Att stå ut med sig själv….

…..kan lite då och då vara en utmaning här i livet. Att se och bejaka sina styrkor och tillkortakommanden, acceptera och gilla läget alternativt ta ut ny färdriktning och kämpa med förändring.Det är inte alltid hyperenkelt att vara nöjd med sig själv, det är ett som är säkert. Alldeles särskilt svårt tror jag att det är sett i ljuset av att alla plötsligen skall kunna och bör ha som mål att bli ”exquisite” (utsökt). Jag följer Olle Carlsson på FB och hans 365  tankar för sinnesro och idag delade jag hans bild med följande eget inlägg i ärendet: ”Så enormt viktigt! I en tid som allt mer känntecknas av att vi inte bara ska passa in i alla ramar, vi ska dessutom vara så pass fantastiska inom varje ram att vi sticker ut. Good enough blir nästintill ett skällsord och vi fortsätter jakten på att bli världsmästare. I allt! Inte konstigt att människor känner sig mindervärdiga, att stress och press gör att allt fler går sönder. Back to basic folket……”

Under normala betingelser har rektorskan inga som helst problem med att gilla sig sjäv, se sina styrkor och tillkortakommanden, gilla läget och hemfalla åt att nöja mig med ”good enough”. Det är bara inte klokt vad snäll jag har blivit mot mig själv de senaste åren….. Icke desto mindre ställer jag en hel del höga krav och sätter minst lika höga mål för mig själv, för att det är viktigt för MIG. Och förstås inom de områden som är viktiga för MIG. Jag är på tok för gammal för att tro att jag ska kunna passa in i alla ramar, att jag måste vara exquisite lite all over the place liksom. Jag har för länge sedan försonats med hur jag ser ut, vilken storlek jag har på kroppen, mina egenheter och mina skills. Och jag skiter högaktningsfullt i vad andra anser om det där. Om det hade varit viktigt för MIG att vara vältränad och superfit, hade jag naturligtvis sett till att leva, äta, träna rätt i det avseendet. Been there, done that! Och jag kan meddela att det där gjorde mig allt annat än lycklig. Jag skulle säkert kunna uppnå epitetet ”vara rätt” i bemärkelsen klä mig rätt, ha rätt prylar, ett flashigt hem, befinna mig med rätt personer på rätt ställen för att synas – om det där hade varit viktigt för MIG. Helt ärligt är allt det där totalt oviktigt för MIG. Det finns så många ramar, så många skills som jag varken är intresserad av eller bryr mig om. Det är sjukt skönt att vara 40+ och helt prestieglöst dansa omkring i tillvaron. Förvisso brukar min mor påminna mig om att jag aldrig, aldrig verkar ha brytt mig om vad andra människor anser om mig, mina val eller vad jag uppnår och det är nog helt sant. Rektorskan är ego. Rektorskan värderar inte på något sätt inom vilka ramar andra människor vill passa in, men hon tycker extremt synd om alla de människor som tror att de måste röra sig i det breda spektrat, passa in i de många ramarna för att duga till, för att livet ska vara bra nog. Själv har jag bara fokus på att ha ett bra liv, att må bra både individuellt och familjen kollektivt. Då är det fulländat på något sätt……

Fast idag, just här och nu är det förbannat svårt att stå ut med mig själv. Vi har legat i flunsan här hemma (i lite olika tappning och omfång, rektorskan all in dock. Det är ju så hon är….) sedan dagen innan julafton – typ två veckor nu. Alltså jullovet är inte Happyvardags bästa tid på året, det är ställt utom allt rimligt tvivel. Eller vad sägs om att vi har varit sjuka veckan före jul alt direkt över jul i 10 år i sträck. 10 år, fattar ni. Det har varit allt från vanliga förkylningar med feber, via flunsan och en bruten näsa med plastikoperation till maginfluensan på självaste julafton med hela huset fullt av gäster. Bläh! Just nu är vi feberfria, men som ”utsketna äpplapärskott” som mor Anita kallar det. Gabbe och jag hostar och hostar och hostar och hostar. Allt går verkligen i ultrarapid och jag kommer på oss själva med att hasa istället för att gå. Det är verkligen så osexigt. Jag är så hysteriskt trött på mig själv att jag är beredd att säga upp bekantskapen vilken sekund som helst. Giv mig tålamod, please……

2015-12-29 16.08.01

Tusen tack bästisMaria för att du tvingade med mig ut ur sjukstugan idag. En dusch, lite inköp (spray, present till TB) och så en sväng på 1344. Tack för att du inte blev arg när jag spred skurar av smulor omkring mig på fiket och för att du helt ignorerade det faktum att jag är så blek att jag ser ut som ett lakan.Idag har vi dragit igång värsta cortisonbehandlingen Gabbe och jag för att bryta detta helvete. Och kanske, kanske märker vi redan lite effekt. Håll tummarna vänner…..

BTW, inatt fick vi första snön på besök här i den blekingska skärgården. Lite mysigt, chockerande nog känner jag så. Jag kanske inte är feberfri trots allt.

Kram Mia

 

5 thoughts on “Att stå ut med sig själv….

  1. Stor igenkänningsfaktor här… Mest troligtvis därför andelen sjukskrivningar i utmattning bara ökar hela tiden.. Been there too..
    Så nä, det är inte lätt att stå ut med sig själv o sina brister. Eller tom komma på vad det är man vill i livet är fortfarande svårt…
    Fy för bubblan för att ha legat sjuka så länge… Å jag som gnäller över en förkylning som slog till från ingenstans inatt…
    Take care o ha en fin trettonhelg!
    Kram Anna

    • Livet är svårt, men det är ju så viktigt att ändå våga möta sina tankar, vända på stenar och kill some darlings. Jag jobbar på det. Krya på dig vännen, segt att bli sjuk nu kan jag säga. Kramen

  2. Allt det där du skrev om innan sjukdomar är såå bra, amen på det! Jag gör mitt bästa för att landa där men jag har fortfarande trots mina snart 46 år på jordelivet inte hittat tillräckligt med styrka att tycka att jag duger som jag är… tragiskt, men ack så svårt. Det mesta har tyvärr med min kroppsform att göra. Inte riktigt frisk i huvet, men så är det bara!
    Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *