Det där med att bli lite vingklippt på vägen

Man vet att man lever när man får besked om regelbunden tillsyn av sin skolverksamhet (av Skolinspektionen). Även om man har alla dokument och alla papper/mallar/grejor i ordning. Alldeles särskilt vet man att man lever när man bara får två veckor på sig att samla ihop alla dokument och bilagor, fixa personalförteckningar samt att svara på två gedigna pappersluntor verksamhetsredogörelser (22 + 31 frågor) . Även om det inte alls är några svåra eller knepiga frågor, bara sådana som kräver lite uttömmande svar so to speak. Man vet att man lever när man bänkar sig för digitalisering av text kl 08.10 och tittar upp för frulle då klockan närmar sig noon. Även om kroppen absolut klarar av lite periodisk fasta då och då. Trots att världens trevligaste representant från Skolinspektionen bad om ursäkt för deras fel och slarv till oss (fick fel grejor och felaktig info dessutom minst 2 veckor efter alla andra skolor) och indirekt sa att hon förstod om vi skulle ha svårt att få in allt i tid, så valde rektorskan förstås inte att vila på hanen. Nä nä…..få saker triggar henne som en sådan här utmaning. Rektorskan har arbetat direkt och indirekt med detta dag och natt sedan nyårsdagen. Och hon kan knepen för att lura kroppen. Har man skrivit en magisteruppsats och tagit sin Filosofie Magisterexamen under ett år samtidigt som man jobbat heltid och drivit Svettpärlan, tja då har man lärt sig en del. Förnuftsmässigt vet jag naturligtvis att det där inte är speciellt nyttigt, men ack så effektivt när man måste. Och dessa veckor har definitivt krävt detta. Det är väl klart som korvspad att Svettpärlan skall inkomma med redogörelser som förhoppningsvis inte lämnar något mer att önska, utmärkta exempel från vår eminenta dokumentpark och ett välkomna värdigt den stoltaste av rektorer. Jag skulle inte drömma om att förbanna läget eller skylla på det som strulat till sig på vägen. Jag skulle verkligen inte drömma om att utnyttja mer tid än den som ställts till mitt förfogande. Jag skulle aldrig drömma om att be någon utföra mina arbetsuppgifter/mitt ansvar.

Så tada……Färdig! Done! Essere finito! Fertig! Ser terminado! Klar! (Behärskar tyvärr inte fler språk folket….). Tisdagen har inneburit skrivstuga på hemmaplan och nu så här framåt eftermiddagskvisten har allt dessutom korrekturlästs av moí. Jag känner mig nöjd vänner. Och väldigt stolt över min egen förmåga att kavla upp enligt devisen: Lyfter man blicken ser man inga gränser! Ja, jag vet….jag är skrytsam nu. Och det är ingen speciellt trevlig eller ärofylld egenskap men idag tillåter jag mig faktiskt att hemfalla åt egenkärlek för en stund. Ty kroppen är lite vinklippt efter alldeles för lite sömn, alldeles   för mycket skrivande på mindre bra arbetsplatser och i märkliga positioner. Musarmen gör sig påmind och mina axlar och min nacke smärtar mer än lovligt kan jag meddela. Dessutom bultar huvudet en hel del. Tror jag ska unna mig ett hett skumbad ikväll. Och krypa ner i min renbäddade säng med glojärn på näsan och min härliga bok i högsta hugg. Kanske slår jag till med lite praliner också, vem vet. Som grädde på moset ska jag hämta ut ett paket som blev resultatet efter att klickfingret varit i farten. Spännande! Kram Mia

 

9 thoughts on “Det där med att bli lite vingklippt på vägen

  1. Härligt jobbat!!! Fattar ju att det inte görs på en natt liksom…
    Så ja nu är du värd hur många praliner som du kan stoppa in och definitivt något ”hemklickbart” 😉
    Du är verkligen målmedveten!
    Kram Anna

  2. Nöjd är bra, oftast är man ju den största kritikern själv.
    Läser du nå´n bra bok? Känner du för att gör att inlägg och tipsa om bra böcker? Jag har lite idétorka just nu på den fronten, känner för att upptäcka lite nytt.
    Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *