Allt beror ju på vad man förväntar sig

Det sägs att höga förväntningar är en förutsättning för goda resultat, såväl inom skola som i den privata sfären, och rektorskan är helt klart benägen att hålla med. Det är  klart att vi ska ingjuta mod, skapa en atmosfär där det är tillåtet att pröva och där människor inte begränsar dig med sina förväntningar. Min självklara utgångspunkt är att ”det gaur” och jag hoppas att jag förmedlar något av en fighting spirit till min omgivning, att det helt självklart alltid är värt att pröva.  MEN……någonstans inom mig tar alltid realisten över. Höga förväntningar i all ära, jag känner mig än mer bekväm med RIMLIGA förväntningar. Jag vet inte om jag kan känna mig sann mot mig själv annars – varken i min roll som mamma, rektorska eller medmänniska.

006

Jag menar förstås att jag har svårt att invagga människor i något som inte är förenat med sanning eller ens en möjlighet att bli sanning. Jo, jag låter gärna små barn tro att de ska bli nästa Zlatan, miljonärer eller inte behöva gå klart skolan – under en mycket begränsad period låter jag dem leva i sin villfarelse. Låter dem leva i sin naivitet. Det vilar något barnsligt gulligt över drömmar och förhoppningar och de har verkligen sin tid och plats här i livet MEN….när tiden är inne blir jag tyvärr ganska brutalt ärlig. Min livsapproach är något helt annat än att drömma om stjärnorna och knappt nå trädtopparna. Nä, jag tror mer på att sikta mot grenverket och överraska sig själv med att nå trädtopparna – en för mig lång mer positiv utvecklingsapproach. I samband med detta blir rimliga förväntningar något mer hanterbart än höga förväntningar (som för övrigt måste definieras som höga för vem då?). Jag tror på ärlighet, realism, mål och hårt, grått arbete. För rektorskan finns det inga genvägar och hon har tidigt fått lära sig livsmottot: Älska det du måste göra. Att livet inte alltid bara är här och nu och de snabba lösningarna/de snabba resultaten. Att hard work och dedication kan ta dig till oanade platser, där livet handlar om själva resan och inte bara om att komma fram. Rimliga förväntningar handlar för mig om att lära sig att se saker i sitt rätta perspektiv. Om jag stannar till vid en grillkiosk längs vägen och förväntar míg att bli serverad en 5-rätters Nobelinspirerad måltid så kommer jag med största sannorlikhet att bli gruvligt besviken, inte sant? Eller om jag förväntar mig att köra första löprundan på milen efter ett en halv livstids uppehåll på 5-minutersfart. Översatt till skolans värld gäller samma sak om du som lärare förväntar dig att alla alltid ska göra vågen över dina förslag och gilla det som skall göras. Eller att alla ska sitta tysta och lyssna med stjärnögon varje liten stund av en skoldag. För att inte tala om att alla ska kunna läsa i förskoleklass, kunna samtliga multiplikationstabeller i åk 2 eller kunna utföra generella och perspektivistiska resonemang i åk 9. Eller livrädda på djupt vatten, uttrycka sig via olika estetiska format, våga stå upp inför klassen och agitera sitt ställningstagande. Alla kan inte. Och somliga vill inte ens försöka. Så är det bara. Ska vi verkligen sänka våra elever, våra barn genom att ställa de höga förväntningar (så som vi själva definierar höga) det sägs att de behöver för att växa som människor? Är det inte mer begåvat att gemensamt försöka identifiera det som skulle kunna betecknas som mer rimliga förväntningar för att nå en utvecklingskurva som kännetecknas av förväntningar + ”bonus”? Hajar ni mitt resonemang? Är ni med på att jag menar att jag tror att vi tappar en del redan i ett initialskede för att vi är uppfattas om övertända med våra höga förväntningar – att en del loggar ut redan innan de har loggat på för att det verkar ouppnåbart? Förstår ni att jag pläderar för att vi inte kan vilja åt någon, att vi inte kan göra resan åt någon annan – att vi kan bara vara vägvisare, coacher, medmänniskor som öppnar dörrar, puffar och hjälper någon att se det självklara? Att alla inte kan bli bättre än alla andra, men att alla absolut kan nå den optimala formen av sig själva?

Jepp, rektorskan är brutalt ärlig. Jag har inga problem med att vare sig se mina egna eller min familjs tillkortakommanden. Och jag är den första att uppmuntra varje litet försök, lyfta fram det positiva i varje liten situation och  puffa  alla till att våga flytta sina gränser. Realism, rimlighet och hårt arbete. Inför helgen förväntade jag mig en ganska leasure tillvaro med en tillfällig arbetstopp lördag kväll/natt då TB skulle på lagfest. Jag förväntade mig inte att han skulle ringa klockan 20 och vilja bli hämtat spik nykter och ni kan inte ana hur rimliga mina förväntningar egentligen var. Han hämtades hem långt efter midnatt och av andedräkten att döma hade de haft en hejdundrande fest. Det blev dryga timmen på altanen och sedan lite vak vid sängen och vips hade jag nog somnat där på posterande vakt. Att sedan söndagen skulle bli en lååång och ganska seg historia var inte heller alltför otippat. Rimliga förväntningar var det ja. Nu håller vi söndagskväll och vi har sett vårt älskade Gnaget tvåla till Åtvid med 4-1 på hemmaplan, käkat hemgrillade högrevsburgare och nu tjippar ögonlocken mer än lovligt. Vilken evig tur att vi har höstlov imorgon!

Kram Mia

6 thoughts on “Allt beror ju på vad man förväntar sig

  1. Jadu, det där med att uppmuntra i all ära. Men ärligt, om mitt barn som inte kan sjunga en ton rent, vill söka till Idol, då tycker jag inte det är hyggligt att säga: Gör det, du är superbra, du kommer att gå långt!
    Nu har jag inget barn som velat söka till Idol, eller andra talangjakter, men om jag hade det och den ungen inte hade talangen, då tror jag på att vara ärlig!
    Njut av höstlovet :)

  2. Ja det är inte lätt i livets skola.
    ”Keep your expectations low” sägs det ju.
    Det är iaf något jag behöver lära mig ibland då jag annars ofta blir väldigt besviken för att det inte ens är i närheten av vad jag förväntade mig.
    Överhuvudtaget har jag ju problem med det just nu. Förväntningar, som jag TROR andra har och för att inte tala om alla de som jag har på mig själv. Inte så hälsosamma har det ju visat sig.
    Ja, du livets skola är inte alltid en lätt uppgift, inte ens när man tom fyllt 40!
    Men jag lär mig och jag försöker komma fram till en hälsosammare inställning och sänka förväntningarna lite.
    Ja, här bor jag bara ett antal mil bort. Märkligt det där, eller hur.
    Skönt med lov, i morgon är det ingen klocka som ringer.
    Sov gott!
    Kram Anna

    • Nä, det är aldrig enkelt. Jag har nog landat i det där med good enough och att sedan krydda med lite bonus. Jag tänker mig ofta en miniminivå som jag kan vara nöjd med och överraskar nästan alltid mig själv med att hinna, orka, kunna lite mer så att det blir en slags bonus. Tankekullerbytta eller inte? Funkar för mig i alla fall. Ha en fin måndag! Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *