Jakten på perfektion

Att veta. Och att leta. Att med alla medel som finns att tillgå försöka skapa det önskvärda, det optimala, det perfekta. På många sätt det utopiska (fast det inser man inte förrän långt efteråt, förstås. Tyvärr!). Ty det är självklart. Så självklart. Och så tidsenligt. För att inte tala om hur påhejat det där är. Vem är du  om du inte står upp för din rätt? Din rätt att få din vilja igenom. Att med mod, kraft och emfas med all önskvärd tydlighet låta din omgivning veta. Veta vad det är du önskar och vill och  tycker och tänker och känner. Veta hur det verkligen ligger till. Och förstås veta vem det är som bestämmer. Eller borde få bestämma i alla fall. För vem vore du egentligen, om du inte drev din egen vilja till lag? Vad skulle andra människor egentligen tro om dig, om du plötsligen skulle inrätta dig och våga lita på andra, professionen och det som någon annan bestämt, planerat och organiserat? Vem i herrans namn skulle du bli då? En i mängden? En ja-sägare? Eller gud förbjude, en helt vanlig medmänniska? Så opretentiöst! Så visionslöst! Så otroligt trist! Eller? Vad är det som skrämmer dig egentligen?

2016-09-01 07.07.07

2016 och tillvaron befolkas av en ansenlig mängd människor som i jakten på perfektion verkar kunna bli hur fartblinda som helst. Inte alla vet att det är perfektion de jagar, ty de har förvillats att tro att det de gör är såväl naturligt som hälsosamt, kvalitetssäkrande och såååå rätt i tiden. Med ord som engagemang, delaktighet och hälsomedvetenhet som förevändning legaliseras jakten på perfektion. Intentionen är ju god, mål och syfte likaså. Vem skulle våga klandra någon med denna utgångspunkt egentligen? Jag menar, att man vill ha veto kring  hur förskolelärare och lärare planerar sin jobbvardag är väl helt naturligt? Och att man vill bestämma vilken mat och dryck som skall serveras och hur den skall tillredas till ens barn (och gärna alla andra också) på de platser han/hon bevistar är väl en rättighet man har som förälder? Eller? Bara för att de som råkar ha fått anställning på sådana ställen är utbildade behöver det  ju inte innebära att de verkligen kan något. Eller? Visst är det väl den yttersta formen av föräldraengagemang att verkligen se till att nagelfara och skärskåda allt och alla, så att ingen förleds att tro att man är slapp och av någon typ av laissez-faire-mentalitet. Hugaligen! Värsta mardrömmen ju! Då kanske man blir grundlurad på något som man har rätt till! Lika bra att vara på sin vakt. I alla lägen. Stå upp för sin rätt. Proklamera. Se till att vara om sig och kring sig. Ifrågasätta. Se till att tillsammans med andra också mobilisera. Liksom sådär bara utifallatt det skulle behövas. Jag menar, det kan ju vara fara å färde om ens egen lille hjälte eller hjältinna inte hamnar i samma grupp som precis den vill vara med precis där och då. Eller tänk vilket trauma om han/hon ska behöva sitta jämte någon den inte vill sitta jämte eller inte får spela i precis det laget den önskar spela i eller leka med precis de kompisarna som den själv pekar ut där och då (om just de kompisarna vill det eller ej, det är av helt underordnad betydelse). Nä minsann, det gäller att inte tappa fokus, ty då kan man bli förbigången. Det har väl alla hört talas om hur det är. Och idrotten. Idrotten ska vi inte prata om. Högst oklara riktlinjer ju. Så klart att man måste hålla koll på laguttagningar, antalet spelminutrar/barn och vem som får deltaga i vad.Det vet väl varenda kotte att det kan gå helt åt fanders annars. Hur skulle det se ut om ens barn gick miste om en viktig match, tävling, turnering eller en möjlighet att visa upp sig? Hur ska de kunna bli den där som det pratas om? Nä, det är bäst att man även där ser till att visa framfötterna och vem som bestämmer. Att man är en förälder att räkna med, så att ens barn inte bara blir en i mängden. Förbigången. Det vore ju helt förfärligt. Hur ska de då kunna bli världsmästare i sin klass? Om inte jag som förälder bevakar hans/hennes rättigheter. Det gäller att ha koll helt enkelt. Lita inte på någon. Anteckna och tida, i alla lägen. Samla bevis. Upp till kamp. Ta tjuren vid hornen. Stå upp och kräva sin rätt.

2016-08-19 12.43.12

Kräver verkligen livet anno 2016 att vi måste ha det så här, att vi måste vara så här? Eller är det i själva verket en självuppfyllande profetia? Har människor någonsin mått så dåligt som nu? Sönderstressade nervvrak i jakten på perfektion? För att känna att man duger till. Som förälder. Som medmänniska. Att man är någon att räkna med. Extraordinär på något sätt. Sällan har väl det dåliga samvetet rivit i så många själar och hjärtan som nu. Varför inbillar vi oss på fullaste allvar att livet blir såååå mycket bättre eller optimalt eller fulländat eller vad det nu är vi söker om vi är sockeravgiftade, äter nyttigt, är smala, undviker kolhydrater, är vältränade, har järnkoll och styr kring våra barn (och som en sekundäreffekt även andras värld också, om de så vill det eller inte)? Varför i herrans namn tror vi att vi måste vara med och styra i alla processer. Särskilt gällande våra barn? Vem kom på idén om att barn skulle fara illa och ta allvarlig skada av att ha tråkigt, bli ledsna, möta motgångar, inte ha något att göra eller inte få sin vilja igenom? Varför drivs vi av denna vettlösa rädsla för att möta våra egna och våra barns mindre positiva känsloyttringar, så till den grad att vi helt utan eftertanke gör allt som står i vår makt för att plana vägen för våra avkommor? Och därmed även oss själva. Känslocurlar! Som det mest naturliga i världen. Varför intalar vi oss själva att det där enbart är för en god sak? Att det på något sätt är den yttersta formen av kärlek och engagemang. Ett uttryck för delaktighet och inflytandets villkor. Varför måste vi helt tvångsmässigt leta fel på allt och alla? Och gärna påtala dessa fel, skriva på näsan. Blir vi verkligen bättre som människor då? Blir vi någon att räkna med? Njuter vi? Har vi ett bra liv? Är vi nöjda med oss själva? Med mantrat: ”Jag för bara mitt barns talan”  rättfärdigar jag det som egentligen kanske bäst ryms inom områden som min egen önskan, mitt eget kontrollbehov, överskylandet av mina egna tillkortakommanden och eventuellt gottgörandet av mitt eget dåliga samvete.

2016-07-11 15.19.44

Varje vecka matas jag av krav, önskemål och tvångsmässiga behov av kontroll i stort och smått, bland nära och kära, via media eller IRL. Jakten på perfektion når ständigt nya toppnoteringar, utan att ens alla vet om att det är jakt de sysslar med. Att driva sin egen vilja har på något sätt blivit en livsstil i sig. Och det enda jag mäktar med är att stilla förundras över denna jakt, skaka lite på huvudet och i mitt stilla sinne tänka: Hur vore det om vi bara började leva? Hur vore det om vi bara passade på att njuta av alla de dagar som kallas livet och som har en tendens att swischa förbi i ett sällan skådat tempo? Hur vore det om vi insåg hur fantastiskt bra vi har det? Hur vore det om vi insåg att våra önskemål om sockerfrihet, vältränade kroppar, plastbantning, ekochict, kolhydratdetox, val av kompisar/lärare/grupper/lag, storlek på klassrum, val av språkbruk, planering av förskole-/skol-/eller fritidsdag, laguttagningar, antal spelminutrar, tilldelning av lärare alt vikarie, kött vs fisk vs veg  är just våra egna önskemål.  Om det, enligt oss själva, ”rätta livet”. Det är inte säkert att alla andra har samma tankar och uppfattningar om det ”rätta livet”. Önskemål och idéer sprungna ur en livsstil som är få förunnat att vara en del av och som bäst faller inom ramen för epitetet i-landsproblem. Kanske är det inte ens sannolikt att alla andra delar just våra tankar om det där ”rätta livet”. Det innebär inte per automatik att de andra har fel, är mindre begåvade eller måste omvändas. Om vi insåg att var och en har rätt till sin uppfattning. Att var och en har rätt att organisera sin egen livsvärld så att det matchar dennes önskemål och behov. Att var och en har rätt att respekteras för sina val, utan att nedvärderas eller pådyvlas andras uppfattning. Och att det faktiskt är helt okej för oss alla att bara acceptera det där, inrätta oss i gällande ramar, riktlinjer och livsvariabler ibland. Det måste inte alltid bli precis som just vi vill i alla lägen här i livet. Det kan vara riktigt okej ändå. Kanske kan vi till och med få uppleva något nytt eller lära oss något utav någon annan, om vi inte ständigt är upptagna med att driva igenom vår egen vilja. Om vi bara insåg att livet är här och att livet är nu. Att allt vi gör just nu är minnen som aldrig suddas ut. Att vi duger som vi är och att livet är riktigt härligt om vi tillåter oss att njuta, istället för att ständigt försöka identifiera nya förbättringsområden. Och leta syndabockar. Som måste omvändas. Till det vi vill. Om vi insåg att jakten på perfektion är en vanföreställning, vars enda outcome är att hindrar oss från vårt egentliga uppdrag här på jordklotet, nämligen att leva! Om ändå……

2016-07-05 12.14.07

God natt! Kram Mia

 

12 thoughts on “Jakten på perfektion

  1. Finns inget perfekt…
    Tack för dina fina ord vännen… Ibland landar jag ner på rumpan för sent för att skriva något vettigt… som nu, måste ju bara gå och sova.
    Hoppas du gör detsamma!
    Sov gott!
    Kram Anna

    • Nä, det där perfekt är så svårt. Jag är ju lite mer för good enough som du vet. Men många människor ägnar ju så grymt mycket tid åt att optimera det mesta i sin omgivning, istället för att bara njuta och vara nöjd. Så synd tycker jag….
      Kram Mia

  2. Mia, mycket text men som alltid intressant och tankeväckande. Jag läser just nu en bok som heter ”Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång” en bok hur du förlikar dig med dig själv, inte hur du hittar dig själv. För mig en hel del revolutionerande tankar, en del lite obekväma men också aha-upplevelser.
    Kram

  3. Jag kom på mig själv efter en stund att jag satt och höll andan när jag läste, beredd att flika in att du har lyckats ännu en gång med ett RYSLIGT BRA INLÄGG!!! Och SÅ VIKTIGT!! Precis de orden jag skulle vilja banka in i mänskligheten emellanåt. Och nej, jag är tyvärr inte oskyldig….men jag jobbar på det och tycker att jag börjar bli riktigt bra!! Vi är alla perfekta på våra olika sätt! Vad nu perfekt betyder…vi är alla perfekta, eller perfekta med småskavanker -det känns nästan bättre, för perfekt låter konstigt och dumt!
    Kram J

    • Åh tack snälla du. Jag har ju en tendens att bli carried away när jag skriver om saker som engagerar lite extra. Men jag tycker att så mycket av livet går förlorat av just att man jagar det ouppnåeliga . Kram

  4. Det bästa jag läst på mycket länge!!! Jobbar som lärare i Kungälv och tänker dessa tankar flera gånger varje vecka! Samtalar med föräldrar som vill ha GARANTIER för att deras barn aldrig någonsin ska råka ut för en kränkning – helst inte under sin livstid! Föräldrar som kräver återkoppling kring en incident/ärende som inte ens berört deras barn men som är viktigt att ALLA föräldrar får information om! Föräldrar som tipsar erfarna, engagerade och kompetenta pedagoger OCH deras rektor om att det faktiskt finns väldigt bra kurser om maktlekar så att de därmed kan bli mycket bättre på att upptäcka olika situationer i god tid. Ja, listan är oändlig men jag stannar där! TACK ?

    • Hej Cecilia och tusen tack för din feedback. Den värmde skönt.
      Och ja, stor igenkänning på det du skriver. Här från Blekinge också.
      Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *