Att förlora med stil

Motgångar, besvikelser, förluster, misstag och mindre önskvärda scenarier…vem gillar det där egenltigen? Alldeles särskilt svårt är det att gilla det då det händer en själv och det verkar för somliga människor vara som bortblåst då det plötsligen handlar om någon annans misstag, någon annans förlust, någon annans tillkortakommande. Somliga människor till och med glädjs, ja så till den grad att det gnuggas händer och smackas läppar, frossas i tankar som att det där är rätt åt någon annan. Rätt läskig approach att möta världen med, om ni frågar rektorskan alltså.

2016-02-23 18.33.55

Men får man inte vara lycklig för sin egen vinning då? Är det plötsligen inte ok att få njuta av en vinst eller en bra insats? Var går egentligen gränsen mellan att fira en seger och att chickanera en förlorare? Ska allt bli sådär utslätat och känsloutsuddat i jakten på att skona oss från alla jobbiga situationer här i livet? Nä, absolut inte. Förstås! Ni känner väl rektorskan vid detta laget – ni vet hon som förespråkar brutal ärlighet, att lära sig leva livet och bejaka hela sitt känslospektra. Ni vet hon som menar att man alltid lär sig mer av sina misstag (hoppas att de inte blir alltför dyrköpta bara) än utav sina lyckosamma drag. Hon som proklamerar att barn aldrig någonsin får känslocurlas, ty då blir det kaos förr eller senare. Ni vet hon som envist hävdar att det är genom förluster man utvecklas (men att man måste få vinna då och då för att orka möta förlusterna på rätt sätt). Rektorskan som hävdar att hur våra barn lär sig hantera sig själva kopplat till positivt som negativt, vinster som förluster, lyckodrag som tillkortakommanden, misstag som utvecklingssteg helt ankommer på det ledarskap som omringar dem, den coaching och fostran som blir dem given samt förstås den acceptans som omgivninger visar dem kopplat till just deras känslor och beteende.

2016-02-23 20.52.24

Det är så förbaskat svårt att förlora, att misslyckas. Det gör ont lite all over the place och att i samma stund kunna kontrollera alla sina känslor är absolut ingen enkel match. Någonstans måste man bejaka att den vinnarskallementalitet som många av våra små (ibland även ganska stora eller helstora också för den delen) hjältar är uppfyllda av inte är fulländad ännu, utan måste tämjas genom samtal, beskrivandet av önskvärda beteenden, lyfta positiva exempel, korringering samt perspektivistiska förklaringar. Det är en resa som måste göras och som medmänniskor är vi skyldiga att hjälpa varandra på just denna resa. Vi befinner oss alla på lite olika ställen resmässigt och olika situationer har en tendens att engagera och trigga oss i lite olika stor omfattning, varför det sällan är så att alla hanterar likvärdiga känslor precis vid samma tidpunkt.Toppenbra utgångsläge egentligen…..

2015-12-30 11.54.48

Jag tror inte att vi gör någon en tjänst genom att plana vägen, se till att undanröja hinder, eliminera slumpar eller plocka bort ett tävlingsmoment – det är snarare att invagga barn i en falsk förhoppning. Livet är inte alltid snällt. Ganska ofta stöter man på det som kan kategoriseras som diverse svårigheter kopplat till känslor, bemötande, beteende och resultat kopplat till såväl livet, skola som arbetsliv,idrott och andra fritidsaktiviteter. Förr eller senare kommer vi alla att utsättas för situationer som kräver att du har skapat dig en känslohandlingsberedskap och ju fler årsringar du har skaffat dig, desto sämre acceptans finns det från omgiviningen för lipande, tjurande eller andra känsloutbrott.

2016-02-23 21.29.39

Och visst är det så mycket enklare att ömka någon/tycka synd om någon det går dåligt för än att glädjas åt dem som lyckas. Det krävs en synnerligen fin personlighet och ett gott ledarskap för att kunna lägga band på sin egen besvikelse och glädjas med någon annan. Den här rektorskan var i tisdags en mycket stolt moder till en sådan personlighet. RAIF 06 tränas och coachas av drivna men ytterst mänskliga ledare  som sätter gemenskap, utveckling och de långsiktiga målen främst. Jag är mycket imponerad av dem. De strävar alltid efter att hitta bästa fördelningen till två jämnstarka lag och jag tror ingen av grabbarna känner att någon i laget är mer eller mindre värd än någon annan. Trots att det helt ärligt finns en enorm spridning i såväl fotbollskunnande som i intresse och engagemang hos killarna tillåts inte minst lilla drag av alliering, grupperingar eller fixstjärneri. Utan att det för den sakens skull är nåot gullegull eller lallande omkring, tvärtom är det brutal ärlighet och såväl social- som fotbollsfostran på hög nivå. Här både vinner och förlorar man tillsammans. Allihopa! Att se dem glädjas åt den som gör målet, istället för att förbanna att det inte var en själv är lite rare moment mot vad man kan uppleva på lite annat håll.

I tisdags möttes tyvärr lagen i semifinalen och några blev alltså trea i cupen, medan det andra laget vann alltihop. Det skulle i sig kunna skapa splittring, skitsnack och titta snett och istället blev det som på bilden ovan. Treorna duschade snabbt och var sedan på plats för att heja fram det andra laget. När slutsignalen ljöd rusade treorna in på plan för att segerkramas allesammans. På bilden ser ni sedan vinnarna hyllas och vänta på sina medaljer medan låter ”We are the Champions” spelades och treorna håller om varandra, rytmiskt vaggandes, sjungandes med. När ceremonin är klar fotograferas de allesammans tillsammans som ett enda lag. Det är stort. På många sätt. Att inkludera. Att släppa in i sin segerbubbla. Och att svälja sin besvikelse. Och det där hade ju aldrig fungerat så om ledarskapet hade missat på målet eller om adepterna inte litade på sina ledare/tränare. Det är verkligen de tillsammans. Och vilket som av lagen hade kunnat vinna, likväl som att vem som helst av dem hade kunnat hamna i vilket lag som helst. Det där skapar inte för en sekund förvirring eller oro, utan just känslan av att man tillsammans är ett lag. Allihop!

2016-02-23 19.16.02Det är sannerligen en konst att lära sig förlora med stil. Och för att bli en sann vinnare måste man utsätta sig för risken att förlora, så enkelt är det. Den som inte ständigt är rädd för att förlora, är den som utvecklas mest och som på sikt har den största potentialen att möta stora framgångar. Det jag ser hos såväl ledare som spelare i RAIF06 bådar otroligt gott för framtiden……

Redan fredag! Lovveckor är man inte alls så förtjust i snabbhet som under jobbeveckor, inte sant. Här blev det morgontrix och så in till jobbet några timmar för prepp inför skolstarten på måndag samt ett mysigt möte. Lite lightshopping på hemvägen (varför handlar jag alltid varje dag när jag är ledig? Just asking….) och så teknikträning i en soldränkt trädgård. Lovely! Nu ska det preppas en  köttfärspaj med sting, en krispig sallad med sval dressing, lite melon-och crudoknyten samt en kräftröra till de nybakade baguetterna. Häller säkert upp ett glas rött lagom till den preppning och skålar därmed in fredagsmyset. Hoppas ni har det underbart folket!

Kram Mia

 

2 thoughts on “Att förlora med stil

  1. Såklart måste man få vara glad och fira sin egen vinst, men inte reta förloraren… Och jag måste likväl få vara ledsen och arg över en förlust, men det måste också gå över….ingen långsinthet tolereras 😉
    Tyvärr har folk inte alltid de känslorna, eller beteendet…
    Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *