Att alltid förvänta sig det värsta.

Minst. Alltid denna katastrofberedskap, som om det skulle hjälpa oss att inte behöva uppleva katastrofer. Jag borde veta bättre. Det stör mig något grymt, men jag har tyvärr inte kraften att ta kontrollen över det där. Jag går runt som en levande kris- och katastrofberedskap. Handboken personifierad. Så tilltalande. Plötsligt slår det mig att jag måste vara allt annat en frisk fläkt i vardagen. Önskar att jag hade kunnat vara lite mañana, lite det ordnar sig, lite inga bekymmer…sorry, that´s not me. For sure!

027

Idag blev det där så extra tydligt. Och ja, jag blir lite trött på mig själv men som vanligt bjuder jag på det där. Jag är så trött på bilden av pretto människor som är så präktigt duktiga och lyckosamma och som tar de rätta besluten och de bra valen hela jäkla tiden. Man är ju för sjutton bara människa och jag vet, vet att det kan uppfattas som befriande skönt att veta att somliga kämpar med samma saker. Inte sant? (säg ja, säg ja, säg ja….snälla!). Nåväl, Gabriel har klagat på ont i sin framtand sedan i lördagskväll. Bara sådär, vips puts ont aj aj. Och trots flera tittar med ficklampa och tandsticka har jag inte funnit felet (som om jag hade talang för tandläkeriet ). Han har sett blek och lite tagen ut, sagt att det dunkar och svider och bara av de orden så visste jag ju exakt vad det handlade om. Typiska tecken på en död tand. Förmodligen från en ihopskallning på fotbollen eller en spark över munnen eller  ett hårt skott över dito eller…..Jag veeeet ju eftersom det hänt mig själv. Diagnos klar. Eventuellt kan jag ha sagt det där på telefonsvararen till tandvården Jämjö imorse då jag pratade in ett meddelande och tiggde till mig en tid åt honom. Bara eventuellt, jag minns inte helt klart. Jag var rätt stressad över det faktum att vi var x antal man kort på jobbet och planeringen över vem som skulle täcka var. (Jag veeeet, det går bra nu….). Tid fick dock Gabriel klockan 13 och jag pustade ut lite, men bara lite. Det är så dubbelt det där. Skönt att få hjälp och att veta, likväl som galet läskigt med tandis ju. Straxt efter lunch låter maken meddela att han avser att vara den som tar Gabriel till tandis. Oh no, holy crap liksom. Det finns ju ingen mer än jag som mami som kan klara av det där, är min omdelbara tanke. Jag försöker köpslå, kohandla, tala i klartext men maken står på sig. Just i den stunden var han lite oälskbar, men vem är jag som ska ställa till en scen på jobbet. Jag resignerar och förmanar och är allmänt dryg alla kategorier som bara jag kan vara. Lätt forcerad rektorska på jobbet sedan mellan 12.30 och framåt. Förlåt alla……

006

Det dröjer lääänge innan de hör av sig. Av bara farten diskar jag av en mängd arbetsuppgifter av olika dignitet. Klockan 14.30 skickar jag ett meddelande och maken ringer upp. Meddelar att tanden var helt död, rotfyllning påbörjad och att Gabriel var helt  sänkt. Och jag visste ju det. Jäkla skitkorv att jag inte fick vara med (och ändå någonstans lite tacksam, men det kommer jag aldrig någonsin att erkänna). Jag ömkar och duttar i telefonen, tills Gabriel tar luren och säger att det var…..håll i er nu…..ett popcornskal som fastnat i tandköttskanten och gett tryck och nervsmärta. Skämskudde, eventuellt. Tandläkaren hade kört den årliga kontrollen, röntgat och checkat samt screenat (TB hade nämligen inte alla anlag) och allt var bra. Stort puh på det där! Slipper dessutom tandisbesöket nästa vecka och såret från skalet bör vara läkt inom ett par dagar. Somliga tyckte att mami hade varit löjligt orolig, själv väljer jag att se det som en bonus att framtanden inte var död. Det är så olika…….Allt handlar ju om inställning, inte sant?

008

Nu har vi käkat finmiddag och firat att allt var bra (och att hönsmamman aka Fröken Livrädd ännu en gång hade fel). Bara för att vi kan liksom. Morgondagens frånvaro är löst så här långt och jag håller en tumme eller två för att vi ska få en lindrig tisdag – från 7 till 12 borta förra veckan och 8 borta idag. Bara 4 dagar till sportlov, bara 4 dagar till sportlov, bara 4 dagar till sportlov…..snälla ge oss styrka!

Dagens highlights: Förutom tandisbesöket så solen och 8 plusgrader. Klar vårkänsla idag. Me like!

Kram Mia

8 thoughts on “Att alltid förvänta sig det värsta.

  1. Å himmel, sitter ju håller andan här… phu!
    Vilken pärs och tänk vad lite popcorn kan ställa till det.
    Ska til tandis med dottern på onsdag, tror hon kommer få dra ut en tand, men hon är beredd och en riktig liten tuffing. Hon har så tajt i munnen… precis som mor sin..
    Dax att dyka ner i sängen tror jag!
    Sov gott!
    Kram Anna

  2. Så skönt att det inte var värre än ett popcornskal… men sån är jag med när det handlar om barnen. Minns när liten sprang och snubblade och flög in i en bokhylla när hon var ca fyra år och svimmade gånger flera så jag inte fick liv i henne och blodet ”FORSADE” från pannan och jag trodde hon hade slagit sönder skallen. Helt säker på att skallen var spräckt och ett sår större än hennes huvud så trodde jag att hon var döende så klickade något… Ambulans (jag var själv hemma med två småttingar och tänkte inte klart…) till barnsjukhuset och fullständigt uppriven. När de fått henne att kvickna till och tvättat av fejset så var det ett sår på tre cm i pannan som de dessutom tejpade (inte ett endaste stygn fick hon 😉 ) och inte en endaste skråma på pannbenet. En hjärnskakning i alla fall… shit vad jag skämdes när jag hade sansat mig! Med dagens erfarenhet hade jag tvättat och tejpat henne själv.
    Alltid lär man sig nåt, eller hur <3
    Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *