En högtid för dem som gått för att ej vända åter…..

Många väljer att  fira Halloween i dessa dagar och trots att vi är helt amerikaniserade här i Happyvardag så sällar vi inte alls oss till den skaran. Nope! Det är inte så att jag på något vis har något emot Halloween, men rektorskan är som bekant mycket sparsmakad i all typ av firande. Jag har aldrig varit förtjust i högtider, pyntande eller presentande. Inte ens som barn och det finns faktiskt ingenting som tyder på att det där skall ändra sig med åren (eller åldern heller för den delen). Begreppet ”all in” kan säkert matcha rektorskan i vissa lägen, dock ej gällande ovanstånde. Inte heller föredrar jag änglafest eller något sådant – om ni inte hajat det tidigare så står det säkert ställt utom allt tvivel nu: Jag älskar vardagen. Happyvardag! Uppgraderandet av en vardag till de luxe helt enkelt. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora och att våga vara nöjd här och nu. Inte ständigt på väg någonstans, till något eller någon. Bara inse att livet är här och livet är nu – att allt vi gör just nu blir minnen som aldrig suddas ut.

2015-10-25 10.34.05

Jag tog sovmorgon idag mina vänner. Chockerande, jag vet….Vaknade inte förrän 06.03. Wow! Lite imponerad av mig själv faktiskt! Mysigt morgonhäng här i Lassesoffan och så en promenix med Milou och frulle i soffan för Gabbe och mig. Kl 10 hämtade vi upp finklädda mor och far och så for vi till kyrkogården. En ytterst viktig ritual och som vi allra helst gör tillsammans.

Tankar och ljus denna helg går till älskade och saknade nära och kära. En himlabror eller syster. Föräldrar, mor-eller farföräldrar. Ett barn. En vän. Eller till dem som aldrig hann komma till oss. Alla har vi väl någon som vi tänker på lite extra dagar som dessa. En del av oss har fler än andra. Vi förenas i en slags gemensam längtan efter det som en gång var och som vi önskar skulle få ha varit så. En känsla av vanmakt över livets förgänglighet – ett stygn av tragedi. En rakkniv som skär genom tiden. Skiljer nuet från det förflutna. Snittar bort det som kunde ha varit en verklighet, lika rent som en kirurgs skalpell. Tänk att en helg som denna, Alla Helgon, kan få oss alla att falla in i en slags kollektiv längtan efter alla dem som gått för att ej vända åter. Ett slags kollektivt reflekterande över den chockartade situation det är att komma till insikt – insikten om att man ska fortsätta  resten av sitt liv utan just er. Man klamrar sig fast vid minnen, liksom livrädd för att även de ska tas ifrån en. Rädslan för att de ska försvinna – upplösas i en dimslöja, förgås i regnet, smälta i solen.  Det är inte helger som denna jag saknar mina ”änglar” som mest. Det är inte just nu som det känns som om jag har glömt hur man gör när man andas. Det är bara det att det blir extra tydligt just nu vad livet snuvade oss på. En helg som denna sätter igång en flod av minnen – oskattbara minnen som samlats under vårt tidevarv tillsammans. Jag önskar att jag hade haft förmågan att bara plocka fram dem då jag är redo, som en vacker liten present som man öppnar under glada tillrop. Minnas det glada, varma och vackra – en förmåga att bortse från det faktum att det aldrig fylls på med vackra minnen längre.  Sanningen är att minnena fortfarande anfaller då jag är som minst redo, kräver sin existens, får mig att tappa fotfästet. Minnen och känslor träffar ibland som en pil i hjärtat, utlöser en gråtorgie av sällan skådat slag och får mig att inse det faktum att allt jag ännu saknar, varje dag jag vaknar är den tid vi aldrig ska ses.

2015-10-30 10.52.33

Idag gjorde vi lite extra fint på gravarna. Räfsade, satte blommor, lade krans, tände ljus och så pratade vi, mindes, grät en skvätt och så sjöng vi. Förstås! Mor Anita vill alltid sjunga hos Lasse och idag önskade hon en sång som Lasse älskade att sjunga för mamma (säkert redan då han var liten, men då var ju jag knappt född så….). Hon önskade Anita Hegerlands ”Jag ska måla hela världen lilla mamma.” Kors i jisses så svårt det var att hålla gråten stången medan jag stämde upp i sången. Särskilt under inledningsversen:

”Mamma är du ledsen varför ler du ej
vill du jag ska måla någonting åt dig
många vackra färger har jag ännu kvar
gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra

Puh! Vi kramades i vild panik efteråt. Torkade sedan våra tårar, fnittrade lite lätt åt våra randiga kinder och så kikade vi mot himlen, kastade iväg varsin slängkyss och påminde Lasse om att vi älskar honom. Därefter knallade vi tillsammans bort till kompisKalles grav. Utförde samma procedur, minus sången då. Han var inte så musikaliskt intresserad precis. På väg därifrån var jag tvungen att spotta (läs kräkas) lite i en buske (en liten egenhet jag har då saker är jobbiga, orättvisa, ledsamma, otäcka….ja name it) innan vi besökte såväl min biologiske fars grav och sedan mormor och morfars dito. På bilden är det Kalle och jag när vi är på bröllop i New York 1997.

Ja, det är inte enkelt det där med att balansera mellan att leva varje minut, älska och sakna. I de allra flesta situationer kan jag nu ändå välja att glädjas över den tid vi på olika sätt fick tillsammans, istället för att sörja det som aldrig blev. Livet har lärt mig att den bästa av livsfilosofier är att fortsätta ta vara på tiden med nära och kära. Så jag tog mor och far och Gabbe med mig och for till önskade affärer. Det blev handling (jepp, idag igen), Jula för pappa, Ö&B för lilla mor och så ville de ha Mc Donalds. Sötnosar, 80 och 87 år gamla har de vett att njuta av livet. Sedan for vi hem till dem, bar in, plockade upp alla varor och så ville pappa ha hjälp med att flytta ut en vävstol i boden och flytta in den andra. Jädra vilken krutgubbe han är på att bära och kånka tillsammans med mig. Framåt eftermiddagen lämnade vi dem för lite vila.

2015-10-19 17.30.34

FotbollsGabbe behövde sin dagliga träningsdos, så medan mami bar in 160kg takpannor i garaget (jepp, bara 160kg kvar nu) så värmde han upp. Vi tog den långa promenixen med Milou och sedan lirade vi i trädgården. Idag stod det snabba fötter, snabba avslut, snabba löpsteg på programmet. Och så frisparkar förstås (Man kan ju undra om man är blond eller när man ställer sig i mål, ty han skjuter ju inga fesskott precis den killen). Ända till han drog ett kanonskott i ribban, så hela målställningen skakade, och bollen träffar mami i bakhuvudet. Undansparkade ben har fått en helt ny innebörd kan meddelas. Aouch!

2015-10-30 18.39.31

Vi blev inbjudna på kvällningsfika hos bästisMaria i stan, så mysigt! Många kramar, mycket prat och skratt och så hade hon köpt bästa presenterna med från LA. Eos lip balm kan vara det bästa som hänt mina läppar och så snygga to-do-listor att fylla i. Suveränt för listdrottningen här hemma. Tusen tack vännen! Nu har  vi landat på hemmaplan. Ljusen tända, brasan not. I don´t do braständning jag så det lär vara lagom utkylt till TBs hemkomst på söndag. Jag lovar att bära in massor av ved älskade sonen…..

Middagen puttrar på spisen och idag blir det heta wraps. Ett glas vin är redan upphällt och Gabbe har fått lite snackskorgen innan maten. Vi myser på så gott vi kan, trots att det är jäkligt tomt utan en älskad make och minst lika älskad stor son. Skynda hem snälla….

Kram Mia

4 thoughts on “En högtid för dem som gått för att ej vända åter…..

  1. Visst är de så.. Maken var o tände ljus på hans mormor o morfar grav igår… Min mormor o farfar ligger i K-krona, så i år fixade mor det…
    Ha en fin lördag vännen!
    Kram Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *