Kulingvarning

Ett vansinnigt festligt ord det där, kulingvarning. Pirrigt, scary, skratteggande. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på väderleksrapporter och sjöväder och just det ordet har fastnat hos mig. Har jag någonsin nämnt att jag älskar ord? Kanske är det för att vi bor här i skärgården som intresset för väder är stort, eller också är det helt enkelt bara det faktum att jag är väderberoende. Jag vaknade mitt i natten av känslan av att taket var på väg att blåsa av. Och panelen runt fönsterna as well. Helt galet vad det ven runt knuten och rutorna verkligen skallrade. Naturens makter är mäktiga……låg vaken länge och lyssnade, stirrade ut i mörkret och drog upp täcket till hakan, kurade ihop mig och svävade fritt bland tankar och känslor. Älskar det där tillståndet mellan sömn och vakenhet, där man nästan väljer sina drömmar genom att välja sina tankar. Knasigt va?

002

Blåsten har följt oss genom dagen och jag kan lova att blåst=kylslaget hem. Bara att hoppa i varma kläder och börja bära in ved. Hua! Men så sagolikt mysigt när det sedan sprakar hemtrevligt på två håll i huset, värmen sprider sig och man kan kura ihop sig på fällen framför en av brasorna. Särskilt efter en lång vovvepromenad. Vi tog vägen genom skogen för att få lite lä, men när vi nådde havet höll vi på att blås bort i vindfånget. Lätt peelade i ansiktet kom vi sedan hem med vackra videkvistar att placera ut i huset (och nä, jag har inte brutit av grenar från växande träd. Jag siktade in mig på de fällda träden i deras väntan på flisbilen som jobbar hårt här om nätterna). En känsla av vår mitt i den kylslagna söndagen.

001

I övrigt är tempot mycket lågt här i Happyvardag idag. Vi strosar omkring i myskostymer, gosar med våra vovveskägg och sjunger ledighetens lov. Ibland läser jag några sidor i min lovlitteratur ( en ansenlig mängd inläsning men som tur väl är gillar jag ju det där) och ibland tar jag mig en bloggpromenad. Däremellan händer det att jag mest vilar ögonen. Det är något fridfullt över den känslan. På repeat idag går Ulf Lundells album Evangeline med favvisar som ”En sprucken vas” och ”Gå upp på en klippa”. Idag skulle finaste kompisKalle ha fyllt 43 år (jag hoppas att det har ställts till med ett hejdundrande himlakalas för dig idag. Målar upp en bild av dig och Lasse och Humlan och så ler jag…..) För nytillkomna läsare kan jag berätta att han var min barndomsvän som blev makens andra hälft när vi träffades. Kalle dog i en bussolycka den 27 februari 2001. Som ni förstår är jag och februari ingen bra kombo, ingen bra kombo alls faktiskt.

Imported from Pixbox

Dagens highlight: Temposänkningen. Eftermiddagsluren. Ett långt skumbad. Jag behöver verkligen några dagars bara vara.

Kram Mia

För dem som älskar….

Årets allra största kärleksdag alla kategorier är här, trots att vi säkert är många som önskat att varje dag var sådär full av kärlek, omtanke och ombrysamhet. Man kan tycka vad man vill om dagar som ska firas för ditten eller datten och hur man sedan i realiteten gör är ju högst upp till var och en, men…..När det kommer till  kärlek så är det ju vackert hur eller hur.

Imported from Pixbox

Vi startade denna Alla Hjärtans Dag i arla morgonstund då både Gabriel och jag vaknade med huvudvärk och snuva. Bläh, men icke helt oväntat med tanke på statusen på elever och deras föräldrar samt på personal på skolan. Vi smög upp i soffan, fluffade till kuddar och hämtade tjocketäcket och så på med en film. TB väcktes för morgonträning och sedan lördagskneg, maken seglade upp straxt därpå och rektorskan fick snällt byta om för en morgontur med Milou. Klart kylslaget, hua! Efter hemkomst dök våra ljuvliga lånevovvar Axel och Elsa upp för lite helgmys. Nice!

003

Idag har vi varit en sväng på kyrkogården. Tänt ljus och satt ett vitt hjärta hos Lasse samt tänt födelsedagsljus hos Kalle (som skulle fyllt år imon). För första gången på länge blev det ett lugn och stillsamt besök utan avgrundsgråt och torktumlevarning i magen. Lite kompletteringshandling, köpa lördagsgodistips till papi och så återvinningen. Kom sedan hem till ett varm och ljuvligt hem, vovvar som ylade ikapp och känslan av harmoni som strömmade emot mig. Lite här och var i huset doftar det ljuvligt av nyutslagna tulpaner och med den grå yllefilten över tillvaron krävs det doftljus tända mitt på blanka (läs grådaskiga) dagen.

001

Same same, but very different vänner. Mamis och papis favoriter i godisskåpet just nu. Herregud vad innovativa Marabou är. Kommer ni ihåg den tiden då det typ bara fanns mjölkchokladvarianten samt helnöt, schweizernöt och den vedervärdiga frukt och mandelvarianten? Utvecklingschefen har slitit hårt de senaste åren och just varianterna på bilden är underbara. Min favvo är japp. En perfekt kombo, enligt en numera väl   beprövad erfarenhet, kan jag meddela . Maken föredrar lakritsvarianten och det är jag tacksam för – desto mer av den andra till moi.

Ikväll blir det lite Entrecôte till papi, fisk till mig och Gabriel och TB ska hänga med en polare. Vi kör wokade grönsaker till och så lite blandade bufféleft overs från igår och förmodligen lika gott i glasen som igår. Massor av vovvegos i soffan gissar jag också på. För visst är det så att vi alla har så mycket vi älskar, inte sant?

Dagen highlight:  Lugnt och harmoniskt sinne som motpol till ett bultande huvud.

Kram Mia

Delat, kluvet, dubbelt…..

Det är fredag. Och inte vilken fredag som helst, utan fredagen den 13:e. Dessutom fredagen som signalerar sportlov. Under normala omständigheter skulle jag slagit klackarna i taket, jublat och känt mig allmänt tillfreds med att stiga in i en helg och ett lov. I vanliga fall älskar jag den känsla som infinner sig såväl fredag som söndag innan ett lov – extra långt ledigt, många sovmornar och så känslan av oceaner av tid. Dock är det inte alls så jag enbart känner idag. Idag är det istället delat, kluvet, dubbelt på något sätt. Det är sannerligen ingen lugn och fridfull känsla av harmoni i kroppen, ej heller förväntan eller tillförsikt. Jag kan inte säga att det är enbart negativt, men jisses så shaky det känns……

002

Vi närmar oss en årsdag. En årsdag av en saknad bror, morbror, vän, familjemedlem, kompanjon, medarbetare. Sedan igår har det mesta på övre plan kretsat kring vad som händer just nu för precis ett år sedan, trots att jag medvetet försöker hålla tankarna sysselsatta med andra ting. Jag tycker att övriga året som gått, alla speciella dagar vi har mött ändå har passerat utan att jag har hamnat i gungfly. Någonstans har jag känt mig stark och trygg i min övertygelse och tro, men nu är hela tillvaron lite scary. Redan igår genomled vi årsdagen av ett ganska hysteriskt fall Gabriel gjorde i skolan som slutade i hjärnskakning och sjukhusvistelse. Jag vet att jag skrev att skyddsängeln stod där med vingarna utbredda och tog emot honom när han föll. Det skulle mycket väl ha kunnat gå väldigt illa. Igår var också årsdagen då jag kramade och pussade min älskade bror adjö inför sin resa till Thailand. Det skulle visa sig att det där var för allra sista gången någonsin. Sa att jag älskade honom (det hann jag dock säga några gånger till innan han dog). Jag är rädd för att varje dag fram till årsdagen nu ska överfalla mig med minnen av vad gjorde och sa för exakt ett år sedan.

015

Nä, det här lovet bli inte som vanliga lov. Precis som livet aldrig mer blev sig likt. Därmed inte sagt att vi har ett dåligt liv nu. Vi har bara skapat oss ett annat vanligt, ett liv där sorgen har transformerats mer till saknad och där vi kämpar för att ta kontrollen över allt som blev kvar. Somliga dagar är sannerligen mer såriga än andra, men precis alla dagar är såååå mycket mer känslomässigt färgstarka än andra. Jag tror aldrig i  hela mitt liv att jag har levt så nära hela min känslopalett som nu. Jag upplever allt så mycket starkare, jag har lärt mig många viktiga saker om andra och inte minst om mig själv. Som att det funkar att inte ha kontroll över allt, att inte veta allt och att inte vilja styra allt. Jag har lärt mig att jag har en sjuhelsikes handlingsberedskap inom mig och att jag allt mer vågar lita på min magkänsla. Man sätter en fot framför den andra och så fortsätter man vägen. Livet öppnar så många nya dörrar åt en om man bara vågar ha tålamod med att invänta det där.

002

Så jag tar ett djupt andetag, från långt ner i magen. Blåser ut och rullar på mina axlar. Tänker att jag struntar blankt i att skapa mig någon plan för dagarna förbi den 18/2. Jag tänker låta dagarna komma och gå under sitt tidevarv, hälsa på mina känslor och tankar, bejaka dem och våga andas igenom. Det får bli som det blir helt enkelt. På något vis är det ett under att jag överhuvudtaget fick med mig någon mat hem från affären vid lilla helghandlingen (hehehe, rektorskan gör sällan små handlingar), ty den där shoppinglistan var stört omöjlig att få ihop. Nåväl, jag tror vi ska klara oss. Gabriel är på fredagsmys i stan med farmor, maken sitter vid datorn och TB vilar sig. Själv har jag vilat bort min huvudvärk och ska ta itu med fredagsbuffépreppen. Ikväll serveras det pestogratinerade musslor, tarteletter med räkstuvning, varma nachos med dijondipp, baguette med röror, ost och kex, crudolindade melonrullar och så lite gott i glasen. Och ikväll slipper jag tävla mot mig själv i På Spåret…..

Kram Mia

Oj, oj , oj så busiga vi har varit idag

Inte någon utav sönerna, ej heller Happyvardags vovve. Nä nä, vi pratar om rektorskan och hennes syster Yster förstås. Hihihihi…..Sedan en längre tid tillbaka har vi närt en önskan om att få ihop en träff med kära vänner. Kära gamla vänner kan man väl säga. Min barndomskompis Anna och hennes mamma Marie. Anna och jag hängde ihop som ler och långhalm när vi växte upp och mor Anita var dagmamma åt Anna så det var ju inte så himla svårt att lista ut att vi skulle bli bästisar. Mamma Nita kommer jag ihåg att Anna kallade henne. Och så idag…idag lurade vi hit mor och far på eftermiddagsfika syster Yster och jag. Syster hämtade hit dem och jag fixade fika, maken hade tänt båda brasorna och allt var liksom bara lugnt till en början. Sedan berättade vi att det var någon som ville träffa lilla mamma och hon började fundera och fundera och så fick hon syn på först Marie och……Ja, jag säger bara hallå hej pytteskinn! Mor Anita nästan skrek och så föll de varandra i famnen och kramades och grät och…..

001

Sen bröt stora prat och kramkalaset ut. I flera timmar bara bubblade vi, kastade oss fram och tillbaka i tid och pratade minnen och nutid om vartannat. Så vansinnigt mysigt, underbart härligt, galet att det är så många år sedan sist. Det skulle visa sig att Anna äldsta son och vår Gabriel är exakt jämngamla och de hade så mysigt ihop, förstås tillsammans med lillebror och vår TB som fick rycka ut med spelhjälp då och då. Vilken fantastisk eftermiddag…..

017

Marie, rektorskan (lika ful friss idag sorry. Bättring skall ske), Anna och så mamma Nita.

011

Och så en bild på papsen och Marie mitt i köbefikan. Funkar fint det med…..

Nettan, Anna, Mia

Rektorskan, Anna och syster Yster njuter av att hänga tillsammans. Man ska aldrig underskatta vad social samvaro ger i påfyllnad. Underbart mysigt! Jag sitter här fortfarande med ett leende på läpparna. Så himla bra att vi vågade vara lite busiga Allra käresta Syster.

Middag intagen, disk diskad. Inväntar TB som tränar sedan blir det tidig kojning. Jag är verkligen sjötrött! Dagen highlight: Behöver jag knappt nämna va……Tack alla!

Kram Mia

 

 

 

Tråkhår

Jag gör sannerligen anspråk på titeln tråkigaste frisyren/håret ever.  OMG! Jag brukar verkligen ha en ängels tålamod med mig själv utseendemässigt, såväl kropp som hår och kläder men nu vete tusan. Inte nog med att håret så här års har en tendens att mörkna i  färg och bli sådär underbart härligt flygigt, det är dessutom långt och ovårdat dessutom. Ja, det är väl klart att jag tvättar det flera gånger i veckan men i övrigt har jag ju ett bedrövligt handlag med frisyrer och uppsättningar. Det där är ju definitivt en källa till problemet – det spelar liksom ingen roll vilka medel eller tänger jag har till mitt förfogande. Jag får inte till det helt enkelt.

Det är jag längst ner till höger i bild, de andra är ju redan snygga i håret. Jag var trött på mina stripiga testar redan i slutet av november men det där med besök hos frisör är inget jag direkt gillar. Den enda som jag gått till och känt mig lugn är kompisAnna-karin men hon har nu bott ”långtborta” (Dhaka, Budapest, Danmark, Helsingborg) under väldigt lååång tid. Finaste svärmor har hållit efter min friss på bästa sätt, men nu är jag sugen på något nytt. Tiden jag beställt är till en frisör som en medarbetare går till och hon är ursnygg i håret. Det bådar ju gott, men är naturligtvis ingen garanti för att jag med mitt skandinaviska barr och okunskap ska bli fin. Än så länge håller jag tummarna. Tiden beställdes i slutet av november och jags ka dit om två veckor – ni fattar hur eftertraktad denna kvinna är va? Så nu letar jag å ena sidan inspobilder och å andra sidan tänker jag att det är bättre att Helena kommer med förslag. Allt för att tiden skall gå….

Onsdag, jobb och mellanlandning hemma. Snart fotbollsträning och sedan möte innan vi tar kväll. Vårkänsla i luften, bara två dagar till sportlov och ett sugigt hår. Samt massor av frisyrsbryderier. Lite så har vi det här på Näset. Dagens highlight: Våra elever i åk 4 blev Blekingemästare i pingis. Galet stolt rektorska förstås.

Kram Mia

 

 

One down, one more to go

Intensiv period på jobbet. Inte nog med att en ny termin har kickats igång, nationella proven har påbörjats och vi har värsta sjukstugan i personalen. Dessutom har såväl Folkhälsomyndigheten som Skolinspektionen lyckats pricka in just denna tid på året för sina planerade tillsyner av våra lokaler och inomhusmiljö samt  vår verksamhet. Att säga att jag har mycket att stå  i är ett lätt understatement. Helt ärligt är ju vårt mål att leverera en sund vistelsemiljö och en suverän  verksamhet i välskötta lokaler och det där förpliktigar ju. Det är inget man roddar ihop med vänsterhanden i väntan på något annat, ej heller något som är alla förunnat att klara av. Men skam den som ger sig…

002

 

 

Idag har vi alltså haft besök av Folkhälsomyndigheten och det har kontrollerats såväl system och rutiner som städning, ventilation och egenkontroll. Samtal, rundvandring, mätningar och inspektion med syfte att hitta fel och brister. Själv gillar jag ju en positiv utgångspunkt, att fokusera på allt det som är bra och rätt och enligt lagar/regler/riktlinjer och rekommendationer. Nåväl, 3 h senare fick vi sammanfattat för oss att vi har härliga lokaler, alla mätningar av ventilation och koldioxid etc klart under riktvärden och en mycket väl utförd städning. Våra system och rutiner för egenkontroll är väl fungerande och vi bör vara nöjda. Klart godkänt med andra ord. En få tacke…..Inte för att jag någon gång var orolig, bästisMarias och min inställning är solklar: Om vi inte har allt under kontroll så är det något vi missat/ej kan och då vill vi rätta till och komplettera. För.Vi.Vill.Ju.Vara.Bäst!. Tack alla som idag såg till att visa upp Svettpärlan från sin rättvisande bästa sida.

008

Puh så skönt. One down, one more to go. Nästa tillsyn står Skolinspektionen för och den kommer att ske vecka 9. Vi har dock fått veta att vi inte är någon prioriterad skola och det innebär att de inte har hittat alarmerande variabler som kräver mer noggrann undersökning. Allt är färdigställt inför den planerade tillställningen, vilket känns härligt! Dessutom är det där mitt verksamhetsområde och jag utgår från att jag kan allt det där på mina fem fingrar.

Nu har jag landat här på hemmaplan. Make och Gabbe for hem tidigare och TB hade bara morgonträning sedan gymnasiearbete på valfri plats. Jag speedade upp efter hemkomst och har därmed hunnit med en tur med snabeldraken, sortering av tvätt och så prepp av kvällens middag. Brasorna sprakar och på spisen puttrar såväl en Bolognese som en Carbornara. Ikväll blir det nog inte fler knop gjorda – det gäller att spara på krafterna för att hålla ut de tre dagarna som kvarstår innan sportlov.

Dagens highlight: BästisMarias och min presentation av vårt egenkontrollsystem. Vi har slitit hårt för att ta kontroll över detta fastighetsarbete efter Lasses bortgång och idag kändes det fint att kunna göra en kvalitativ presentation (något som vi hellre hade sett att Lasse hade varit kvar för att göra men men…..)

Kram Mia

Att alltid förvänta sig det värsta.

Minst. Alltid denna katastrofberedskap, som om det skulle hjälpa oss att inte behöva uppleva katastrofer. Jag borde veta bättre. Det stör mig något grymt, men jag har tyvärr inte kraften att ta kontrollen över det där. Jag går runt som en levande kris- och katastrofberedskap. Handboken personifierad. Så tilltalande. Plötsligt slår det mig att jag måste vara allt annat en frisk fläkt i vardagen. Önskar att jag hade kunnat vara lite mañana, lite det ordnar sig, lite inga bekymmer…sorry, that´s not me. For sure!

027

Idag blev det där så extra tydligt. Och ja, jag blir lite trött på mig själv men som vanligt bjuder jag på det där. Jag är så trött på bilden av pretto människor som är så präktigt duktiga och lyckosamma och som tar de rätta besluten och de bra valen hela jäkla tiden. Man är ju för sjutton bara människa och jag vet, vet att det kan uppfattas som befriande skönt att veta att somliga kämpar med samma saker. Inte sant? (säg ja, säg ja, säg ja….snälla!). Nåväl, Gabriel har klagat på ont i sin framtand sedan i lördagskväll. Bara sådär, vips puts ont aj aj. Och trots flera tittar med ficklampa och tandsticka har jag inte funnit felet (som om jag hade talang för tandläkeriet ). Han har sett blek och lite tagen ut, sagt att det dunkar och svider och bara av de orden så visste jag ju exakt vad det handlade om. Typiska tecken på en död tand. Förmodligen från en ihopskallning på fotbollen eller en spark över munnen eller  ett hårt skott över dito eller…..Jag veeeet ju eftersom det hänt mig själv. Diagnos klar. Eventuellt kan jag ha sagt det där på telefonsvararen till tandvården Jämjö imorse då jag pratade in ett meddelande och tiggde till mig en tid åt honom. Bara eventuellt, jag minns inte helt klart. Jag var rätt stressad över det faktum att vi var x antal man kort på jobbet och planeringen över vem som skulle täcka var. (Jag veeeet, det går bra nu….). Tid fick dock Gabriel klockan 13 och jag pustade ut lite, men bara lite. Det är så dubbelt det där. Skönt att få hjälp och att veta, likväl som galet läskigt med tandis ju. Straxt efter lunch låter maken meddela att han avser att vara den som tar Gabriel till tandis. Oh no, holy crap liksom. Det finns ju ingen mer än jag som mami som kan klara av det där, är min omdelbara tanke. Jag försöker köpslå, kohandla, tala i klartext men maken står på sig. Just i den stunden var han lite oälskbar, men vem är jag som ska ställa till en scen på jobbet. Jag resignerar och förmanar och är allmänt dryg alla kategorier som bara jag kan vara. Lätt forcerad rektorska på jobbet sedan mellan 12.30 och framåt. Förlåt alla……

006

Det dröjer lääänge innan de hör av sig. Av bara farten diskar jag av en mängd arbetsuppgifter av olika dignitet. Klockan 14.30 skickar jag ett meddelande och maken ringer upp. Meddelar att tanden var helt död, rotfyllning påbörjad och att Gabriel var helt  sänkt. Och jag visste ju det. Jäkla skitkorv att jag inte fick vara med (och ändå någonstans lite tacksam, men det kommer jag aldrig någonsin att erkänna). Jag ömkar och duttar i telefonen, tills Gabriel tar luren och säger att det var…..håll i er nu…..ett popcornskal som fastnat i tandköttskanten och gett tryck och nervsmärta. Skämskudde, eventuellt. Tandläkaren hade kört den årliga kontrollen, röntgat och checkat samt screenat (TB hade nämligen inte alla anlag) och allt var bra. Stort puh på det där! Slipper dessutom tandisbesöket nästa vecka och såret från skalet bör vara läkt inom ett par dagar. Somliga tyckte att mami hade varit löjligt orolig, själv väljer jag att se det som en bonus att framtanden inte var död. Det är så olika…….Allt handlar ju om inställning, inte sant?

008

Nu har vi käkat finmiddag och firat att allt var bra (och att hönsmamman aka Fröken Livrädd ännu en gång hade fel). Bara för att vi kan liksom. Morgondagens frånvaro är löst så här långt och jag håller en tumme eller två för att vi ska få en lindrig tisdag – från 7 till 12 borta förra veckan och 8 borta idag. Bara 4 dagar till sportlov, bara 4 dagar till sportlov, bara 4 dagar till sportlov…..snälla ge oss styrka!

Dagens highlights: Förutom tandisbesöket så solen och 8 plusgrader. Klar vårkänsla idag. Me like!

Kram Mia

Härligt med nostalgi

Vilken helg jag har haft!! På många sätt så fylld av nostalgiska möten att jag känner mig helt pirrig av alla skratt, alla minnen, alla igenkänningssituationer. Det där får man aldrig underskatta! I fredags ringde kompisHenke från Toronto och vi pratade länge och väl. Delade gamla gemensamma minnesbilder, skrattade så att jag fick magknip. Underbart, så länge sedan sist. Satt sedan i soffan med ett härligt fånigt leende på läpparna!

004

Och så lördagens fotbollsförmiddag. Solen, den gröna planen och så en fotboll – behöver jag säga att jag kände livet i mig? Blev lite som en kalv på grönbete och fick plötsligt för mig att skjuta några bombare jag med. Det känns i övre lårmuskeln idag kan jag meddela. Nu längtar jag galet mycket efter träningsmatcher och så seriepremiär förstås – ja inte för mig då, men väl för my boys.

004

Lördagskvällen tillbringades med mina gamla Trionbrudar med trerätters, vin och en massa roligheter. Underbart mysigt att träffas! Det bjöds skaldjursförrätt, kycklingroulader med potatisgratäng till varmrätt och chokladfondue till dessert. Gott vin och rosa bubbel. Tänk vad lätt det är att bara backa tillbaka och falla in i gamla vanor kring hur vi var. Så gott vi skrattade och pratade en hel del allvar likaså. Dessutom började vi smida planer för vårt träningsläger. Tack tjejer….så mycket nostalgi och jag somnade verkligen med ett leende på läpparna.

006

Nu är det söndag och maken har kommit hem. Äntligen! Nu kör vi en avancerad form av familjesoffhäng och inväntar läggdags.

Dagens highlight: Att vara fulltaliga. Underbart!

Kram Mia

 

Läsa bör man…..

Fick en liten förfrågan från en fin bloggvän (Ekenäsliv) om det här med barn och läsning – kanske kunde jag komma med lite tips. Hehehehe, vet inte om Anna vet vad hon bad om, jag skirver ju både mycket och gärna och lååångt. Idag ska jag dock försöka få ner essensen av mitt resonemang på liten yta. Håll till godo….

004

Att läsning är viktigt råder det inget som helst tvivel om och jag gissar att vi är många föräldrar som skriver under på att vi vill att våra barn ska:

1. lära sig läsa tidigt

2. få härliga läsupplevelser

3. bli riktiga bokslukare

Sanningen är att läsningen har fått allt svårare konkurrenter med åren. Numera är det inte bara fritidsaktiviteter, vara ute och leka eller hänga med kompisar utan snarare en hel uppsjö av IT/digitala verktyg/spel och sociala medier som upptar allt större del av barn och ungdomars liv (och ja, för all del en hel del vuxnas också). Det är då lätt att ondgöra sig över detta faktum, kanske till och med förbanna läget. Inte sällan pratas det om begränsningar i tid, rum och omfång för att få sina barn att göra annat. Det där skulle jag kunna resonera om i evigheter men det var inte det jag skulle fokusera på idag. Min inställning när det gäller läsande är förstås att försöka frälsa så många som möjligt, men att acceptera det tidsenliga faktum att vi idag 2015 möter ord och text på en mängd annorlunda sätt än förr. Visst är böcker en fantastisk källa till läsupplevelse men vi kan absolut inte begränsa läsupplevelser till just böcker. Vi måste förstå att det är mängden läsande som är viktigt, inte i vilken form. Det fanns en tid då man var starkt kritisk till det man då kallad skräplitteratur/kiosklitteratur dvs tidningar, pocket och böcker i specifik genre och då jag befarar att man hellre såg ett ickeläsande före skräplitteraturen. Nu 2015 ondgör vi oss hellre över datorer/spel/sociala medier – i många fall utan att ha en aning om vad vi pratar om egentligen.

006

Jag har två söner och ingen utav dem har varit i närheten av någon bokslukarperiod ännu i deras 19-åriga resp 8-åriga liv. Dessutom var båda två sena läsare, dvs knäckte inte koden förrän i åk 2. Men….TB som nu går sista året på gymnasiet och som har i stort sett enbart A och B i betyg har aldrig behövt hjälp med inläsning av text. I Gabriels fall vet vi ju naturligtvis inte ännu, men jag är inte speciellt orolig. Om han mot all förmodan skulle få bekymmer finns det massor av hjälpmedel nämligen. Rektorskans filosofi bygger på att när ett barn är redo så klarar den det som behövs klaras. Det är självklart att man blir en bättre läsare av att just läsa och en bättre skribent av att såväl läsa som skriva. Mycket av detta tränas i skolans olika ämnen och för en del barn/ungdomar måste det bara få vara nog så. Vem vill ha skola på hemmaplan liksom?

Att stimulera sitt barn till  mer läsning är ju aldrig fel. Somliga nappar på utmaningar av olika slag och generellt sett anser jag att mutor är fullt acceptabla. Genom att fortsätta läsa högt för sitt barn även med stigande ålder tror jag man kan skapa härliga läsupplevelser som absolut kan inspirera dem att vilja läsa vidare själv. Och jag har genom alla år alltid påbörjat de böcker barnen ska läsa, genom att läsa en mängd sidor högt för dem först så de kommer in i handlingen och får ett suga av att veta mer. Sedan tror jag förstås benhårt på att prata med dem om innehållet med jämna mellanrum, att ställa lite utmanande frågor och funderingar som också gör det spännande att fortsätta. Kanske kan man erbjuda sitt barn att skriva en recension alt spela in en recension som man kan publicera på FB, bloggen eller som hos oss på vårt e-bibliotek.

Tja, jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Kanske är det också idé att fundera över sina egna läsvanor osm förälder och på vilket sätt man är en bra förebild även i detta avseende. Kram och god söndag på er (ett vanligt inlägg kommer ikväll….)

När katten är borta då dansar ratsen on the table

Man får ju passa på, inte sant? Och igår passade vi på mer än lovligt kidsen och jag. Eftersom min make, aka Le Chef, befinner sig på sydligare breddgrader och därmed inte kunde supporta en skön fredagsbuffé till frugan, tog hon helt sonika kidsen med till bästa TimeOut (Sportbar) och lät en annan kock göra jobbet. Och självklart levererade Mr Kenta som vanligt. En härlig middag ackompanjerad av diverse olika sportevenemang på olika tv-apparater intogs i denna myllrande sportbar. Suveränt käk till bra priser, leasure stämning, perfekt service (känner sig lagom uppassad, aldrig påpassad) och så Mr Ali himself bakom disken. Ett självklart val om ni frågar familjen Happyvardag! Kvällen avslutades i soffan med På Spåret, en skål godis och så datorn i knäet – vilket skulle visa sig bli kostsamt eftersom klickfingret aktiverades för lite belöning till rektorskan efter en hyfsat hektisk vecka.Lite busigt, får väl se vad ekonomen säger när han kommer hem….

003

Vaknade till solen som steg upp över viken och fältet denna lördag. Det är något med ljuset också. Har ni märkt det? Denna vecka har liksom nästan bländat mig. Är det så att den grå yllefilten har lyfts bort kanske? Varenda morgon har jag trott att jag har försovit mig pga av ljuset och varje eftermiddag har jag uppmärksammat att det tar lite längre tid för mörkret att sänka sig över tillvaron. Me like! A lot! Och nä, jag tror inte att det är våren som har kommit. Inte en chans. Men jag är helt säker på att det är våren som är i antågande, att det är en förnimmelse av den för att få oss att orka med yllefilten ett tag till.

001

Morgonen ägnades åt att städa huset. Ja jag veeet, wild and crazy även denna helg men kanske har jag hittat på en ny städstrategi. När TB for på morgonträning så hängde Gabbe och jag på. Det blev 90 minuter höjdare och bombare på finaste Åvallens konstgräsplan i strålande solsken (och nä, bilden är inte från idag). Mami är minsann lite mör i såväl ben som sönderskjutna armar – han skjuter inga messkott liten Gabbe precis. Solen, ljuset, fotboll på grön plan…….så underbart mysig start på helgen. Hem och lite middagsprepp, dusch och så stora stryktvätten lagom till Arsenalmatchen. Suverän lördag så här långt mina vänner…..Nu inväntar vi bara TB från lördagskneget och sedan är vi så fulltaliga som vi kan bli just nu. Maken ansluter ju inte förrän imorgonkväll. Toklängtar efter honom – tillvaron är liksom inte skoj när han är borta. Eller som Gabbe sa: Vår fina familj är liksom halv utan papi hemma.

Dagens highlight: Fotbollshäng i solsken. Mycket få saker slår det där….

Kram Mia