To live by the day!

Den livsinställningen mina vänner, det är INTE den som har sammankopplats med rektorskan historiskt sett. Allra minst av rektorskan själv, måste tillstås. Trots att jag vet att tanken med den är så evinnerligt klok och god, så tenderar jag alltid att mycket snabbt ramla tillbaka till planeringsgeneralen inom mig. Dominant rackare det där….Men gillar man att ah kontroll, då gillar man att ha kontroll och lika självklart som vi säger god morgon, god middag, god kväll känns en uppstrukturering av år, månader, veckor, dagar, tider och scheman som det mest självklara av allt. Det där har många gånger varit mitt rättesnöre, min trygghet, min livlina. Att konstruera planeringar, hålla familjeråd inför kommande veckor, skriva to-do-listor, matsedlar, kom-ihåg-lappar i datumordning – ja, name it. Jag kan alla trix för att inbilla mig att livspusslet ligger där klappat och klart, redo att tas an.

Imported from Pixbox

Nu skulle man ju kunna förledas att  tro att jag vid alla tillfällen livet gjorde sig påmint bröt ihop och fick värsta anfallet, man jag kan stolt deklarera att så sällan var fallet. Känslan av struktur medförde någon slags frihet att kunna rodda om, vilket har gjort att livet trots allt har fungerat tillsynes ganska normalt. Sen händer det något…….I takt med att familjemedlemmar, läs kids alltså, blir äldre (maken och jag har ju nämligen slutat åldras)  så ändras plötsligen somliga förutsättningar. I allra högsta grad avgörande förutsättningar skulle jag vilja påstå. Det smög sig på ungefär i lagom takt med att TB började gymnasiet och i samband med det där bytte över från ungdomsfotboll till seniordito. Kanske var vi bortskämda innan dess, det inser vi nu. Och nu i studenttider är det bara helt crazy.

Imported from Pixbox

Som ren överlevnadsinstinkt verkar jag ha antagit en helt ny, och för all del ganska otippad, approach. Eftersom förutsättningar ändras snabbt och dessutom väldigt ofta verkar jag ha slutat planera. Åtminstone finplanering på detaljnivå i alla fall. Numera görs det varken matsedlar eller veckoscheman av något slag. Jag köper hem x antal saker och matlagningen löses numera  a la minute, veckoscheman har reducerats till i bästa fall bli dagsscheman. Ständigt in charge är väl en förälders utgångsposition, men den är mer aktuell än någonsin kan jag lova. Idag exempelvis, idag har förutsättningarna för sonens valborgsfirande ändrats åtminstone 6 gånger, vilket osökt innebär att så har även familjens planer. Scoutens motto, Var redo, alltid redo! har aldrig känts mer aktuellt.

Kram och Happy Valborg på er allesammans!

Utsikter

Jag älskar utsikter. Alldeles särskilt älskar jag strålande utsikter. Utsikter som bjuder på en upplevelse, en känsla eller något tänkvärt. Rent fysiska utsikter som ger andrum, påfyllnad och skänker ro eller psykiska diton som triggar, skapar förhoppningar, underblåser mod, kraft och vilja. Utsikter kan gå förlorade i jakten på tiden, nuet men om man påminner sig själv om att stanna upp, ta ett djupt andetag och insupa omvärlden – då upptäcker man inte sällan att det finns så oändligt mycket vackert i vår värld.

001

Den här utsikten vaknar jag till under sommarhalvåret (ja, eller vaknar till den gör jag ju året runt, men somliga månader innehåller en lite annorlunda färgskala so to speak). Jag älskar den del av världen Happyvardag fysiskt är placerad i. Jag älskar skogen bakom vårt hus, ängarna vid sidan om huset, den smala vägen genom Näset och så havet mitt emot vårt hus. Att ta vägen genom skogen mot havet på andar sidan, stanna till vid badbryggan och insupa det mest rofyllda jag vet (även om det är ett ilsket hösthav). En något längre och varmare vår, sommar och höst står dock högst på önskelistan.

004

Att vi även skulle välja skog och hav som grannar till världens bästa skola kan knappast kategoriseras som långsökt, eller hur? Imorse delade bästisMaria en underbar vardagsbild ut över vår skolgård. Den där har verkligen etsat sig fast på min näthinna nu. Svårslagen miljö…..

Jag vet inte hur det är för er, men jag ser gärna saker i bilder. Jag gillar att visualisera och konkretiserar – det är bara så enormt oturligt att jag är en fullständig katastrof på att måla, teckna, rita, göra modeller. Jag sätter helt enkelt min förhoppning till att jag är tillräckligt bra på att med ord beskriva saker så att det skapas bilder i andra människors huvuden. Det är typiskt så med inredning och möblering också. Jag ser, inte sällan fantastiska kreationer i olika bloggar eller Magasin, och får sådana härliga idéer men att sedan få till det IRL är så mycket mer bekymmersamt. Tro nu för guds skull inte att jag är deppig för det, nä då….Jag bara konstaterar fakta. Och när jag väl får till något som jag gillar (obs inget avancerat med andra ord) så kan jag bli sådär galet nöjd. Titta och titta och nästan inte få nog av det där  – en kreation, ett stilleben eller någon härlig installation (är det rätt ord mina kära inredningsvänner?).

2015-03-08 20.52.00

Som den här utsikten exempelvis. Ja, den ser ju inte mycket ut för världen här kanske men skenet som skapas av lysande linnekulor i mitt vackra Freddefat varenda kväll vid läggdags, vaggar oss till ro. Jag gillar ljus även om jag inte alls är rädd för mörker. Kontrasten av hur vackert ljusa färger avtecknar sig mot mörk bakgrund är både spännande och underbar.

2015-04-06 18.12.58

Gällande övriga utsikter känns de bra, ja kanske till och med strålande faktiskt. Idag skriver vi lillördag och det står fotbollsträning på programmet. Imorgon är det veckans sista jobbedag och på Svettpärlan firar vi 30/4 med sedvanligt Valborgsränn ute i skogen. Här får vi också maten serverad av våra eminenta kockar. Det sägs att det imorgon bjuds på het kyckling i pitabröd med grönsaker och kall dressing, mumma! Sedan håller vi långhelg och här hemma skall det preppas för kalashelg. Strålande utsikter var det ja….Ikväll håller vi tummar och tår för vårt älskade AIK som reser till Åtvid för att at med sig 3 poäng hem igen. Kom igen Gnaget, kom igen Gnaget!

Kram Mia

 

När man betar av, då händer det något fint i kroppen

Frigörande små stoff och partiklar virvlar omkring här idag tisdag. Bättre, såååå mycket bättre! Tisdag. Jag har lovat mig själv att inte hetsa upp mig nästa gång det är dags för måndag, ty om fredag till måndagsmönstret veckor emellan har klara likheter så kan jag lugnt meddela att det där har även tisdagsmönstret. Och när man kommer till det där stadiet att man kan stryka på to-do-listan (istället för att fylla på), joxa med trasan och likaså faktiskt kunna plocka ner någon boll (istället för att ständigt kicka upp nya) samt att andningen börjar anta formen av något annat än hyperventilering ….. då händer det något fint med kroppen. En slags kedjereaktion startar och plötsligen kom jag på mig själv med att le  igen, ta ett djupt andetag och gå istället för att tjurrusa genom korridoren. Alldeles underbart sådär i sin enkelhet. Puh!

2015-04-20 15.31.45

Att jobbedagen gick i ett nafs kan dock inte förnekas, men känslan av att kunna packa ihop för dagen 14.45 utan att känna stresspåslag av det, är ljuvlig. Idag har jag inte heller något med deadline som måste färdas till imorgon, bara ett par små önskvärda saker som eventuellt får ta utrymme om jag känner för det. Det är precis så jag gillar att ha det. Inte kniven mot strupen, utan att jag gör saker för att jag vill vara 7 kurvor före. Fler sådana dagar åt folket……

005

Maken är sjukskriven med ryggskott de luxe och TB ligger nerbäddad i feber och halsont. Gabriel laddar som bäst med läxor, spel och fika inför kvällens extraträning i golf (2h). Rektorskan ska småpilla med lite hushållstrix som jag älskar och sedan fara bort till golfbanan med unge herrn. Kanske kan det bli en promenix längs havet även idag för att insupa föraningen om sommar, sol och värme. Ikväll ska vi käka middag i lugn och ro, även om maken får vara vänlig och intaga denna ståendes vid bardisken i köket. Stackars krake, som jag lider med honom. Ikväll gissar jag att vi dessutom skall kolla Champions League på tv. Mysigt värre……Lite lugnare sinne på rektorskan idag, det är bra fint med att beta av från to-do-listan.

Kram på er raringar!

Hinna allt, eller?

Vad hände med den där tiden då jag hann med allt? Eller är det bara så att jag så här i efterhand inbillar mig att det fanns en tid då jag hann med allt? Hur det nu än är med den där saken så blir jag nuförtiden djupt frustrerad över……inte bara att jag inte hinner allt, utan också för att jag inte ens hinner i närheten av allt. Jag har svårt att få ihop pusslet helt enkelt…Är det någon som känner igen sig? Räck upp en hand!

007

Veckomönstret är näst intill identiskt, vecka efter vecka. Fredag och lördag är nervarvning och en hel del to-do för att i söndagen övergå i ett slags leasure söndagshäng. Ganska utvilad tar man sig sedan an måndagen och vips är man inte i värsta buller och bångchocken. Resten av arbetsveckan flåsas förbi i jakten på att hinna så mycket som möjligt på to-do-listan. Helt galet! Jag har kommit till det stadiet att jag måndagar känns lite scary att äntra. Virvelvindskänslan i magtrakten är ju sådär liksom….Så för att balansera just den känslan tog jag idag en promenad längs havet (obs gammal bild) medan unge Mr Bark dominerade på golfrangen. Att motionera hänger ibland över mig som en tungt, svart moln men just idag kändes en promenad som bästa investeringen ever. Nu har vi landat här hemma, kidsen har käkat och tvätten är undanstuvad. Mami måste ta en sväng till lokala butiken eftersom den store sonen ligger i feber och halsont. Därefter återstår en god stunds skrivarbete innan jag kan natta kudden. Hoppas på en något mer långsam  tisdag….

Kram Mia

Att ta ut allting i förskott

Somliga har en tendens att ta ut segrar i förskott och blir sedan gruvligt besvikna när verkligheten kommer ifatt dem, medan somliga fastnar i det där med förskottsutbetalningar och får en massa sura bakslag av det där, Rektorskan tar ut helt andra saker i förskott, i så gott som samtliga fall mindre angenäma sådana. Eller vad sägs om trauman, olyckor, förluster, besvär och motgångar som bara några exempel. Inte för att jag brukar kategorisera mig som negativismen personifierad precis, men sanning å säga så har jag en klar tendens att ”budgetera” med det mindre bra här i tillvaron. Jag är liksom förinställd på hemskheter – hälsar på dessa tankar, bejakar dem och gör upp såväl Plan A som B och C (minst) som en slags mental förberedelse. Sen sätter jag min tilltro till mina böner, struktur och planering och organisation, för att inte sällan sedan bli positivt överraskad. I just detta avseende skulle jag nästan vilja påstå att det är överskattat med att ha en positiv utgångspunkt. Livsmottot ”förvänta dig inget, men var beredd på det mesta” är än så länge mycket gångbart här i Happyvardag.

2015-04-20 15.31.42

Där i det svarta huset, mitt i en prunkande vårbacke och med havet mitt emot, ligger vårt älskade Happyvardag. Våren glimtar till från sin allra bästa sida här med jämna mellan rum och jag blir alldeles lycklig över att få leva bland naturens olika element. Veckan har varit intensiv och med lite extravaganta planer för fredagen så kan man inte direkt säga att vi gled in i helgfirandet. Icke desto mindre blev fredagen en dag av härlig gemenskap och ett bevis på att tillsammanskraften är oslagbar.

2015-04-24 14.21.06

Skolgårdsfixardagar på Svettpärlan var ett av min älskade bror Lasses stora skötebarn och för andra året i rad har vi anordnat ”Lassedagen” till hans minne. Igår fredag sken solen från en klarblå himmel, barn och föräldrar och personal jobbade tillsammans för att städa, renovera, bygga nytt och underhålla vår älskade gård. Tusen tack alla inblandade! Jag är säker på att Lasse log stort där uppe i sin himmel och att hans ande höll sin vakande hand över oss. Vi avslutade eftermiddagen med grillad korv, dryck och goda tillbehör. Jag kan inte låta bli att förundras över att så många valde att spendera sin fredagseftermiddag på vår gård – det där värmer ens hjärta. Samarbete då det är som bäst helt enkelt!

149

Killen där bland babesen skulle dessutom hålla lite party för sina killpolare i  klassen, vilket har vållat den här mamin en del fjärilar i magen. Inte för TB och hans goa polare, men det är ju så mycket annat som kan gå snett (jepp, där var den igen. Utgångspunkten alltså!). Objudna gäster, söndriga saker, stök och annat skit……Nåväl, maken, Gabbe och jag spenderade kvällen hos finaste svärisarna och bjöds där på grillat, soffmys och en massa prat och skratt. Klockan 23 smög vi oss in här i huset, maken och Gabbe intog den senares rum och spelade playstation, mami plockade och donade lite. Så härliga grabbar och allt var i mycket gott skick. Straxt vid midnatt lämnades 7st 19-åringar på stan och hem for rektorskan för ett litet power nap. Sin vana trogen bad hon sina böner om en lugn utekväll och straxt vid halv fyra hämtades grabbarna upp igen. Somliga lämnades vid bussen mot Ronneby, andra kördes hem till sig. TB bäddades ner straxt efter 04.

002

Kung på natten, kung på dagen……vi får väl se om det där epitetet står sig genom denna lördag. Maken ramlade upp vid sonens hemkomst och yttrade några ramsor om hans status och tillstånd, varpå rektorskan kände sig nödgad att påpeka att det där, det är bara dejávu för mig. Lite ”Say hello to yourself”, gubbe lille. TB är 19 år och maken och jag träffades då vi var i den åldern (bara några år senare. Jepp, det är en stund sedan….) så jag har liksom varit med innan om man säger så. Igenkänningsfaktorn=hög. Kusligt lika! Märklig känsla! Magknipsfnitter minsann.

Sista gången jag kikade på klockan var den 05.17 (det är då jag brukar vakna) och sedan slog jag upp mina blå igen vid 08.03. Låt mig gissa att det blir en låååång och seeeeg lördag idag. Maken har redan dragit till golfbanan och kidsen sover fortfarande. Planerna för dagen är oerhört luddigt formulerade. Hemmahäng, kanske lite altanmys och så plock bland garagerensningen kan jag gissa. och ikväll, ikväll skall jag njuta av mitt fredagsvin (inser att det kan utläsas som fredagSvin hahahaha) på en lördag. Enjoy your day folket!

Kram Mia

 

Som ett brev på posten

Det fanns en tid för länge sedan då jag kunde längta efter att kolla posten. Jag gissar att det eventuellt var då jag fortfarande bodde hemma och sällan riskerade att dyka på några fönsterkuvert adresserade just till mig, men ändå. Jag kan minnas känslan av att hålla i ett brev, klura på innehållet och så sprätta upp. Under många skolår hade jag brevvänner lite varstans i Sverige och världen – förvånande nog har jag alltid älskat att skriva. Hihihihi….

012

Idag vittjade jag brevlådan. Inte ett sånt här vackert kort, men väl ett brev med ett efterlängtat beslut. Jag hann inte öppna posten förrän långt efter middagen var intagen och mörkret sänkt sig över oss här i Happyvardag. Ett oväntat brev, ett högst förvånansvärt snabbt beslut men Holy Christ så befriande skönt. Så till den grad att rektorskan efter genomläsning tog till lipen. Ja, ni läste rätt. Stora tunga tårar rullar numera på min kind så snart jag ger mig själv ett andrum. Pressen de sista dryga 14 månaderna har transformerat mig från ett kontrollfreak till att ständigt vara i traumaberedskap. Hela min känslopalett sitter liksom utanpå. Jag är så trött, min kropp gör ont och saknaden skaver i mig. Jag är inte van vid att något går min väg längre, motgångarna har varit många och jag är liksom hela tiden förberedd på kamp, strid, argumentation. Någonstans i min naivitet hade jag nämligen förväntat mig att tillvaron skulle vara snäll mot den som har drabbats av det ofattbara. Numera vet jag bättre. Den insikten har gjort ont många gånger om vill jag lova.

Just nu är jag egentligen bara så glad och tacksam att vi kan få ta några kliv i rätt riktning trots att jag lipar och självömkar mig. Jag ska svepa filten om mig och sätta mig på trappen en stund, kika på stjärnorna, gråta färdigt och prata några ord med dig Lasse. Du fattas mig varje steg på vägen…..

Kram Mia

Frülichgefühl!

Det är få explosioner som är så efterlängtade som den vi just nu upplever, eller hur? Jag snackar förstås om vår nye besökare – våren. OMG, jag blir prillig! Det är så enormt häftigt det som sker i naturen. Att bara stanna upp och titta sig omkring. Se och nästan kunna ta på hur naturen transformerar sig från en sömnigt gråtrist stadium till en prunkande grönska. Sol, varmare temperaturer, doft, kvitter, surr och blommor gör underverk med en, sanna mina ord.

Lånade en bild av en av mina elever (Tack fina Johanna) för att symbolisera det som just nu får mitt hjärta att ta små glädjeskutt. Trots att tillvaron är så galet intensiv så att jag bitvis bara vill sätta mig ner och böla en skvätt. Jag verkligen älskar den tid vi nu har fått oss till skänks. Helt ärligt blir jag en mycket bättre och trevligare människa (hoppas att åtminstone några upplever mig sådan i alla fall) när solen och värmen kommer på besök. Det där stärker min övertygelse om att jag absolut lever och verkar på helt fel breddgrader.

2015-04-20 15.31.45

Det här är backen  jämte vårt hus. Happyvardag i den blekingska skärgården bjuder på såväl skog som ängsmarker och hav – även det en treenighet jag verklige avgudar. Det är som balsam för själen att möta den här bilden då man kommer krypkörandes vår smala väg fram på väg hem från jobbet. Eller när man har möjlighet att sjunka ner på altanen för en stund.

Idag har jag minsann hunnit stryka några små punkter på to-do-ilstan och symboliken i det är  underbart skön. Det gäller att glädjas åt det lilla. BästisMaria och jag har förvissom kickat upp några nya bollar i luften, men vi har samtidigt tagit några strategiskt viktiga beslut som underlätta något för oss. Nu är det kompletteringshandlat och medicin uthämtat till Milou. TB vilar efter gymnasiearbetesredovisning och opponering och skall sedan plugga annat. Maken är på golfbanan och Gabriel skall straxt fotbollsträna. Själv skall rektorskan ut och rasta kroppen. Ikväll blir det köbemaut och ChampionsLeague på tv.

Kram Mia

Påbörjad garagerensning

Igår, då gick startskottet mina vänner. Startskottet för det som egentligen låg i pipelinen för förra årets vårmöte men som av förklarliga skäl blev kvar i densamme då min bror hastigt rycktes ifrån oss. Vi fick liksom nog med allt annat att flytta och rensa och sälja och….name it!   Men nu, nu är vi taggade igen maken och jag. Eller egentligen mest jag tror jag om jag tänker efter. Nåväl, utrensningsgeneralen har siktet inställt.

Igår flyttade vi ut våra kära altanmöbler, vilket var en avgörande faktor för att överhuvudtaget ta sig in i garaget. Men vad i herrans namn är det för fel på oss som sparar på allt möjligt och omöjligt? Igår började plocka lite och fotade en bråkdel av allt som skall säljas, slängas eller skänkas så småningom och idag börjar jag publicera saker på olika loppissidor. Jag skickar med lite bilder här också ifall någon av er läsare skulle vara sugna på något.

8 Henriksdalstolar från Ikea med beige mockaklädsel och vita långa överdrag. 150kr/st eller 800kr för alla

2 gamla fåtöljer (den ena nedsutten i framkant). 100kr/st

4 stycken skinnstolar 100kr/st

Helt nytt oöppnat Micki corongspel. 50kr

2015-04-19 14.39.46

Supercoola fotbollsskor av märket Under Armour. Använda 3ggr. Stl 33 100kr

Om ni skulle vara sugna på något så mailar ni mig på mia.bark@svettparlan.se. Först till kvarn gäller. Tänkte sälja av lite kläder och skor också under veckan så håll utkik.

Måndagen innebar att bästisMaria äntligen var tillbaka på jobbet. Förvisso fick jag möjlighet att krama om henne då hon kom på besök igår. Snällast som hon är hade hon köpt golfhandskar åt lite Gabbe. Tusen tack, han blev så himla nöjd. Långt ledningsmöte, massor av catch up för oss och så en del möten för rektorskan förstås. Inte en enda sak struken på to-do-listan men ändå fick jag mycket gjort – märklig kombo det där. Nu har jag landat på hemmaplan. TB pluggar, maken och Gabbe är och spelar golf och själv ska jag ta itu med tvätt, stryktvätt och middagspreppen.

Dagens highlight: Sol och nästan 15 grader. Man tror farao att man har blivit bönhörd. Minst!

Kram Mia

 

 

 

 

En förbaskat härlig söndag

Märkligt sömnmönster för rektorskan men jag försöker passa på när sömnnfönstret är öppet, so to speak. Och om det är öppet eller stängt i arla morgonstund är en svår nöt att knäcka, men vaken….det är jag då utan omsvep. Herregud, klar pensionärsvarning! Kan jag överhuvudtaget sova längre än till straxt innan fem? Alltså 05! Den frågan har snart transformerat sig till ett mysterium, jag lovar.  Nåväl, innan klockan slagit 05.30 hade jag hunnit tassa upp, värma vetekudde och slå mig ner i Lassesoffan. Jag såg solen vakna i horisonten och färga våra vidder i ett härligt sken, bloggpromenerade   och fixade undan lite skrivtrix till jobbet innan jag tog itu med söndagsstädningen. Oh  my…….jag älskar att städa.  Har jag nämnt det förut?  Städning varvades med havspromenad och så en härlig söndagsfrulle. Maken och GB for till golfbanan, TB väcktes och fina lillkusinen Lotta kom cyklandes till mig. Så mysigt tjatter i soffhärnan innan hon drog vidare. Städningen fortsatte med vädring av sängkläder, tvättning av dito, våttorkning av golv och annat härligt för kropp och själ. Underskatta aldrig känslan från kaos till ordning, från sunk  (fast maken säger att sunk aldrig har existerat hos oss) till rent!

003

Golfträningen tog i runda slängar 3 1/2 timme och lagom till hemkomst var rektorskan färdig. Sen lunch och sedan drog TB iväg på kompishäng och handbollsmatch, maken agerade träningskompis åt ett av våra lokala golfproffs och rektorskan fick oanad lust att påbörja altantrixet. In i garaget och baxade ut nya rottinggruppen och kära nån så fint det blev. Inte för att det just där och då var sådär oemotståndligt vackert vårväder men ändå…. Gabriel hoppade i träningskläder, rektorskan likaså och iväg till Åvallen for vi. Medan Pärlan, Krille och co tränade finaste 06:0rna rastade rektorskan kroppen Rödeby runt. Så mysigt! Träffade dessutom på värsta energiknippet Jessica och man kan ju inet annat är bli lycklig när man får en kram och en pratstund. Vilken härlig människa! Rundan avslutades med nobban mot solen i backen mot D-plan medan grabbarna tränade 7-mannaspel. Djupandning, sol och fotboll är en minsann  en av de bästa treenigheter jag vet.

2015-04-11 12.29.44

Nu är  vi nyduschade, nyätna och helt avslappnade i soffan. Söndagskväll it is….

Kram Mia

Den besynnerliga händelsen med golfbilen

På begäran! Ni är mååånga som efter mitt inlägg om starknapp och generalisering på FB igår har frågat vad som egentligen hände och rektorskan är ju inte den som är den. Här kommer historien, utan censur.

2015-02-24 15.12.22

Ni som känner rektorskan vet att hon INTE är en excellent driver. Och ni vet också att om hon skulle bli rik skulle hennes första investering vara en privatchaufför. Låt mig inleda med att det var högst förvånande, men för all del smickrande, att bli tillfrågad av bästisMaria om att åka och hämta Antons NYA bil inför deras hemkomst igårkväll. Förvisso påtalade rösten i bakhuvudet att det förmodligen grundade sig på att alla andra tänkbara var upptagna med annat, men icke desto mindre förvånande och smickrande it was. Sin vana trogen hade tidsoptimisten varit på besök i rektorskans värld och de där fredagstimmarna rann iväg fortare än kvickt – alldeles i särklass i jämförelse med det som stod på dagsprogrammet. Nåväl, syster yster skjutsade mig till bilfirman och jag var fylld av självförtroende då jag lite sådär världsvant slängde med håret och satte solglajjorna på skallen inför inträdet i bilhallen.

2015-04-12 09.35.35

I detta läget måste jag inflika att jag har länge haft en klar misstanke om att något skulle kunna ske. Det är icke lämpligt att blanda ihop begreppen för rektorskan och jag kan ha märkbart svårt med att ibland framföra min Mazdabuss (manuell) och ibland TBs Kuga (automat). Jag har förvarnat min omgivning, detta måste tas till mitt försvar innan ni läser vidare.

Nåväl, väl inne i bilhallen tar jag sikte på första bästa kille som ser ut att arbeta där. Kläcker ur mig lite sådär coolt att jag skall hämta en bil. När följdfrågorna duggar tätt blir det lite knepigt för rektorskan. I alla fall knepigt att verka cool. ”Ja, alltså Antons bil”, svarar jag på fråga 1. På frågan vilken den är måste jag medge att jag svarade: ”En sån där golfbil”. Försäljaren såg minst sagt förvånad ut, varpå jag hinner rädda upp den linen med att det är en sponsorbil till en golfspelare. Lite för nöjd och med nyvunnet självförtroende dyker jag sedan snabbt igen då jag inte kan svara på hur den ser ut. ”Eh ny”, är det jag får ur mig. Han ber mig då gå vidare till kundtjänst. Väl där löser sig det där med bilen och nyckel till den snabbt. Med undantag för att jag känner mig manad att fråga om det är en bil med startknapp, så är jag väldigt nöjd med den delen av konversationen tutti alle. Nöjd för att jag lyckades prata med hela meningar och för att jag hade rimliga svar på de frågor som ställdes. Killen i kundtjänst pekar var bilen står och då kommer chock nummer 1. Inkämd i en smal parkeringsficka och det vimlade av bilar överallt runtikring, både kors och tvärs och där man absolut inte borde stanna bilar. ”I don´t do backning”,hör jag mig själv säga och mumlar samtidigt för mig själv: det är väl själve farao att du är död Lasse. Det skulle varit du som skulle hämtat bilen. Mannen i kundtjänst finner sig omgående och föreslår att han backar ut bilen åt mig. Det är fint med händiga karlar….

Utbackad bil, nyckel lämna över och jag skall hoppa in. Det är då det kör ihop sig på riktigt. Innan jag vet ordet av, eller möjligen innan hjärnan hinner få stopp på truten, utbrister nämligen rektorskan med en skräckslagen min är jag rädd: ”Varför är det tre pedaler”? Bilmannen stirrar minst lika förskräckt på rektorskan och skakar på huvudet. Samtidigt fortsätter munnen mala: ”Vad gör man med dem”? Alltså helt ärligt, hjärnan slutade fungera. Jag var liksom fast i en situation som kändes helt omöjlig att ta  mig ur. ”Ja, svarar bilmannen lugnt, koppling, broms och gas. Det är en manuell bil.” Rektorskan bara stammar och mumlar och läspar och alla tänkbara ljud verkar lämna min mun. Bilmannen verkar tröttna och undrar vad som är felet egentligen. ”Men, varför är den manuell, slinker det ur mig. Den har ju faktiskt startknapp!” Alltså, det där kan eventuell gå till historien som något av ett bevingat uttryck eller så……Den har ju startknapp! Oh Holy Christ!  Bilmannen undrar om jag tror att alla bilar med startknappar också är automat och jag finner mig nödgad att svara ja. Uppenbart! För jag svarade just ja. Sen kastar jag snabbt ur mig att just detta är typiska exempel på vad vi i skolans värld kallar generalisering.Bilmannen suckar tungt, nästan lite uppgivet och avslutar med att säga: ”Tänk att det valde just dig till att hämta bilen.” Och då tänkte rektorskan, tänk det du. Om du är förvånad är det ingenting i jämförelse med vad jag själv är…..Så det så…..

In hoppar jag, bilmannen hjälper mig att justera sätet och iväg försöker jag komma. Så coolt det går efter mina uttalanden. Efter några körda tiotal meter får jag värsta skrattanfallet.Detta är i samband med att det går upp för mig vad jag har sagt egentligen. Ni vet sådär frustande gapskratt som startar långt nere i magen och som kittlar en hela vägen upp genom strupen och ut genom munnen. Bekymrande nog befinner jag mig då på väg ut i en rondell och sammanbrottet i sig har tydligen blockerat myeliniseringen mellan hjärncellerna, ty plötsligen får jag sketstopp. Jepp, du läste rätt. Poff, bara hackade bilen och det är då….då det för en millisekund börjar virvla omkring fakta som hur många pedaler, manuell, automat, starknapp och jag blir helt förstenad. Och yr och illamående och allt på en gång. Vet inte hur jag ska få igång bilen igen. Andra bilar tutar och blinkar och rektorskan hon prövar lite olika trix, lite så där i det breda spektrat om utifall att något skulle tänkas kunna fungera. Exempelvis pröva att trycka på startknappen. Och då kan jag meddela, då dog bilen på riktigt.På dirren dessutom. Startar och får direkt sketstopp (hade visst trean i). Nytt tryck på startknappen (och om du funderar på varför jag satte min tilltro till just startknappen så kan du sluta fundera på det nu. Start är start, det bli aldrig enklare än så…..) och nytt sketstopp (jag hade visst inte bytt växel ännu). Av någon ännu outgrundlig anledning lyckas jag sedan rädda situationen och ta mig iväg. Fortfarande gapskrattandes och med klara bekymmer att inte vilja dyka ner i skämskudden redan där och då. Till alla er som såg den stripade bilen med ”På väg mot Europatouren” och tänkte att det där, det kan nog ta sin lilla stund – till alla er vill jag bara säga att golfproffset i sig är oskyldig. På alla punkter. Jag är helt säker på att det går väldigt mycket snabbare nu när bilen är i hans ägor……Förlåt bästaste Anton…sån rackans otur att det blev såhär.

I´m NOT an excellent driver. For sure…..Döm mig inte för hårt. Det räcker att store sonen bara suckade och konstaterade att du är så förbannat blond morsan. Tja….I övrigt en underbar fredagskväll med god mexbuffé och gott vin. Sen sussade såväl rektorskan som Gabbe tidigare än någon annan kväll, vilket i sig resulterade i klarvakenhet hos undertecknad redan klockan 04.48. Låååång lördag med andra ord. Morgonpromenad med Milou, snabbfrulle och så till staden en sväng. Det tillhör inte vanligheterna kan jag lova. Hem och fixa lite sedan iväg på fotboll. När TB nu är skadad och dessutom lördagsknegade fick vi istället matchbiljetter av finaste Rasmus till hans hemmapremiär. Och han verkade hylla vår närvaro genom att göra första målet. Duktig kille det där och min anställde förstås. Nu lördagshänger vi här på Näset, jag och mina kids medan maken spelar golf med kompisLarsJohan. Straxt skall här preppas grillbuffé med rösti och kall fetaoströra. Lovely! Och om ni undrar……jag har inte kört en meter idag. Maken har skjutsat oss överallt.

Kram Mia