Livspussel, ekorrhjul eller vardagsknåpet…..

….vad än vi än kallar det, så finns det där lik förbaskat. På något sätt. Och många är de som ler tappert och ihärdigt menar att de har minsann kontroll. Eller lite snusförnuftigt menar att de kan minsann begränsa sig, så det är liksom inget problem. Och så springer de vidare genom livet med andan i halsen, väsandes mellan tänderna men icke desto mindre också leendes menandes att det är inga problem. Bah! Rektorskan är en kontrollmänniska och hon har fruktansvärt svårt att kontrollera allt det där som kallas vardagslivet. Rektorskan har inga som helst problem med att begränsa sig, då det kommer till det hon själv styr  över vill säga. Likt förbaskat känner jag mig nästintill bakbunden, ibland även fastsurrad, i det vardagsliv som allt mer tar sig uttryck som ett vardagspussel addat med knep och knåp modell XL. Jag har inget ekorrhjul. Gudarna skall veta att ingenting följer något vanligt inrutat mönster, ingen dag är den andra lik och framförallt ligger det inget täcke av sordin, rastlöshet eller tristess över alltet (saker som jag alltså identifierar ett ekorrhjul med). Nä ekorrhjulet har rektorskan då rakt inte drabbats av här i Happyvardag, men att få ihop vardagslivet med livspusslet i stort är ibland en utmaning vill jag lova.

Fil:Jigsaw puzzle 01 by Scouten.jpg

Av ovanstående att döma skulle man kunna förledas att tro att rektorskan far som en skållad råtta  mellan jobb, aktiviteter, evenemang och en massa nöjen, men så är icke fallet. Rektorskan är ju en hemmakatt som tillbringar väldigt lagom med tid på jobbet (och får förvisso sköta en hel del hemifrån på kvällar och helger men men, det är självvalt), aktiverar sig enbart då utrymme ges, dissar de flesta evenemang och håller sig i vardagen långt mer än bland nöjen. Och ändå, ändå går tillvaron i 190 knyck.Med jobb och familj, hus och hem, Gabbes aktiviteter och läxor, gamla paranteser som behöver hjälp och så tider att passa på olika sätt. Vi lever ju i en kärnfamilj och kan dela uppgifter emellan oss maken och jag, dessutom har vi en stor TB som hjälper till. Och ändå, ändå går tillvaron i 190 knyck. Hur ensamstående får ihop sitt liv är för mig en gåta och jag är innerligt djupt imponerad utav var och en av dem.

Många saker finns i ens liv och de kan liksom inte väljas bort. Inte med mindre än att man blir väldigt impopulär på sitt jobb,i skolan,  i sin familj, bland vänner, i sina fritidssysselsättningar och så vidare. Denna höstterminsstart har jag funderat på detta mer än någonsin tidigare. Ganska ofta fastnar jag i tankar på vad det är vi utsätter oss själva för och inte minst vad vi som skola utsätter våra elever och även deras familjer för. Är det en bra idé att hasta igenom livet? Varför tenderar tillvaron att handla om vad andra människor intecknar din egen tid i? Vore det inte bättre med back to basic, dvs att var och en gör sitt först och sedan hjälper andra om tid, kraft och utrymme finns, än att vi redan initialt skall kalkylera med vad andra ska göra för oss? Är det verkligen rimligt att skolan skall göra anspråk på familjers tid utöver skoltid genom läxor, projekt och en massa evenemang? Vad är det för livssyn vi kommunicerar med det vi gör egentligen? Och vill vi verkligen att våra barn skall bära med sig minnet av detta vidare in i sitt vuxenliv?

Rektorskans inställning är solklar och mycket tydlig: Skola, fritidsaktiviteter och klubbar gör ofta intrång ( här måste tilläggas att inlägget naturligtvis inte tar sin utgångspunkt i Svettpärlan, utan i den utbredda uppfattningen av det svenska skolsystemet). Och det där har inte bara blivit ok, det är till och med så  allmänt accepterat att vi har addat det som ett måste – ett måste med förtursprincip mot familjetid, vila och återhämtning. Inte nog med att ditt/dina barn befinner sig i  skolan en ansenlig del av dagen (somliga dessutom på fritids innan och/eller efter), de ska dessutom ha skola på hemmaplan via läxor, projekt och förberedelser. Som förälder ska du inte bara agera pseudolärare åt dina barn gällande läxor, projekt, förberedelser och ikappläsning – dessutom skall du engagera dig i föräldraråd, nogsamt ta del av all info och i bästa (?) fall också utses till evenemangsledare via rollen som klassförälder, vilkas uppgift är att anordna basarer, discon, sammankomster och annat superkul (?). Och vem är du att klaga? Man kan ju för sjutton kategoriseras som en dålig förälder om en suck mot all förmodan skulle undslippa ens läppar. Så vi kör på. Hastar vidare till barnets/barnens olika aktiviteter, där det inte heller sällan krävs något av alla. Barnet/barnen ska visa på engagemang, vilja, utvecklingspotential och vinnarskalle annars riskerar man sin plats (somliga idrotter och somliga ledare klart mer mänskliga än andra i detta dock). Och du som förälder skall skjutsa, deltaga, stå in kiosker, sälja kläder, salamikorvar, lotter och advetskalendrar i vänstervarv – annars får ditt barn inte lagkläder eller följa med på  cuper och läger. Vem är du som förälder att klaga på detta? Ditt/dina barn kan ju förlora sin plats och status i laget och man kan ju för sjutton kategoriseras som en dålig förälder om en suck mot all förmodan skulle undslippa ens läppar. Så vi kör på. Hastar hem och tar itu med hushållet. Städ och tvätt och laga mat och diska. Helt och rent och det senaste, hemlagad mat och städat hem, sista kollen på läxor och så stoppa barn i säng i tid och packa väskor för morgondag (eftersom man tenderar att vara rätt trött på morgonen efter en hektisk kväll). Vem är du som förälder att klaga på detta? Man kan ju för sjutton kategoriseras som en dålig förälder om en suck mot all förmodan skulle undslippa ens läppar. Man kan ju dessutom bli anmäld till socialen som dålig förälder. Så vi kör på……

Och brakar förr eller senare ihop. Som individ eller som familj. För att andra gör anspråk på det som förr var så självklart, nämligen familjelivet. Vi är alla olika och vi har sannerligen olika behov och önskemål,men en sak är jag säker på: Det är sällan en överdos av vila, återhämtning eller familjetid som får oss som  individer, våra barn eller familjer i allmänhet att braka ihop. Jag möter det där då och då via olika kanaler – bloggkompisar, media, info från kollegor på andra orter, forskning och annat. Familjer som går sönder, individer som mår allt sämre. Trötthet, magknip, håglöshet, huvudvärk, oro, självskadebeteende….Och jag tänker dra mitt strå till stacken. På Svettpärlan har vi inte läxfrihet som ett mål, men vi har som mål att minimera vårt intrång i familjelivet. Det där ska vi bli än bättre på. Rektorskan när idéer om hur man kan möta elevers eller föräldrars intresse av fördjupning, utan att utsätta alla för samma sak.  Det där som dessutom bygger på frivillighet har en tendens att engagera på ett annat sätt. Och nu pratar jag inte om planerad läxläsning efter skoltid eller en sådan där vilseledande manöver som utökning av skoltiden för att rättfärdiga läxor som politiker gärna talar om. Nä nä…..Merparten av skolarbetet (helst allt) måste kunna hinnas med i den nationellt fastställda skoltiden. Vi måste syssla med rätt saker och sedan kanske erbjuda möjligheten till fördjupning, breddning, mängdträning och befästande för de som vill och orkar utöver skoltiden.Ty läxor mina vänner, läxor som företeelser finns inte lagstadgat någonstans. Det finns läxforskning som visar på å ena sidan goda resultat och å andra sidan förödande konsekvenser – precis som med all forskning (och statistik). Du finner alltid någonstans stöd för just det du tror på eller vill påvisa. Läxor är för rektorskan något av en kvarleva från förr. Det värsta är att jag tror att många pedagoger aldrig ens reflekterar över varför de ger läxor eller vilken typ av läxor de delar ut. Man bara gör det för att man alltid har gjort det. Det där är skrämmande. Man borde ställa högre krav på sig själv som pedagog än så. Somliga pedagoger menar att de måste ge läxor för att vara säkra på att eleverna gör det de ska och att de lär sig.  Det där är också skrämmande. Vi lever i Sverige 2015 och vi anser oss nödgade till kontroll?! En kontroll som inte finns lagstadgad någonstans mer än för betygssättning så småningom (och då talar vi om förstås inte om läxor, utan om varje individs kunskaper och färdigheter kopplat till nationella kunskapskrav). Vad hände med målet att ta ansvar för sitt eget lärande? Är det ett optimalt sätt att fostras in i eget ansvar via kontroll från överheten? Jag tror att pedagoger då och då har en övertro till avcheckningar som att ”det där har vi gjort”, ”det där har vi bedömt”, ”det där är vi färdiga med”. Som om det skulle vara lika med att eleverna kan det och aldrig mer behöver möta det där igen. Att det är klart, fix och färdigt i och med det. Eller att insikten i att du kan eller du kan inte vid ett specifikt tillfälle skulle säga någonting om slutresultatet en bit fram (ibland så långt som 9 år). Att de som av någon anledning har missat något pga sjukdom, semester, svårigheter eller lågt tempo  måste ta igen det. Det är skrämmande att vi tror så blint på skolan som institution och som det enda lärosäte att räkna med, så att kunskaper och färdigheter endast härstammar härifrån. Somliga pedagoger (läs rektorskan i sin nyutexad form för en sisådär 20 år sedan exempelvis) verkar dessutom tro att de berikar familjers värld genom att skicka med uppgifter hem. Det där är inte skrämmande, det där är vansinnigt skrattretande egentligen. Som om man som familj skulle ha sysselsättningsproblem eller om rastlösheten skulle rida en. Jag vet såååå många andra saker som fyller på familjer mer än att läsa läxor tillsammans. Ibland undrar jag om dessa pedagoger någonsin har snuddat vid tanken på vad läxläsning kan ställa till med i familjer. Särskilt hos familjer där barnet/barnen kanske inte har så lätt för skolarbetet eller är självgående. Särskilt i sådana familjer där läxmängden har en tendens att vara större än hos elever som har lätt för sig i skolarbetet, är högpresterande eller självgående. Ty det är skrämmande hur sällan det verkar som om läxor är av individuell natur (dvs anpassade efter individens nivå, behov och önskemål) utan istället är lika för alla.  Många pedagoger, men också föräldrar, verkar leva i någon slags absolut villfarelse om att man måste tränas via läxor i unga åldrar ty annars kommer de där barnen aldrig att skaffa sig någon studieteknik längre fram och på så vis då bli dåliga samhällsmedborgare. Moahahahaha! Det där är riktigt scary! Ska det vara på det sättet bör det lagstadgas att man från en viss ålder (vad sägs om exempelvis 35-40 år) måste börja använda blindkäpp, hörapparat och rullator eftersom man annars inte kan tillägna sig den tekniken när behov föreligger längre fram. Och hur skulle då vårt samhället se ut?

Nä, fy farao! Låt oss uppgradera familjelivet. Låt oss hylla påfyllnad, vila och återhämtning. Och för guds skull låt oss inse att var sak har sin tid och plats. Låt skola vara skola, fritid vara fritid och familjetid vara familjestyrt. Renodlat och utan onödigt intrång. Låt oss ge sjutton i att inteckna andra människors tid genom att kalkylera med deras hjälp och istället koncentrera oss på att själva lösa våra uppgifter och uppdrag, innan vi erbjuder vår hjälp till andra. Det är en stor skillnad i energi i att erbjuda sin hjälp jämfört med att bli tagen för givet. Låt oss inse att hela livet är en enda stor läroinstans och att det vi lär den andra dagen (dvs då vi befinner oss på andra ställen än i skolan) är viktiga och nödvändiga för befästande, generalisering och inte minst användande.  Låt oss inse att den livsstress som nu riskerar att bli ett hälsoproblem och som olika instanser sannerligen har sin bidragande del i, är något vi alla måste hjälpas åt att mota bort. Låt oss börja med var och en av oss……

2015-03-13 08.51.16

Har du tagit dig ända hit bör du nästan få en tapperhetsmedalj i bloggläsning….Torsdag och rektorskan vabbar. Liten Gabbe hade magtrassel igårkväll och idag är den lite tom och knorrig verkar det som. Svårt att veta vad som är vad, han hemfaller gärna åt dramatik då det kommer till olika åkommor så….Vi har idag haft megasoffhäng, ätit och druckit snälla saker samt vilat. På eget bevåg har han läst en hel del. Det där med läsningen är en spännande historia för Gabbe. Efter en låååång startsträcka har det ju tagit loss ordentligt, inte minst via det Til-projekt vi blev erbjudna av skolan. Til-projektet som innebär dagliga läsläxor (kanske den typ av läxa jag verkligen förespråkar) i 8 veckor samt daglig enskild undervisning av en av specialpedagogerna – ett projekt som man blir erbjuden att deltaga i och som man kan tacka ja eller nej till beroende på hur mycket tid man känner att man kan och vill lägga ner. Det där är ett suveränt sätt att hantera mängdträning och befästande anser jag.  Vi tackade förstås ja, Gabbe har tagit sig an detta med bravur och har nu tagit värdefulla kliv i sin läsutveckling. Han skuttar iväg och hämtar sitt material och tar verkligen ansvar för sin läsning både hemma och i skolan. Det där hade jag knappt vågat tro på när vi startade projektet. Att se hans engagemang cohs tolthet över något vi tillsammans valde att deltaga i är fantastiskt. Hallå hej pytteskinn!  Nu har jag landat hemma efter några EHK (elevhälsokonferenser) i skolan. Gabbe är klart piggare och all intagen föda har stannat i magen, TB är på golfträning och maken softar vid datorn. Dags att preppa, hehehehe lätt prepp idag eftersom vi ska köra en avancerad form av kylskåpsrens, kvällens middag och sedan inta soffhäng. Imorgon håller vi fredag go vänner…..

Amen, over and out! Kram Mia

 

 

5 thoughts on “Livspussel, ekorrhjul eller vardagsknåpet…..

  1. Håller med dig. Ser på barn och barnbarn hur stor skillnad det är nu mot för 25-30 år sen. Tycker det är fruktansvärt att allt ska vara så stressigt och inrutat!

  2. TACK!
    Och JA, jag har läst allt, varenda ord som är så klokt att det vore värt att köra Ekenäs-K-krona-Kalmar-K-krona-Ekenäs varje dag…
    Ja, det är faktiskt så att tanken slår mig att vi kanske ska se oss om efter en annan skolform till dottern. En som passar livet och som inte tar all vår lediga tid i anspråk.
    Idag har det känts som en skymf att den ena läxan skulle ta fem minuter och den andra något liknande.
    Ja, om man kan engelska kanske, men om man precis börjat med engelska är det inte helt lätt att banka in tio nya glosor, både hur det låter, stavas och översätts på fem minuter.. Än mindre tar det fem minuter att lära sig en text, på ett för en tioåring ganska främmande språk.
    Min dotter är inte korkad, men hon är kanske inte så snabb.
    Så det tar tid.
    All vår lediga familjetid.
    Det ger oss istället dispyter och argumentationer om detta läxläsande. Tid som vi kunde haft mycket trevligare tillsammans.
    Det gör mig så ledsen att fet är så här.
    Och extremt stressad över att vi varit hemma sen i torsdags förra veckan.
    Men det känns som en kombination av att hon varit heeelt slut, därför tar det så tid innan infektionen släpper taget om hennes lilla kropp..
    Så vi är hemma imorgon med, vilar och gör det vi kan.
    För som farbror doktorn sa, hon hinner…
    Varma kramar Anna

    • Bra där mamma Anna! Hon hinner. Och bara för att hon inte hinner göra engelskan på 5 minuter nu säger ingenting om att hon inte skulle kunna det där sedan. Det finns en utbredd övertro till att man måste vara på topp nu för att kunna vara det sen. Så fel…..Man ska hålla. Hålla över tid och in i kaklet. Det viktigaste som finns är att behålla lusten och viljan att lära sig nytt. Det gör man inte genom att banka in läxor på ledig familjetid. Kramen raring….tror bestämt vi behöver ses någongång.

  3. Pingback: En nypa luft och en hel masa tankar kring vems tiden är… | Ekenäsliv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *