Mina nattliga funderingar och jag

Augusti har verkligen levererat sommar, bättre än övriga sommarmånader for sure! Absolut bäst blev det visst när jobb och inskolningar drog igång och veckans sista dagar har verkligen varit ljuvliga. Även fast man känner av en liten glimt av höst, trots allt. Den smyger sig på helt enkelt. Ibland, men bara ibland, värmer solen mer på avstånd än sådär direkt som den gör på sommaren. Och vinden, vindens sätt att smeka över tillvaron (ibland till och med frusta till) är mer distinkt än annars. Typiska augustivindar, säger maken och jag och tittar menande på varandra. Som om vi vore någon slags Pohlmankopior eller så, men ni fattar. Snusförnuftigt igenkännande och ändå…..Ändå njuter vi sommar bättre än den som varit tidigare i år.  Njuter ohämmat och kanske mer intensivt eftersom vi tar varje dag som den sista. Helt klart är det något visst med början och slut av sommaren.

001

För 20 år sedan flyttade vi in i vårt hus och augusti levererade då med. Långt in i september för att vara helt ärlig. Likaså var det sommaren 2002. Vi badade sista gången den 25 september i hamnbassängen borta på Trumme. Ljummet och skönt länge i  såväl hav som på land. Jag minns att vi hade mysiga brygggrillkvällar och att hösten blev sådär kort som den bara kan bli om sommaren dröjer sig kvar till nästan oktober. Hoppas, hoppas att det blir så i år också.

004

Ikväll är det varmt här himma. Mörkret har sänkt sig över tillvaron och ett klart månsken sprider små ljuskäglor över vår trädgård och omgivningen utanför. Det är vackert, lugnt, rofyllt. Jag sitter på altanen iförd endast en tunn sommarklänning. Inifrån sovrummet brummar vår AC på avstånd. Tusen tankar strömmar fram och tillbaka, situationer och händelser passerar revy framför mina ögon som om jag sov och drömde, fast ändå inte. Inte allt är av positiv natur, det ska gudarna veta, och ändå känner jag mig på något konstigt sätt lugn, trygg, harmonisk. Jag vet att jag bara borde go with the flow och strunta i alla behov av att analysera och problematisera, mne fröken Livrädd aka rektorskan är en komplex person. De sätt livet har snuvat oss på betydelsefulla andra har ställt in mig på en slags evig traumaberedskap. Det är som om jag nästan inte vågar vara riktigt lycklig, eftersom jag tror att livet kommer att ta något ifrån mig då. Jag ser faror. Överallt och ingenstans. Och någonstans, någonstans är jag så inställd på att utnyttja varje minut, njuta varenda sekund att det där liksom blir kontraproduktivt på något sätt.

2013-06-12 08.05.34-1

Det är så  svårt att älska och mista. Och det är så evinnerligt svårt att sakna dem som gått för att inte komma åter. Jag tänker aldrig ”om/om inte” eller ”varför”. Jag fastnar aldrig i vad som är rättvist eller orättvist. Jag har lätt att se perspektiv  i varför även tragiska saker sker. Men jag känner. Oh milda makter vad jag känner hela tiden. Hela min känslopalett är aktiverad och smaker, dofter, människor, händelser, vyer ja name it, sätter känslor i gungning. Jag gråter och skrattar om vartannat, minns och förtränger på samma sätt. Pendlar mellan hopp och förtvivlan om mig själv. Undrar om jag någonsin mer i hela mitt liv kommer att ta lättsamt på någonting igen. Ikväll saknar jag tider som flytt, människor som inte längre finns i min direkta närvaro och känslan av att allt ”bara är som vanligt”. Knasigt va? Och samtidigt skall allt det där samsas med en enormt tacksamhet över alla som finns kvar, allt livet ger och alla fina stunder som jag ständigt får uppleva. Är det konstigt att man snart är helt personlighetskluven, eller

Och som motpol eller bevis eller vad man vill kalla det……Denna ljuvliga söndag i augusti. Vaknade, smög upp och morgonmediterade ute på altanen. Daggen låg blank i trädgården och en massa vackra spindelvävskonst fanns runtikring (lånade din bild fina Kattis). Snabbstäd av huset och så bort för att skicka iväg vår Gabbe på sin allra första singeltävling i golf.

Vi vandrade med på behörigt avstånd och såg honom växa som människa. Ta sig runt 18 hål utan caddie, utan golfbil, utan någon som räknar åt honom …..with no nothning so to speak. Och så föra scorekort på det. Och socialisera andra i bollen.Pjuh! Svettigt värre men det gick fint. Gabbe spelade drömgolf i 16 av 18 hål och landade in på sitt veckogamla handikapp 36. Placerade sig 11 av 25 i c-klassen. Fantastiskt bra! Direkt hem och så slängde i sig 2 pannkakor för att sedan fara på fotbollsträning med RAIF06. Han ligger inte på latsidan den killen inte….

2015-08-14 15.57.54

TB körde egenträning idag och tog sedan emot lillebror efter 18 hål. Tillsammans kollade vi prisutdelningen, fikade och sedan for TB med Gabbe  till fotbollen. Världens bästa storebror, som också gör otroliga framsteg med golfen (efter 7 års uppehåll).

Och så lagomt ill söndagskvällens middag kom vår låneson Anton hem från sin tävling i Linköping. Lite middag tillsammans, massor av nostalgiprat och tillhörande fniss och gapskratt samt lite FIFA-spel för grabbarna. Jag känner mig så enormt välsignad med så mycket härliga människor runtomrking mig, så mycket kärlek och så mycket härliga minnen att leva vidare kring. Maken och jag tog den snabba kvällspromenixen med Luffe, såg solen sänka sig i horisonten och vips var det verkligen becksvart där på skogsrundan. Kusligt, mysigt, lantligt hemma…..

001

Nu ska vi straxt natta kudden. Timmen är mer än lovligt sen och jag gissar att vi har trötta ögon imorgon. Med. Men vet ni vad, det bekommer mig inte ett skvatt. Vi som vet att man måste ta vara på varje litet guldkorn – vi som vet att man måste leva varje minut. Inte stressas vi längre av sådana trivialiteter som att vara pigga och utvilade. Det där är ändå ingen garanti mina vänner. Ingen garanti för att det leder någonvart. Ingen garanti för att utveckling ska ske. Vi som vet att livet är varje stund vi har tillsammans, vi låter oss inte förledas att tro att det är resultatet eller målet som är eftersträvansvärt. Vi vet att det är vägen som är mödan värd. Allt det där vi ser, allt det där vi upplever, all den där tiden vi får tillsammans. En gång mina vänner, en gång kommer vårt allra starkaste minne vara just tiden vi avsatte för varandra. Tro mig….

Idag när vi hoppade in i bilen (TBs bil som han ärvde av morbror Lasse) så skrålade Peps Lasses favvosång ur högtalaren. Som ett tecken kanske…För vi landade in precis här i texten:

Oh boy!
Rena gudagåvan, är det konstigt att jag är glad?
För solen skiner ju, och du är här,
och jorden spinner i sin himlasfär.
Och faktiskt när man mår på detta vis,
är världen nära på ett paradis.

Oh boy!
Sicken skänk från ovan de e å leva ida.

2015-08-03 13.42.05

Just precis idag så känns det precis just sådär. Även om det är en mysterium att att få ihop saknaden över det som en gång var en självklarhet och som nu fattas oss varje steg på vägen samt att njuta av allt vackert som vi fortfarande är en del av. Det är inte enkelt, men vi gör vårt bästa.

Nattinatti raringar. Kram Mia

 

4 thoughts on “Mina nattliga funderingar och jag

  1. Håller med om känslor och sådant.
    Oftast är augusti, september och halva oktober jättefina. Så lägger du ut O´boy, den lyssnade vi på igår och och kommenterade just de textraderna!!!!

  2. Men vännen, vad tråkigt om du inte vågar njuta och vara lycklig fullt ut!! Tyvärr händer det olyckliga ibland men jag känner att det får jag ta då (just den okänsliga/praktiska sidan har jag ärvt av min mor)… men mycket bra att leva fullt ut alla dagar tycker jag!!
    Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *