Ett himlabrev till en älskad storebror

Det är så oändligt tomt utan dig!

Ljus och mörker. Kontraster. Dagar som har gått och dagar som komma skall. Här och nu och för alltid. Livet. Transportsträckor och krumelibukter. Minnen och förhoppningar. Drömmar. Årets skiftningar i färg och form. Livets milstolpar. Glädje och sorg sida vid sida. Förstärker. Mildrar. Tröstar. Och skänker någon typ av hopp.

"Dom

Jag pendlar mellan att tycka livet är fruktansvärt orättvist som ryckte bort dig från oss och känslan av att det skulle ha kunnat vara så mycket värre (sjukdom, brott, ensamhet, lidande). Allt som oftast fastnar jag dock bara mitt emellan, i den verklighet som kallas livet här och nu. Där sorg och saknad går hand i hand. Där du har lämnat ett enormt tomrum efter dig. Där vi varje dag kämpar med att bemästra en tillvaro utan dig.

005

Det har varit ett galet kämpigt år. Ofattbart. Surrealistiskt. Att ställas inför faktum att stänga ner ett leverne. Bitvis har den uppgiften känts övermäktig, som att bestiga Mount Everest, resa till månen, plocka ner stjärnorna. Och ändå, jag hade gärna försökt mig på precis allt det där för att få behålla dig här vid min sida. Det var föga förvånande att den uppgiften landade hos mig. Du levde så nära mig, mina grabbar, min familj som man kan göra utan att vara en mor eller far. Du var en så naturlig del av vår tillvaro. Vem kände dig egentligen bättre än vi? Så med allt du stod för, din moral och dina ideal, dina ”darlings” och dina ”hang-ups” har vi försökt slutföra allt på bästa tänksbara sätt via fördelning, donationer, försäljning och skänk. Vi har stött på många gupp och hinder på vägen, det måste tillstås. Brist på information, okunskap, okänslighet, brist på engagemang och kanske det värsta av allt (och som hade upprört dig en masse) känslan av att bli förd bakom ljuset, lurad, blåst eller skodd på på ren svenska. Jag vet hur mycket du avskydde den känslan och jag är uppriktigt sagt såväl ledsen och besviken som arg och lite kränkt.  Det sägs att det som inte dödar det härdar, ett högst märkligt uttryckt i en situation som denna, men jag vill verkligen varken dö eller bli mer härdad. Allt jag vill just nu är att få tid och ro att sörja, sakna och bearbeta förlusten av dig. Likväl som detta år har haft sina terapeutiska vinster, likväl känner jag mig ändå berövad på min sorgeperiod.

002

När ett trauma delar ens värld i före och efter. Ett ögonblick och en evighet. Det är då det sanna inom oss visar sig. Så enormt många pytteskinnsögonblick vi har upplevt. Människor som klivit fram, kärlek och omtanke som har manifesterats, hjälp som har erbjudits. Alla vackra ord, berättelser och tankar om dig som har kommit till vår kännedom, alla minnen som livgivits. All den saknad och kärlek till dig som fortfarande upplevs som högst levande. Vi har återförenats med människor från en svunnen tid, skapat nya kontakter och nätverkat på helt otippade håll. Precis det där som du alltid var så bra på. Vi har lärt oss att känna skillnad på verklig ombrysamhet och på det som mest handlar om att döva sitt eget dåliga samvete. Du har lärt oss hur viktigt det är att ta vara på varenda liten minut. Att leva fullt ut, njuta och att se möjligheter, drömma och vila i allt fantastiskt som finns runt omkring oss. Precis det där som du alltid var så bra på. Vi försöker alla att bli bättre på det där, som ett sätt att hedra dig.

006

Du finns inom oss för alltid. Vi har valt att vara brutalt ärliga mot våra pojkar, att naket dela vår sorg och saknad. Fortsatt vårda din kärlek till vår familj och vår till dig genom att dagligen låta ditt namn höras, din närvaro vara kännbar och minnen delas. På pojkarnas begäran lät vi vissa av dina saker flytta hem till oss – din soffa, lampor, ljusstakar och porslin. Och så förstås bilden av dig. I storstugan vakar du över oss när vi myser i Lassesoffan, dina ljusstakar och lampor sprider ett kärleksfullt sken och varje dag intager vi vår middag på ditt porslin. På så vis är du fortfarande en helt naturlig del av vår familj, av vårt liv, av vår dagliga tillvaro. På så vis är vi ändå alltid tillsammans på något sätt. Pojkarna delar sina minnen av dig med oss. Vi skrattar och gråter, minns och saknar. Tor rattar din Kuga med stolthet och omsluter sin saknad med det lugn och förnuft som kännetecknar honom. Ert speciella band kommer för alltid att vara en så viktig del av den han blev, vår store son. Din Gabriel, som är mer svårflörtad, drar sig ömsom undan med sin saknad, men ömsom överöser han oss med galna upptåg och tokiga kommentarer. Vem minns inte hans önskan om mer ballonger i tillvaron precis då du omkommit, eftersom han var säker på att tillvaron blir gladare då? Eller att vi firade att du hade levat (som han uttryckte det) när det i själva verket var begravning? Vid jul tyckte han att vi skulle hälla en julmust över din gravsten eftersom du älskade julmust. Ja Lasse, jag hör dig skratta nu, så som du alltid gjorde över Gabriels sätt att ta sig an livet. Kanske var det för att ni var så busigt lika! Jag ser hur du rufsar honom i håret, pussar honom på kinden och hostar mitt i ditt skratt. Förnimmer känslan av dig tätt intill mig, kan till och med känna doften av din parfym. Så levande nära, men ändå så ofattbart ofantligt långt borta.

007

004

Nä, livet blir aldrig sig likt mer. Och jag känner mig så trasig för en del av mig har alltid varit du. Du fattas mig. Du fattas oss. Jag saknar dig i varenda andetag, varje steg på vägen. Det är ofattbart svårt att acceptera att jag ska fortsätta resten av mitt liv utan dig. Idag besöker vi graven. Tänder ljus, gråter, minns och saknar. Ber om mod att glädjas åt det vi hade lyckan att få uppleva tillsammans med dig, istället för att sörja att det inte blir så mer. Ber om kraft att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. Ber om nåd att du alltid skall vaka över oss. Ett år sedan livet snuvade oss på en älskad bror, morbror och familjemedlem. Älskade Lasse, allt vi ännu saknar, varje dag vi vaknar. Är den tid vi aldrig ska ses.

004

Oändligt älskad. Alltid saknad. Aldrig glömd. Du fattas oss!

Puss och kram från din lillasyster Mia

 

16 thoughts on “Ett himlabrev till en älskad storebror

  1. Oh så vackert skrivet, ändå gör det ofantligt ont att läsa. Min pappas 5års dag närmar sig, det går inte en enda dag utan jag tänker på honom.
    Jag håller med Gabriel, julmust på graven hade ju varit givet;-)

    Kram <3

    • Tack söta du och jag känner med dig. Förlorade min bästa kompis för snart 14 år sedan i en bussolycka i Köpenhamn – saknar honom också varje dag. Kram raring

  2. Ajj, jag känner din smärta i din vackra text till din bror…. önskar att jag kunde hjälpa dig genom att ta en del av din smärta och kasta långt, långt bort.
    Stor, varm kram J

    • Åh du är så fin vännen. Ja, det gör ju så ont. Och samtidigt har jag så ofantligt mycket att vara tacksam över. Kram Mia

  3. Åh fina Mia. Jag borde ju vara van att ta del av dina ord, efter att ha följt dig i cyberrymden i flera år. Men jag drabbas brutalt varje gång du skriver så öppet från hjärtat. Du beskriver din älskade bror så att också jag som inte kände honom, ändå tror att jag vet hur han var. Och han var verkligen en fantastisk människa Mia. På alla sätt och vis.
    Jag sänder kramar och tankar till dig, och alla de nära som sörjer. Önskar jag kunde lindra er sorg.
    Kram min vän,
    Rosita

    • Tack världens finaste du. Dina ord värmer och tröstar. Och det räcker på något vis trots allt. Det är snårigt att ta sig vidare, samtidigt som jag har världens finaste liv.
      Kram raring

  4. Åh Mia så otroligt fint du skriver- vilket även bevisar hur stort och fint du tänker och agerar! Tänk vilken lillasyster du är som ser till att vårda Lasses fina minne på ett så levande och härligt sätt. Att se det självklara i att fortsätta i all oändlighet att tänka att de finns hos oss- de är bara inne i de där rummet intill å därför så fortsätter vi att prata som om de vore här och tillåter inte att den där dagen kommer då vi inte lika självklart längre minns hur rösten lät. Då har vi i alla fall kämpat för att även få minnas en älskad röst! Kram på er alla!

    • Tack fina Zarah för dina ord. Det betyder oändligt mycket för mig och värmer så gott. Har ofta läst dina iakttagelser kring mor och far och tagit med mig ditt sätt. Så egentligen, tack för inspo. Kram Mia

  5. Åh kram….imorgon är det 5 år sedan Anthony lämnade oss…helt ofattbart, fortfarande…Många kramar…

    • Hej sötnos! Åh är det imorgon? Jag kommer att ha er alla i tanken imorgon då. Styrkekramen kommer här,,,,,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *