Att ge tillbaka lite

Milda makter vad det har  stormat inatt. Jag vaknade när mörkret fortfarande omslöt världen och trodde nästan taket skulle lyfta här ute i skärgården. Inte sådär att man studsade upp ur sängen och funderade på en frisk morgonpromenad precis. Hua! Maken var dock modig nog att packa sig iväg med kompisLars till Kristianstad för att spela golf med bästisJena denna söndag och själv kröp jag tillbaka till kojs och bläddrade i ett härligt magasin. Grabbarna sov fortfarande sin skönhetssömn och eftersom gråskalan nu befinner sig här på tillsvidareprenumeration inbjöds det levande ljus, braständning och svepa filten runt kroppen redan lagom till frullen. En rejäl städning av huset senare for liten Gabriel och jag ut till  mor och far. Söndagsförmiddagar är enormt jobbiga för mor Anita (Lasse åkte alltid ut och åt frukost/fikade med dem) och jag tror aldrig saknaden efter honom är så påtaglig som just på söndagar för henne. Idag bar jag in alla deras adventssaker och deras julpynt från boden. Oh, holy Moly! 6 plastbackar, 2 pappåsar, två stora kartonger och flera små samt de stora tomtarna som bara stod på hyllan. De bad häromdagen om hjälp med att rensa ut bland detta och tja, det var välbehövligt kan man säga. Gäller att smida medan järnet är varmt och jag vet ju hur det är – när man väl ber om hjälp har man ju redan funderat på det där ett tag och därmed vill man gärna ha hjälpen nu, eller kanske igår. Jag brukar försöka tänka hur jag är själv och därför hjälpa på dirren, även om jag ibland bara måste säga”sen” eftersom jag inte får ihop alla mina åtaganden. Idag hade vi gott om tid Gabriel och jag, sorteringen gick superbra (hur skulle den kunna göra annat. Jag är rätt vass på det,  inte minst efter dessa snart 9 månader som gått sedan Lasse lämnade oss) och glädjen hos mor och far värmde mig till den grad att jag fick stryka tårarna ur ögonen. Det är fasen inte lätt att bli gammal och vara i beroende av hjälp. Och även om jag ibland känner att jag egentligen har fullt upp så är det så värdefullt att få ge tillbaka lite till paranteserna, efter allt jag fått av dem genom åren. Några små söta tomtar fick följa med oss hem och jag tror mor och far blev mest lyckliga över att Gabriel valde ut en spelande tomte till sitt rum.

002

Väl hemma blev det skogspromenaden med Milou och ja, jag är absolut helt genomblåst nu. Ved har burits in, skräp lagts på rätt ställe, sen lunch lagats till mina boys och stryktvätten utförd. Att huset dessutom är städat och rena kläder invikta på rätt plats känns ljuvligt. Nu återstår bara middagspreppen inför kvällens pizzabak och sedan drar jag på styrelsemöte i TBs fotbollsklubb. Det är ännu en sådan där give-back för rektorskan. Att ge tillbaka något till den klubb som stod där med öppna famnen, då TBs klubb skulle slås samman med en annan stadsklubb och det bara fanns plats för vissa utvalda. TB var inte utvald och det kaos som uppstod i känslopaletten efter klubbens exceptionellt dåliga hantering av uttagningen bådade tyvärr inte gott för en fotbollsfortsättning. Och sedan blev det så bra. För mig är det självklart att lägga ideell kraft där den är som mest uppskattad, där den inte tas för givet. Det där tror jag är livsnödvändigt att lära sina barn – att man kan göra saker utan att få ersättning, ibland som give-back men ibland också bara i förebyggande syfte. Det där pratar vi mycket om här hemma. Att ställa sig själv åt sidan för en stund och bara göra något som hjälper, glädjer eller överraskar någon annan. Att det visst kan kännas motigt till en början, men att investeringen/betalningen senare är så mycket mera värd på sikt. Att goda gärningar är ett tecken på en vacker själ.

002

Just idag är det dock inget enkelt möte i vår styrelse och jag gissar att det kommer att bli en ganska högljudd diskussion. Icke desto mindre viktigt att vi kommer till ett beslut och sedan kan alla agera utifrån det där. Ikväll avser jag att njuta av ”himma-pizza”, brasmys och ett gott glas vin. Imorgon sparkar vi igång nästa jobbevecka.

Kram Mia

Bästa lösningen för smalisar

Ibland funderar jag på varför det är ok att benämna vissa människor med namn som tar sin utgångspunkt i deras utseende, medan det är fullständigt tabu med andra. Jag menar somliga använder ju smalis, tunn och mager till andra med undertonen att det är något bra och högst åtråvärt, medan knubbis, rundnätt och tjock knappast har samma positiva klang. För gemene man och kvinna alltså. Men det finns ju alltid undantag som kanske inte alls gillar att identifiera sig med smal, tunn och mager och kanske finns det de som verkligen gillar att tänka på sig själva som rejäla och kralliga. Somliga sliter som djur för att gå upp i vikt, vilket de som kämpar lika hårt med bantning och dieter inte har någon som helst förståelse för. Och somliga äter vad de vill och funderar inte på sin storlek, vilket kan få hälsoförespråkarna att fnyka på näsan. Storlek på kroppar engagerar uppenbart. Inte bara individen utan också omgivningen. Under väldigt många år var jag verkligen petit och under hela min uppväxt har jag fått höra folk smacka med munnen, skaka på huvudet och oja sig över hur mager jag var. Det är det för övrigt inte så många som gör nuförtiden då men….Med passerandet av min 45:e födelsedag och två söner senare har jag….hrm…..antagit lite andra former. Periodvis gillar jag det läget fint, inser att var sak har sin tid här i livet samt att jag gillar mig själv bättre som ”icke-matvägrare”. Ibland faller jag dock in i det självdestruktiva, klappar mig på lilla muffinsmagen och tänker att jag borde shapea till formen. Ganska ofta hamnar jag dock i må-bra-fållan och nöjer mig med att jag motionerar allsidigt, äter mat vid måltiderna istället för att småäta och att jag har en bra balans i tillvaron. På något vis är jag liksom lyckligast där (och jag har ju provat lite andra ytterligheter så jag veeeet….)

005

Sådär ser hon ut rektorskan, men det vet ni ju redan. Mina två söner har inte heller vuxit upp med så många kilon på kroppen. TB var en sann matvägrare långt upp i åren, men han har tagit bra kontroll över det där och flyttar ständigt sina gränser vilket gör den här mamin stolt (själv var hon visst 34 bast fyllda innan hon tog tag i det). Dock har han genom åren sannerligen farit illa av människor som uttryckt sig över hans kropp (tunnis, räkan och din j-la spagetti), vilket jag gissar är hans drivkraft i såväl hans fotbollsträning som fysdito. Gabriel föddes något mindre än TB (men så föddes han ju nästan 3 veckor för tidigt också), men har tagit igen det där. Han är ganska lång och ja, han väger inte så mycket (1.36 cm och knappa 23 kg). Kanske minns ni ifrågasättandet vi fick hos läkaren i Naples i somras, där han undrade varför ingen utredning hade gjorts på Gabriel och om vi förvägrade honom mat, godis och läsk. Det är klart vi inte gör. Gabriel är bättre på att äta än vad TB var, men minsta sidospår (typ att han blir sjuk) är en sann utmaning att sedan få honom på spåret igen. Just nu kämpar vi efter hans vattkoppor. Och kläder mina vänner, kläder i bra storlek kan ju vara en rejäl utmaning som ni säkert vet. För långa smala pojkar, som jag har upplevelse av då, är det rejält knepigt med byxor. Om de ska passa på längden har de nämligen en tendens att ha en himla massa tyg i sig då. Det blir väldigt yvigt so to speak. Och det där avskyr Gabriel. Han avskyr dessutom när skärp går nästan två varv runt honom och det innebär att byxorna sitter helt hopkorvade längs Lilleman. Vi har gjort några tappra försök med inhandling men….

001

Så äntligen igår hittade vår lille klädmarodör rätt. Ett par vinröda och ett par svarta brallor med den smarta lösningen gummiband i midjan. Tack gode gud att dessa fanns även i storlek 140/146. Puh! Nu klarar vi ett tag till. Särskilt eftersom Gabriel älskade sina nyfunna brallor. Kan lova att det är en lättnadens suck med tanke på alla hans idéer kring kläder av olika – alla problem hade varit ur världen om vi hade bott på varmare breddgrader. Shorts och tischa funkar nämligen alltid.

Här i den blekingska Happyvardagen blev det en intensiv fredag, där makens och mitt mission med besök hos optiker blev en dyr historia. Tja, maken visade sig bara behöva ett par glojärn vid läsning och dessa fick han dessutom gratis då jag beställde mina. Till något mer komplicerat synfel. Jag hade alltså inte alls inbillat mig vare sig att jag inte såg eller mina märkliga synbortfall. Nädå, både synfel och farligt nära gränsvärdet för starr. Men alltså hallå????? Är det inte det gamla farbröder och tanter får????? Det där vägrar jag identifiera mig med i alla fall, bara så att ni vet….Kvällen ägnades sedan åt diverse chaufförsuppdrag eftersom Gabriel skulle på disco. Hämtning 21.30 är ju hett efterlängtat en fredag i november. Nåväl, vad gör man inte för godingarnas önskemål. Natten bjöd sedan på urmysig sömn och här vaknade inte huset (dvs jag och Gabriel)förrän 08.30. Wow! Lördagen har hittilldags bjudit på en långprommis i spöregn med Milou, mysläsning och lite hemmatrix. Nu har TB dragit på träning  och vi andra har njutit av mor Anitas ljuvliga kroppkakor till lunch. Inte dåligt av mor 79 och papi 86 att koka kroppkakor igår. Klart imponerad! Dessutom hade de bakat kärleksmumsmuffins till mina grabbar. Mumselimums! Gabriel och jag ska åka till återvinningen, kompletteringshandla och fixa posten hos finaste svärisarna. Resten av dagen blir det hemmamys med brasa, tända ljus och ikväll en het dijongryta med pressad potatis och en Italiensk skönhet. En ledig lördag som passade som hand i handske minsann….

Kram mia

 

Helgprepp

Redan på en torsdagseftermiddag? Det tillhör inte vanligheterna längre. Förut brukade jag alltid trixa för att sedan kunna landa lite skönt redan fredag eftermiddag, men på något vis har det där fallit i glömska. Eller nya rutiner har tagits i bruk till förmån för andra. Kan egentligen inte påstå att det där är alls lika viktigt nu som när kidsen var mindre. Nu har i alla fall jag såååå mycket mera tid att disponera att det mer blir när det blir så att säga. Just idag var planen att gå hem redan då Gabriel slutar vid 13.15. Skönt tänker ni säkert med en tidig eftermiddag, men sanningen är att det egentligen bara är en mellanlandning på hemmaplan. Kl 16.30 ska jag vara åter på jobbet för att träffa en familj kring en rehabplan och sedan kör vi personalmöte till 21 ikväll så….. Det är en evinnerlig tur att man  älskar sitt jobb.

Imported from Pixbox

Helgpreppen här hemma består av att klura ut matsedel till helgen, tvätta undan, burit in ved, stryka undan, skriva handlingslista med godsaker inför helgen, städa toaletter och fylla på papper, ordna dryck i kylskåpet, byta handdukar, rensa ut ur skafferi och kyl, dammsuga, kolla konton via bankwebben samt lite allmänt plock och don. Och allt det där är gjort nu. Känns extra skönt eftersom vi imorgon eftermiddag ska på ett litet mission maken och jag och inte lär vara hemma förrän mörkret har fallit. Om det är ett roligt mission, nja högst tveksamt men absolut nödvändigt. Jag kan bara tillägga att maken inte är glad, inte alls glad…..

002

Om ni undrar hur kroppen känns idag så kan jag meddela att ett sådant sommarfotläge skulle passat mig utmärkt idag. Hehehehe…..skämt å sidor, riktigt så illa är det inte idag. Jag var lite stiff i vaderna i gårkväll men idag svarar kroppen fint – bara trapporna på jobbet som gav lite sug i benen. Väldigt nöjd är jag dock med min insats och den känslan ska aldrig förringas. Vi får väl se hur jag mår imorgon….jag ropar inte hej ännu…

Kram Mia

 

En gång är ingen gång, visst?

Men ännu mer visst är väl att två gånger är en vana. Eller åtminstone kan anses vara det? Jag vet inte riktigt vem jag försöker övertyga mest och helt ärligt är det kanske egentligen mig själv. Eftersom rektorskan är en utpräglad periodare i det mesta i sitt liv är hon lika glad när hon är i en god vana som ledsen då hon hamnat ur kurs. Och när hon hamnar ur kurs har hon sannerligen en tendens att stanna där ett tag. Tyvärr!

010

Sanningen är att det är här jag hamnar allt som oftast. Lassesoffan är så rysligt skön och bekväm. Här kan jag blogga, läsa, vila ögonen, bloggpromenera tja, name it. Ibland spelar vi kort, ibland dricker vi en drink. Nästan alltid läser Gabriel läsläxan för mig här och ibland bara dansar jag bort i tanken. Rent meditativt. Och vips bara försvinner tiden. I takt med att dessutom mörkret faller allt tidigare så minskar antalet timmar/ stunder då man ska hinna allt annat. Och jag har märkt, märkt att jag gärna byter ut min motion mot just Lassesoffan. Märkt att all den där tid då jag förut var så jäkla bra på att se möjligheter och att passa på verkar vara spårlöst borta. Poff, pang, väck liksom. Nåväl, någonstans inom mig inser jag att var sak har sin tid och att om man vågar stanna upp och lyssna in sig själv så är man någonstans självreglerande. Ett slags summa summarum, att det jämnar ut sig i längden.

001

Hur eller hur så är den där motionen en viktig kvalitetsfaktor i mitt liv. I allas liv förmodligen, men absolut i mitt. Och jag blir irriterad på mig själv när jag tappar kontrollen, på vilket vis det än må vara. För gudarna ska veta att jag historiskt sett också har ramlat dit på för mycket av det goda, om man säger så. Jag har allmänt svårt att hitta en bra balans kopplat till träning. Jag lovade mig själv att ta itu med mina motionsvanor under höstlovet och det gjorde jag. Nöjd? Jepp! Efter dagens träningspass kan jag också konstatera att jag är nöjd med mig själv. Riktigt nöjd. KompisKarin, Milous PV (personlig veterinär) lurade med mig på löpcoaching i grupp. Lurade absolut eftersom hon fick mig att tacka ja efter en ansenlig mängd vin innanför blusen. På mig alltså. Idag har jag gjort pass nummer 2 i gruppen. Sjukt roligt. Absurt jobbigt. Och galet utvecklande. Är man som rektorskan en skolad lagspelare och van vid tränare som talar om vad som skall göras, när och i vilken intensitet/fart/mängd etc då är det inte lätt att plötsligt bli sin egen tränare. Inte för mig i alla fall. Jag kommer ständigt på mig själv med att kompromissa, köpslå, kohandla och safea. Grrrr…. Så nu är jag med i en grupp som bara kör intervallträning 1 ggr/vecka. Om jag har ångrat mig? Inte under eller efter direkt utfört pass, dock absolut dagarna efter. Efter första passet messade Karin och frågade om jag hade träningsvärk. ”Träningsvärk, svarade jag. Det är ett understatement. Jag känner mig mer eller mindre rörelsehindrad”. Puh! Men jag gissar att det gör ordentlig nytta då…..

Kvällens pass var löpskolning och tröskelträning. Puh! Lätt darriga ben under hemfärden. Måste komma ihåg att låna TBs Kuga som är automat – tror det känns lättare att ta sig hem då. Nyduschad och med kvällsknäcke och varmsaft framför tv:n  känner jag mig glad och nöjd  med mig själv. Snart dags att masa sig i säng och natta kudden och hoppas, hoppas att smärtan är hanterbar lagom vid morgonkisseriet. Jag studsar definitivt inte upp ur sängen och knäböjen brukar vara en utmaning utan dess like. Håll tummarna! Kram Mia

Förtjänar man att älskas egentligen?

Tänker på de där viktiga orden: ”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, ty då behöver jag det som bäst.” Det krävs en synnerligen fin personlighet för att göra det där och även om vi alla säkert med munnen kan bekänna att visst är det så jag ska göra, så vete sjutton hur det blir i realiteten egentligen. För hur är det egentligen när man känner sig förbisedd? Eller förbigången? Bortglömd, bortvald eller helt enkelt mindre värd? Sårad stolthet, trampade fossingar eller lätt tilltufsat hjärta – är det verkligen möjligt att strössla kärlek på sin omgivning då? Är det de varma, kärleksfulla tankarna som först rusar upp till ytan och övermannar de mindre angenäma diton? Eller måste vi uppbåda mod, kraft och vilja för att minnas det som en gång fick oss att rassla i kroppen av kärlek? Hur lätt är det inte att döma, att värdera, att skuldbelägga istället? Att spela martyr och ge dåligt samvete?  Kanske spela svårflörtad och dra sig undan?

Jag önskar att jag är den som har tålamod och överseende. Som väljer att se det goda i en annan människas intentioner och val. Jag önskar att jag är den som far med mitt kärleksströsselkar över tillvaron, mina nära och kära och tja, över allt och alla som kommer i min väg. Jag hoppas att jag oftare pratar om det roliga, det goda och härliga i livet än att jag letar fel och brister, gnölar och gnäller. Och jag önskar så innerligt att alla i min närhet känner sig värdefulla och älskade av mig.  Själv känner jag så. Allt som oftast. Jag delar många varma kramar med min omgivning, många uppmuntrande ord och hejarrop. Jag känner mig värdefull och älskad (i alla fall  av dem som är viktiga för mig). Nästan så att mitt hjärta svämmar över ibland. Att få en 8-åring uppkrupen i min famn som viskar att han älskar mig i mitt öra. Att bli omsluten i min stora 18-årings famn, vaggad och pussad på pannan samtidigt som han viskar att han lovar att vara försiktig. Att känna kärleken i makens blick trots att mest ramlar omkring i tillvaron iförd kraftigt ansatt myskostym och med håret i en slarvig tofs, sminklös och vild i blicken över någonslags eufori kring lagtexter, formalia och best practice för Svettpärlan. Jag tänker att jag är så enormt lyckligt lottad. Jag tänker att vi är ett oslagbart team alla vi tillsammans. Som gårdagens trädgårdsjobb där TB bara fixade allt eller idag då maken preppade middagen, jag strök och Gabriel diskade efter maten. Alla gör inte allt alltid, men att alla har fokus på ”Vad kan jag göra för någon annan idag?” det gör mig sant lycklig i hela själen. Trots att hela känslospektrat får husera fritt här i Happyvardag. Det är naken ärlighet och respekt för varandras känslopalett. Vi är varandras likar – vi har vuxit nära varandra, men vi är också tvärt olika ibland. Att våga bejaka det och bli älskad trots att man inte alltid är till sin fördel. Det är vackert  det! Det är kärlek!

Måndagsnattinattikramen kommer här. Må natten bli snäll mot er alla, vart än ni befinner er. Kram från Rektorskan

 

Status: Nöjd!

Den grå yllefilten veks tydligen undan i samma stund som jag skrev mitt  inlägg igår. Behaglig temp idag och så sol, nästan hela dagen. Wow, så mysigt! Idag har vi verkligen fyllt på våra lungor med frisk luft, lätt vind i nobban och så lite sol på nästippen. Så himla glad och nöjd över hur jag har disponerat helgens lediga timmar, så att maximal optimering uppnåddes. Det där måste dock tillskrivas långt mycket mer tur än skicklighet för att vara helt ärlig.

005

Känslan av att vara nöjd är galet skön. Förr var jag sällan nöjd. Förut var jag en sådan där människa som alltid tyckte att hon skulle ha kunnat hinna lite till, orka lite till, presterat lite bättre. Jag ställde enormt höga krav på mig själv. I allt jag företog mig. Skola, som jobb och inte minst i min fotbollskarriär. Högpresterande är nästintill ett understatement. Jag tog för givet att jag skulle vara om inte bäst, så bland de bästa eller åtminstone uppnå toppresultat (och det gjorde jag ju in det mesta jag företog mig. Inte för att jag hade talang, utan för att jag var en hard worker). Jag plöjde ner enorma mängder tid, energi och kraft.  En vilja av stål och somliga skulle nog ha kallat mig galet envis på den där tiden. Så kom livet emellan. Livet där det inte hjälper hur mycket vilja du än har eller hur hårt du än jobbat – livet där du ändå får utstå sjukdomar, svårigheter och grymma förluster. Ja, vi har mött en del prövningar och även om jag är den första att tillstå att ”det som inte dödar, det härdar” så har det där med prestationer, att vara bäst och att topprestera fått en annan innebörd för rektorskan. Kort sagt kan jag väl konstatera att livet har gjort mig rätt ödmjuk faktiskt. Nä, jag tar inte längre någonting för givet. Och jag  har lärt mig att hitta en härlig balans i ”good enough” och sedan överraska mig själv som en bonus. Jag tror man kan säga att jag har blivit snällare mot mig själv. Att jag har mer överseende med mig själv och mina egenheter, mina rädslor, mina tillkortakommanden. Jag tar inte mig själv på lika stort allvar längre. Och livet möter jag lite mer med ”Que sera sera. Whatever will be will be” – kanske för att jag numera vågar litar på att jag har mod, kraft och vilja att möta de olika situationer och personer som är menade för mig.

001

Jobbmässigt har jag haft en del brydderier kring lagtexter, formalia och best practice kopplat till vår verksamhet och jag har burit runt på tankar och idéer ett tag nu. Igår ägnade jag första delen av dagen åt att tvinga fram lite ord på papper, för att sedan andra delen fullständigt explodera ut i ett skrivflow som höll på att förvägra hela familjen såväl lördagsmiddag som lördagsmys. Vid 22-tiden var jag plötsligt klar och blev så fantastiskt nöjd med mig själv. Och jag vet att självbelåtenhet är en mindre angenäm egenskap men jag tillät mig att frossa lite i det där, där och då. Inatt har jag sovit som ett litet barn och vaknade till fågelsång denna söndag i november. Jag har helgat vilodagen med att tvätta, städa mitt hus och plocka iordning vinterkläder fram och höstdito bort. Vid lunch tog vi våra tre skägg och drog till skogs, fast med havet vid vår sida. Bara älskar den kombon. Väl hemma vintertrixade vi i trädgården, tänk vad snabbt det där går när man inte har någon liten att hålla koll på och dessutom är vi tre vuxna. Skäggen badades och en sen lunch intogs – nutellapannkakor med sylt och glass kan vara det bästa jag vet. Mumma!

003

Nu sänker sig dimman över Näset och jag gissar att mörkret inte ärt så långt borta. Ikväll ska Gabriel träna fotboll och sedan ska vi ha farsdagsfirande förstås. Brasan sprakar här och skäggen snarkar tungt efter en busig dag. Trots att jag inte hunnit med stryktvätten väljer jag att känna mig både tacksam och mycket nöjd med helgen som gått. Håller tummarna för att vi är friska får skola och jobb imorgon.

Kram Mia

Per definition – den grå yllefilten

Den här årstiden skulle mycket väl kunna byta namn till ”Många nyanser av grått” utan att någon borde kunna invända. Antingen är det mycket mörkgrått sådär nästan svart, annars någonstans via blygrå ner till askgrå variant och idag, idag fick vi  till något ljusgrått. Nästan ljust. Och tro det eller ej, men solen blickade försiktigt försiktigt fram i fjärran. Nästintill chockerande faktiskt!

007

Annars är det mest vanliga ”Någon nyans av nederbörd”. Allt från hällande ösregn, via stora tunga regndropparna och regn på tvärsen till ett lätt litet trippelitroppande. Men blött och fuktigt i luften, det är verkligen mer av en regel än ett undantag här i Happyvardag. Allt detta sammataget får mig att tänka på en tung, blöt och ganska illaluktande yllefilt. Som någon har brett ut över tillvaron. Bäddat in, stoppat om och sett till att förankra. Det är väntat säger många och visst sjutton är det det. Väntat för att det nästan alltid är sådant väder i runda slängar 6 månader om året.  Minst. Fast rektorskan gillar det här vädret på hösten. Jag gillar det inte på sommaren, ej heller på våren, men på hösten är det ok. Jag gillar att kura inomhus, tända ljus och sprakande brasor. Jag gillar hur leasure tillvaron plötsligt blir och hur skönt det är när mörkret sänker sig på kvällningen och det blir många timmars inomhusmys. Jag gillar att ingen utav oss längre försöker passa på med något annat än att vara tillsammans, njuta och ta det lugnt – en härlig motpol till den intensiva våren och sommaren.

005

Idag har jag ägnat förmiddagen åt att läsa, klura, reflektera och råtexta nya skrifter. Det är mycket lagtext, formalia och best pracitice som ska kombineras på ett finurligt och konkretiserat sätt. Tog en paus vid lunch och for till golfbanan med Gabriel. Han skulle idag påbörja sin nya vänskap med drivern (för övrigt ville autokorrekt ha vänskap till kändispinuppa. Så pass….). Drivern som idolAnton köpt i USA och som försetts med coolaste headcovern. Frisk luft var befriande skönt och den långa varma duschen vid hemkomst om möjligt ännu skönare. Nu har maken precis tänt brasan, vovvarna pustar ut efter skogspromenaden och TB har farit via lördagskneg till fotbollsträning. Ikväll ska vi försöka få i oss  lite wok (wök som mor Anita säger) och rektorskan ska fortsätta sitt råtextande och sedan påbörja utskrift, Några sysselsättningsproblem existerar då rakt inte. Hoppas ni alla har en riktigt skön lördag, oavsett yllefiltens närvaro eller ej.

Kram Mia

Att tillåta sig att tjuvstarta lite….

Rektorskan följer bland annat den här härliga bruden, http://attvaranagonsfru.elsasentourage.se/ (har ni inte läst hennes blogg måste ni bara göra det. Det är feelgood på hög nivå kan jag meddela), och vad jag kan utläsa av hennes blogg när hon en het och innerlig jullängtan. Frugan alltså. Inte för att jag kan ansluta mig just så där, men visst tycker jag om julen och allra helst gillar jag när advent gör sitt intåg. När mörkret luckras upp med vackra stjärnor, ljusstakar och en massa levande ljus. När man planerar och funderar på klappar och presenter, mat och firanden. Och när man kan börja njuta av allehanda gottgottigottgott. Förresten, det där kan jag visst ha tjuvstartat något med är jag rädd…..

003

Glögg det dissar vi definitivt här i Happyvardag. Urgh, alldeles för sött och klibbigt, blaskigt för vår smak. Men ett gott glas rött tillsammans med pepparkakor och lite Creamy Castello tackar jag verkligen inte nej till. Och trots att advent inte har gjort entré ännu så provsmakar jag lite. Jag menar, man måste ju ha koll på smakerna och om jag ändå ska åka på en magsjuka är det väl lika bra att ha något att spy upp så…..

001

Ikväll blir det lite grillade revben, nypillede reijer och grillad crudolindad sparris samt sallad, snålkryddad kyckling och lite ris. Ni får helt enkelt gissa vem som ska njuta av vad. Maken är på benen idag, men igår var han helt utslagen. Rektorskan har jobbat åt honom i köket på skolan och det är ingen sinekur precis. Det gäller att ha ett gott tempo i kroppen för att hinna med allt innan, under och efter lunchen (och då innan mellis). Puh! Men Janne och jag är vana att jobba ihop så jag skulle vilja säga att vi har klarat dagarna galant. Dock ligger jag ju två arbetsdagar back med mina egna arbetsuppgifter så helgen är på så vis räddad kan man säga. Allt medpackat hem och jag hoppas att jag håller mig på benen. Nu har fina lånevovvarna Axel och Elsa kommit till oss över helgen. Deras matte och husse stannade på mysstund och det blev en perfekt nervarvning för mig. Nu är jag redo att preppa käket, hälla upp ett glas vin och lite snacks. Välkommen underbara helg!

Kram Mia

När man går i väntans tider……

…då kan det vara roligt mina vänner. Då kan man vänta och längta och önska och….Tänk hur det var när man var liten och väntade på julen eller sin födelsedag! Och tänk hur härligt det var att längta till skolavslutning, skolstart, skoldiscot! För att inte tala om all time high då man verkligen var i väntans tider på att ens bebbe skulle kika ut ur magen. Så härligt! Jag fylls av så många goa minnen och blir alldeles varm om hjärtat.

Imported from Pixbox

Nu är det en någon annan typ av väntans tider här i Happyvardag. Inte alls lika härligt spännande, mer lite olustigt kan jag meddela. Maken ramlade ihop imorse i magsjuka. Behöver jag säga mer? Urgh!!!!!!! Det här kan vara det värsta, när man liksom bara trippar runt på tå och funderar på vem som står näst på tur. Och känner efter. Detta ständiga efterkännande som innebär att jag mår konstant illa och tror att tvättmaskinen har dragit igång i magen. Jag vet inte om det är fler med mig, men själv tänker jag så där väldigt begåvade och intelligenta tankar också. Klurar på idéer som totalt verkar sakna verklighetsförankring men som i denna situation blir helt självklara. Som exempelvis: Jag åker inte hem idag. Jag tar in på hotell några dagar och köper nya kläder och så…..Ytterst trevligt tänk, eller hur?

001

Nåväl, jag tog mig samman och åkte hem efter jobbet. Sanerade sovrummet, tvättade lakan och vädrade kallt. Spritade toaletter, kran i köket och tja, för att vara ärlig – spritduschade det mesta i huset. Ut till lokala ICA-butiken för helghandling (det blev något dyrare än vanligt), hem och packa upp samt skriva kompletteringshandlingslapp till morgondagen. Nu har grabbarna fått  sig lite käk och jag ska försöka truga i maken något så kulinariskt som coca cola och lite rostat bröd. Vad tror ni om det där i förebyggande syfte till rektorskan? Håll tummarna för mig och sönerna.

Kram Mia

Mellan fyra ögon – Elegant Crime

Ninananinanna…..här kommer lillördagens boktips. Har ni inte läst Denise Rudbergs böcker i genren elegant crime så är det dags vänner. Böckerna handlar om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff, kriminalkommissarie Torsten Ehn och kriminalassistent Augustin Madrid i en elegant underhållning i överklassens salonger, välkryddad med en perfekt dos spänning. Böckerna ”Ett litet snedsprång”, ” Två gånger är en vana”, ”Bara tre kan leka så” och så nu då ”Mellan fyra ögon” är mycket lättlästa, med korta fartfyllda kapitel samt något av en parallellhandling vilket jag tokgillar. De första två i storpocket och de två nästa inbundna. Och ja, självklart köper jag böcker. Jag älskar böcker. Älskar känslan av att slå upp sidor ingen bläddrat i före mig. Älskar lukten av nya böcker. Far med fingret över sidorna och unnar mig själv att bläddra lite förstrött först. Sedan läser jag. Och läser. Och läser. Love it!

001

Och nu är den slut. Gissar att det kommer att dröja en stund till nästa bok kommer. Boken intill är inget alternativ för mig. Läste första i Keplers serie med blandade känslor, älskade nummer två (Paganinikontraktet) och strandade på sidan 35 i tredje. Fick någon märklig hang up där och brottades sedan med mardrömmar väldigt länge. Men det råder ingen brist på läsupplevelser här i Happyvardag. Bara på mitt sängbord ligger 10 pocketböcker och två inbundna och ropar på mig. Dessutom har jag en ansenlig mängd magasin att tillgå så jag ska nog klara mig.

Intensiva dagar på jobbet och det är så skönt att landa hemma sen då. Jag är grustrött i ögonen lite nu och då dagarna igenom och det känns helt ärligt som om vi knappt har dagsljus någon gång längre. Borde fått lite frisk luft i lungorna ikväll, men ett sent möte avgjorde mitt inneöde. Extraordinär härlig mötesupplevelse så jag klagar inte. Tror jag slår till med Bonde söker fru ikväll. Och tidig kojning. Redan torsdag imorgon. Kram Mia