Traumainställd

Det har blivit något allvarligt fel i huvudet på rektorskan, jag är säker. Både mer säker och mer allvarligt än vanligt måste väl tilläggas då. Nog för att jag alltid har varit hönsmamma, Fröken Livrädd och ”honsomintetarnågrasomhelstrisker” i en salig röra, men nu går jag omkring som en tidsinställd rädslobomb med klart fokus på trauma. Det är som om jag är förprogrammerad för att se faror med allt, i allt, överallt och ingenstans. Jag kommer ständigt på mig själv med att kippa efter andan och stanna upp, för att mitt i mitt ”waoah” haja till själv och försöka återta kontrollen. Herregud, människor i min omgivning kan ju få för sig att tro att jag har blivit spritt språngande galen!  Minst!

013

Ända sedan Lasse dog i februari har jag brottats med traumatankar mer än vanligt. Helt ärligt tror jag att jag nästan räknar med att saker ska gå snett, heller än jag utgår från att allt ska gå bra. Ni kan ju säkert ana hur tankarna har gått dessa dagar då TB har varit på reunion med kompisar i Halmstad. Även om jag är duktig på att odla förmågan att välja mina tankar så blir det en enorm anspänning, När han messade i förmiddags var jag så glad att han överlevt kvällen att jag fick torka tårarna ur ögonvrån. Vi hämtade upp honom i Växjö och sedan käkade vi på una Ristorante Italiano. Mums! Dessförinnan hade vi farit Växjö runt för att köpa suddigum, bra låda till dessa och lite annat bra att ha. Väl hemma i vår borg var jag minst lika lycklig över att ha överlevt skogsturen hem från Växjö i beckmörker. Det måste nog sägas vara ett under att min familj orkar med mig…..

005

Inatt har himlen blivit en fin själ rikare. En underbar fotbollsspelare, förebild och idol fick se sig besegrad av cancerskiten. Vi har pratat och pratat och pratat med våra pojkar om Klas Ingesson, hans sjukdom och hans kamp. Vi var så överens om att vi vet precis vad de går igenom i sin förlust. Jag kan känna deras panik, alla känslor som sköljer över dem som vågor, hur allt bara blir en salig röra. Det är som att kastas 8 månader bakåt  i tiden. Allt väller upp inom mig också. Samtidigt som jag är så evinnerligt tacksam över att vara fulltaliga på hemmaplan, samtidigt går nästan mitt hjärta sönder av det trauma en annan familj ska mäkta med just nu. Delad sorg förenar på något sätt. Jag skulle vilja omsluta dem med min värme. Sakta vagga dem i min famn. Och viska i deras öra att det kommer att gå bra. Att de är starka nog att sätta en fot framför den andra. Att de inte behöver ha alla svar just nu. Att det är ok att pendla mellan ofattbar sorg och saknad samt tacksamhet över att han inte behöver lida mer. Att det är ok att släppa in livet i sin sorgebubbla. Att låta allt komma och gå under sitt tidevarv, för att så småningom kunna försonas med sin förlust. Att det kommer en tid då man kan skratta och le igen – inte på samma sätt som förut, men ändå skratta och le. Jag skulle vilja ge dem mod, kraft, hopp och vilja……

Kennet Andersson skrev så vackert idag på Instagram att jag bara måste dela det här. Jag tänder ett ljus ikväll och tänker på alla dem som gått för att ej vända åter. Tänker på alla oss som är kvar och som har till uppgift att fortsätta leva och älska. Glöm inte att det är vårt bästa sätt att hedra dem – att ta vara på varenda liten levnadsminut. Låt oss aldrig glömma det där. Låt oss inte bli förlamade av sorg och saknad. Låt oss våga leva och älska – även om jag är skiträdd hela tiden. Varmaste kramen till er alla från Mia

” ”Klabbe, idag drog du. Har så svårt att tänka mig att du bara försvann så för mig drog du. Vänner från första handslag. Något år senare fanns du där och tog emot mig i Göteborg. Visade mig stan, berättade om hur det gick till i IFK. Samma sak senare i Mechelen. Jag fick ge tillbaka i Bari och Bologna. Men ärligt talat var du bättre på det där med att ta emot, ta hand om och visa hur det är”.Så många vackra ord och texter som skrivits om dig idag sedan du stack ska du veta. Helt otroligt. Hela Sverige och hela fotbollseuropa fullkomligt exploderar i vackra ord och texter om dig som spelare och som person. Allt det är du värd. Ändå känns alla sammantagna ord väldigt fjuttiga. Fjuttiga när man ska beskriva dig som vän. Eller broder som du/vi skrev i de sista sms:en”. Själv gråter jag mycket idag och är ynklig. Har ringt Serf och Para som du ville och snackat med halva Italien, så du vet. Sen har jag mest gråtit. Du tog med dig en del av mig dit du stack. Men jag kommer igen. Det vet du”

 

9 thoughts on “Traumainställd

    • Nä jobbigt är det. Tryggheten har fått sig en rejäl knuff liksom. Svårt att våga lite på livet på något sätt. Kram Mia

  1. Det är så ledsamt, hatar cancerskiten. Just när sånt här händer är vi många som spelar egna upplevelser på repeaten igen. Känslan av att mista någon nära kommer tillbaka, man känner så för de som blir kvar och lämnade…känner såå för hans familj, är så ledsen för vad de tvingas gå igenom. Livet är inte rättvist!
    Stor Kram J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *