Känslornas omloppsbana

Den vackraste av nationaldagar grydde sakta och samtidigt som solstrålarna gav dagen liv valde makens kusin Max att släppa taget om livet. Efter att ha utkämpat en 11 månaders lång kamp mot den där jäkla skitsjukdomen cancer var tiden inne att inse att döden inte längre var ett straff, utan en befrielse. Och fast att jag förnuftsmässigt vet att det inte fanns någon annan utväg, träffade dödsbudet mig som ett knytnävslag mitt i solarplexus. En älskad medmänniska, med den sjukaste av humor, den vassaste av tungor och den busigaste av blickar lämnar ett stort tomrum efter sig. Hela dagen har jag nynnat på The Irish Blessing och låtit de tunga, tysta tårarna fått rinna längs mina kinder.

”Må din väg gå dig till mötes.
Må vinden vara din vän.
Må solen värma din kind.
Må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen –
må Gud hålla dig i sin hand.”

Känslor kommer tillbaka till oss i sin alldeles egnaste omloppsbana och idag (igen) var jag liksom tillbaka på ruta ett i min egen sorg och saknad av en älskad bror. Gråten anfaller mig, känslorna sköljer över mig som vågor av sällan skådat slag. Jag försöker intala mig att vår Lasse stod där redo och tog emot Max när han klev över till nästa sfär och någonstans lindrar den där sinnesbilden mig något. Den här lånade bilden på Max (lånad av hans kompis Fred) kommer jag alltid bära med i mitt minne.

2016-06-06 10.29.26Att leva nära sin känslopalett ger helt klart en oväntad touch till tillvaron. Efter en tidig morgon här på Näset, städning av hus och diverse plock och don for Gabbe och jag till Rosenholm för träning med Coach JW. Ett helt suveränt pass med fokus på koordination och positionsspel gjorde oss såväl genomsvettiga som upprymda. Ja, inet för att mami var med där i fotbollsutövandet, nä nä. Det fick räcka med föräldramatchen i lördags minsann, men jag dokumenterade förstås. Och mellan fotosesjourerna tog jag mig runt på slingan. Tomatröd i fejjan hängde jag på hockeykillarna så gott det gick. Så länge jag lät bli att tänka gick det hur bra som helst……

2016-06-06 10.08.01Hem och värmde lite lunch till Gabbe och sedan  for jag ut till mor och far. Jag har inte varit hos dem sedan i tisdags, då jag handlade och tog ut pengar till dem, och längtade efter att få krama dem, stryka deras kinder och berätta hur mycket jag älskar dem. För rektorskan är det hederskodex att människor inte ska behöva be om saker och ting, att jag liksom ska försöka fånga in signaler och erbjuda mig istället – jag kan bara föreställa mig hur fruktansvärt jobbigt det är att vara i behov av andras hjälp nämligen. I lördags uppfattade jag att de behövde få lite hemhandlat, så idag svängde jag ut och hämtade upp lilla mor (papsen hade precis kommit hem från sin bouleträning) för handling i lokala butiken. Såååå mysig stund vi hade, sådan enorm tacksamhet från deras sida och såååå enormt mycket kärlek medan jag höll dem i min famn. Man kan inte nog ta till vara alla de ögonblick man får här i livet…..det om något vet ju sannerligen vi.

2016-06-06 10.39.09Vid hemkomsten fick vi en skön stund på altanen hela La Familia.En stund för närvaro i nuet, omtanke och ömhetsbetygelser tillsammans med lite sorgsna blickar och en och en annan tår. Vi formulerade lite hälsningar vidare i släktledet innan vi gick undan var och en till sitt för att hinna andas och boota om oss. Nu är maken och TB på golfbanan och jag och Gabbe skall straxt dra till Rödeby för fotbollsträning. Ikväll blir det en långsittning med mat och dryck, ihopsamlandet av oss själva och lite navigation för veckan som komma skall. Själv ska jag också försöka samla ihop alla de ord som Max ville att jag skulle komponera till hans familj. Det är en självklarhet att jag ska slutföra det där uppdraget så småningom……

Ta väl vara på er allesammans. Glöm inte att ta varje tillfälle i akt att leva och älska, att finnas till för alla era nära och kära och våga möta hela er känslopalett. Trots att man ser ut som rektorskan som drog till lokala butiken svettdoftande, i träningskläder, med värsta frisyren ever och fulgråtsdrag i fejjan.

Puss o Kram från Mia

4 thoughts on “Känslornas omloppsbana

  1. Jag beklagar verkligen det tråkiga vännen, men jag reagerade väldigt starkt -i positiv mening- på en sak som du skrev ”att det var dags att inse att döden var en befrielse, inte ett straff…. Så har jag aldrig tänkt. Men för de som mister livet i en cancersjukdom (i alla fall de som jag kännt) så blir det faktiskt en befrielse att äntligen få slippa smärta osv. Men självklart hoppas man ju in i det sista att det ändå ska gå bra, att personen ska bli frisk, men det kommer en punkt då man inser att ”det här kommer inte att gå” då är väntan fruktansvärd.
    Alla mina tankar till er ❣
    Kram J

  2. Strax efter min kommentar här nåddes vi av ett dödsbud. Makens klasskompis. På något vis är en annan kompis inblandad, men hur har vi inte fått klarhet i, så natten har varit orolig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *