Nutid-dåtid-glädje-sorg-minnen-fasor

Dagens inlägg kan gå till historien som ett av de allra svåraste att formulera ever. Det är så mycket känslor i omlopp och rädslan för att framkalla en flodvåg av sorg och saknad hämmar mig. Icke önskvärda minnesbilder dansar förbi min stängda ögonlock och jag förnimmer skräcken som paralyserade mig den där annandag jul för 10 år sedan. Nej, jag var inte på plats. Jag upplevde allt hemma i min trygga soffhörna . Men jag minns att min första tanke var: Vilka känner jag som är där och firar jul?  BästisMaria, jag och min bror Lasse gick snabbt igenom såväl den privata kretsen som alla klasslistor och bockade av vilka familjer på skolan som aviserat sin resa till Thailand. Dagarna som följde blev evighetslånga och innehöll allt från aktualiserandet av vår krishantering till att försöka ringa in statusläget för just vår krets. Det skulle visa sig att vi hade blivit skonade och när skolan drog igång igen kunde vi bearbeta denna katastrof som åskådare, icke personligt berörda.

001

Idag är det 10 år sedan vi alla drabbade och åskådare försattes i någon slags kollektiv chock, som sedan skulle komma att bli sorg och saknad för många inblandade. Fruktansvärda bilder och berättelse seglade upp lite här och var, ibland har jag bara velat värja mig. Det kan inte vara mänskligt att behöva uppleva något sådant här. Hur i herrans namn tar man sig vidare? Vem har givit alla dessa drabbade mod, kraft och vilja att sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen framåt? Ändå så gör man det. Och inte bara det. Många av dem som förlorat någon i tsunamin eller själva överlevt har dessutom gjort stordåd så här  i efterhand. Det är i sig så överväldigande att jag nästan blir andlös. Somliga har stannat kvar, några har återvänt och många har hittat vägar att hjälpa hemifrån. Samtidigt som jag är hänförd blir jag dessutom enormt stolt över mänskligheten. Det är just en sådan människa vi på Svettpärlan har valt att rikta vår solidaritetshandling mot – nämligen svenska Sussie som driver barnhemmet ”Happy Child” i Phuket. Insamlingen i Lasses namn är nu upp i över 12.000kr och vi håller den öppen under januari till alla klasser har avslutat sina projekt och om någon annan utomstående (företag eller privatperson) vill deltaga. Låt mig veta om just Du vill bidra.

003

När vi idag vaknade upp till annandagen 2014 och möttes av idel minnesprogram anföll tacksamheten rektorskan som på beställning. Förvisso tror jag att jag allt som oftast lever efter devisen ”Gratitude is an attitude” men påminnelser är viktiga väckarklockor. När jag hör överlevande berätta hur de kom ifrån sina nära och kära, hur de helt ofrivilligt var tvungna att släppa taget om sina barn, om irrfärder under vattenytan och om ett hysteriskt letande efter överlevande då håller mitt hjärta på att gå sönder. Jag smyger in och pussar mina grabbar på pannan, smeker dem lätt över kinden och viskar mitt eviga mantra: Du vet väl att mamma älskar dig, ända till stjärnorna och tillbaka? Mina ögon tåras och allt som möjligtvis kan tituleras svårt och jobbigt i vår vardag har bleknat till något intetsägande ivägsvävande. De livsnödvändiga perspektiven visar sig med all önskvärd tydlighet och mitt i vår kamp för att hålla ihop vår familj under en första jul utan en älskad familjemedlem inser vi igen: Vi går icke ensamma. För oss alla som upplevt trauman av olika slag blir livet aldrig mera sig likt. Vi kämpar, snubblar och faller och försöker hitta livlinor att hänga upp tillvaron på. Hur konstigt det än låter så lindras vår egen smärta något av samhörigheten med andra som drabbats på något sätt. För oss har det precis gått 10 månader, för andra 10 år. Sorg och saknad har ingen tidsbegränsning och det finns inget bäst-före-datum. Vi lever med någon slags mental handlingsberedskap som kan liknas vid ”måla f-n på väggen”. Jag ser faror i allt. Jag kalkylerar alltid med att något kan hända nu och nu och nu och…Och jag inser att ingen av oss någonsin går säker bara för att man redan har drabbats. Allt detta måste sedan balanseras mot att våga leva livet.

002

För oss har annandagen uteslutande handlat om fotboll. Gabriel inledde förmiddagen med spel i Lyckå Cup och man kan summera det hela så här: 1 oavgjord, 2 vinster. 1 medalj, 2 kanonmål och 1 stukad fot. En kort mellanlandning med sen lunch hemma sedan for vi tillbaka till Idrottshallen för KM för TB. Summeringen blev: 1 oavgjord, 2 förluster. 1 vinst och en stabil och bitvis imponerande insats av TB. Väl hemma hann vi se andra halvlek av Arsenals match och nog vann de alltid. Underbart! Nu har vi käkat kvällsmat och ska spela dam allesammans – ett kortspel som sannerligen engagerar. Vi tillsammans. Gemenskap när den betyder mest. Jag kramar min familj lite extra, tackar högre makter för att vi får vara tillsammans och för att vi får styrka nog att fortsätta framåt. Må ni alla ha en underbar annandag.

Kram Mia

6 thoughts on “Nutid-dåtid-glädje-sorg-minnen-fasor

  1. Väl ”talat”. Man vet aldrig vad som kommer att hända, men leva måste vi ändå.
    Här singlar det en och annan snöflinga idag! Sonen fyller år, så vi ska ut på tur idag igen. Vi gör inget annat än kör i julhelgen.

    • Åh Frida, alla mina kramar till er. Förstår att det måste vara en fruktansvärd upplevelse. Håller med om att minnes”firandet”igår var vackert och stämningsfullt. Jag förlorade min bror och mina söners högt älskade morbror i en fallolycka i Thailand i februari i år. Har aldrig varit där, vill inte åka dit men försöka älska detta land eftersom min bror gjorde det. Ta väl vara på er…..Kram Mia
      http://happyvardag.se/2014/12/26/nutid-datid-gladje-sorg-minnen-fasor/

  2. Varje annandag de senaste åren går man runt med en underlig känsla i kroppen av att vem som helst kan drabbas. Vi är inte odödliga… Tänker på de som drabbades.
    Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *