Solskensavslutar oktober…..

Det är det där med sömnen mina vänner…..Idag vaknade rektorskan 04.37. Superpigg! Fanns inte en janne att jag kunde sluta ögonen och mysa in mig en stund till. No way! Klarvaken har fått en helt ny innebörd kan jag meddela och detta efter endast några få timmar ingosad i täcke och kudde. Vi släckte vid straxt efter midnatt nämligen. Nåväl, man hinner mycket medan morgonen övergår i dag, det vill jag lova.  När klockan slog 9 hade jag hunnit med skoljobbb, pappersexcercis, sortera tvätt, städa huset, byta lakan, skura golven och bära in 160kg takpannor i garaget, samt städa iordning i där inne efter mig. Ett halvt dagsverke liksom…..

2015-10-31 09.34.02

Väckte då dessa två sjusovare och tvingade upp dem ur bingen och ut på goa morgonpromenaden. Suveränt väder redan och föraningen om en riktigt skön dag bara slog emot oss.

2015-10-31 11.07.32

Väl hemma fixade vi pannkaksfrulle de luxe med färska bär, glass och nutella (fast Gabbe äter ju bara naturella panncakes han….). Lite allmänt hemmatrix innan vi for till golfavslutningen kl 13.  Efter en härlig säsong var det dags att runda av och sedan anta lite vila inför kommande. 14 grader, sol och vindstilla – något av ett rare moment borta på Trumme måste nog tillstås. Världens goaste tränarOla roddade dagen fint och jag var med som lite side kick (jag är ju helt golfnovis, men men….att hjälpa till är mitt mellannamn så och när maken inte finns tillgänglig för detta uppdrag så kände sig rektorskan manad). Spännande mångkamp, gofika och så bunkerstafett innan vi sa hej då och önskade Ola lycka till i sitt kommande Europatourkval nästa vecka.

Gabbe och jag for direkt till Maxi för lite storhandling och hjälp, tröttheten slog liksom till där och då som total förvirring. Som jag irrade omkring innan vi anlände kassan. Puh! Det mesta verkar dock ha kommit med hem så något rätt gjorde jag nog ändå. Det blev ett kärt återseende av Milou då vi dök upp. Han är såååå känslig nu för att inte vara med varje millimeter av dagen, han ynkar sig och ”pratgrälar” med oss. Gabbe tog sig dock an honom och spelade fotboll i trädgården på Milous villkor en lång stund, medan jag plockade in alla varor. Långdusch, tvättstugehäng och så besök av läskiga klubben innan dagen övergick i mörker.

2015-10-31 16.39.59

Vi hade en jätteskål godis till bjuds och de fick sig lite att äta på plats för att samla ny energi. Gabbe bemödade sig inte ens med att kika ut – ”pallar inte, svarade han”. Det där är inget som har lockat någon av mina kids ever. Själv hittade jag receptet på en mycket bättre vuxenvariant värd att testa tror jag bestämt….

Hihihihihi…..Här preppades det sedan lördagsmiddag till familjens två fish lovers. Gabbe njöt av lättrimmad torskrygg med dillsås och pressad potatis och mami tog Nillalax med ugnsrostade grönsaker och Rattepotatis samt en kryddig mangoraja. Mums! Vad märkligt det är att bara laga två rätter till middag liksom. Ensamheten tränger sig på, trots att jag har ganska enkelt att umgås med mig själv. Jag saknar vuxensällskapet, även om fina människor har förgyllt min tillvaro dagarn som gått sedan maken for till Arizona. Det blir liksom ett överskott av egentid och nä, jag är inte i behov av egentid för mig själv. Jag är i behov av att vara en del av en gemenskap och ett vardagsliv. Jag trivs bäst då jag är viktigt för andra människor, helt enkelt att göra andra människor nöjda och glada. Att servera frulle på sängen, förbereda deras grejor och underlätta för andras tillvaro. Det där blir så tydligt när jag är ensam. Jag har inte kommit till detta jordeliv för att förverkliga mig själv (om det inte är det jag gör indirekt genom min läggning då). Jag saknar mina betydelsefulla andra helt enkelt!

2015-10-09 21.00.27

Idag säger vi adjö till rosa oktober. Rosa är ingen färg som rektorskan vanligtvis omger sig med, varken i kläder eller hemmaprylar, men det har slunkit sig in några rosa rosor i en vas och så ett rosa ljus. Klädmässigt ser jag mer sjuk än frisk ut i rosa och inte ens med solbränna på kroppen väljer jag den färgen speciellt ofta. Men för att anta finaste Annas utmaning (ekenasliv.se) så lägger jag härmed upp mitt rosa bidrag…..

Nu har vi landat här i soffan och jag gäspar betänkligt. Kanske inte så konstigt med tanke på hur dags dagen började idag samt vilka saker jag fått gjorda. Lägg därtill en ansenlig mängd frisk luft så……Imorgon helgar jag vilodagen, det är mitt mål i alla fall.

Kram Mia

 

En högtid för dem som gått för att ej vända åter…..

Många väljer att  fira Halloween i dessa dagar och trots att vi är helt amerikaniserade här i Happyvardag så sällar vi inte alls oss till den skaran. Nope! Det är inte så att jag på något vis har något emot Halloween, men rektorskan är som bekant mycket sparsmakad i all typ av firande. Jag har aldrig varit förtjust i högtider, pyntande eller presentande. Inte ens som barn och det finns faktiskt ingenting som tyder på att det där skall ändra sig med åren (eller åldern heller för den delen). Begreppet ”all in” kan säkert matcha rektorskan i vissa lägen, dock ej gällande ovanstånde. Inte heller föredrar jag änglafest eller något sådant – om ni inte hajat det tidigare så står det säkert ställt utom allt tvivel nu: Jag älskar vardagen. Happyvardag! Uppgraderandet av en vardag till de luxe helt enkelt. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora och att våga vara nöjd här och nu. Inte ständigt på väg någonstans, till något eller någon. Bara inse att livet är här och livet är nu – att allt vi gör just nu blir minnen som aldrig suddas ut.

2015-10-25 10.34.05

Jag tog sovmorgon idag mina vänner. Chockerande, jag vet….Vaknade inte förrän 06.03. Wow! Lite imponerad av mig själv faktiskt! Mysigt morgonhäng här i Lassesoffan och så en promenix med Milou och frulle i soffan för Gabbe och mig. Kl 10 hämtade vi upp finklädda mor och far och så for vi till kyrkogården. En ytterst viktig ritual och som vi allra helst gör tillsammans.

Tankar och ljus denna helg går till älskade och saknade nära och kära. En himlabror eller syster. Föräldrar, mor-eller farföräldrar. Ett barn. En vän. Eller till dem som aldrig hann komma till oss. Alla har vi väl någon som vi tänker på lite extra dagar som dessa. En del av oss har fler än andra. Vi förenas i en slags gemensam längtan efter det som en gång var och som vi önskar skulle få ha varit så. En känsla av vanmakt över livets förgänglighet – ett stygn av tragedi. En rakkniv som skär genom tiden. Skiljer nuet från det förflutna. Snittar bort det som kunde ha varit en verklighet, lika rent som en kirurgs skalpell. Tänk att en helg som denna, Alla Helgon, kan få oss alla att falla in i en slags kollektiv längtan efter alla dem som gått för att ej vända åter. Ett slags kollektivt reflekterande över den chockartade situation det är att komma till insikt – insikten om att man ska fortsätta  resten av sitt liv utan just er. Man klamrar sig fast vid minnen, liksom livrädd för att även de ska tas ifrån en. Rädslan för att de ska försvinna – upplösas i en dimslöja, förgås i regnet, smälta i solen.  Det är inte helger som denna jag saknar mina ”änglar” som mest. Det är inte just nu som det känns som om jag har glömt hur man gör när man andas. Det är bara det att det blir extra tydligt just nu vad livet snuvade oss på. En helg som denna sätter igång en flod av minnen – oskattbara minnen som samlats under vårt tidevarv tillsammans. Jag önskar att jag hade haft förmågan att bara plocka fram dem då jag är redo, som en vacker liten present som man öppnar under glada tillrop. Minnas det glada, varma och vackra – en förmåga att bortse från det faktum att det aldrig fylls på med vackra minnen längre.  Sanningen är att minnena fortfarande anfaller då jag är som minst redo, kräver sin existens, får mig att tappa fotfästet. Minnen och känslor träffar ibland som en pil i hjärtat, utlöser en gråtorgie av sällan skådat slag och får mig att inse det faktum att allt jag ännu saknar, varje dag jag vaknar är den tid vi aldrig ska ses.

2015-10-30 10.52.33

Idag gjorde vi lite extra fint på gravarna. Räfsade, satte blommor, lade krans, tände ljus och så pratade vi, mindes, grät en skvätt och så sjöng vi. Förstås! Mor Anita vill alltid sjunga hos Lasse och idag önskade hon en sång som Lasse älskade att sjunga för mamma (säkert redan då han var liten, men då var ju jag knappt född så….). Hon önskade Anita Hegerlands ”Jag ska måla hela världen lilla mamma.” Kors i jisses så svårt det var att hålla gråten stången medan jag stämde upp i sången. Särskilt under inledningsversen:

”Mamma är du ledsen varför ler du ej
vill du jag ska måla någonting åt dig
många vackra färger har jag ännu kvar
gråt ej lilla mamma allt ska bli så bra

Puh! Vi kramades i vild panik efteråt. Torkade sedan våra tårar, fnittrade lite lätt åt våra randiga kinder och så kikade vi mot himlen, kastade iväg varsin slängkyss och påminde Lasse om att vi älskar honom. Därefter knallade vi tillsammans bort till kompisKalles grav. Utförde samma procedur, minus sången då. Han var inte så musikaliskt intresserad precis. På väg därifrån var jag tvungen att spotta (läs kräkas) lite i en buske (en liten egenhet jag har då saker är jobbiga, orättvisa, ledsamma, otäcka….ja name it) innan vi besökte såväl min biologiske fars grav och sedan mormor och morfars dito. På bilden är det Kalle och jag när vi är på bröllop i New York 1997.

Ja, det är inte enkelt det där med att balansera mellan att leva varje minut, älska och sakna. I de allra flesta situationer kan jag nu ändå välja att glädjas över den tid vi på olika sätt fick tillsammans, istället för att sörja det som aldrig blev. Livet har lärt mig att den bästa av livsfilosofier är att fortsätta ta vara på tiden med nära och kära. Så jag tog mor och far och Gabbe med mig och for till önskade affärer. Det blev handling (jepp, idag igen), Jula för pappa, Ö&B för lilla mor och så ville de ha Mc Donalds. Sötnosar, 80 och 87 år gamla har de vett att njuta av livet. Sedan for vi hem till dem, bar in, plockade upp alla varor och så ville pappa ha hjälp med att flytta ut en vävstol i boden och flytta in den andra. Jädra vilken krutgubbe han är på att bära och kånka tillsammans med mig. Framåt eftermiddagen lämnade vi dem för lite vila.

2015-10-19 17.30.34

FotbollsGabbe behövde sin dagliga träningsdos, så medan mami bar in 160kg takpannor i garaget (jepp, bara 160kg kvar nu) så värmde han upp. Vi tog den långa promenixen med Milou och sedan lirade vi i trädgården. Idag stod det snabba fötter, snabba avslut, snabba löpsteg på programmet. Och så frisparkar förstås (Man kan ju undra om man är blond eller när man ställer sig i mål, ty han skjuter ju inga fesskott precis den killen). Ända till han drog ett kanonskott i ribban, så hela målställningen skakade, och bollen träffar mami i bakhuvudet. Undansparkade ben har fått en helt ny innebörd kan meddelas. Aouch!

2015-10-30 18.39.31

Vi blev inbjudna på kvällningsfika hos bästisMaria i stan, så mysigt! Många kramar, mycket prat och skratt och så hade hon köpt bästa presenterna med från LA. Eos lip balm kan vara det bästa som hänt mina läppar och så snygga to-do-listor att fylla i. Suveränt för listdrottningen här hemma. Tusen tack vännen! Nu har  vi landat på hemmaplan. Ljusen tända, brasan not. I don´t do braständning jag så det lär vara lagom utkylt till TBs hemkomst på söndag. Jag lovar att bära in massor av ved älskade sonen…..

Middagen puttrar på spisen och idag blir det heta wraps. Ett glas vin är redan upphällt och Gabbe har fått lite snackskorgen innan maten. Vi myser på så gott vi kan, trots att det är jäkligt tomt utan en älskad make och minst lika älskad stor son. Skynda hem snälla….

Kram Mia

Att få ge av sin tid……

…..skapar en underbar känsla inombords. Inte sällan slås jag av hur mycket jag får igen (positivt då förstås) av att kanske inte alltid göra det jag allra helst skulle vilja göra, men det jag ändå prioriterar i min roll som dotter, mor, fru, kollega, chef och vän. Att det där med att sätta sina egna önskemål och behov åt sidan ett tag och koncentrera sig på att helt och fullt finnas där för någon annan , faktiskt inte alls är någon uppoffring utan istället världens bästa huvdukudde, världens bästa samvete och världens varmaste känsla. För mig är det det yttersta beviset av ombrysamhet att finnas till, finnas tillgänglig och att aldrig ge vare sig dåligt samvete eller känslan av martyrskap.

2015-06-14 16.35.29

Mina fina paranteserna är några som jag mer än gärna investerar tid i. Och när jag ringer, överraskar dem med ett besök eller bokar in något med dem sätter jag en heder i att aldrig ge sken av att vara stressad (trots att gudarna ska veta att jag ibland verkligen är det och har klara bekymmer med att få ihop lisvpusslet). Jag vill inte att de ska känna sig i vägen, att de är till besvär eller att de ställer till med något. Jag vill ingjuta mod, kraft och hopp hos dem. Jag vill ge dem tillbaka av det mest värdefulla jag fick då jag växte upp, nämligen deras tid. Jag vet att stress påverkar dem menligt, särskilt mor Anita. Jag vet att hon är grymt känslig över att be om hjälp, varför jag försöker vara 5 kurvor före och erbjuda mig att göra saker innan hon behöver be om det. Jag vet att ett besök i lugn och ro, där man ömsom stryker lite medhårs, berömmer och puffar och ömsom kramar och påminner henne om att hon faktiklst kan simma även om vattnet är djupt ger så många synergieffekter i många dagar efteråt. Hur skulle man inte kunna prioritera att spendera tid med dem då?

2015-06-14 14.06.24

Vaknade till värsta magknipet allan kl 04.30 och kunde sedan inte somna om. Klarvaken har fått en helt ny innebörd vill jag bara meddela. Utsövd är jag nog också skulle  jag tro. Detta trots att jag pratade med maken på messenger mellan 00.30 och 01 inatt, jag menar 3.5 h sömn är ju inte hela sömnfönstret eller? Nåväl, morgontrix, in till skolan för lite jobb och så vinka av TB som drog till Stockholm med kompisAdam. Gabbe stannade på fritids och jag for hem till paranteserna. Städning av sovrum, renbäddning av sängar och allmänt trix med textilier. Lilla mor ville följa med till affären och handla (så ofta vi handlar åt dem. Mysigt för henne att få följa med och kolla själv), vi shoppade loss i fiskbilen också, köpte kransar till gravsmyckningen och så besökte vi bankomaten. Hem och plocka upp allting och så en gofika tillsammans med papsen. No stress genom dessa timmar, bara massor av prat, kramar och mys i kombo med att uträtta viktiga ting. Mor och fars kärlekyttringar och tacksamhet gör mig nästan knäsvag. Jag verkligen älskar att få värdefull tid tillsammans och jag vet att jag kommer att värdera det där än högre den dag de går för att ej komma åter.

2015-10-27 09.10.14

Eftermiddagen tillbringades sedan på en cellprovstagning för moi och där bästa Nancy tog så väl hand om mig. Tycker du det är obehagligt med gynstolen sa hon? Ehe, nä……allt det där försvann väl i takt med att första graviditeten fortskred liksom. Hoppas ni alla som läser här ser till att göra alla de där kontrollerna som rekommenderas – det där räddar faktiskt liv! Åkte tillbaka till jobbet och jobbade undan en del grejor innan Gabbe och fritids anlände hem efter ett besök på Marinmuseumet. Hem och packa upp saker och sedan fick vi äntligen besök av finaste Helle, Neo och Nelly. Massa lek, prat, bus och fika här fram till kvällen gjorde entré. Det var såååå länge sedan och det här var såååå efterlängtat. Tack snälla för att ni sällskapade oss en stund idag. (obs gammal bild nedan)

Nu har vi käkat, fiskgratäng för Gabbe och kräftstjärtssallad för moi, diskat och tvättat. Och så har jag pratat med bästisMaria som vänt åter från LA. Sååå skönt! Ögonlocken är mer än lovligt tung och jag hoppas innerligt att även liten Gabbe ska ha lust att natta kudden tidigt ikväll. Imorgon håller vi fredag. Hela dagen!

Kram Mia

Varde ljus och vad vart det?

Micke Gunnarsson, som driver ”Barnatro”, pratar sig varm om vikten av att alltid försöka se solen och efetrsom vi alla på jobbet har lyssnat på honom (minst en gång) så skojar vi ibland om det där. Det tenderar ju att vara så att man märker när någon får kämpa extra hårt för att lyckas se den minstaste lilla solstrimma och i somliga situationer är det befriande skönt med någon som bara viskar ”solen” då man är på väg att spåra ur. Ty vi har ju samma referensram kopplat till det där kodordet……Idag har rektorskan valt att se solen, efter en jäkligt hård prövning där hon under en lång stund väste kodordet mellan tänderna ”solen, solen, solen, solen, solen, solen, solen”. Om du är en av alla dem jag mötte under vår lilla shoppingrunda idag och du undrar vilken diagnos personen ifråga du mötte led av (hon som såg ut som ett åskmoln, stegade igenom Amiralen med bestämda steg och som oupphörligen väste solen) så har du svaret här. Jag försökte febrilt välja rätt väg (läs välja mina krig) denna oktoberonsdag. Och det gick! Ta mig tusan att det gick alltså! Jag och vår lille klädmarodör lyckades ta oss över ett gigantiskt klädMountEverest idag. Och nu är jag helt exhausted……

Imported from Pixbox

Vi började med utrens av Gabbes garderob, vilket i sig alltid har vållat såväl huvudbry som irritation och ett visst mått av uppgivenhet. Hur kan man få en son som har så fruktansvärt mycket tankar och känslor kring kläder? Hur är det ens möjligt att han som ser ut att lida av en svårmedicinerad form av binnikemask enbart vill ikläda sig shorts och tischa? Året runt? Hur kan en grabb på 9 år må nästan fysiskt dåligt och få rysningar av vissa klädesplagg? Många saker var verkligen för små och somliga andra saker fick helt enkelt flytta ut för att jag inte pallade tvinga honom använda dem. För litet, för stort, för trångt över huvudet, det kliar, ful färg – ja name it. Gabbe som ändå börjar erövra ett visst mått av social kompetens uttryckte sig så här: ”Jag säger sanningen mami (hans favvouttryck när han vill vara seriös), de är ….hur ska man säga…..inte riktigt min stil va! Det är så färgglatt och så förbaskat mycket tyg att jag känner mig helt insnärjd. Jag är en shortskille. Jag är stor nog att hantera beslut om när jag behöver varmare kläder på mig. Okej?”

2015-10-28 14.02.47

Så pass! Ja, jag valde som sagt var solen här på hemmaplan och iväg for vi för att shoppa lite nytt. Och låt mig nöja mig med att konstatera att vi hade helt uppenbart helt olika agendor för detta uppdrag. Märkte jag. Med all önskvärd tydlighet. Och jag letade solstrimmor, käre jisses vad jag försökte mig se solen medan han botaniserade genom affärer, besökte provhytter, vände och vred. Puh! Men jag lät honom hållas. Trots att jag kände mig nödgad att gå lite fort, med lite klumpiga steg, väsandes solen. Men ändå…..Hem kom vi med påsar fyllda med kläder som är noga utvalda av vår älskade lille Gabbe. Shoppingsspree for sure. Och han hojtade till ett affärsbiträde när han gick: ”Jag är sjukt nöjd alltså. Over and done with this shopping” För en sekund såg hon ut att tro att jag hade tvingat med honom att shoppa så för säkerhetsskull drog jag till med att ge henne en släng av det allvarliga onda ögat. Rektorskan, tja hon shoppade ingenting i klädväg i alla fall. Dock påbörjades införskaffandet av nya adventsljusstakar och stjärnor och so far so good skulle jag vilja säga.

2015-10-28 15.30.11

Dessutom hittade jag äntligen en lampa att pryda altandörrpartiet med (från insidan förstås). Jag har länge letat efter något som jag inte vet vad det är. Jobbigt! Typiskt i-landsproblem, men ändå. Jag har småkikat på hängande mässingsklot, men kommit fram till att ingenting i det rummet påminner om mässing så det skulle kräva en massiv make over. Ett tag var jag inne på glödlampeljusslingan från Granit, men nä…..lite för dyr för att ändå inte vara the perfect match. Och det lönar sig som bekant att ha is i magen. Idag hittade jag den mest otippade av lampor på det, för rektorskan, mest otippade av inköpsställen, till vrakpris och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Nästan som en bygglampa i rostfritt och svart, med grov sladd. Me like! Blev perfekt, om ni frågar mig….

2015-10-28 14.01.57

 

Lillördag och vi har precis avnjutit en bakpotatisbuffé här i Happyvardag. Dagen har, förutom ovanstående, bjudit på morgonpromenad, långfrulle med blaskläsning, lite skoljobb och så lämnandet av en styck bil som verkligen inte verkar må särskilt bra alls. KompisTimo har lovat att bota den och ge den lite kärlek…..tur man har sådana vänner! Nu är vi mätta och belåtna, lampan pryder sin plats, brasan sprakar och tvättmaskin/torktumlare snurrar. Ikväll blir det soffhäng framför tv:n och jag ska småfnittra åt sökande bönder och kärleksdamer.

Kram Mia

Sparkling fall

Frostbitna mornar och soldränkta dagar. Sprakande färgexplosion, hög klar luft och vackraste konturerna. Och så ljuset, detta enormt vackra höstljus som bäddar in tillvaron i en vacker gyllene nyans. Mörkret som inkräktar allt tidigare, dimman som breder ut sig från vattnet in mot land och som sedan har en tendens att dröja sig kvar genom nattens mörker, genom gryningsljuset och sedan överraskar oss som älvdans i arla morgonstund.

2015-10-27 09.10.14

Jag vet inte om jag håller på att bli gammal, religiös eller filosof. Eller om jag helt enkelt håller på att tappa greppet. Men jag njuter något så enormt ohämmat av en höst vackrare än alla jag någonsin upplevt tidigare. Det känns som om jag kliver in i varje ny dag med hela känslopaletten aktiverad och jag nästintill översköljs av alla dofter, alla synintryck, alla höstlika smaker och framförallt all harmoni som hela naturen bjuder på. Och att ta vara på vareviga stund som ges har aldrig varit mer aktuellt. Häng med på en tur genom höstdagen här på Näset (i den blekingska skärgården)……Bilden ovan är straxt bortanför vårt hus, på den asfalterade vägen mot havet (jepp vi har en grusskogsväg också. Värsta lyxen med två vägar ju….)

2015-10-27 09.19.08

Sommarstugedrömmen som jag gissar är nedstängd för säsongen.

2015-10-27 09.18.23

Här doftar det höst på riktigt kan jag lova. Vi stannade där i solskenet, stod och njöt…..

2015-10-27 09.21.43

Grusvägen ner mot havet. Genom ett hav av löv och buskar.

2015-10-27 09.27.33

Här är TorstävaViken, precis utanför vårt hus. Alldeles bleke denna oktobertisdag.

2015-10-27 09.32.01Samma vik från en annan vinkel (från vår trädgård)

2015-10-27 09.14.13

En ensam höbal ligger där i hagen.

2015-10-27 16.42.29

Det där ljuset jag snackade om. Sen eftermiddag och hela världen är omfamnade av gyllenvarmgula toner. Så vilsamt vackert, för såväl öga, som kropp och själ.

2015-10-26 16.32.56

Och så månen. Visst är det något visst med det trollska månskenet, som tyvärr är nästintill omöjligt att fånga på bild (särskilt av en amatörfotograf som rektorskan).

2015-10-27 16.41.44

Kvällsbleke, färgskifte på himlavalvet och kvällen är snart redo att göra entré. En vacker dag lämnar snart över till en kylslagen kväll. Och vi håller tummar och tår för ännu en vacker höstdag imorgon…..

2015-10-27 16.46.00

Äng och skog och hav. Precis som jag älskar tillvaron mest. Lugn och harmoni, men likväl nära naturens alla krafter. Rektorskan är bosatt på det ställe som matchar såväl hennes personlighet som hennes önskemål bäst. Jag vandrar målmedvetet hemåt med Milou troget vid min sida. Kvällningens promenad är gjord och det är dags att preppa käk och hålla kväll. I vår borg har TB hämtat in ved och tänt kvällens brasa (han håller ställningen snyggt som vikarierande pappa i familjen). Punktbelysning är tänd, ljusen likaså. Det sprakar hemtrevligt i spisen och i ugnen puttrar en fiskgratäng. Den cognacsdoftande hummersåsen retar hungerskänslorna och de nypillede reijer lockar till ett smakprov då och då. Kroppen är lite lagom loj och mör efter en dag i simhallen tillsammans med fritids – bad och fika och bastu=ljuvlig trötthet! Och hjärtat är fyllt av härliga känslor efter samtal med Arizona, Atlanta och Toronto. Jisses, vilken lyckligt lottad människa jag är…..

2015-10-27 17.07.32

Natti natti från Näset! Kram Mia

 

Inga toppnoteringar precis

Det har varit en enda lång längtan till 18.30 här idag. Längtan efter att åtminstone få känna av stämningen på Nationalarenan med en sisådär 44  000 besökare. Vi skulle varit där. Om nu inte det vore för att maken bokade en golfsemester i staterna dessa veckor. Och ni vet rektorskan och hennes lokalsinne…..hrm….tillåt mig att småle. Nä, inte en chans att jag hade fixat det på egen hand så…..Vi har laddat här på hemmaplan vi. Vi i Happyvardag alltså. Vi som är kvar hemma vill säga. En underbar höstmåndag har bjudit på flera timmars trädgårdshäng med diverse olika träninsgövningar för Gabbe. De flesta regisserar han själv, involverar mami då och då (tack M-station för det. Innan du flyttade hem till oss fick mami sköta all sparringen) och så kör vi ju skottävling förstås. Idag har han annars tränat uteslutande teknik som i finter, snabba fötter och mottagning huvud, bröst och lår. Att han var redo för match rådde det inga som helst tvivel om….

2015-10-19 17.30.34

Just nu så här efter slutsignalen är jag på något vis lättad över att vara hemma i vår trygga vrå. Även om det säkert var ett sjukt tryck på Friends, så hade jag inte velat vandra genom Solna med de tunga steg det nu tyvärr blev. Förlust för våra svarta hjältar med 2-1 och jag kan väl nöja mig med att säga att stämningen når inga toppnoteringar här hemma precis. Det är inte deppigt mina vänner, det är arga och sura minen som dominerar. Lite sparkar i luften, några vevtag med armarna (som väderkvarnen Hauksson) och så utstötande av läten som inte lämpar sig att försöka återge i skrift. Är man hängivna så är man. På något vis är jag dock evigt tacksam att åldermannen i huset befinner sig på annan ort, ty hans humör brukar då sannerligen inte vara att leka med efter förlust. Nu skickade jag bara ett litet sms över Atlanten.

2015-10-04 17.27.53

Så jäkla trist det är att förlora! Och det finns en hel massa att säga om matchen förstås, men jag nöjer mig med att säga att den som gör flest mål vinner i regel sina matcher och tar 3 poäng. Så grattis Blåvitt! Ni gjorde flest mål idag! AIK var underlägsna sina motståndare och det saknades såväl explosivitet (glimtade till ibland) som att vara etta på bollen (ibland först trea) och att hitta rätt i passningarna. Den taktiska navigeringen var bitvis mycket svår att få grepp om. Så är ju fotboll. det vet vi. Segerns sötma är underbar och förlusten svider som eld. Så till den grad att the little fellow numera befinner sig i trädgården iförd shorts och tischa samt pannlampa. ”- Jag måste göra mig av med mina aggressioner”, säger han och kör dunderskott som dunkar i såväl ribba som stolpar, nättak och även parkerade bilar på uppfarten. Skönt att man har fått så lugna och fina, nästan lite dämpade idrottssöner ju……

2015-04-06 18.12.58

Denna höstlovsmåndag har annars bjudit på trix med hemmaekonomi, återvinningsbesök, ta in post och vattna hos finaste svärisarna, hälsa på mor o far med deras månatliga eknomigenomgång, vika tvätt och fika samt att handla lite. På eftermiddagen kom Allra Käresta Syster på mysbesök och vi käkade lite tillsammans, innan Gabbe och jag intog trädgården för fotbollsträning och gräsklippning. Underbart skönt soligt väder och avslappande människor. Till nu då……Nu är ingenting avslapnat och skönt.Undra just vad jag ska locka Gabbe med för att få in honom och vill jag överhuvudtaget ha in den solstrålen nu? Det är en huvudfråga så här på kvällskvisten mina vänner…..

Kram Mia

Rubba inte mina cirklar, tack!

Det fanns en tid i början då det där med att till och med klockan ska byta årstid höll på att fullständigt ta knäcken på rektorskan. Ni vet den där tiden då kidsen är små, men inte pyttesmå. Ganska exakt när deras paranteser har fått för sig att det är hög tid att deras små älsklingar ska sluta med sin powernap mitt på dagen, eftersom det den där har en tendens att menligt inverka på när nattsömnen sedan skall infinna sig. På ren svenska betyder det där att man som förälder gärna vill ha en stund för sig själv på kvällen, innan man utmattad faller i sömn var helst tillfälle ges till detta.Den tiden i rektorskans liv skulle hon ha kunnat utfärda dödsstraff på den som kom på den briljanta (not!) idén om vintertid och sommartid. Just saying…..Och om det är så att du inte har barn så förstår du förmodligen inte alls vad jag snackar om nu, eller om du har råkat avla ett a-barn som sover när det ska och inrättar sig i gängse rutiner utan knot. Grattis i så fall förresten! Det finns de som tänker att en timme mer eller mindre kan väl inte vara så himla märkvärdigt, men låt mig nöja mig med att säga ATT.DET.KAN.DET.VISST!!!!! Hej tokspel!

2015-10-25 10.46.28

 

Så idag när jag loggade in på fejjan kunde jag inte annat än känna igen den där paniken när jag läste somliga småbarnsföräldrars förtvivlade (ja jag vet att det är ett ilandsproblem, absolut. Icke desto mindre är det somligas verklighet här och nu) statusuppdateringar imorse. Igenkänningsfaktorn är skyhög, inte minst kopplat till de där två underbaringarna på bild (Gabbe 2 och TB 12år där). Tänk att vi fick två stycken med uppenbart stört sömnmönster redan från start -två stycken nattugglor, men medföljande sömntutedrag på mornarna. Jag slet som ett djur för att försöka ändra på det där och i båda fallen har jag fått kasta in handduken och inse mig besegrad. Ni kan nog ana att det där svider att erkänna…..Jag kan fortfarande fascineras av somliga barns kamp för att slippa sova!

004

Numera är det där med sömnen knappast ett problem längre. TB är självreglerande och Gabbe, tja han är fortfarande en utpräglad nattuggla som gärna tar lååånga sovmornar, men å andra sidan grejar han ju med sitt om kvällarna så den där vilan får hans ömma moder ändå. Kanske en klen tröst till alla som kämpar för att få vintertiden att fungera just nu, men min överlevnadsstrategi blev mantrat: Detta är nu, detta är inte alltid!

2015-08-30 11.34.22

Idag blev det en helt ny upplevelse för rektorskan. Husets enda klocka ställdes om inför sänggående igårkväll och när undertecknad slog upp sina små ljusblå en söndagsmorgon som idag så visade klockan på…..04.17. Grrrr…..Ska jag skylla på klockans årstidsbyte eller helt enkelt på att åren tar ut sin rätt? I vilket fall som helst känner jag att frasen rubba inte mina cirklar passar sååå bra in på mig. Att det blir en gigantisk dag innan det är dags att natta kudden igen råder det inga som helst tvivel om här i Happyvardag. (Glädjer mig lite att TB vaknade redan kl 7 imorse. Hans ålder börjar visst också ta ut sin rätt….)

2015-10-25 08.26.29

Tidiga morgonrpomenaden med Milou och sedan en skön söndagsfrulle här hemma. Plock med städ, kläder, disk och lite papper innan finaste kusLotta kom på besök. Underbart mysigt! Nu har mor och fars månatliga ekonomi fixats och det är dags att straxt svida om inför Gabbes säsongsavslutning i fotboll. Det ska tävlas och mysas, käkas pizza och drickas läsk och pratas slutförd säsong och den kommande diton vet jag.

Kram Mia

 

 

Men kärlek av kristall

Time flies som bekant! Just idag firar maken och jag 15 år som gifta, kristallbröllop alltså!2015-10-24 07.40.16

Efter 10 år i synd for vi till Clearwater Beach i Florida och vigdes enligt floridiansk lag, vilket passar oss America Lovers finfint. Det var vår allra första resa till just Florida (hade dock varit i USA flera gånger tidigare) och det var kärlek vid första ögonkastet kan jag lova. Vi firade vår femte bröllopsdag på plats genom att just denna dag genomleva orkanen Wilma som drog in över oss. Då var TB 9 år (som Gabbe är idag) och liten Gabbe låg 12 veckor gammal i min mage. TB hade precis fått veta att han skulle bli storebror och med på resan var också bästisMaria med familj. Många av våra bröllopsdagar har vi firat på varsitt håll, då maken ofta har rest till kompisLasse i Spanien, men förra året slog vi till och firade tillsammans hemma.

2015-10-23 21.33.59

Kristallbröllopsdagen har firats med att lägga en sista hand vid makens packning, transport till Malmö, fika hos finaste Lasse och Eva och så bilfärd hem för rektorskan, Gabbe och Milou.

2015-10-24 12.01.17

Maken ja, ja maken han och kompisLasse sitter nu på flyget över Atlanten för en 16-dagars resa till ett riktigt golfparadis (Scottsdale, Phoenix, Arizona). Vad är väl en bal på slottet, eller en bröllopsdag när man kan få se makens eufori över en varm golfsemester mitt i hösten…..Och vi firade faktiskt igårkväll med gott käk, en vältempad Italienare och så massa prat och mys i soffan.

Icke desto mindre…..jag saknar honom redan! Även om maken brukar fara på golfutflykt så brukar det inte vara mer än högs en vecka (ganska ofta 5 dagar) åt gången. Och även om jag är väldigt glad för hans skull (och ja, jag har verkligen supportat hans resa) så kändes det i hjärteroten att pussa honom hejdå. Det måste tillstås. 25 år tillsammans är en ansenlig tid av mitt liv (säkert hans med), helt ärligt mer än halva mitt liv. Och känslan som överskuggar precis allt idag beskrivs bäst genom låtstrofen: ”Makes me feel like I can´t live without you….”

2015-07-22 16.56.21

Så, Happy Anniversary till oss! Vi har precis äntrat hemmet efter många timmar i bil. TB har skrivit högskoleprovet, vi ska ut till paranteserna och fixa lite saker och sedan blir det soffhäng de luxe här ikväll. Som tur är kan vi njuta av left overs as well. Någon lagade visst lite mer än vad som skulle visa sig gå åt igårkväll. Ingen nämnd och ingen glömd…

Kram Mia

Med en släng av åtkomstproblem

Det blev natt och det blev morgon igen i ett land drabbat av kollektiv sorg. Jag satt ute en stund på altanen och såg ljuset stiga ur horisonten denna morgon (ja, jag vaknar sjukt tidigt). Jag såg ljuset avteckna sig mot en mörk molnbeklädd bakgrund och slogs än en gång där och då av att ljus och mörker som kontraster skapar värdefulla perspektiv. För det är ju precis just så det är. Micke Gunnarsson (min guru) skrev så klokt om det där igår:

”Jag berättar ofta att vi människor aldrig får sluta att tro på solen. Att den alltid lyser och att det bara är moln och en och annan fågel som skymmer sikten. En dag som denna, så vädjar jag än mer att vi använder våra hjärtan och vår kollektiva kärlek för att orka se solen. Det som händer just nu i Trollhättan är obeskrivligt och omöjligt att förstå. Men jag önskar ändå att vi låter hatet, ilskan och kanske önskan att ge igen, sakta klinga av. Jag ber en kärleksbön ikväll för alla er inblandade och då menar jag alla. Det handlar inte här om de goda och de onda. Det handlar om smärta från alla håll och kanter. Kärlek och Amen.”

2015-10-21 06.54.41

Jag har ägnat min Svettpärledag åt att bearbeta tankar och känslor (elever/personal/föräldrar) kopplat till gårdagens skoltragedi i Trollhättan. Trygga och säkra, prata och sörja men också att våga älska livet. Att vi kan låta känslorna samsas inom oss – att det är ok att älska sin vardag, trots att somliga har fått sin dito brutalt omkullkastad. Jag har varit runt i klasser och grupper och informerat, pratat och försökt balansera. Det är viktigt att vi vågar prata om vad som sker i vår värld, samtidigt som det är precis lika viktigt att vågar fortsätta leva, älska, vara glada över det vi har. Helt ärligt tycker jag att vi har lyckats riktigt bra idag….

2015-06-11 18.38.42

Annars kan man bäst sammanfatta dagen för rektorskan som: från de stora frågorna via medverkan i en tv-intervju till det vardagliga triviala som stopp i en toalett, larmkoder, diskmaskinen som fått fnatt, en borttappad skåpsnyckel, lunchutskänkning till våra små, leta fläkt, grenuttag och kondomer till NO-redovisningen, lovkramar, prata med tekniker och hantverkare, avsluta eget värv inför lov och så tillbaka till det globala stora som främlingsfientlighet,kärlek, respekt, solidaritet och människolivets okränkbarhet. Jag har svarat på frågor, servat med bra fraser till mail, meddelande och samtal, korrekturläst material, försökt bringa ordning bland papper, letat borttappade skor, tömt personalkylen och torkat ur den. Pratat med tidning och Sveriges Television, diskuterat elevärenden och packat hemjobb till nästa veckas höstlov. Och nu…..

002

….nu lider jag av åtkomstproblem. Det har jag i och för sig känt av lite under hela dagen som gått, men ändå. Åtkomstproblem uppstår då den där annars så självklara myeliniseringen inte fungerar på övre plan. Då när tankar som annars knyts ihop, minnestrådar som  vanligtvis hittar varandra och vägbanan so to speak inte är fri från hinder. Det är då man lider av åtkomstproblem enligt min eminenta arbetskamrat Camilla. Det är då de mest skruvade av kommentarer kan leta sig ut ur min mun. Det är då det verkar som om hissen verkligen inte går ända upp här hos rektorskan. Det är då jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt mig själv. Och någonstans inom mig viskar rösten allt högre: ha tålamod med dig själv Mia.

Så jag värmde bullar, blandade saft och satte mig på altanen för en eftermiddagsfika. Sol, höstvackra färger och 20 grader. Jepp, du läste rätt. Underbart skönt! TB jobbade, maken supportade golfOla på banan och Gabbe körde fotbollsteknik. Förstås! Jag bara satt där och lät solen värma mitt ansikte. Njöt i fulla drag! Andades från långt ner i magen. Tänkte att det är nog klokt att inte försöka utföra något som helst intellektuellt arbete, vare sig i teori eller praktik, en dag som denna. Det ringde nämligen i telefonen medan jag la blöta kläder i torktumlare och jag svarade utan ett uns av tvekan på rösten: Tvättstugan! Så pass! Securitas undrade nog gissar jag. Idag imponerar jag stort vill jag lova.

2015-10-06 18.59.49

Undaplock check! Dammsugit check! Fixat tvätten check! Handlat check! Nu återstår det bara en promenad med Milou, prepp av lite fredagskäk och så hjälpa maken med packning inför morgondagens resa. Dricka ett glas vin och förmodligen somna i soffan innan 21. Men med känslan av att nu har vi höstlov! Wiehoooo!

Kram Mia

Oro, avsmak och sorg

Vilken otroligt sorgetung dag det blev av denna torsdag! Vi hann precis passera förmiddagsrasten och ta sikte mot lunchen, innan det började ramla in info om en skoltragedi i Trollhättan. Och med dagens snabba infoflöde så drog karusellen snabbt igång här, trots att vi befinner oss långt ifrån just Trollhättan. Info till personal, aktualiserandet av vår krispolicy och så samtal med klasser och enskilda elever. Massor av tankar, känslor och en del rädslor att möta och så givetvis en snabb informationshantering ut till alla våra elevers föräldrar kring hur vi dels hanterar det som framkommit och dels påminna om våra rutiner kring hot och våld förstås. Det där gissar jag att alla Sveriges föräldrar efterfrågar en dag som denna. En dag då tryggheten har blivit rejält naggad i kanten och då oro, sorg och avsmak ligger som en tung gardin över tillvaron. Denna dag då allt vackert plötsligt verkar vara som bortblåst och allt som når oss är nyheter om våldsdåd, olyckor, död, bränder, skändandet av mänskliga rättigheter och en och en annan politiker som verkar vara totalt världsfrånvänd.

2015-09-19 07.51.24

Det gör ont att vara människa idag. Jag känner så mycket oro för vart världen är på väg egentligen. Jag känner så mycket avsmak för människor (om man nu kan kalla dem det) som på olika sätt – fysiskt, psykiskt, verbalt eller handgripligen – åsidosätter människolivets okränkbarhet. Jag mår verkligen fysiskt illa av allt som sker runtomkring i Sverige just nu. Instinktivt skulle jag bara vilja värja mig, stänga av, stänga ner, stänga in mig och de mina. Men så väcks kämparglöden…..ilskan sprider sig i min kropp, andningen ökar i takt och jag nästan känner blodet pumpar. VEM i hela fridens namn är det som har glömt att fostra dessa personer till medmänniskor? VEM är det som glömt implementera önskvärda beteenden, sociala koder, acceptabelt bemötande, vett och etikett? VEM är det som undlåtit att inpränta viktiga begrepp som respekt, ömsesidig välvilja, överseende, sympati med svaga och utsatta, kärleken till sin medmänniska? VEM???????

003

Jag vägrar tro att någon föds till ett monster! Jag vägrar tro att det mörka, svarta, grymma är ett självklart utgångsläge? Jag vägrar sluta tro på mänskligheten. Det här och allt innan måste vara THE VÄCKARKLOCKA! Det måste vara nu som vi alla mobiliserar mod, kraft och vilja. Det är nu, om inte förr, som det är av yttersta vikt att vi alla vuxna i samhället ser till att utnyttja alla våra möjligheter till att fostra våra barn och ungdomar till demokratiska och samhällsdugliga medborgare –   starka, trygga, harmoniska individer. Vi måste fostra dem, inte praktisera någon ”laisseze faire”-metdo och hoppas på det bästa. Det är allas vårt förbannade ansvar att se till att göra allt vi kan för att inte den endaste lilla individen inte vet vad som är rätt eller fel. Sedan vore det väl ytterst tacknämligt om även psykvård, sociala inrättningar och rättsväsende såg till  att hjälpa människor innan det går fullständigt över styr. Det är min fulla övertygelse att det finns både en och en annan händelse som ganska enkelt hade kunnat förhindras om det fanns den önskvärda lyhördheten och handlingskraftigheten. Att behöva tigga och be om att få hjälp och att på olika sätt bli avfärdad känns ju inte direkt sådär 2015 om man säger så. Tidsenligt – no way! Borde vi inte ha lärt oss bättre vid detta laget?

009

Ikväll tänder vi ljus här i Happyvardag. Vi tänder ljus för hoppet, för mänskligheten och för att den goda kraften ska gå segrande ur striden. Vi pratar sönder våra pojkar om allt det som känns viktigt att fylla dem med i deras sätt att möta livet, massor av kärlek och kramar utdelas för att liksom stänga ute gardinen av sorg, oro och avsmak. Vi tänder ljus och sänder alla våra varmaste tankar till dem som på olika sätt har blivit drabbade av allt dårskap som sker. Må livet bli snällt mot er igen……

Kram Mia