där mitt i klacken och det blev lite nya upplevelser för Gabbe. Otroligt nyttigt att lära sig läsa av andra människor. Streetsmart är något varendaste förälder borde se till att lära sina kids – oavsett vilket kön kidsen har och oavsett var man bor eller i vilka kretsar man rör sig. Man vill ju inte ha en ”blomkruka” liksom, värsta mardrömmen!

Svärmor och jag hos lilla mamma denna söndag. Så mysigt! Det blev tvätt av hår och klippning, namnandet av de nya kläder vi packat med oss till nya boendet samt total genomgång och provning av garderob. Puh! Men så skönt att det är gjort nu. Lilla mamma visade runt och var så himla nöjd och glad. Lagom till deras söndagsmiddag, (helgrillad kyckling och gräddsås) åkte vi via affären och sedan hem igen. Eftermiddagen bjöd på städ, tvätt och middagsprepp innan det blev fotbollsträning.

Då de flesta spelarna var iväg på hockeymatch fick rektorskan hoppa in som gästtränare och endast 6 killar dök upp. Pappa Anders och undertecknad fick hoppa in och spela. Anders som målvakt och där började även jag, men blev snabbt degraderad till utespelare. Det innebär 65 minuters intensivt spelande 4 vs 4 på helplan inomhus. Om rektorskan inte kommer ur sängen imorgon (hade redan ont i vaderna efter att ha stått och hoppat på betongläktare i 2 h igår) så finns förklaringen här.

Väl hemma hade maken lagt sista handen vid den middagsprepp jag sysslat med i em och det smakade mumma. Potatisstimp, äpple/lök/tomat och ostspäckad ugnsfalu med julskinketäcke, varma grönsaker och en hot&spic&chunky tomatröra. Lägg därtill lite småplock och en iskall öl. Såååå gott.

Nu har jag pratat med en gammal klasskompis i telefon och imorgon får jag finbesök av henne på jobbet. Jag längtar. Dags att njuta söndagskväll raringar. Utvilad är jag, påfylld likaså – ändå gissar jag att jag vaknar med kudden i ansiktet imorgon och gäspar betänkligt redan vid lunch. Som alltid på en måndag…..

Kram Mia

….…..för tidigt. Det ska man då rakt inte göra, det vet man ju. Sen gammalt liksom. Rätt otursförföljt det där ”hejet”. Precis som att stampa på en avloppsbrunn med bokstaven ”A”. Vem vill ha avbruten kärlek liksom? Det är ju det A:et står för, det vet ju alla! Igår var jag på väg att skapa otur minsann. Redan när jag satt där på trappen igår och njöt av min blodgrapejuice i solen, för en sekund kände man ju liksom livet i sig, hade jag det lite på känn. Ni vet det där vädergladpirret som kan ta över ens kropp. Jag kände när det kom, sakta krypandes under veckan som gått då solen kämpat sig fram mellan molnen. Känslan av att lovet kom som på beställning, att man är redo att möta lite finare väder. Lätt att man vill ropa hej kan jag meddela. Livsfarligt! Hejet hängde på läppen kan jag också meddela. Jag till och med tänkte att våren kanske verkligen är på väg och för en sekund förleddes jag i tanken att planera för ett härligt blogginlägg om solen och ljuset och…. .Livsfarligt. Komplett livsfarligt! Det skulle jag komma att märka inom kort…..

Redan då TB äntrade hemmet efter träningen igårkväll hade vädrets makter visat sig från en mindre positiv sida. Gräslig vind och spöregn på rutorna, snöblandat sa han TB då han frustande klev innanför dörren. Klockan var då straxt före 21 och vi log lite förnumstigt och bytte menande blickar då vi fastslog att det ändå inte lägger sig, så låt skiten komma ner då. Och även om jag inte där och då tänkte vårfeeling och ville ropa hej, så tänkte jag inte heller det som mötte mig lite senare…… Disktrasestora snöflingor inte bara dalade ner, de vräkte ner siledes och när jag slog upp mina små blå straxt efter 07 imorse möttes jag av en snövit tillvaro.

Även om det är andäktigt vackert så….., note to self: Do not ever say Hello! Ut och skotta, halka omkring på morgonpromenad med Milou och så slaska omkring lagom till hemkomsten. Blötsnö är fasen inte roligt någonstans.

Vi packade in oss i bilen, tog en joyride på 7 mil norröver och hamnade i barmark, sol och vårkänsla. Lovely! Norröver? Bättre väder? Makes no sense…..

Rek av bostadsområden i Kalmar, lite shopping och så förstås ramlade vi in på ”Långfredag” på bästa Da Ernesto. Grabbarna käkade pizza, förstås, och jag njöt en vårlunch med halstrad lax, dillmajjo, sparris och potatis. Mumselimums! För en stund kändes de där snöh-vetet som bortblåst och jag trippade omkring där i solen och klurade på outfits och aktiviteter och…..

Vips var vi hemma och möttes av det här. Och där och då, utramlandes i bara tröjan från bilen, det är då man vet….for sure…..att det inte alls är vår. Och att det är högst olämpligt att ropa hej……

Det ska inte upprepas, jag lovar. För er som kände er lurande på konfekten ber jag om ursäkt å det häftigaste. Av ren irritation över hejet så tog jag mig en kvällspromenad då jag kom hem och nu värmer jag mig vid brasan. För det är sånt man gör när det är februari, sportlov och vinter. Klär sig varmt och värmer sig vid brasan. Väldigt mysigt på något sätt. Om man inte förväntar sig något annat vill säga. Och det gör jag ju egentligen inte. Jag vet att det kan vara nyckfullt ända fram till maj. Jag blev bara lite swept away……Och råkade visst säga hej!

Nu ska vi njuta av en snacksbricka, ett glas vältempat Italienskt (rött förstås, för vem dricker iskallt vitt mitt i vintern liksom) och semifinal i På Spåret. Happy vinterfredag folket!

Kram Mia

Sportlovet har passerat halvvägs och lite till. Vi nattsuddar värre än någonsin och vältrar oss (i lite olika grad) i sovmornar de luxe. Veckans två första intensivdagar har följts upp med betydligt lightare diton och det var såååå välbehövligt. Redan igår onsdag bjöd morgonen på en glimt av solen som ackompanjemang till mitt skrivjobb på hemmaplan. och nä, skrivjobb är inte jobbigt för rektorskan. Skrivjobb är i det närmaste rekreation, även om det är jobbskrivjobb so to speak.

En liten tur till jobbet och fortsatt jobb tarvade inte heller på reserven, utan fyllde istället på när jag möttes av glada fritidsbarn, engagerad fritidspersonal och en fantastiskt rolig aktivitet som Fångarna på Fritids. Jag log hela jag. Följde upp det där med en skön fika med Allra Käresta Syster och sedan en 8.5km med bestigandet av Rödebybacken tillsammans med härliga Helen. Kvällen avslutades sedan i soffan med Mästerkocken på tv och min härliga bok.

Kilade upp i ottan idag (jepp, det var ju det där med sovmorgon i olika grad. 7.10 är en brutal sovmorgon för att vara rektorskan) och fortsatte med skrivjobb i Lassesoffan.  Även denna morgon/förmiddag kittlade solen mig på näsan och jag kände en instinktiv lust att ut på promenad (trots lite sega ben).

Solen bröt igenom, fåglarna kvittrade. När Milou och jag äntrade hemmet hade maken dragit iväg på biltvätt, TB till golfbanan och Gabbe tekniktränade i trädgården. Vårkänslan överföll mig. Big time! Hällde upp en kopp blodgrapejuice, tog en havrekaka och satte mig i solen på trappan och njöt. Verkligen njöt. Andades från långt ner i magen, log med hela ansiktet och tänkte att jag är så otroligt lyckligt lottad.

Gabbe och jag for på en lighthandling och inlämnandet av ett dokument till kommunen (puh, äntligen färdigställt) samt ett snabbesök på återvinningen. Lite vedinbärning, dammsugning och så skönaste duschen på länge. TB fixade käk och drog sedan på fotbollsträning, vi andra vittjade frysen och gjorde middagen lätt för oss. Ett brutalt frysrens skulle visa sig bjuda Gabbe på älsklingssoppa (Cowboysoppa, med bortsilad köttfärs) och oss andra såväl kåldolmar som pannbiff. Vi svängde ihop lite ny potatismos, kokte upp en god sås och knaperstekte lök. Mums! Satt som en smäck…..

Det är vansinnigt praktiskt med infrusen hemlagad mat i frysen, men icke desto mindre måste tillstås att det där är verkligen inte alls rektorskan. Jag är ingen frystjej. Jag är mer av en färskvarudito. Jag älskar att köpa hem x antal ingredienser och sedan improvisera utifrån hur veckan fortlöper. MEN…..idag var det verkligen maximal utdelning på minimal insats och det var gudomligt skönt. Det kan jag inte sticka under stol med…..

Nu har mörkret sänkt sig över Näset, brasorna sprakar och vi är utspridda på lite olika aktiviteter. Som vanligt. Det är så vi gillar att ha det. Rektorskan ska fortsätta sitt skrivflow och om ni undrar vad jag håller på med så är det sammanställning av det föredrag jag håller på torsdagkväll nästa vecka. Ett föredrag som vänder sig till föräldrar som vill stötta sitt/sina barns skolgång på bästa sätt. Sååå spännande och jag älskar verkligen ämnet!

Kram Mia

Estimerad lådleverans denna sportlovstisdag med tidintervallet 9-17.30. Det är då man nuddar vid tanken att den kan komma 17.29 och inser att det gäller att ladda upp med saker som man ändå känner att man behöver få gjort. Alltså, det gäller ju att vara effektiv! Och helt ärligt, jag skulle verkligen behöva en dag eller två utan en massa görande för andra so to speak – men som ni säkert vet vid detta laget så är det min i absolut särklass sämsta egenskap att prioritera mig själv före att hjälpa andra – därför vill jag få undan en massa måsten inför ledigt i slutet av veckan. Steg upp och skickade maken till jobbet och påbörjade sedan mor och fars månatliga ekonomi. En himla massa parametrar och annat jox för deras skull nu, gungfly i ekonomin är bara förnamnet, och det där stressar mig. Och jag har ändå hälften kvar till ikväll. Jippie!

Döm om min förvåning när lådleveransen dök upp kl 09.52. Eller egentligen, varför förvånad. Det var väl bara väntat egentligen. Klubben i vårt hjärta levererar. Som vanligt! En fantastisk fin låda. Fylld av kärlek och vällust. Med världens vackraste emblem. Och så året 1891 förstås. Direkt från bästa vinlandet, förstås Italien. Ska bli såååå spännande. 6 flaskor kärlek och livsnjutning hoppas och tror jag.

For till banken för lite uppdrag åt mor och far samt oss själva med, lite lightshopping och så vidare till mammas gamla boende för att hämta post. Hann precis hem när papsen ringde och hade fått stopp på bilen. Kastade oss iväg ut för att hjälpa honom, hämtade hem den vävstol han bestämt tid för att hämta, lämnade en stor portion middag och gick igenom ekonomin. Följde honom sedan ner till mamma, hjälpte henne med lite trix och nattade dem i säng och vilfåtölj för eftermiddagsmys – så lyckliga över att kunna vara tillsammans, även om det inte är på heltid.

Puh! Där gick den dagen i ett huj med. Avslutade med att bästa svärmor kom och klippte Gabbe, TB fixade eget käk och drog på fotbollsträning och maken och jag körde restfest från kylen. Nu piskar regnet mot rutan och jag har slagit mig ner framför brasan. Ska göra det sista med mor och fars ekonomi och sedan…..sedan kanske minsann vi öppnar upp en flaska och bara tar en smutt. Hihihihihihi…busigt en sketen tisdag som hon sa sköna Anna på Ekenäs.

Kram från rektorskan

Japp, och om jag någon gång tvivlade (för det gör jag ju titt som tätt) så hoppades man ju iallafall att det skulle vara färdigt. Jag tror jag har försonats med känslan av att väldigt lätt få känning i munnen vid minsta lilla förkylningssymptom, stress eller rejäl blåst och kyla. Och jag har vågat vara riktigt lycklig över att de där rekonstruktionerna på två ställen ändå blev så lyckade som de blev. Som en effekt av alla mina turer med bråkande tänder, tandben och käkben så går jag ju på kontroll var 8:e vecka, med tillhörande rengöring och allmänt fix i munnen. Min absolut i särklass bästa investering någonsin.

De senaste veckorna har jag haft lite konstig känning i munnen. Oklart ont som om det var blåsor och ett ömmande tandkött, vilket visade sig vara en virusinfektion. Why not! Dock förmodat på tillbakagång så det kändes ju ok. Däremot bad jag om en extra titt där det kändes lite vasst. Hrm……På aktuellt ställe drog jag ut en kindtand för många år sedan, eftersom den inte fick direkt plats och satt lite illa till (inte något av de ställen där jag nu gjort rekonstruktion). Och nu ska tydligen den lilla kindtanden få sin ersättare. Av naturen kommen. Jepp, du läste helt rätt. Den här 47+kvinnan ska få en ny kindtand. Vem i hela fridens namn får nya tänder när de är 47? Det är inte helt vanligt att man får det sa Annika. Nähe…..men nog sjutton kunde man ge sig farao på att om det ska drabba någon, så är rektorskan ett självklart val. Grrrrr…..Jag vill inte ha fler tänder, hörde jag mig själv deklarera där i stolen. Helt ärligt blev jag lite syrak. Jag har haft nog med strul. Jag vill inte!

Annars har sportlovsmåndagen bjudit på 3 plusgrader, spöregn och hetsig blåst. Rektorskan handlade efter tandis, for hem och fixade fika till La Famiglia och drog sedan ut till lilla mamma. Idag stod det besök hemma hos pappa och packning av de sista prylarna på programmet. Det tog sina modiga timmar, en fylld bil och några löpturer i regnet med påsar, kartonger och annat som skulle med in till mammas nya boende. Väl färdiga var vi helt färdiga allesammans. Men så skönt att ha det gjort, för alla parter, även om det var lite känslomässigt i gungning här och var.

Väl hemma stod make och Gabbe redo för en tur till stan, hämta kläder på kemtvätten och så gled vi in på Kebabhouse för lite snabbkäk. Sjukt skönt att slippa fixa mat hemma sedan. TB fixade eget på hemmaplan och höll eldvakt. Nu har vi landat allesammans i myskostym och bara inväntar kvällens fotbollsmatch på TV. Intensiv måndag ska ge lugn tisdag har jag bestämt.

Kram Mia

Självkännedom och självinsikt genom att våga bejaka sina egenheter är förmodligen den bästa (och kanske enda) vägen till acceptans. Eller förändring på djupet. Att våga möta sig själv som man verkligen är och inte som man tror att man är, kräver mod, kraft och vilja. Viljan att förstå. Kraften att öppna sina innersta dörrar. Och modet att stå ut med sig själv och sina egenheter. Livet på ytan är enkelt, men resan till ditt inre är sällan förgäves. Där förändring sker, där sker livet på riktigt.

Jag tror inte det har undgått någon att rektorskan är en slags skruvad kombo av Fröken Livrädd och Hönsmamman i en och samma person. Mitt liv har till stor del bestått av rädslor, ledstänger och kontrollbehov – en skapad ordning och struktur som förutsättning för att möta vardag som fest, mirakel som prövningar. Och det har inte på något sätt varit dåligt, tvärtom. Mitt liv har har alltid varit fyllt av kärlek och stor portion harmoni, betydelsefulla andra och balanserade känslor samt en lagomhet som bäddar in i trygghet. Med några riktigt svåra förluster i bagaget har rädslor eskalerat, poppat upp lite här och var och ständigt till att successivt nästan tagit över min livsvärld. Famlandet efter fler och nya ledstänger kännetecknade länge min tillvaro. Och ett försök att ta kontroll över precis allt, livet i det breda spektrat, blev en livsuppgift. Naturligtvis totalt ohållbart. Jag borde förstått det långt tidigare än insikten slog ner som en knytnäveslag solarplexus. Men om man verkligen inte lägger sig vinn om att själv se, att själv förstå…..då kan livets resa i enlighet med gällande egenheter pågå i oändlighet.

Jag visste inte att jag ville se ”livet som mig” i ett utifrånperspektiv egentligen. Jag kände inte drivkraften att förstå varför vi hamnat just här, just nu egentligen. Men jag kände begränsningarna, det gjorde jag. Länge. Som en stegrande hjord elefanter, vars framfart fick hela marken att vibrera – hela min livsvärld att ständigt vara i rörelse. Från en lätt rysning då och då och en möjlighet att skaka av sig, via lite större sjok av bärandet av kroppslig och själslig orospirr till en ständigt malande oro som hemsökte mig dag som natt, i vila och i aktivitet. Ständigt pockandes på min uppmärksamhet, ständigt framtvingande av strategier för att undvika allt fler situationer kännetecknade av fara. Fullständigt traumatiserad. Alltid inställd på faror. Ständigt på jakt efter överlevnad.

Jag vet förstås inte när det började egentligen. Men jag inser att det har varit en resa ner i djupet för att sedan sakta våga påbörja en uppstigning.När vi nådde jullovet för några månader sedan var jag redo att öppna upp och släppa in. På riktigt. Inte bara sådär dörren lite på glänt, utan slå upp på vid gavel. Jag insåg att jag orkar inte längre reducera livet till att överleva. Drivkraften att verkligen få LEVA slog igenom med full kraft och medan jag fyllde lungorna med luft för första gången på länge, vågade blåsa ut och låta magen vara med i andningen så kände jag något vakna till liv. Försiktigt trevande, varsamt trippande, spirande hoppfullt. Där började livet igen.

Det tunga, allvarsamma livet efter traumat med min brors död i Thailand har påverkat oss alla. Somliga mer än andra. Och definitivt har det där tagit sig olika uttryck hos oss alla. Vi bestämde oss för att tiden är inne för att bejaka livet livet, älska livet. Framförallt att ta vara på livet. Att vi måste hjälpas åt att fokusera på det varma, härliga, roliga. TB och maken har varit duktiga på att bearbeta och sortera sina känslor, medan vi andra två har tenderat att fastna. Tystnat och med allt tyngre sinneslag mött varje ny dag. Ett oerhört dåligt sätt att hedra en livsnjutare som min bror, barnens morbror, makens svåger. Upprörande ja visst, men vi var inte redo helt enkelt.

Älskade Lasse, idag är det tre år sedan livet snuvade oss på en älskade bror, morbror, svåger, familjemedlem. Livet och tillvaron är definitivt inte detsamma utan dig, men äntligen tror jag att vi på riktigt vågar släppa taget och leva igen. Och vi gör det för att hedra dig. Jag har alltid sagt att du skulle gått under om du skulle behöva leva utan bus och skratt och glädje och upptåg och din favvokommentar: Äh, det löser sig. Och ändå….ändå har jag tillåtit mig själv att excessa i faror och rädslor, allvarsamt tagit mig an vardag som fest, låtit skrattet fastna i halsen och bejakat livets dragningskraft nedåt. Jag förstår om du har varit såväl orolig som irriterad på mig. Men vi är redo nu. Allesammans. Redo att på riktigt fortsätta leva och älska, även för dig. Med en förändrad approach hos moí förlöstes plötsligt något hos Gabbe också. Han som var buset och skrattet personifierat, den pratsamme med dråpliga kommentarer och som vågade möta livet på sitt egenvalda sätt har slumrat i en lågmäld blek tystnad, tyngd av livets allvar och fylld av rädslor och krav på sig själv. Till skillnad mot sin bror TB, som vågade resa sig och vara sin egen personlighet trogen igen, blev Gabbe tålmodigt kvar som sällskap till sin ömma moder. Nu lever vi igen. Vi driver med oss själva, skrattar och busar. Avdramatiserar och har lagt oss till med att i tid och otid möta livets prövningar med : Äh, det löser sig. Att se Gabbe våga, äntligen må lite bra och blomma igen gör det enkelt att fortsätta på inslagen väg utan att blicka tillbaka. Vi ska se till att hedra dig på riktigt från och med nu, Lasse. Genom att leva och njuta varje sekund. Precis som du tog dig an livet. Med entusiasm och livsnjuteri, lite mer ”gör det sen”…..

I år ber jag därför inte om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. I år har jag redan gjort det där till den mest naturliga av livsapproacher. Jag ber inte längre om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. I år lever jag och låter dig fortsätta leva inom mig, som det mest självklara i världen. Jag ge blanka sjutton i balansen. Jag vill ha allt och mer därtill. Varma, glada känslor deluxe. Jag ber inte längre om nåd att du alltid skall vaka över oss, ty jag vet att du är med oss varje steg på vägen. For ever, for always and no matter what!

Idag har vi besökt graven, lämnat ballong och blommor. Pratat dina bus och underbara kommentarer. Förvisso med små tårar i ögonen, men med ett bubblande fnitter som sakta övergick i gapskratt. Vi tog också en promenad ner till havet och badstenen, via bryggorna och medan vi blickade ut över havets oändlighet i skärgården samt lät ballonger ge sig iväg ut över havet, upp mot himlens rand spelade vi Winnerbäcks ”Kom ihåg mig” på högsta volym. Inte för att den där killen är någon favvo för oss, så ej heller var för dig, men för att texten är magiskt passande och gunget medryckande skönt.

”När det blir varma sommardar
Så finns du kvar
Då finns du kvar

När vinterisen ligger klar
Så finns du kvar
Då finns du kvar”

För alltid en självklar del av oss. Oändligt älskad, alltid saknad, aldrig glömt.

Kram Mia

Oj, ansatta av flunsa och annat mög på jobbet, full vikariesnurr (men allt löst), flytt av liten mams från ett trygghetsboende till ett annat (igår onsdag), matleverans och pratstund hos pappa, fika och hälse-på till mamma idag, en ömmande kropp (nope, jag lyfte väl inte direkt med benen om jag säger så. Ryggen känns som om den ska gå av) och hela soffan uppraddad med jobbskrivsaker för kvällen. Trött, tröttare, tröttast…..

Men så kom man hem vid 17 idag och fann en hel kasse med nybakade bullar och en hög goa böcker från världens finaste svärmor. Jag vara nära på väg att ta till lipen. Jag verkligen älskar hennes bullar….verkligen älskar! Maken och Gabbe käkade medan jag var hos mor och far, TB har varit hos kiropraktor idag (upptäckten av ett snedställt bäcken tros ligga bakom hans ständiga stukningar av fotleder), käkar på restaurang med polare och ska sedan träna. Själv avser jag att skubba middag och allt som kallas mat, koka en kopp varm saft och njuta av bullar. På något sätt anser jag att jag är värd det där…..

Det där paketet/brevet dök upp i tisdags.men skulle visa sig inte alls passa på rektorskans kropp. Direkt tillbakaskick idag, utan sura miner. Får väl unna mig något någon annan dag helt enkelt. Nu fika och sedan ta itu med jobbhögen. Imorgon är sista jobbedagen innan sportlovet. Hur skönt?????

Kram Mia

Alla Hjärtans Dag idag. Knappast undgått någon va? Och säkert har det inte heller undgått någon att de där specialdagarna inte direkt är årets mest hyllade här i Happyvardag. Nä, just det….vi är liiite mer för just den där happy vardagen vi. Men ändå, kärlek är det bästa som finns och även om jag just inte köper en massa presenter (typ inga, sorry alla) så är ni alla godingar i mina tankar. Idag precis som alla andra dagar.

Klädde mig i josa med tillhörande hjärta. Inte sådär våldsamt ofta jag använder färger på kläder (inte färgglada i alla fall. Marin, svart och vit räknas nog knappast dit. Om jag är riktigt wild&crazy slår jag till med grått eller beige)! Frulle på sängen till kidsen (som vanligt) och så for vi till jobbet. Som vanligt strösslade jag min kärlek över dem med ömsom förmaningar, ömsom önskvärda beteendebeskrivningar och ömsom puss och kram och glöm aldrig att jag äskar dig). Bra förmiddag på jobbet och givetvis passade vi på att kärleksfika lagom till halvtiorasten.

Att hinna utföra arbete enligt plan borde vara en självklarhet, men åtminstone i vår bransch (säkert en massa andra med oss) blir det oftast precis tvärtom. Idag var dock en sådan där bra dag. Straxt efter 13 smet jag iväg till något extremt efterlängtat…

…..frissbesök hos världens bästa Helena. Och unne sej och götte sej fortsatte. Efter snygghatt på och virknålstrix i barret så bjöds det på ljuvlig gofika och ett glas saft. Mums! Avkopplande, ljuvligt härligt denna soliga februaritisdag. Lite kärleksströssel till mig själv helt enkelt…..

Och det är ju inte så trevligt att hylla sig själv, så jag hyllar just Helena på Carlsson´s Klipperi och Lantliv. Jag älskar hennes balans mellan lyhördhet och att vilja utmana. Supernöjd är jag, verkligen supernöjd! Det är fult att skryta men jag har verkligen aldrig känt mig snyggare än såhär…..Underbar känsla!

Gardinluggen är kvar. Mitt signum. Så här blev det framifrån. Ny färg, bättre stadga och framförallt bort med allt slitet och en lång nacke. Älsk på det…..

TB och Gabbe käkade tidigare ikväll, pga av träning (TB) och hunger (Gabbe), så lagom till kvällsvarden blev det a table for two. Vi preppade underbara Yucatanbröd och dekanterade en Italienare, satt sedan ner och bara njöt av tillsammanstid maken och jag. Supermysigt!

Nu är det hög tid att njuta av lite härlig Champions Leaguefotboll på tv. Borussia Dortmund vs Benfica och PSG vs Barcelona – en match på varje tv, vilket medför lite skön vardagsmotion. I halvlek snor jag till mig en stund för åtminstone ett kapitel i min härliga bok och förstås kommer jag att slutföra vinet tillsammans med några bitar ljuvlig dansk chokolade. Ska man agera flyttkarl imorgon så ska man, eller hur Allra Käresta Syster?

Och om ni undrar…..vi köper inte presenter vi i Happyvardag, men några väldigt fina medmänniskor såg till att strössla kärlek över rektorskan denna Valentine´s Day. Tusen tack N och J. Ni är underbara!

Puss o Kram o Over and Out

Well hello Monday! Vad kan väl passa bättre en kärleksvecka som denna, än att starta med en guidad tur genom vår korridor för åk 1-5. Genom min Iphonelins förvisso, men ändå. Jag tänker ofta när jag flanerar omkring bland härliga elever, engagerade pedagoger och en massa tecken på allt häftigt som händer här i vår livsvärld. Svettpärlan!

Här har vi vårt världsrum – ett omtyckt grupprum tapserat med världskartan. Kartbilder är häftigt och fascinerar oftast de flesta barn. Gabbe vill absolut ha en av sina väggar i sitt rum med denna tapet.

SYV-undervisningen skall inte enbart koncentreras till gymnasievalet och därmed åk 8 och 9, ej heller bara inkludera PRAO. Här är det åk 2 som arbetat med yrke och samhälle i sin SO-kurs.

Utställningsskåp med diverse attiraljer samt åk F:s arbete med Världshaven och dess invånare. Spännande och underbara bilder!

Tilltalande välkomstskylt hos Ninnie och åk 1

Roliga personalbeskrivningar av vår sköna fritidspersonal.

Grupprum/arbetsrum för våra yngre små Svettpärlor. Visst är väl väggalfabetet i rött med vita dots på helt underbart!

Hundra dagar i skolan, firades för våra elever i åk 1 förra veckan igen. Allt som kan firas skall så göra, är definitivt vår melodi.

Sköningarna från bland annat åk 3 och deras grupper under Tema: Uppdrag Världen straxt innan jul.

Härligt mysgrupprum och lite minipingis. Gissa om det är populärt att hänga här.

Med profilen idrott och hälsa följer naturligtvis inte bara fysisk aktivitet. Att må bra kan vara så himla mycket annat också. Exempelvis musik och målning, var för sig eller tillsammans som här.

Say hello to our kids in grade 4. Här har de tränat på intervjuteknik.Gabbe är i den nedersta raden, trea från vänster.

Och här är sköningarna i åk 1 som visualiserar hur de kommer att se ut som 100-åringar.

En del av vårt mysiga skolbibliotek. Här har vår extremt konstnärliga specialpedagog väggmålat ett eget läromedel, där arbetsmaterialet sedan hänger utanför i korridoren. ”Kulköping” heter det, visst låter det underbart!

Kärleksvecka som det är så passar vi på att skriva kärleksförklaringar av olika slag. I trapphuset kläs vårt utställningsträd med diverse hjärtpyssel och ett och ett annan diktalster. Veckans första arbetsdag gick som en dans och gårkvällens skrivuppdrag kändes som en ynnest att jag nästintill slutförde. Trots att jag vaknade som en zombie idag. Direkt efter jobbet for syster yster och jag till lilla mamma för packning och dit kom även vår bror. Snabbt som ögat fick vi nerpackat och sedan hann vi sitta ner och snicksnacka tillsammans alla tre och mams. Supermysigt! Riktlinjer för den kommande flytten på onsdag kommunicerades och sedan blev jag hemskjutsad. Såååå lyxigt. Efter gårdagens låååånga promenad är jag nämligen lite stiff i vaderna samt har betänkligt ont i höftpartiet, så att gå hem var liksom inte tänkbart bara. Hem kom jag till ett brasvarmt hus, hemskjutsad vovve och hela familjen samlad. Också det är skön lyx.

Idag har jag agerat labbiträde åt min sköna kollega matte/noUlle. Bas och syra och vin och reagens. Hihihihi….så spännande!

Nu blir det restfest från kylskåpet och det finns såväl olika pastasorter som pastasåser och så lite andra härliga delis. Planerar man sin mathållning så blir det rätt leasure dagar som annars hade kunnat bli hur skruvade som helst. Kvällen skall tillbringas uppkrupen i soffan med filt, kudde och min härliga bok. En fin måndag, helt klart! 4 dagar till sportlov….

Kram Mia