Vad hände med den där tiden då jag hann med allt? Eller är det bara så att jag så här i efterhand inbillar mig att det fanns en tid då jag hann med allt? Hur det nu än är med den där saken så blir jag nuförtiden djupt frustrerad över……inte bara att jag inte hinner allt, utan också för att jag inte ens hinner i närheten av allt. Jag har svårt att få ihop pusslet helt enkelt…Är det någon som känner igen sig? Räck upp en hand!

Veckomönstret är näst intill identiskt, vecka efter vecka. Fredag och lördag är nervarvning och en hel del to-do för att i söndagen övergå i ett slags leasure söndagshäng. Ganska utvilad tar man sig sedan an måndagen och vips är man inte i värsta buller och bångchocken. Resten av arbetsveckan flåsas förbi i jakten på att hinna så mycket som möjligt på to-do-listan. Helt galet! Jag har kommit till det stadiet att jag måndagar känns lite scary att äntra. Virvelvindskänslan i magtrakten är ju sådär liksom….Så för att balansera just den känslan tog jag idag en promenad längs havet (obs gammal bild) medan unge Mr Bark dominerade på golfrangen. Att motionera hänger ibland över mig som en tungt, svart moln men just idag kändes en promenad som bästa investeringen ever. Nu har vi landat här hemma, kidsen har käkat och tvätten är undanstuvad. Mami måste ta en sväng till lokala butiken eftersom den store sonen ligger i feber och halsont. Därefter återstår en god stunds skrivarbete innan jag kan natta kudden. Hoppas på en något mer långsam  tisdag….

Kram Mia