Berättande leverne

Säg mig, hur tar ni er an livet som förälder och medmänniska? Utgår ni från  begreppet ”learning by doing” och har en massa tålamod på vägen? Eller utgår ni från att alla har samma typ av förförståelse och ”sunt förnuft” och därför kan förväntas leva under samma referensram? Kanske tjatar ni hål i huvudet på kidsen med era regler, förväntningar, ramar och riktlinjer? Eller föredrar ni att agera sambandscentral och skrika ut order och kommandon så fort möjlighet ges? Kanske sällar ni er till skaran som nöjer er med att visa ert nöje eller missnöje i efterhand, när resultatet redan är ett faktum so to speak? Eller orkar ni knappt befatta er med det där med uppfostran och regler egentligen och hoppas som bäst på att det där löser sig ändå?

2015-06-12 08.19.24

Jag vet att ovanstående meningar kan uppfattas som något provokativa och det är lätt att hemfalla åt ett snabbt svar, att med munnen bekänna att självklart är jag en ytterst förstående, inlyssnande och coachande förälder som i alla lägen föregår med gott exempel. Men hur är du egentligen? Och hur väl stämmer din egen uppfattning om hur du är överens med hur ditt/dina barn uppfattar dig? Har du ens ställt den frågan till den/de det berör?

2015-10-25 10.46.28

Föräldraledarskap skall aldrig förringas. Låt oss aldrig utgå ifrån att barn, situationer eller saker bara kommer att lösa sig och fixa till sig av sig själv – det kan vara den största av livslögner ever nämligen. Därmed inte sagt att det finns ett föräldraledarskap allena saliggörande som alltid leder till lycka och framgång, ty det kan nog vara nästa stora livslögn är jag rädd. Föräldraledarskap är individuellt betingat. Det handlar om vem du är, vem din livspartner är, dine/era föreställningar om liv och leverne, egenskaper och egenheter och en hel massa egna erfarenheter i det vi så gärna kallar den berömda ”ryggsäcken”. Någonstans vägs allt det där samman och skapar förutsättningar för ditt föräldraledarskap. Om man till sina förutsättningar addar reflektion, lyhördhet och vison tror jag man optimerar sina möjligheter att göra sitt föräldraledarskap allt mer medvetet och genomtänkt. Jag menar inte nödvändigtvis att man måste teoretisera sitt sätt att möta sina kids, men jag menar att välja approach, taktik och inriktning är en förutsättning för att mer tydligt vägleda mot målet. Om man har klart för sig vart man vill med sitt föräldraskap vill säga och därmed har satt ett mål.

205

BTW, har du bestämt dig för vilka kids du vill släppa ut i livet? Det tror jag nämligen är den bästa av utgångspunkter. Själv har rektorskan valt det berättande föräldraledarskapet i jakten på att skapa kärleksfulla, demokratiska och samhällsdugliga medmänniskor av våra söner – en typ av berättande leverne. Det innebär kort och koncist att jag pratar och förklarar en himla massa. Jag tar ingenting för givet. Jag utgår inte alls från att vi skulle ha samma förförståelse eller referensram. Varje situation anser jag som en ny situation och en ny möjlighet att förklara och möjligtvis återkoppla till tidigare erfarenheter. Jag använder mig ofta av de där viktiga frågorna för att förtydliga:  vem?, vad?, när?, var?, hur?, med vem?, hur länge?  och varför? Jag beskriver önskvärda beteenden, lyfter positiva exempel och jag ger mycket feedback. Och det där kan vara fruktansvärt eneverande om man har valt en annan typ av föräldraledarskap….. har jag märkt genom åren. Icke desto mindre tror jag benhårt på  idén om att förklara världen för mina kids och på så vis ge dem bästa möjliga förutsättningar här i livet. Ett slags berättande leverne helt enkelt. För att genom det skapa den gemensamma referensramen och förförståelsen i just vår familj, i vårt liv.

Utifrån det berättande levernet är det sedan ganska enkelt att prata regler, förhållningssätt och bemötande likaväl som det möjliggör för feedback av olika slag. Och eftersom jag har frågat mina kids hur de upplever mig så  kan jag meddela att de tycker att jag för det mesta är väldigt tydlig, kärleksfull, rättvis och omtänksam. Självklart blir jag också av förklarliga skäl lite (läs:förmodligen mycket) tjatig och omständig . Det berättande levernet är mycket tryggt, men också lite tröttsamt ibland. När mami inte tycker att vi gör som vi ska använder hon sig av order och kommandon, säger de båda två. So that´s me……rektorskan! I en alldeles icke-förskönad beskrivning av föräldraledarskapet i familjen Happyvardag.

2016-02-05 21.38.14

Tisdag idag och Gabbe blev minsann piggare och kunde gå till skolan idag. Ingen feber, bara lite huvduvärk och rektorskan själv är mycket piggare (hrm…..ja, det kanske är en sanning med viss modifikation men ändå. Piggare i alla fall). Tisdagen har minsann bjudit på allt från skön sol, via halv storm till hysteriska skyfallen – april it is! For sure!

Nu har TB individuell golfträning med sin coach, maken är på byn och fikar med kompisLarsJohan, Gabbe kör M-stationträning i trädgården (inkast, nickar, nedtagning och snabbt avslut mot mål. Tur man har en halv fotbollsplan som trädgård), vovvarna sträcker ut sig framför brasan och rektorskan tar sats för lite middagsprepp. Här blir det cajunkotletter med potatoedippers, pepparsås samt en krispig sallad – ugnsstekt torskrygg till några av oss och en kvällspromenix med sötaste vovvarna i stan återstår innan jag avser att säga nattinatti.

Kram Mia

 

9 thoughts on “Berättande leverne

  1. Nog vet man hur man vill vara och hur man försökt vara. Sen blev det fel ibland, men vi är ju bara människor :)
    Jag mår bättre idag, ska jobba i morgon.

    • Klart det blir fel ibland. Det är då jag brukar skrika ut order och kommandon gissar jag. Vi är ju som sagt var bara människor….Kram och vad skönt att du mår bättre

  2. Jag är en ”learning by doing-person” både avseende mig själv och i förhållande till barn. Har tyvärr inte det hav av tålamod som krävs för att detta ska lyckas helt, lägger mig i ibland och ”tillrättavisar” Har två små barnbarn och en dotter och svärson som också tillämpar samma filosofi och de har ett helt hav av tålamod. Det lagas mat, bakas, målas sys, you name it. Det ser ju stundtals ut som ett slagfält men barnen kan mycket. Någon gång (1 gång) har man lagt handen på plattan för att känna om den är varm, sedan har man lärt sig det osv.
    Kram

  3. Ja, herregud, om jag det visste. Mycket situationsanpassat föräldraskap + att de alla tre är extremt olika som individer ger en salig mix av tillvägagångssätt. Men jag är rätt säker på att det är väl fungerande, väl uppfostrade och rätt självständiga individer vi kommer att släppa ifrån oss en vacker dag. Även om sexåringens fas just nu ibland får mig att tveka på allt utom det självständiga 😉

    • Det låter toppenbra. Man vet ju sällan förrän i efterhand om man lyckats eller ej, men att ha en medveten approach tror jag är viktigt. Inte minst för en själv. Håll ut! Kram

  4. Ärligt….jag är nog en blandning av alla dina olika föräldraförslag där uppe….önskar att jag hade haft mer tålamod, och det hade jag innan. Innan liten blev tonåring… eller kanske innan hon ens kom till världen. Hon har verkligen alltid varit vårt tålamodsprövande exemplar…men hon kommer säkert långt på det och vi har gjort vårt bästa med båda barnen. Vi hade säkert kunnat göra annorlunda utefter de erfarenheter vi har i dag. Men vi hade inte de erfarenheterna då. Så är det bara!
    Kram J

Lämna ett svar till Mia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *