Så blev det då äntligen av efter otaliga dagars tankemöda. Jag snackar förstås om adventsstädningen här på Näset. Många är de hus som jag passerar dagligen som har fått sin adventsstass så mycket tidigare, men jag håller mig till dagen före första advent jag. Själva inventeringen gjordes tidigare (och den skulle förvisso visa sig vara sådär halvbra gjord) och jag har klurat i flera veckor på vad som skulle ställas, hängas, sättas var. Det där kan tyckas vara ett trivialt ilandsproblem och den kan finnas somliga som tycker ungefär ”att det är väl bara att placera ut pyntet”, men för rektorskan lämnas minsann inget åt slumpen. Mitt välbefinnande (vilket ganska snart skulle visa sig bli hela familjen Happyvardags dito) kräver såväl harmoni som symmetri, från insidan upplevt och från utsidan beskådat. Därmed förstår ni säkert att detta är inget hon kan ta lätt på eller bara vifta till med vänsterhanden. Nä, det kräver minsann såväl koncentration som perfektion……

Vaknade efter en härlig nattsömn och skickade finaste maken på date med kompisAndy. Min mycket lydiga make vet att jag vill husera fritt här på hemmaplan när jag sköter mitt efterlängtade hushållsarbete. Gabriel och jag började i hans rum och det måste sägas att det är varje städnings största utmaning (helt ärligt, unge Gabriel är ganska ofta min största utmaning eftersom han inte är lydig nog att låta mami husera fritt, utan han vill ha ett veto. Eller helt ärligt, han vill bestämma. Mycket svårt dilemma). Efter diverse överläggningar var vi överens, vilket skulle kunna firas som en seger i sig. Därefter stängde han dörren om sig och jag fick husera fritt. Entlich! TB for till lördagskneg och sedan vidare på inomhuscup i Emmaboda lagom till att något så rare som solen dök upp. Högst olämpligt val av dag skulle det visa sig. Solens något låga höjd på himlen och dennes strålar som illvilligt lyste på allt och ingenting nödgade min adventsstädning att uppgraderas till en storstädning de luxe.  Vi snackar alltså dammsuga lister, väggar, tak och så förstås golv, våttorka lister och knäskura golv. Man kan lätt säga att jag har befunnit mig såväl högt som lågt idag – balanserandes på en stege med tung dammsugare i ena handen och så slangborsten i andra likväl som ålandes på golvet. Underskatta aldrig vad städning ger dig i fysisk ansträngning mina vänner….

Diverse trix med omflytt av attiraljer och ibland ställer det till med mer än lovligt tankebry. Inte i samma genre som världsfreden eller Ebolagåtan eller ens raketforskningen, men nästan. När sedan upptäckten av en trasig ljusstake var ett faktum vrålade jag ”Holy crap” över hela Näset. Hela adventsplaneringen gick om intet. Nödlösning fick antagas då någon plan B eller C ej hade upprättats i ärendet. Långt ifrån nöjd, men med en acceptans, for jag sedan och hämtade upp lilla mor för ett adventsbesök på kyrkogården. Vi hälsade först på Kalle och tände ljus, sedan via mormor och morfar till pappa Bertil och redan på väg bort mot Lasse bröt lilla mamma samman. Tunga tårar men ändå rollatorn i ett fast grepp. Vi tände ljus hos Lasse, pratade med honom och om honom, grät tunga tårar av sorg och saknad, nynnande på ”dit där rosor aldrig dör” och skickade slängpussar mot en blygrå himmel. Vi satt kvar en stund i bilen, pratade och kramades. Hon hämtar sig snabbar nu lilla mor. Och jag tror att hon har förstått att jag inte tar illa upp för att hon sörjer en älskad son – att jag inte tar det som att hon inte är lycklig för att vi andra lever. Det där har varit svårt för henne – att balansera mellan dessa känslor och förstå att hela känslopaletten är tillåten alltid. Vidare for vi sedan för handling och att beta av papsens lista på Rusta, sedan var lilla mor nästintill svimfärdig.

Att svänga in på vår väg i takt med att mörkret sänkte sig över tillvaron och sedan skymta vårt hem i adventsskrud gav mig nästan pytteskinn. Det går ju inte direkt att återge med foton, varför det fick bli bilder i dagsljus. Och förresten, jag åtgärdade förstås mitt lilla ilandsproblem. En ny vacker och stilren, vit ljusstake fick följa med hem från Rusta och plötsligt blev adventsskruden komplett här i Happyvardag. Maken for och hämtade lite gott käk från lokala Thaien och nu sitter vi här i varsin soffhörna lätt dästa som mormor Marta skulle ha sagt. Chelsea har bara 0-0 än så länge, men Arsenal har vunnit idag. Gabriel har precis fått av sig träningskläderna (jepp, han har kört i alla fall 3×25 minuter i trädgården idag) och hur det går för TB och laget är ännu något oklart. Imorgon väntar första morgonen med tända stjärnor och stakar. Underbart mysigt!

Kram Mia

Här har man gått omkring i 14 dagar och bara väntat på den där fyllekänslan som skulle infinna sig lagom till att man iklädde sig sina nya glojärn och vad händer? Precis alla som har progressiva glojärn har varnat mig för hur den första tiden skall bli – om yrsel och snedsteg, gå in i saker och kanske ett lätt illamående samt det ständiga sökandet efter rätt fokus. Och jag var förberedd mina vänner, I promise, jag var förberedd så till den grad att jag nästan inte vågade öppna ögonen då optikerMats satte glojärnen på min näsa. Han undrade förstås varför jag illvilligt knep ihop mina ögon och han smålog samtidigt som jag öppnade ögonen. Yes, jag uppfattade det i hans ansikte. Faktum är att jag direkt hittade fokus. Och såg ut (inte bara såg bra ut alltså…hehehe). Eureka! Men nån fyllekänsla mina vänner, nån fyllekänsla ville minsann aldrig infinna sig. När jag påpekade detta för optikerMats (fast jag kan ha använt ett annat uttryck är jag rädd) så smålog han igen och förklarade att med mina synfel så har jag redan levt med det utan glasögon. Attans med, det blev alltså inte bättre än så. Och för att vara helt ärlig, jag är så van vid att vara konstant yr, få hålla mig i saker, springa in i människor, saker och dörrkarmar etc samt att sätta huvudet i katastrofställning och lååååångsamt resa  mig att jag aldrig har reflekterat över något annat. Tänk att man inte visste det där innan….Att det fanns en mer stabil tillvaro alltså.

Nåväl, maken och jag provade ut nästan likadana och TB skrattade gott åt oss här hemma. Äktenskapstycke tror jag minsann att det där kallas. Nu håller vi fredag här på hemmaplan. Storhandling utförd och inplockad, vovve hemhämtad och återvinningen besökt. Kvällens bakpotatisbuffé är preppad och brasan sprakar i spisen. Samtliga är iförda myskostym och en hel helg ligger här och väntar på oss. Underbart mysigt! För att bygga på fyllekänslan öppnar vi nu en Monte Vecchio och njuter. Jag menar, går man miste om den ena vägen så….

Kram och goda helgen till er alla

Helt ärligt: hjärnan vet inte alltid vad kroppen är sugen på. Har jag märkt! Det rektorskan är mest sugen på när hon packar ihop för jobbedagen är definitivt att snabbt komma hem, svida om till myskostymen och sjunka ner i soffan. Sedan avlöser suget vartannat  och i de allra flesta fall handlar det om olika typer av livsförgyllande ting som glass, guldnougat, pepparkakor och så kanske en kall julmust. Ibland slår hon till och blir sugen på mat också. Det säkraste kortet är att hon är sugen på brasmys, värmd vetekudde, bloggeri, magasin och böcker. Det låter väl underbart aktivt och enormt utåtriktat, inte sant? Men som sagt, hjärnan vet inte alltid vad kroppen är sugen på egentligen…..

Idag blev det tidig hemgång, fika och så iväg till Gabriels fotbollsträning. Och rektorskan överlade med sig själv hela eftermiddagen vad som skulle inrymmas i den 65  minuter långa pausen mellan körningarna. Jag kan lova att jag funderade på allt mellan att vila i bilen, kolla träningen och att åka iväg och lightshoppa. Av någon ännu outgrundlig anledning kom jag sedan på mig själv att hoppa i träningskläder straxt före avfärd och uppenbart funderade mitt undermedvetna på frisk luft och motion. Väl på plats promenerade jag ganska exakt 7 minuter och sedan sprang jag ”vår” 2 kilometare  i hyfsat tempo. Därefter körde jag tunga branta backar i 23 minuter för att sedan jogga ner ännu en 2 kilometare. Så jäkla nöjd med mig själv. Och helt ärligt hade jag inte en aning om att kroppen var sugen på det där. Kanske lyssnade jag inte tillräckligt inåt, men jag är tacksam över att kroppen tog kommandot och hjärnan bara spelade med. Nu har jag tagit en ljuvligt het dusch, käkat lite kvällsmat (varm saft och knäckemackor) och landat i soffan. Jag måste tillstå att soffan känns om möjligt ännu skönare nu efter utfört värv. Resten av kvällen skall ägnas åt korrläsning av ett studentarbete, tvätt och en bloggpromenad. I bakgrunden spelas gårdagens Arsenalmatch på repris och alla är inbegripna i sitt. Gabriel bad dessutom precis om att få ladda ner Book creator som app, förvisso slog han i huvudet på träningen annars måste jag nog kolla tempen på honom. Han upphör sällan att förundra den killen……

Nattinatti folket….Imorgon firar vi fredag. Igen! Kram Mia

…och livet är fotboll. Då är man lycklig minsann. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken lycklig omständighet det är att vi alla 4 är fotbollsälskare i Happyvardag. Bara tänk om någon av grabbarna skulle ha sysslat med hockey eller ridning eller balett eller schack eller…..Jag skulle ju ha varit helt rökt då. Jag kan verkligen ingenting om det där och helt ärligt skulle jag nog haft svårt för att uppbåda någon större entusiasm för det heller. Då är det bra fint att det är fotboll som gäller.

När finaste svärisarna kom hem från sin semester i söndags hade de med sig ett nytt fotbollsställ till Gabriel (och underbart lukta-gott till TB) och gissa om han var nöjd med att själva kunna läsa namnet på ryggen. Nöjd var han också igårkväll då vi var samlade i soffan och kollade fotboll på tv – PSG vs Arsenal, Man City vs Bayern M och Schalke 04 vs Chelsea. Jepp, det stämmer att vi sappar mellan matcherna. Förstås! Ikväll ska vi självklart kolla Malmö vs Juventus men först ska Gabriel på träning. Han valde att byta klubb såhär lagom till inomhussäsongen, fast han gillar knappt inomhus. Precis som övriga i huset gillar vi fotboll på riktigt dvs utomhus. Och samtliga utav oss har en förkärlek till tuff och hård vinterträning. Skruvat, I know, but anyway…..Med ny arena på Åvallen (i Gabriels nya klubb, samma som TB spelar i och deras ömma moder sitter i styrelsen i) tränas det vintertid på konstgräs. Som han älskar det där Gabriel. Ikväll fick mami dessutom möjlighet att följa med eftersom hon fick en avbytare till det möte hon egentligen var kallad till. Så dags att hoppa i Skinnarmomunderingen och ge sig av helt enkelt. Vid hemkomsten önskar jag mig sprakande brasor, färdiglagad middag och en skön fotbollskväll i tv-soffan.

Kram Mia

Jag tror mig ha blivit indoktrinerad mina vänner! Det är mycket olikt rektorskan att vara så här uppslukad av julens pynt och pyssel, ljus och mönster. Så till den grad olikt att jag känner mig nödgad att gå till botten med det här. Jag gjorde min adventsinventering för flera veckor sedan. Jepp, du läste rätt. Hon som normalt sett går ut i garaget, hämtar in adventskartongerna och efter städning sätter upp allt adventspynt utan knot, men också med en mycket balanserad nivå av engagemang dagen innan första advent. Samma hon har alltså inventerat, klurat på vad som ska vara var och har fått sätta nödstopp på sig själv för att inte tjuvstarta.Vad hände liksom?

Varje dag hör jag vinjetten till Cartoon Networks Äventyrsdag Jul i november och jag misstänker starkt att det där har påverkat mig. Kanske inte bara det. Kanske är det också allt botaniserande i tidningar, på bloggar, i annonser. Och nu har Marlene, Svettpärlans egnaste lilla mormor, börjat adventsmysa på jobbet. Som jag längtar till helgen nu. Hade det inte varit full speta på jobbet, såväl skoltid som på kvällstid med diverse möten, så hade jag nog behövt bli bältad på hemmaplan. Ett annat något mindre angenämt julpyssel (läs högst äckligt/vidrigt/groose) har maken och jag förlustat oss med i eftermiddag. Han for från jobbet direkt ut till mina päron/hans svärisar för att kolla till ett ”hugg” i bilen -själv jobbade jag undan i 190, handlade och for hem. 14.30 sammanstrålade vi iförda enbart underkläder och plasthandskar. Visst låter det spännande! Samtliga avlopp skulle rensas, golvbrunnar likaså och vaskskåp i såväl kök som tvättstuga fixas. Man skulle förstås kunna tro att det där handlade om stora julstädet, men tyvärr så bra mellantid har vi egentligen inte alls. Dock skall huset besiktigas på torsdag så vi ser väl det som en sån där ”två flugor i en smäll” helt enkelt. Blyäckligt om ni frågar mig, men så evinnerligt skönt nu när det är glänsande rent en månad före jul. Jippie!

Idag mina vänner har vi minsann haft solen på besök här också. Galet härligt! Jag drabbbades nästan akuta vårkänslor på köpet. Jobbedagen inleddes med att köra undan elskrot och annat till tippen för Maria och mig – typiska skolledaruppdrag, eller hur? Efter dusch och uppfräschning har sedan to-do-listan fått sig en omgång och idag kunde jag faktiskt stryka några punkter som jag hann utföra. Bara det liksom, många är de dagar då jag bara fyller på nya punkter och inte får det jag ska gjort. Lite så är det ju när man ska balansera det administrativa med en pågående verksamhet. Nåväl, en god korv stroganoff och många kreativa samtal senare hann jag alltså hem på en mellanlandning, innan vi kl 17-20 kör F-9 möte med skolpersonalen. Ikväll skall jag presentera en hel del nya dokument och försöka inspirera till hur vi ska tolka och tänka. Därefter kör vi ämnesutveckling, där Maria och jag ingår i profilgruppen. Spännande! Avslutningsvis hinner jag nog med en kvällsfika här hemma och om jag har tur orkar jag hålla ögonen öppna tills TB dyker upp från sin kvällsträning framåt 22.30. Inga som helst sysselsättningssvårigheter här inte….Inga sömnsvårigheter heller.

Kram Mia

Sådärja, har precis varit ute på en dryg timslång rask vandring över stock och sten, genom geggpölar i skogen och gjorde där ute mig av med PMS-häxan som intagit min kropp söndagen till ära. Puh, så skönt! Hatar verkligen att vara sådär omåttligt irriterad och snarstucken. Gissar att övriga i svarta huset här på Näset känner detsamma. Nåväl, lätt avhjälpt med lite fysisk aktivitet och än bättre blev det av att söndagsmiddagen var preppad då jag klev innanför dörren igen. Har precis kravlat mig upp från ett hett skumbad och hoppat i en nystärkt myskostym och njuter nu framför brasan. Det känns verkligen sååååå mycket bättre än för 2h sedan. Annars började söndagen väldigt bra med sovmorgon, skoljobb i soffan och sedan en tur ut till Jämjö för att hämta mor Anita. Papsen hade farit på Bouleturnering och vi andra skulle förlusta oss med deras månatliga ekonomi. Först tog vi dock en mysstund i Lassesoffan och bara pratade. Söndagar är knepiga för lilla mamma och idag kände hon sig dessutom lite hängig. Efter lite kraftsamling fixade vi alla konton, alla räkningar och alla överföringar enligt hennes önskemål och sedan njöt vi av en härlig brunch tillsammans. Som hon åt och njöt idag lilla mamma, underbart att se! 3h senare for vi till bankomaten, handlade och sedan hem och packade upp samt skrev in sista uttagen och handlingen i lilla noteringshäftet. Jag lämnade sedan en trött och nöjd liten mor straxt innan papsen kom hem igen. Helgens goda gärning utförd……

Såg ni Carolas kväll igår i Så mycket bättre? Alltså helt ärligt, tycker hela svenska folket att de låtar som andra framför är så mycket bättre än artistens ursprungstolkning? I så fall måste jag ha jordens absolut i särklass sämsta musiksmak what so ever. Missförstå mig inte, själva porgrammet är bra och invaggar en sådär härligt gott i en myskänsla. Men jag gillade ju Carolas tuggummipop. Och jag gillade Orups slagdängor också. Men helt ärligt vete sjutton om jag gillat en sävlig variant på engelska av bästa ”När vi gräver guld i USA”! Och den svårmodiga varianten av såväl ”Främling” som ”Tommy tycker om mig” gör mig bara nedstämd och frusterad. Det är alldeles för avancerat uppenbart för min musiksmak. För mig är sång glädje i första hand och i nästa hand är det möjligtvis känslosamt men svårmodigt….nä, där går gränsen för mitt välbefinnande! För övrigt kan jag inte bestämma mig för hur jag känner inför Carola längre. Jag fick en släng av hybriskänslan igårkväll. Känslan av att hon hade svårt att backa av och inte stå i centrum, fast att det egentligen var hon som var centrum . Märkligt! Såg något i hennes ögon igår som jag hade svårt att förlika mig med. Självklart kan det vara så att jag har inbillat mig men notera gärna att jag alltid har varit ett Carolafan annars så…..Nåväl, det var inte alls Sååååå mycket bättre för mig i alla fall, möjligtvis bara kille som på skånska sjöng Tokyo  igår. Där svängde det härligt med en klar touch av ursprungsmelodin. Så lättroad är rektorskan….

Nu tar jag söndagskväll. Tvätten är tvättat, torr tvätt struken och insorterad rätt i garderoberna, söndagsmiddagen intagen och disken fixad. TB spelar in film som redovisning, GB läser läsläxan och fotbollen flyter på på Viasat fotboll. Jag har packat väskor till morgondagen, ved är inburen för lite myseldning (och sedan tvingas jag sova med vidöppet fönster inatt då maken har svettningar)  och lite dessert väntar oss om en stund. Självklart blir det en klassisk marrängsuisse – enkelt och galet gott. Imorgon kickar vi igång nästa jobbevecka. Visst är det mest måndag och fredag, eller hur?

Kram Mia

Det vore synd att säga att rektorskan har sinne för färg och form och dekoration, varför ni säkerligen förstår att hon inte är någon pysselmadame precis. Men ibland hemfaller jag åt att ändå lockas av alla härliga bilder i glossiga magasin. Det kan till och med vara så illa att jag, i en stund  av fullständig ologiskhet, kan få för mig att tro att jag skulle  kunna bli lite sådär händig och Ernstpysslig. Och där någonstans tar det sedan tvärstopp. Alltid! Det är liksom en sak vad som ryms i mitt huvud (som teori eller idé) och jag kan garantera att det är något helt annat vad som kan komma ut via mina händer. Något frustrerande, mina vänner, att vara teoretiker ibland…..

Insikten i att jag har blivit något av en advents- och julälskare är chockerande i sig och i takt med att magasin och inspomaterial har fyllts på här hemma misstänker jag att jag snart är bortom all räddning. Häromveckan fick jag syn på ett hemmapyssel som jag i min ljusaste stund insåg att till och med jag eventuellt skulle kunna lyckas med. Stramt och lite enkelt med tydligt naturinslag samt ingen hysterisk känslan av ha tjuvstartat – skulle kunna funka här hos oss. Och likt man har blivit bönhörd…..idag bjöd plötsligt tillvaron på ljus. Inte som i betydelsen sol inledningsvis, men ett ljus så intensivt efter att ha bökat omkring i den mörkgrå yllefilten ett bra tag nu att jag tvingades ta fram solglajjorna. Jajamen och lagom till förmiddagspromenaden uppenbarade sig solen. Det kändes för ett ögonblick som en hallucination. Gabriel, jag och Milou hade ett mission att fullfölja idag. I sann pysselandan. Jakten på den perfekta grenen tog sin start på förmiddagen och det skulle visa sig bli lite besvärligt. Besvärligt för att jag glömde sågen hemma. Lite besvärligt också eftersom jag inte själv riktigt hade bestämt mig för hur den där perfekta grenen egentligen skulle se ut. Besvärligt för att terrängen var allt annat än användarvänlig denna frostbitna men soliga dag i november. Om jag var glad? No way! Men målinriktad, det var jag. Och hittade rätt gjorde vi efter ett litet besök upp i ljumskhöjd i ett kärr. Lite flummigt skulle jag väl kunna säga att den kom till mig. Grenen alltså. Inte helt bokstavligt förstås eftersom jag fick använda stora krafter att lyfta undan en hel rishög innan jag fick loss precis just den, men ändå….Ni fattar!

Tada! Det är ok om ni hade förväntat er något alldeles enastående och blev gruvligt besvikna och nästan lite fnissiga över det banala i mitt pyssel nu. Själv är jag mycket nöjd. Jag är inte helt säker på att det var just denna bild jag bar i mitt huvud innan, men jag nöjer mig med att vara nöjd med resultatet. Att det precis utanför min uppfart sedan låg en liten granvippa ensam och övergiven såg jag som ett säkert tecken på att den ville följa med in. Två vackra glaskulor fick bilda prydnadshänge än så länge.

Ja, så blev det alltså lördag. Vi sov länge, förmiddagspromenerade och hade sedan en supermysig fikastund med VovveDoris och hennes familj. TB lördagsknegade och drog sedan på fotbollsträning, vi andra har mest degat omkring i tillvaron. Rektorskan har finplanerat tisdagens kvällsmöte kring ämnesfokus och dokumentgenomgång och maken har ömsom skött eldvakten och ömsom preppat kvällens middag. Det blir en krämig potatisgratäng, rödvinssås och grillad fläskfilé till de äldsta boysen och till mami och GB blir det grillad tonfisk. Mums! Maken var sugen på bio ikväll, så vi får väl se om han och TB drar iväg på det. Rektorskan avskyr bio. Och definitivt avskyr hon den typ av filmer som roar make och äldsta sonen. Jag ska sitta bänkad framför först Arsenal- Man United och sedan ska jag se Carolas kväll i Såååå mycket bättre. That´s my kind of fun…..

Kram Mia

Äntligen är veckans mest efterlängtade dag här. Visst är det något speciellt med fredagar! Jag älskar den där känslan som infinner sig redan på torsdagskvällen –  känslan av att det bara är en morgon till att kliva upp omgiven av mörker, att det bara är ett par timmars jobb och sedan ledigt. Jag älskar att styra upp lilla handlingslistan inför helgen och att klura på allt gott som ska lagas och serveras.  Jag älskar verkligen känslan av att komma hem straxt efter 13.30 med fullastad bil, bära in och packa upp. Plocka iordning i huset, dammsuga och hinna ut en promenad med Milou innan mörkret sänker sig över tillvaron igen. Och jag älskar att efter en varm ljuvlig dusch, krypa i myskostymen, börja preppa kvällens käk och sedan sjunka ner framför brasan med ett glas vin och en skål med snacks.

Just sådär blev det idag. Bortsett från vinet då. Jag har en liten körning för att just hämta hem 6 flaskor av nästan det godaste vinet jag vet, nämligen MonteVecchio. Alla andra variabler är enligt ovannämnd spec. Huset iordning, tvättmaskinen snurrar, bordet är dukat. I ugnen grillas heta salvia chicken wings och på spisen puttrar en spicy Thaisoppa. Brasan sprakar som vanligt så himla hemtrevligt. Och framför oss ligger en hyfsat  oplanerad helg – ett besök av lilla SchnauzerDoris med familj imorgon och fix av mor och fars ekonomi/räkningar på söndag. Och så kommer finaste svärisarna äntligen hem på söndag kväll. Lite skoljobb väntas jag bli färdig med i helgen och jag hoppas på en solglimt och en skön skogspromenad. Även om den få gå sakta. Kroppen är lätt mörbultad efter onsdagens vurpa i matsalen och såväl nacke som rygg drog på sig en liten sträckning. Men frisk luft mina vänner, frisk luft och skogsströvande är som balsam för själen så…..

Hoppas ni alla får en förträfflig helg. Glöm inte ta väl vara på er och era nära och kära. Kram Mia

Ni vet den där känslan…..Känslan när kroppsminnet är långt mycket snabbare än hjärnkapaciteten och man ger sig in i en situation som man knappast kan gå helskinnad ur. Känslan när marken försvinner under ens fötter och där liksom kroppen först ramlar uppåt (hur sjutton nu det kan gå till med rådande tyngdlag men ändå) för att sedan i slowmotion ha kroppsdelar dinglandes omkring i luften lite här och var som en trashank innan kroppen till sist dunsar i golvet/marken. Känslan av att genom hela denna slowmotionprocess ändå tänka i vanligt tempo och febrilt försöka samla ihop kroppsdelarna så gott det går. Och sedan, sedan när man väl ligger där….plötsligen drabbas av någonslags hypereffektivitet och kasta sig upp, febrilt leendes intyga att det känns minsann inte ett enda dugg någonstans. För att sedan drabbas av värsta skrattanfallet ever och bara falla ihop i högen igen frustandes av skratt. Den känslan mina vänner, den känslan är väldigt färsk i minnet idag.

Fick ett samtal från köket idag straxt innan lunchserveringen skulle ta sin start. Maken hade bränt sig rejält av utskvimpad het lasagne och tja, man kan säga att han hade strösslat lasagne lite all over the place. Medan han spolade armen och sprayade med brännskadespray gav jag mig härlig entusiasm raskt in i brottsscenen. Kroppen ville väldigt gärna snabbt hjälpa till, hjärnan hann inte med  att varna för de att de där klackaskorna på mina fötter skulle eventuellt kunnat tänkas betraktas som något småhala till sin natur. Och vips……Måste ha sett fantastiskt roligt ut. Jag kan faktiskt inte förstå att kockJanne kunde hålla sig för skratt. Själv fnittrar jag fortfarande. Nåväl, lasagne torkades upp, alla glas diskades innan lunchen, golvet skurades och knätorkades och maken togs om hand av vår eminenta skolsköterska. Själv serverade jag lasagne till våra första 3 klasser och fixade undan all disk, innan maken tog vid igen. Det gick hur bra som helst. Ända till jag kom ner på plan 1 igen och kände efter något. Märkbart ont i höger axel som jag landade på, lite drag i nacken och en väldigt tung arm har jag idag. Skriver med vänster, vilket innebär att detta inlägg tar hysteriskt lång tid att få ihop. Det blir till att hoppa löpträningen idag och istället kura ihop sig i soffan…..

Kram från rektorskan som har kul på jobbet

Som den sanna svenskfröken jag är har jag ett utpräglad intresse för ord och texter i olika former. För mig är det väldigt viktigt att anpassa just detta till rätt kontext och rätt mottagare utifrån önskvärt syfte. Det innebär att jag i vissa texter är ytterst formell, likväl som jag här på bloggen blandar språk, skriver kortmeningar och har en del märkliga formuleringar. För att det passar in, kanske till och med gör texten mer personlig och läsbar/läsvärd, tycker jag då. Hoppas ni håller med om det!  När det kommer till tidningar, media, böcker och publicerat material är jag både kräsen och ganska kritisk. Jag kan få smått panik av stavfel, för att inte tala om meningsbyggnadstrassel, syftningsfel och gud förbjude….sär skrivningar. Jag är högst orolig för att jag både nagelfar och ibland även gör narr av professionella texter, aldrig bloggar så ni behöver inte få panik över att ha mig som läsare. Men om skriva är ens arbete, då anser jag att man kan ställa krav på såväl kvalitet som korrekthet. Maken och jag har en förkärlek för att läsa sådant högt för varandra. Högläsning är mycket underskattat, just saying. Vi brukar roa oss med att exempelvis läsa en rubrik (ni vet från en tidning med högkvalitativt innehåll) och så ska den andre gissa innehållet, eller tvärtom läsa innehållet och den andre får gissa rubriken. Superkul och mycket skratteggande. Prova gärna hemma! Garanterat bra utfall.

Jag köpte ett nytt härligt glossigt magasin häromdagen. Underbart mysigt! Älskar att bläddra och filura. Hittade sedan en liten kupong i tidningen och kunde inte låta bli att filura lite till. Raden ”Svara inom 7 dagar och få en exklusiv pläd” är nämligen underbar. 7 dagar från när? Från då tidningen hade release eller från den dag du köpte tidningen? Och hur vet man när vem köper vilken tidning? Tja, sådant som rektorskan kan nörda in på och ha fasligt skojigt åt. Somliga är lättroade som ni märker……

Tisdagen har hunnit bli kväll. Det har regnat mer eller  mindre hela tiden sedan i lördags morse och jag hörde idag på radio att någon sa att vi aldrig hade haft en sådan här mörk november. Kunde just tro det. På jobbet sliter vi på högvarv för att hålla igång verksamheten med 5-6 ordinarie personal frånvarande och tillgången på vikarie några timmar åt gången inte är mördande precis. Det snurrar friskt i huvudet frö att få ihop pusslet samtidigt som vi är mitt inne i en av läsårets mest intensiva perioder. De senaste veckorna har jag jobbat åt maken i köket och flera eftermiddagar stöttat upp på fritids. Och även om det där förstås är mitt yttersta ansvar att få verksamheten att rulla, så kvarstår faktum att alla mina vanliga arbetsuppgifter (och ja, jag vågar påstå att jag gör låååångt mycket mer än vad många andra med min yrkestitel befattar sig med) ligger kvar där och väntar på mig. Till sena kvällar, nätter och helger. Deadlines existerar även på rektorsnivå nämligen. Puh! Nu har middag intagits, Gabriel har fixat sina läxor, TB har farit på träning och jag ska ta ett bus med disk och stryktvätt. Därefter återstår många andra skrivuppgifter som bara måste färdas ikväll. Gissar att jag får se min älskade fotboll lite i ögonvrån och att timmen lär bli sen innan jag nattar kudden. Innan sänggående avslutar jag med en kvällsbön om att så många som möjligt befinner sig på sina vanliga positioner imorgon och nästa dag och nästa dag och nästa dag…….

Amen och god natt önskar rektorskan